Finlands lagstiftning 19671
Offentlig rätt. I Finland har hittills den principen varit gällande, attutländsk kvinna som gifter sig med finsk man därmed automatiskt förvärvar finskt medborgarskap. Genom en lag om ändring av 4 § 1 mom. regeringsformen och en lag ang. ändring av lagen om förvärvande och förlust av finskt medborgarskap, bägge av d. 1 dec. (518 o. 519)2, har i enlighet med numera vedertagen internationell praxis stadgandena härom upphävts. Ingen skall mot sin vilja tvingas mottaga finskt medborgarskap.
D. 11 okt. verkställdes en devalvering av den finska marken. Statsrådet utfärdade nämnda dag ett beslut, i vilket markens internationella grundvärde fastställdes till 0,211590 gram fint guld per mark (436). Som en följd av devalveringen steg priset på utländsk valuta med 31,25 %.
Den vinst som exportindustrin genom devalveringen skulle ha erhållit konfiskerades av staten genom en lag om exportavgift av d. 20 okt. (444). Enligt denna lag skall med vissa undantag en exportavgift om 14 % av priset erläggas för alla varor som exporteras. Denna procentsats skall sedermera genom förordning gradvis nedsättas, med beaktande av tryggandet av balansen i landets penninghushållning, utvecklingen av exportprisnivån samt exportproduktionens allmänna lönsamhet. De influtna avgiftsmedlen deponeras på ett särskilt statens konto i Finlands Bank och användes därpå till särskilda i lagen angivna ändamål. Sålunda skall en tredjedel av medlen användas för investeringar i statliga aktiebolag samt för Statens järnvägars och postverkets investeringsutgifter.
På synnerliga skäl kan statsrådet bestämma, att exportavgift icke skall erläggas för något visst varuslag eller att den skall erläggas till lägre belopp än det i lagen nämnda. Ett antal dylika beslut har även utfärdats.
Enligt en lag d. 18 aug. angående ändring av lagen om ministeriernas i statsrådet antal och allmänna verksamhetsområde (374) bytte socialministeriet d. 1 aug. 1968 namn och heter härefter social- och hälsovårdsministeriet. Namnändringen står i samband med att till sagda ministerium från inrikesministeriet överföres ärenden, som angår hälso- och sjukvård samt apoteksväsendet.
Genom samma lagändring har i lagen införts ett stadgande, enligt vilket statsrådet kan besluta vilket ministerium som skall handlägga sådant vittbärande eller principiellt viktigt ärende, som berör flera än ett ministeriums verksamhetsområde.
Genom en lag av d. 22 dec. har inrättats ett meteorologiskt institut som skall ersätta den tidigare meteorologiska centralanstalten (585). Institutet, som ledes av en överdirektör, skall skaffa tillförlitliga uppgifter om Finlands
klimat, handha väderlekstjänsten och utföra meteorologiska undersökningar. Vidare ankommer det på institutet att utföra geomagnetisk kartläggning av Finland och undersöka geomagnetismen samt andra liknande geofysikaliska fenomen.
D. 14 juli gavs en lag om organisering av konstens främjande (328). Genom lagen inrättades åtta statliga konstkommissioner för olika grenar av konstlivet: litteraturen, bildkonsten, tonkonsten etc., samt en centralkommission såsom samorgan för dem. Vidare skall i varje län finnas en länskonstkommission. Kommissionernas uppgift är bl. a. att främja det skapande och återgivande konstnärliga arbetet, konstkännedom, -intresse och -forskning samt att verka som expertorgan på konstområdet. I kommissionerna skall de olika konstarterna samt centralorganisationerna och de viktigaste inrättningarna på konstområdet vara representerade. Medlemmarna i de statliga kommissionerna utses av statsrådet och i länskommissionerna av länsstyrelsen; berörda organisationer och inrättningar skall därförinnan höras.
En förordning i ämnet gavs d. 24 nov. (513).
