Affären Abe Fortas. Abe Fortas, vilken president Johnson den 26 juni 1968 utnämnde till Earl Warrens efterträdare som president (Chief Justice) i Förenta Staternas högsta domstol, föddes i Memphis, Tennessee, den 19 juni 1910 såsom femte barn till en från England invandrad judisk finsnickare. Familjen befann sig i små ekonomiska omständigheter, varför Abe Fortas redan vid 13 års ålder måste bidraga till sitt uppehälle, till att börja med som violinist, och sedan — under sina studieår vid hemstadens Southwestern College — bl. a. som biträde i en skoaffär. Tack vare någorlunda generösa stipendier kunde han därefter studera juridik vid Yaleuniversitetet, där han 1933 avlade jur. lic.-examen och sedan under någon tid verkade som lärare.
    År 1934 knöts Fortas till administrationen i Washington, där han bl. a. tjänstgjorde i Securities and Exchange Commission samt som chef för inrikesdepartementets kraftverksbyrå. Vid endast 32 års ålder utnämndes han på Harold Ickes tillskyndan till dennes statssekreterare i nämnda departement, en post som han innehade till 1946, då han övergick till avokatverksamhet, och blev delägare i den välkända advokatfirman Arnold, Fortas and Porter i Washington. Dessförinnan hade han fungerat som rådgivare åt sitt lands FN-delegation vid San Francisco-konferensen. En följd av år har Fortas bl. a. varit puertorikanska regeringens juridiska rådgivare. Under denna tid

 

Nordiskt och internationellt 773kom han att känna varmt för Puerto Rico, som han betraktar som sitt andra hemland.
    Presidentens utnämning av en nära vän och förtrogen till landets högsta domarämbete kom knappast som en överraskning, även om Fortas' domarbana började först 1965, då han efterträdde Arthur Goldberg som Associate Justice. Fortas åtnjuter nämligen allmänt anseende som en av Förenta Staternas främsta jurister, och under sina tre år i Högsta Domstolen har han utövat ett betydande inflytande. Även om han i mål av ekonomisk natur ofta intagit en närmast konservativ ståndpunkt (»The courts may be the principal guardians of the liberties of the people, they are not the chief administrators of its economic destiny»), betraktas Fortas som liberal och progressiv — i likhet med Warren, Black, Douglas och Brennan. Ej heller är det förvånande att denna utnämning skulle väcka en viss opposition i senaten, som författningsenligt måste godkänna alla viktigare utnämningar, om dessa skall bli giltiga. Men att utnämningen skulle väcka mer opposition än någon annan utnämning till Högsta Domstolen sedan 1930 (då senaten vägrade godkänna en av Herbert Hoover företagen utnämning), har kommit som en överraskning. Motståndarna mot Fortas återfinns givetvis främst i det republikanska lägret, där man beskyllt presidenten för cronyism (d. v. s. favorisering av vänner) och hävdat, att det vore moraliskt förkastligt av en s. k. lame duck president, som troligen skulle få en republikansk efterträdare, att utse en vän till landets högsta domarämbete, en befattning som vederbörande för övrigt kommer att inneha på livstid. Intrycket av favorisering förstärktes ytterligare, menade man, av det faktum, att presidenten samtidigt utnämnde en gammal vän och partikamrat från Texas, Homer Thornberry, att övertaga den genom Fortas' utnämning ledigblivna platsen. Fortas' liberala inställning i aktuella — och kontroversiella — frågor på straffrättens och raslagstiftningens område har gjort honom i det närmast anatema för sådana ärkekonservativa politiker som exempelvis senator Strom Thurmond (republikan, South Carolina), vilken skarp kritiserat flera av domstolens domar på just dessa områden. Vid »hearings» inför senatens juridiska utskott i mitten av juli utsatte Thurmond Fortas för en utfrågning som i fråga om giftighet förde tankarna på de förhör om oamerikansk verksamhet, som på sin tid iscensattes av Joseph McCarthy. Under senator Thurmonds utfrågning vägrade Fortas att svara ej mindre än ett femtiotal gånger med motiveringen, att han enligt konstitutionen icke ägde diskutera något, som berörde mål som var föremål för domstolens prövning.
    Utskottet beslöt med elva röster mot sex att tillstyrka utnämningen, och även i senaten förelåg den erforderliga enkla majoriteten för godkännande. Fortas' motståndare tillgrep då den s. k. filibustertaktiken, som enligt gällande procedurregler endast kan avbrytas genom clôture. Härför erfordras 2/3 majoritet, och vid omröstning i senaten den 1 oktober fattades ej mindre än 14 röster. Därmed var Fortas' öde beseglat och redan påföljande dag begärde han i en skrivelse till president Johnson, att utnämningen skulle återtagas i syfte att göra slut på »the destructive and extreme assaults upon the Court». Fortas' begäran villfors omgående av presidenten, som i ett uttalande betecknade senatens ställningstagande som »historically and constitutionally tragic».
    Det ligger i sakens natur, att Fortas sedan sin utnämning utsatts för åtskillig kritik både i och utanför senaten. Bl. a. har han anklagats för att ha varit presidenten behjälplig med att utarbeta budskap till kongressen och att

 

774 Nordiskt och internationelltgranska propositioner. I åtminstone ett fall (som gällde honorar för föreläsningar) synes kritiken ha varit berättigad. Den fräna kritik, som riktats mot Fortas i anledning av hans röstning vid en rad viktiga domstolsavgöranden, har emellertid — såsom väl avsikten också var — i sista hand träffat Högsta Domstolen, vars anseende i den stora allmänhetens ögon därigenom anses ha skadats rätt allvarligt.
    Affären Fortas har klart visat, att principen om maktfördelningen mellan den lagstiftande och den dömande statsmakten ingalunda alltid upprätthålls. Sålunda kan kongressen ej endast bevillningsvägen påverka domstolen och lagstifta i strid mot domstolens utslag (vilket nyligen inträffat) utan också — såsom nu hänt — förkasta utnämningar, som är misshagliga av politiska eller andra skäl. I det aktuella fallet har senaten även kunnat mobilisera en opinion mot utnämningen, som varken presidenten eller Fortas själv kunnat göra någonting åt. Utan tvivel har denna olustiga affär varit en personlig tragedi för Abe Fortas. Det tragiska ur mer allmän synpunkt är emellertid att — såsom nyss framhållits — Högsta Domstolens anseende skadats.


G. Campbell-Westlind