Demonstrationsrätten
Av hovrättsrådet docenten GUSTAF PETRÉN
Det har under senaste året gång på gång i den allmänna debatten framhållits, att demonstrationsrätten är en av de väsentliga mänskliga rättigheterna. I den av statssekreterare Ingvar Carlsson upprättade promemorian om demonstrationsrätten av den 18 november 1968 heter det exempelvis att demonstration är ett synnerligen värdefullt medel för opinionsbildning i ett demokratiskt samhälle. I en sådan värderingsfråga finns självfallet utrymme för olika meningar. Innan ställning tages, är det på sin plats att söka analysera olika faktorer som inverkar då det gäller att värdesätta denna rättighet, något som knappast skett i nämnda promemoria.
Demonstrationsrätten som sådan finns icke inskriven i Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna jämte tilläggsprotokoll. Denna konvention — vilken ratificerats av Sverige — får anses vara den för Sveriges vidkommande grundläggande rättskällan vid konkretisering av vilka mänskliga rättigheter som är erkända i vårt land. Sverige saknar som bekant i sina grundlagar en rättighetskatalog av modernt snitt. I detta sammanhang kan vi bortse från RF § 16 med dess ålderdomliga bestämmelser.
Vad är då att förstå med demonstrationsrätten? Den har ofta ansetts vara en förgrening av mötesrätten. I Ingvar Carlssons promemoria uttalas sålunda helt kategoriskt: demonstrationsrätten är en del av församlingsfriheten. Demonstrationen är enligt denna uppfattningen form av offentlig sammankomst. Denna definition är dock knappast tillräckligt vid. I demonstrationen ligger nämligen utöver blotta sammankommandet även momentet att för omvärlden giva uttryckför en åsikt. Som redan ordets etymologi visar, framstår denna effektrent av som det centrala. Ur denna synpunkt kan demonstrationsrätten, vilken i sin tur förutsätter en bakomliggande åsiktsfrihet, betraktas som en utbyggnad av yttrandefriheten. Demonstrationsrätten förefaller i sin mera typiska form vara en kombination av rätt att komma samman och rätt att ge publikt uttryck åt en viss mening, vanligen med begagnande av yttre medel som tilldrager sig utomståendes uppmärksamhet. Demonstrationsrätten utnyttjas sålunda normalt av ett kollektiv. Men det behöver icke nödvändigtvis vara
fråga om en sammankomst. Även en ensam person kan demonstrera för sin mening.
Gränserna kring demonstrationsrätten är sålunda något flytande. Det synes mig riktigast att icke beteckna demonstrationsrätten som en självständig rättighet. Den kan i stället sägas vara en rättighet som består av andra rättigheter, framför allt rätten till tankefrihet, rätten till yttrandefrihet och rätten till mötesfrihet. Alla dessa tre rättigheter, som ingår som grundelement i demonstrationsrätten, är klart erkända hos oss, bl. a. genom vårt godtagande av Europarådskonventionen. I dennas art. 9 stadgas att envar skall äga rätt till tankefrihet, i art. 10 att envar skall äga rätt till yttrandefrihet och i art. 11 att envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster. Kan av nu angivna förhållanden slutas att också demonstrationsrätten är förankrad i vårt rättighetssystem? Frågan är att besvara jakande, så länge fråga icke är om annat än en fredlig sammankomstför att giva uttryck åt en övertygelse.
Det kan här tilläggas, att författningsutredningen, som på sin tidnoga genomgick olika rättigheter, i sitt förslag till ny svensk grundlag (SOU 1963: 26) överhuvud icke omnämner demonstrationsrätten. Icke heller i den av Förenta Nationernas generalförsamling den 16 december 1966 antagna överenskommelsen om medborgerliga och politiska rättigheter omtalas demonstrationsrätten. I denna garanteras i art. 18 tankefriheten, i art. 19 yttrandefriheten och i art. 21 rätten till fredliga sammankomster. Föreningsrätten stadfästes i art. 22.
