BENJAMIN KAPLAN. An Unhurried View of Copyright. New York 1967. Columbia University Press. 142 s.
»Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor». (Fröding).
Alvar Nelson skrev i Statsvetenskaplig Tidskrift år 1951 s. 293 ff en uppmärksammad recension av Festskrift till Natanael Gärde under rubriken »Laghistoria i högtidsdräkt». Denna rubrik rinner lätt i tankarna, när man tar del av vissa av svenska författare presterade framställningar av tilldragelserna vid den egendomliga konferensen i Stockholm 1967 för revision av Bernkonventionen. Det är verkligen märkligt, att en konferens med så dramatiska inslag och där programförfattarnas förslag till reglering av vissa av konferensens centrala frågor, såsom t. ex. filmrättsfrågorna, under konferensens gång så småningom förvandlades till en nästan rakt motsatt sådan, kan framställas på sätt här skett. Frågan är om vi inte här står inför en yttring av en ganska allvarlig företeelse, nämligen den i Sverige till synes tilltagande benägenheten att ersätta seriös debatt i immaterialrättsliga frågor med ensidig propaganda för »etablerade» synpunkter. Mot bakgrunden härav är det verkligen uppfriskande att läsa en så okonventionell och tankeväckande bok som den här anmälda av en författare, som icke är rädd för att framföra även inopportuna åsikter. En av dessa åsikter är den, att ett skäl till att det enligt hans uppfattning gått galet för upphovsrätten under senare tid är att den har tagit sig själv på alltför stort allvar i den meningen, att den utgår från »foolish assumptions about the amount of originality open to man as an artificer, by sanctimonious pretensions about the iniquities of imitation». Kaplan fortsätter: »I confess myself to bemore worried about excessive than insufficient protection, and follow Voltaire in thinking that plagiarism, even at its worst, 'est assurément de tous les larcins le moins dangereux pour la société'.»1 Som bakgrund till detta uttalande tecknar han en synnerligen intressant bild av utvecklingen i rättspraxis i USA i kapitlet »Plagiarism Reexamined». Han granskar kritiskt framför allt utvidgningen av upphovsmännens monopol till en vidkrets av s. k. derivativa verk och framhåller att detta nu har gått så långt,»that we no longer sense the oddity of accepting such an enlargement of copyright while yet intoning the abracadabra of 'idea' and 'expression'» (s.56). Han förmodar, att det icke är auktorrättsligt intrång att göra en målning inspirerad av ett för annan upphovsman skyddat musikstycke eller att söka fånga det väsentliga i ett skyddat poem i en glasskulptur. I detta sammanhang berör han också den vidsträckta rätten att i parodier använda upphovsrättsligt skyddade verk (s. 57—58). Han anser även frågan i vad mån upphovsmän till lexika o. dyl. verk, som väsentligen består i insamling
och systematisering av fakta, kan begagna tidigare av andra gjorda prestationer av betydelse för deras arbete vara synnerligen svår, kanske icke ens möjlig att besvara (s. 58—59).
Kaplan har här onekligen tangerat några av auktorrättens intrikataste frågor. Läget synes härvidlag vara betydligt prekärare i USA än i Sverige på grund av de låga krav, som i USA tycks ställas på prestationshöjd för upphovsrättsligt skydd.2 En bidragande orsak därtill synes vara avsaknaden i USA:s rätt av en bestämmelse motsvarande 49 § i upphovsrättslagen, enligt vilken ju kan erhållas ett mindre vittgående skydd för prestationer med tvivelaktig individualitet, som dock utgör resultatet av en omfattande arbetsprestation. Jfr här NJA 1965 s. 523, där HD följde lagstiftarens intentioner och icke tillerkände den däri omförmälda bokkatalogen fullt auktorrättsligt skydd. Författarens ingående kritik mot den i USA nyligen föreslagna förlängningen av skyddstiden (s. 111 ff) torde också få ses mot bakgrunden av detta förhållande. Han säger bl. a. »My concern that the term of copyright proposed in the Revision Bill is too long is thus fed by the several other high-protectionist tendencies of the Bill, and I must finally say that I doubt a convincing case has been made for extending copyright in works of natural authors a generation's worth beyond the present statutory term; still less has a case been made for extension of the term of works made 'for hire'» (s. 114).
Han anser, att den omständigheten, att enstaka verk har ett kommersiellt värde ännu 50 år efter offentliggörandet, knappast kan utgöra ett stöd för tanken, att alla verk bör skyddas under ytterligare 20 år. Han säger: »In a condition of society in which nearly all else is moving and obsolescing at an accelerating pace, in which businessmen are rarely moved by any but quick-return prospects, it seems to me passing strange to be now thinking of prolonging copyright» (s. 115). Han förmenar vidare, att även om »originalitetskulten» fortfarande har en stark ställning måste den så småningom negativt påverkas av det förhållandet, att mycket intellektuellt arbete inklusive »the distinctively imaginative» numera utföres i form av grupparbete. Även införande av maskiner i själva den skapande process, genom vilken verket tillkommer (märk musik och poesi skapad av datamaskiner) kommer att få stor betydelse på hela upphovsrättens område.
Också en rad andra spörsmål uppmärksammas i denna korta men innehållsrika bok, t. ex. frågan om formkrav för upphovsrätt. »There is no escaping this dusty subject» (s. 80). Särskilt må också nämnas en lättläst och ganska respektlös historisk översikt under rubriken »The First Three Hundred Fifty Years». I denna översikt har endast engelsk och amerikansk rätt medtagits. Här skildras bl. a. den engelska upphovsrättens framväxt ur en kamp mellan å ena sidan ett tryckerimonopol kombinerat med en benhård statlig censur och å andra sidan liberaliseringssträvanden hos vissa författare o. a. grupper av befolkningen. Macaulay har enligt Kaplans uppfattning visat, att censurens avskaffande 1695 berodde på »general disgust at the variable stupidity of the censors» (s. 6). Den första egentliga engelska författarrättslagen, »the Statute of Anne» (1710), får ses mot bakgrunden av att det gamla privilegierade bokförläggarskrået (»the stationers»), enligt
uppgift av Lord Camden, »came up to Parliament, in the form of petitioners, with tears in their eyes, hopeless and forlorn; they brought with them their wives and children to excite compassion, and induce Parliament to grant them a statutory security» (s. 6—7).
Anm. delar ingalunda i alla stycken Kaplans åsikter. Det har emellertid varit sällsynt stimulerande att läsa hans bok, och den synes mig i all sin korthet på ett lyckligt sätt komplettera de bästa europeiska framställningarna på auktorrättens område, bland vilka väl särskilt kan nämnas professor Alois Trollers imponerande verk.
Åke Lögdberg