Den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session i Bryssel 1967
I maj 1967 hölls den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session i Bryssel med företrädare för ett sextiotal stater och flera internationella organisationer. Vid konferensen behandlades av Comité Maritime International (CMI) utarbetade förslag till 1. revision av artikel XIV i 1910 års internationella bärgningskonvention (Rijeka 1959), 2. revision av 1924 års internationella konossementskonvention, de s. k. Haag-reglerna, (Stockholm 1963), 3. konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek (New York 1965), avsedd att ersätta 1926 års internationella konvention i ämnet, 4. konvention om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad (Stockholm 1963), 5. konvention om befordran av passagerares resgods till sjöss (Stockholm 1963).
Av dessa förslag slutbehandlades de under 1 och 3—5 angivna. Protokolls- och konventionstexterna, undertecknade den 27 maj 1967, återges nedan (utan slutbestämmelser) ur konferensdokumenten jämte översättning. Förslaget till revision av Haag-reglerna, vilket har kallats Visby-reglerna (framtida benämning på regelkomplexet: Haag-Visby-reglerna), slutbehandlades inte på grund av oenighet i väsentliga frågor utan konferensen uppsköts i den delen för att fortsättas senast den 29 februari 1968.
I slutförda delar kan konferensen sägas ha utfallit mycket tillfredsställande från nordisk och svensk synpunkt. Efter ingående gemensamma förberedelser kunde de nordiska delegationerna1 — tillsammans representerande en av världens i särklass största handelsflottor — öva ett väsentligt inflytande på konventionsarbetet.
Ett huvudsyfte med bärgningskonventionen (i svensk översättning publicerad i NJA II 1913 s. 195 ff) är att stimulera till räddning av liv och egendom till sjöss. Konventionen vilken kanske är den Brysselkonvention som vunnit vidaste internationella tillämpning innehåller främst bestämmelser om när bärgarlön skall utgå och om grunderna för hur sådan beräknas. Såvitt gäller räddning av människoliv upptar dess artikel XI en bestämmelse, till vilken bl. a. 1960 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss hänvisar (Kap. V, Regel 10 (e); jfr prop. 1965: 133 s. 218). Bestämmelsen ålägger befälhavare en allmän undsättningsplikt i förhållande till varje nödställd person som han påträffar till sjöss. På samma grundsats vilar f. ö. artikel 12 i den internationella konventionen om det fria havet (Convention on the High Seas), Genève 29 april 1958. Artikel XIV, som revisionen avser, undantar uttryckligen från konventionens tillämpning örlogsmän och andra statsfartyg avsedda för uteslutande offentliga ändamål.