I Ingvar Carlssons promemoria förordas emellertid tanken att grundlagfästa demonstrationsrätten. Detta skulle i så fall ske i samband med det arbete, som pågår inom grundlagberedningen med att i en ny grundlag skriva in vissa medborgerliga rättigheter. Tilläggas kan att vid den konferens, som Internationella juristkommissionens europeiska sektioner anordnade i Strasbourg den 26—27 oktober 1968 över temat Individen och staten, kommissionen fick i uppdrag att närmare utreda möjligheterna att ge demonstrationsrätten en erkänd plats i rättighetssystemet.
Demonstrationsrätten ingår som sagt otvivelaktigt bland våra rättigheter, om än något oklart hur. Därav följer givetvis icke att rätten är obegränsad. Europarådskonventionen angiver en rad olika intressen, för vilkas tillgodoseende inskränkningar får göras i både yttrandefriheten och församlingsfriheten. I konventionens art. 10 och 11 nämnes i detta sammanhang bl. a. statens säkerhet, den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av annans fri- och rättighet. Inskränkningar i demonstrationsrätten, som grundar sig på hänsynstagande
till intressen av nu angiven art, är sålunda i och för sig godtagbaraenligt vårt nu gällande rättighetssystem.
En granskning av gällande svensk rätt visar omedelbart, att yttrandefriheten och församlingsfriheten icke är oinskränkta i vårt land och därmed icke heller demonstrationsrätten. Den grundläggande lagstiftningen av intresse, som kommer till användning i praktiken i detta sammanhang, är lagen den 14 december 1956 om allmänna sammankomster. Beskrivningen i lagen av allmän sammankomst är dock knappast till alla delar den, som man skulle vilja giva av en demonstration. Sammankomst anses enligt lagen som allmän, om den anordnas för allmänheten eller om allmänheten äger tillträde till den eller om den med hänsyn till de villkor, under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med sammankomst, som enligt de nyss angivna kriterierna är att anse som allmän. Denna definition täcker exempelvis icke demonstration som företages av en ensam person och som alltså icke har karaktär av sammankomst. Den utgår vidare från att fråga är om en sluten grupp som samlats och som till sig inbjuder utomstående. Demonstrationen däremot utmärkes närmast av att en på förhand sammansvetsad grupp genomför demonstrationen utan att utomstående inbjudes att deltaga i denna.
Huvudprincipen enligt nämnda lag är att anordnandet av allmänna sammankomster skall underkastas minst möjliga restriktioner. Av särskild vikt är att, om sammankomst skall äga rum på allmän plats — vilket är det vanliga om demonstrationen skall tilldraga sig önskad uppmärksamhet — polismyndighetens tillstånd erfordras. I andra lägen är det däremot nog med en anmälan till polismyndigheten av mötesarrangören. Av vikt är vidare att det enligt lagen om allmänna sammankomster primärt är arrangören av sammankomsten som svarar för att god ordning råder vid sammankomsten. Därvidlag är arrangören emellertid pliktig att följa de föreskrifter rörande ordning och säkerhet, som polismyndigheten meddelar. Av intresse är härutöver att blotta det förhållandet att sammankomsten kommer till stånd utan att vederbörligt tillstånd erhållits eller föreskriven anmälan gjorts icke konstituerar någon rätt för polismyndigheten att upplösa sammankomsten. Upplösningsrätt uppkommer först i fall av svårare oordning och liknande händelser.
Sammanfattningsvis kan sägas att den lagstiftning, enligt vilken demonstrationsfrågor nu handlägges, icke tager sikte på det för demonstrationen väsentliga. En sammankomst förutsättes i allmänhet ha till syfte att utgöra ramen för ett meningsutbyte mellan de i sammankomsten deltagande eller att påverka de i sammankomsten deltagande i viss riktning. Demonstrationen har rakt motsatt syftemål.
Dess ändamål är nämligen att de i sammankomsten/demonstrationen deltagande skall söka påverka personer, som icke deltager i sammankomsten/demonstrationen. Det är uppenbart att regler som formats med tanke på den förra typen av sammankomster icke i allo passar in på demonstrationer, som främst vänder sig till utanförstående. Ordningsproblemen måste exempelvis bli helt andra vid den utåtriktade demonstrationen på allmän plats än vid det interna mötet, även om också det hålles på allmän plats.