En lag om edsvurna translatorer, till vilken motsvarighet hittills saknats i vår lagstiftning, gavs d. 28 april (191). Tidigare har magistraten i vederbörande stad beviljat rätt att verka som edsvuren translator, men denna rätt har genom den nya lagen överförts på justitieministeriet. För att en person skall bli godkänd som edsvuren translator fordras att han absolverat slutprov vid särskilt språkinstitut eller språkexamen i avseende å något främmande språk inför examensnämnd samt att han inför underrätt avlagt ed eller avgivit motsvarande försäkran om att icke yppa eller till egen fördel utnyttja vad han i sin verksamhet får vetskap om. Översättning, som utförts av edsvuren translator, skall anses såsom laggill, om den icke visas vara felaktig.
En förordning i ämnet gavs d. 24 nov. (510).
I tur att få sitt pensionsskydd justerat har detta år stått riksdagsmännen. I en d. 14 juli stadfäst lag om pension för riksdagsmän (329) stadgas att riksdagsman har rätt till ålders- och invalidpension av statsmedel. För erhållande av ålderspension fordras att 60-årsåldern uppnåtts och att riksdagsmannauppdraget upphört. Lagens regler är i stort sett uppbyggda enligt samma schema som i lagen om statens pensioner av år 1966. Pension beräknas på riksdagsmannaarvodet enligt en viss procentsats för varje månad som mandatet varat. Särskilda stadganden ingår om samordning med andra pensioner och ersättningar av vissa slag.
Efter avliden riksdagsman utbetalas familjepension enligt en samma dag given lag (330). I denna hänvisas till de stadganden om familjepensioner efter statstjänstemän, som ingår i en lag av år 1956. I ömmande fall kan dessutom änka och barn efter riksdagsman beviljas extra pension.
Beskattningen av lantbruksinkomster har lagts på en ny bas genom inkomstskattelagen för gårdsbruk av d. 15 dec. (543). Såsom grund för beskattningen av dylik inkomst har tidigare tjänat, icke den faktiska inkomsten, utan den genomsnittliga avkastningen från fastigheter av motsvarande slag. Genom den nya lagen har man gått över till ett system, i vilket beskattas nettoinkomsten av det på lägenheten bedrivna lant- och skogsbruket samt från sådan därtill ansluten verksamhet på lägenheten, som icke bör anses som särskild rörelse. I lagen ingår regler om beräknandet av nettoinkomsten
av lant- och skogsbruk med angivande av bl. a. vilka utgifter som är avdragbara.
I samband med den nya lagen upphävdes de stadganden i lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt, som gällde beskattning av gårdsbruk (544).
Även i Finland har frågan om sammanslagning av kommuner aktualiserats. För att få till stånd en riksomfattande planering av denna och närliggande frågor gavs d. 13 jan. en lag om vissa åtgärder för utvecklande av den kommunala indelningen och kommunernas samarbete (13). För varje län bör i länsstyrelsen utarbetas planer angående justering av den kommunala indelningen och organisering av samarbetet kommunerna emellan. I lagen anges de synpunkter, som härvid bör beaktas: kommunernas egna åsikter, traditionella och regionala band, språkförhållanden, geografiska och trafikförhållanden m. m. De nyskapade kommunerna bör i allmänhet bli så stora att de har minst 8 000 invånare. Sedan länsstyrelsen i saken utarbetat preliminära förslag, vilka bl. a. bör framläggas till allmänt påseende i kommunerna, skall den till inrikesministeriet före d. 1 jan. 1969 inlämna slutliga förslag till planer. Ministeriet skall sedan, efter att ha skaffat tilläggsutredning och utlåtanden av vissa myndigheter och sammanslutningar, företaga eventuella justeringar av planerna. Den slutliga ändringen av den kommunala indelningen fastställes genom lag.
Förutom sammanslagning kan även vid planeringen ifrågakomma skapande av ändamålsenliga områden för samarbete, som erfordras inom en mer begränsad ram, mellan ett mindre antal kommuner på olika verksamhetsfält.
Folkrätt. I en lag av d. 10 mars om uppfyllande av de förpliktelser, vilka grundar sig på Förenta Nationernas säkerhetsråds beslut rörande Syd-Rhodesia (187) stadgas, att genom förordning kan bestämmas angående åtgärder, som för Finlands del är erforderliga för uppfyllande av de förpliktelser till ekonomiska sanktioner mot Syd-Rhodesia, varom beslut d. 16 dec. 1966 fattats av FN:s säkerhetsråd. En dylik förordning gavs d. 22 mars (188). De produkter vilkas införsel från Syd-Rhodesia är förbjuden uppräknas i ett statsrådsbeslut av d. 20 april (189). — Lagen var i kraft under år 1967.
Bestämmelserna i det i London, Moskva och Washington d. 27 jan. 1967 undertecknade fördraget innehållande principer för staternas uppträdande vid utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar, har genom en d. 20 juni given lag (462) och en d. 27 okt. given förordning (463) för Finlands del bringats i kraft.
Internationell privaträtt. Genom en lag d. 28 april om ändring av lagen ang. vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur av år 1929 (190) har de internationellt privaträttsliga bestämmelserna om äktenskaps upplösning reviderats. Till följd av lagändringen har tillämpligheten av finsk lag avsevärt utvidgats.
Talan om återgång av äktenskap, om hemskillnad och om äktenskapsskillnad kan enligt den nya lagen i Finland upptagas till prövning 1) om båda makarna är finska medborgare, 2) om käranden är finsk medborgare och har eller haft hemvist här, 3) om käranden, oavsett medborgarskap, sedan minst två år haft hemvist i Finland eller 4) om svaranden har hemvist här. Särskilda bestämmelser gäller beträffande gemensam ansökan om hem- eller äktenskapsskillnad och om återgång av äktenskap. I skillnads- och återgångsmål skall i allmänhet finsk lag tillämpas.
Beträffande beslut av myndighet i främmande stat, som gäller skillnad eller återgång, uppställer lagen två kategorier. Till den första hör beslut som utan vidare anses giltiga i Finland, till den andra beslut som för att erkännas i Finland måste stadfästas av Helsingfors hovrätt. Den första kategorin omfattar bl. a. det fall att båda makarna vid beslutets meddelande var medborgare i den stat, vars myndighet fattat beslutet. Inom den andra kategorin ligger bl. a. det fall att åtminstone den ena maken vid beslutets meddelande var finsk medborgare. För att stadfästelse skall kunna ske måste någondera maken med avseende å sitt medborgarskap och sin hemvist ha haft sådan anknytning till ifrågavarande stat att myndigheten i denna bör anses ha haft tillräcklig anledning att upptaga ärendet till prövning. Myndighetens beslut får ej i väsentligt avseende strida mot Finlands rättsordning. Hovrättens utslag i ärendet är slutligt.
Handelsrätt. Patentlagstiftningen har reformerats genom fyra nya lagar. Den viktigaste av dem är patentlagen, som gavs d. 15 dec. (550) och ersätter en tidigare lag i ämnet av år 1943. Lagen har tillkommit efter samnordiska överläggningar, och meningen är att skapa en samnordisk patenträtt. Den främsta nyheten i lagen gäller också nordiska patentansökningar. Enligt stadgandena härom skall en patentansökan, som inlämnats i någon av staterna Danmark, Finland, Norge och Sverige, även gälla i de andra staterna eller i två av dem. För att dessa stadganden om nordisk patentansökan skall träda i kraft kräves likväl 1) en samnordisk överenskommelse därom och 2) en förordning i ämnet. Därförinnan måste i sakligt hänseende överensstämmande patentlagar ha givits i alla de berörda länderna och en gemensam besvärsinstans tillskapats (beredningsarbete i sistnämnda hänseende pågår).
Den nya patentlagen skiljer sig i övrigt till sitt materiella innehåll icke mycket från den gamla. För att patent på en uppfinning skall kunna erhållas fordras att uppfinningen kan tillgodogöras industriellt och att den skiljer sig från vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Patenteras kan icke uppfinning, vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning, ej heller växtsorter eller djurraser. — Genom patentet skapas en ensamrätt att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt samt att tillverka, införa, använda, överlåta eller till försäljning, uthyrning eller utlåning utbjuda patentskyddat alster.
Patentmyndighet är såsom tidigare patent- och registerstyrelsen, till vilken skriftliga patentansökningar skall riktas. Patenttiden är 17 år räknat från dagen för ansökningen. — Lagen innehåller i övrigt bl. a. stadganden om tilläggspatent, årsavgifter, överlåtelse, licens och tvångslicens, patentsupphörande, s. k. patentintrång med tyåtföljande ersättningsskyldighet, straffansvar och domstolsförfarande. Laga domstol i vissa patentmål är Helsingfors rådstuvurätt. I fråga om patentmyndighetens beslut sökes ändring hos patent- och registerstyrelsens besvärsavdelning och i dennas beslut hos högsta förvaltningsdomstolen.
Samtidigt med den nya patentlagen gavs en lag om uppfinningar av betydelse för landets försvar (551). Enligt denna kan statsrådet besluta att uppfinning, som är av betydelse huvudsakligen för landets försvar och vars hemlighållande är av vikt för försvaret, skall så snart patent på uppfinningen blivit sökt exproprieras för staten. Till innehavaren av uppfinningen skall av statsmedel utges skälig ersättning.
Ur den tidigare patentlagen har utbrutits och till en särskild lag hänförts bestämmelserna om patentombud (552). Berättigad att yrkesmässigt företräda annan person i ärenden som handlägges av patentmyndigheten och i besvärsärenden är nu såsom tidigare endast den som är antecknad såsom patentombud i det av patent- och registerstyrelsen förda patentombudsregistret. Yrkesbeteckningen patentombud är lagligt skyddad.
D. 29 dec. gavs en lag om rätt till arbetstagares uppfinningar (656), varom stadganden ingått i den tidigare patentlagen. Lagen tillämpas på patenterbara uppfinningar, som gjorts av person i enskild eller offentlig tjänst, likväl icke på lärare och forskare vid universitet och högskolor. Lagens bestämmelser är dispositiva.
De uppfinningar som gjorts av en arbetstagare indelas i olika grupper beroende på det samband som råder mellan uppfinningen och arbetstagarens åligganden och arbetsförhållande. Den största rätten till uppfinningen har arbetsgivaren om två villkor uppfyllts: a) uppfinningen skall ha tillkommit såsom resultat av arbetstagarens verksamhet vid fullgörandet av honom åvilande arbetsuppgifter och b) uppfinningens utnyttjande skall falla inom hans verksamhetsområde. Arbetsgivaren har då rätt att helt eller delvis förvärva rätten till uppfinningen. Arbetsgivaren har samma rätt, oavsett villkoret b, om uppfinningen utgör resultatet av en i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift. Om villkoret b uppfyllts, men uppfinningen tillkommit i annat samband med anställningen än villkoret a avser eller utan dylikt samband, har arbetsgivaren i lagen tillagts mindre omfattande befogenheter, nämligen rätt att endast utöva uppfinningen och företrädesrätt att förvärva uppfinningen genom överenskommelse med arbetstagaren.
Lagen innehåller bestämmelser om skyldighet för arbetstagaren att skriftligen underrätta arbetsgivaren om uppfinningen och om den tid, inom vilken arbetsgivaren skall göra sin rätt gällande. För avgivande av utlåtandensom avser lagens tillämpning inrättas en uppfinningsnämnd, som består av ordförande och sex ledamöter. Utlåtanden av denna kan begäras av arbetsgivaren och arbetstagaren, av domstol och av patent- och registerstyrelsen.
Genom en lag d. 26 maj om ändring av sjölagen (237) reviderades ett femtiotal paragrafer i sistnämnda lag. De nya bestämmelserna gäller fartygs sjöduglighet, fartygsbefälhavare, haveri, bärgningslön, sjörättsliga förseelser, rättegången i sjörättsmål och behandlingen av sjöförklaringar i rätten.
Arbetsrätt. En ny lag om yrkessjukdomar är daterad d. 29 dec. (638). Den tekniska utvecklingen har medfört ibruktagandet av sådana kemiska ämnen och produktionsprocesser, vilka icke beaktats i den gamla lagen av år 1939, vilken även med hänsyn till den medicinska forskningens nya rön angående yrkessjukdomar och deras orsaker tett sig föråldrad. Med yrkessjukdom förstås i lagen sjukdom, som förorsakats av sådana fysikaliska, kemiska eller biologiska arbetsfaktorer, som anges i förordning. — En dylik förordning om yrkessjukdomar gavs samma dag som lagen (639). För att berättiga till ersättning skall sjukdomen ha ådragits i sådant arbets- eller tjänsteförhållande, som faller under bestämmelserna om rätt till ersättning för olycksfall i arbetet. Angående ersättningsskyldigheten, ersättningens beräknande och ärendets handläggning gäller resp. stadganden om olycksfallsersättning.
Arbetslösheten har under året utgjort ett svårlöst socialt problem i Finland. Det har konstaterats att de i lagen om arbetslöshetsersättning av år
1963 (se SvJT 1964 s. 555 f.) stadgade ersättningsbeloppen varit alltför knappa. En höjning av dessa medför en ny lag i ämnet av d. 22 dec. (645), i vilken även en del detaljjusteringar i fråga om de gällande reglerna företagits.
En förordning i ämnet gavs samma dag (646).
Lagstiftningen angående unga arbetstagare har under året i tvenne avseenden reviderats. D. 22 sept. gavs en lag om läroavtal (422), som träder i stället för en tidigare lag i ämnet av år 1923. Läroavtalet definieras i den nya lagen som ett arbetsavtal, i vilket den ena kontrahenten, lärlingen, förbinder sig att åt den andra kontrahenten, arbetsgivaren, under dennes ledning, uppsikt och handledning utföra arbete mot ersättning för att under en viss lärotid förvärva nödiga praktiska färdigheter och teoretiska insikter i något yrke.
I en d. 15 dec. given förordning om läroavtal (563) stadgas att läroavtal får ingås i sådana yrken inom industri, hantverk och servicenäringar, som är lämpliga för utbildning på arbetsplatsen sålunda, att lärlingen, efter att en viss tid ha åtnjutit sådan utbildning som läroavtalet förutsätter, kan förvärva den kompetens som krävs av en yrkeskunnig arbetare.
Läroavtal får ingås endast av arbetsgivare som efter ansökan blivit godkänd att utbilda lärlingar. Detta godkännande ges av den kommunala lärlingsnämnden, på vilken det även ankommer att godkänna ingångna läroavtal. Till lärling kan antagas person som fyllt 15 men icke 24 år.
Läroavtal skall ingås för en viss lärotid, som framgår av den läroplan vilken fastställts för ifrågavarande yrke. Lärotidens tre första månader är en prövotid, under vilken vardera parten har rätt att utan uppgivande av skäl härtill häva avtalet.
I lagen ingår tvingande stadganden om rättigheter och skyldigheter som härflyter av läroavtal samt om läroavtals upphörande. Gällande stadganden om arbetstid, semester och skydd i arbetet samt ett antal paragrafer i lagen om arbetsavtal av år 1922 tillämpas även på läroavtalsförhållanden.
Den högsta ledningen och tillsynen över lärlingsutbildningen ankommer på handels- och industriministeriet och under detta på yrkesutbildningsstyrelsen. Ministeriet kan även styrelsen till biträde tillsätta särskilda centrala kommissioner för ett eller flera yrkesområden.
D. 29 dec. gavs en lag om skydd för unga arbetstagare (669). Med ung arbetstagare förstår lagen person under 18 år som står i arbets- eller tjänsteförhållande. Från lagens tillämpningsområde har undantagits husligt arbete, skeppsarbete och arbete som arbetstagaren utför i sitt hem.
I arbete får anställas person som fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år, om han icke är underkastad läroplikt. För synnerligen lätt feriearbete får dock anställas ett år yngre personer. Arbetsgivaren skall tillse, att arbetet icke skadar den unga arbetstagarens kroppsliga, andliga eller sedliga utveckling och att det icke kräver större än skälig ansträngning. Lagen innehåller ett flertal bestämmelser om arbetstiden för ung arbetstagare och om läkarundersökning.
Efterlevnaden av lagen övervakas av yrkesinspektionsmyndigheterna. — Till arbetsrådet skall hänskjutas fråga huruvida ett enskilt arbets- eller tjänsteförhållande är sådant, att lagen skall tillämpas därpå.
En lag om skydd i skeppsarbete, den första i sitt slag, gavs d. 28 juli (345). Lagen tillämpas på arbete, som på finskt handelsfartyg anställd per
son utför för fartygets räkning eller eljest på order av förman ombord ellerannorstädes. Lastnings-, lossnings- och bunkringsarbeten inkluderas icke ilagen.
Arbetsgivaren, hans ställföreträdare och fartygsbefälhavaren å ena sidan samt arbetstagaren å den andra ålägges i lagen vissa skyldigheter i avseende å att förhindra olycksfall i arbetet eller av arbetet förorsakad ohälsa. Men även utomstående, nämligen tillverkare, importörer, försäljare och installatörer av teknisk fartygsutrustning, beröres av lagen. De skall tillse att nödiga skyddsanordningar medföljer utrustningen.
Frågor om skydd i skeppsarbete behandlas av en nämnd, som tillsättes av handels- och industriministeriet.
Ekonomisk rätt. En ny lag om enskilda skogar gavs d. 15 sept. (412). Den ersätter en lag i ämnet av år 1928 och bygger på samma principer som denna. Lagen gäller i princip icke skogar, som äges eller förvaltas av staten. Lagens syfte är att motverka skövling av skog. Dylik anses föreligga, då skog avverkats och marken efter avverkningen lämnas i sådant skick eller nyttjas på sådant sätt, att skogens naturliga förnyelse eller förnyelse som sker genom odling blir äventyrad. Skogsskövling innebär även det att utvecklingsduglig skog behandlas på ett sätt som strider mot rationell skogsvård.
Påföljden av att skog skövlas är att den förklaras fredad. Avtal om fredning av skog kan träffas mellan jordägaren och vederbörande distriktsskogsnämnd. Kan ett sådant avtal icke fås till stånd, skall denna nämnd vid underrätten på den ort där skogen finnes yrka, att skogen måtte förklaras fredad.
Fredningen innefattar förbud mot avverkning av skog eller bruk av skogsmark eller vardera, antingen med eller utan inskränkningar. Fredningens omfattning och fredningstiden bestämmes med hänsyn till förhållandena in casu. I allmänhet får avverkning till lägenhetens husbehov och nyttjande av skogsmark såsom betesmark ej förbjudas. — Distriktsskogsnämnden har befogenhet att temporärt utfärda fredningsförbud.
Handlande i strid med fredningsavtal eller -förbud är straffbart, och olovligen avverkat virke eller dess värde kan dömas förbrutet till distriktsskogsnämnden.
Efterlevnaden av lagen övervakas av centralskogsnämnderna, distriktsskogsnämnderna och de kommunala skogsnämnderna. Dessa har även till uppgift att allsidigt främja och utveckla den privata skogshushållningen. Centralskogsnämnderna skall meddela distriktsskogsnämnderna råd och anvisningar vid fullgörandet av dessa uppgifter.
Angående ovannämnda skogsnämnder gavs d. 15 sept. en särskild lag (411). Centralskogsnämnderna är till antalet två, den ena huvudsakligen för det finskspråkiga, den andra huvudsakligen för det svenskspråkiga området. De består av nio medlemmar, av vilka en är nämndens direktör. — Distriktsskogsnämnderna består av sju medlemmar och deras antal och verksamhetsområden fastställs av statsrådet. Nämnderna har ställning av juridiska personer.
Ett osjälvständigt, kommunalt organ är däremot den kommunala skogsnämnd, som i principiellt varje kommun skall tillsättas distriktsskogsnämnden till biträde.
Centralskogsnämnderna står under forststyrelsens tillsyn.
Till de nyssnämnda lagarna ansluter sig en samma dag given lag om skogsförbättring (413). Enligt denna upptages för skogsförbättringsarbeten årligen i statsförslaget erforderliga anslag. Medlen användes för utarbetande av planer, som avser bl. a. skogsdikning, skogsodling och plantbeståndsvård. Medel får även användas för genomförande av dylika planer, för anskaffning av nödiga specialredskap m. m. I fråga om planernas utarbetande och genomförande har de ovannämnda skogsnämnderna ålagts uppgifter.
Enligt lagen kan även enskilda jordägare beviljas understöd och skogsförbättringslån.
En lag om täckdikning av d. 17 mars (132) avser att underlätta upptagningen av kredit för täckdikningsändamål och lindra villkoren för sådan kredit. I lagen avsedda lån beviljas av de allmänna kreditanstalterna åt lägenhetsägare och -innehavare, som erhåller sin och sin familjs huvudsakliga utkomst av gårdsbruk och som på grund av sin ekonomiska ställning bör anses vara i behov av dylika lån. Låneräntan är 5 %. Av statsmedel erlägges till långivarna en räntegottgörelse som beräknas på sätt som anges i lagen.
En förordning om täckdikning gavs d. 28 april (178).
Stadgandena i 3 kap. strafflagen angående offentligrättsligt nödvärn har ändrats genom en lag av d. 29 dec. (621). Avsikten med lagändringen har främst varit att öka tryggheten för tjänstemän i farofyllda uppdrag. Enligt de nya stadgandena har en polisman, som i tjänsteutövning möter motstånd, rätt att tillgripa sådana maktmedel som med hänsyn till tjänsteåtgärdens art och motståndets farlighet samt med beaktande av situationen i övrigt kan anses försvarliga. Dylika maktmedel får även brukas mot person som skall gripas, anhållas eller häktas, om han gör motstånd eller försöker fly, likaså mot straffånge eller gripen, anhållen eller häktad person, som försöker rymma eller gör motstånd mot fångvakt eller annan behörig person. Även den som bistår vid fullgörandet av ifrågavarande tjänsteåliggande, t. ex. en privatperson, har rätt att tillgripa dylika maktmedel.
Genom särskilda lagändringar (622—624) har motsvarande rätt att utöva offentligrättsligt nödvärn vid utövande av resp. tjänsteåligganden tillerkänts utmätnings-, gränsbevaknings- och tullman.
Likaså d. 29 dec. gavs en lag om olycksfallsersättning i vissa fall åt den som lämnat bistånd vid fullgörandet av tjänsteåliggande (625). Person, som bistått vid utövning av offentligrättsligt nödvärn och därvid ådragit sig kroppsskada, har rätt till ersättning av statsverket i enlighet med lagen om olycksfallsersättning. Om han härvid skadats till döds, har hans anhöriga dylik rätt.
Enligt en annan s. d. given lag (626) har polis-, gränsbevaknings- eller tullman ävensom tjänsteman i fångvårdsuppgifter och fångförare, som med anledning av tjänsteutövning blivit överfallen eller mött motstånd, rätt till ersättning av statsverket för skada på kläder, medhavda föremål och nyttjat fortskaffningsmedel. Även den som bistått honom vid tjänsteutövningen har denna rätt. Ersättning beviljas och utbetalas på den ort, där skadan inträffat.
I samband med ändringen av 3 kap. strafflagen ändrades även vissa paragrafer i sagda lag angående våldsamt motstånd mot tjänsteman, upplopp och användande av maktmedel vid skingrande av folksamling, som ådagalagt uppsåt att göra uppror eller störa allmän ordning och säkerhet.
D. 6 dec. hade 50 år förflutit från Finlands självständighetsförklaring. En
av de åtgärder som vidtogs för att celebrera detta jubileum var stiftandet d. 10 nov. av en lag om amnesti för vissa till straff dömda personer under Finlands självständighetsjubileumsår 1967 (477). Amnestin beror dem som dömts eller dömes för brott, som begåtts före d. 1 sept. 1967. Är det fråga om bötes- eller frihetsstraff, skall den dömde befrias från att avtjäna en viss del av straffet, beträffande frihetsstraff en sjättedel. Full befrielse inträder ifråga om den straffpåföljd som benämnes förlust av medborgerligt förtroende.
En förordning i ämnet gavs d. 24 nov. (493).
P. E. von Bonsdorff