Det som ger karaktären åt demonstrationen i normalfallen är kombinationen av sammankomst och av utåtriktad opinionsyttring. Det är föreningen av dessa båda moment som gör demonstrationen till något sui generis. Även om man ställer sig starkt positiv till envar av de grundrättigheter på vilka demonstrationsrätten bygger, följer icke därav med nödvändighet att kombinationen förtjänar ett lika entusiastiskt stöd. I allmänhet har man varit benägen att instämma i den inledningsvis återgivna gängse värderingen av demonstrationsrätten såsom en av de väsentliga mänskliga rättigheterna. Låt oss emellertid ägna frågan om demonstrationsrättens betydelse i ett demokratiskt samhälle närmare prövning! Redan den omständigheten att den icke omnämnes i de grundläggande konventionerna om mänskliga rättigheter stämmer till eftertanke.
Till en början kan konstateras att flertalet nu politiskt medvetna, som har sina erfarenheter om politikens medel från — låt oss säga — tiden från slutet av 30-talet och framöver, knappast har någon starkare känsla för att rätten att demonstrera utgör något mera betydelsefullt vapen i den demokratiska arsenalen, i vart fall icke i jämförelse med t. ex. den egentliga församlingsfriheten, tryckfriheten och andra former för opinionsbildning. I svensk nutidshistoria har sedan Ådalshändelserna för mer än 35 år sedan demonstrationer icke utövat någon egentlig inverkan på svensk politik. Under denna tid har de traditionella socialdemokratiska 1 maj-demonstrationerna krympt och så småningom fått t. o. m. inställas eller omvandlas på sina håll. De har som form för opinionsbildning snarast överlevt sig själva och blivit nära nog ett historiskt fossil utan egentlig betydelse. Under andra världskriget förekom demonstrationer för att manifestera den politiska enigheten i landet. Enstaka massdemonstrationer vid olika utrikespolitiska händelser har förekommit som relativt efemära företeelser. Några inrikespolitiska frågor som höjning av bilskatten har också vid något tillfälle föranlett demonstrationer, vilka dock icke fått större omfattning. Manifestationer av dessa slag har närmast haft karaktären av krusningar på ytan, som icke berört den politiska meningsbildningen i landet i stort.
Nu har det plötsligt blivit stark politisk rörelse kring demonstrationsrätten. Anledningen härtill är att vissa grupper, som torde utgöra en ganska liten del av befolkningen, i demonstrationer har funnit en genväg till de opinionsbildande centra. Genom att ge demonstrationerna uppseendeväckande former och genom att under dessas genomförande påfallande avvika från de normer, som eljest är riktgivande i samhället, blir det möjligt att få utrymme i TV-programmen och på pressens nyhetssidor för åsikterna. Det är dock ofta nog mindre innehållet i vad som propageras än de medel, vilka brukas, som skänker denna publicitet. Det är uppenbart att förehavanden av denna art, vilka karakteriseras just av att de genom att vara avvikande provocerar allmänhetens nyfikenhet och dennas intresse för det sensationella, icke så alldeles lätt låter sig rättsligen behandlas inom ramen för en lagstiftning om allmänna sammankomster. Vilken angelägenhetsgrad hithörande problem plötsligt tillerkändes framgår tydligast av det faktum att vårt lands statsminister i våras fann det nödvändigt att satsa egen och ytterligare fem andra regeringsmedlemmars tid under en hel dag på att med ungdomarna diskutera demonstrationsrätten, dess innehåll och rättsliga gränser och att sedan tillsätta en särskild utredningsman, vilken nu avgivit den inledningsvis nämnda promemorian.
I en av de otaliga insändare, vartill händelserna i Båstad i maj 1968 gav upphov, stod att läsa ungefär så här: Intrycket av manifestationen var så starkt, att det blev klart för mig att de demonstrerande måste ha rätt. Uttalanden av denna innebörd ställer i blixtbelysning spörsmålet om demonstrationens funktion i ett demokratiskt samhälle. Det är här som en analys bör sättas in.
Demonstrationsrätten som en form av meningsyttring kan tänkas ha bl. a. något av tre följande ändamål: att utöva press på de bestämmande i samhället, att värva anhängare för de åsikter, för vilka det demonstreras, och att vara en säkerhetsventil som låter de demonstrerandes känslor pysa ut, så att de ej får omedelbar sprängverkan. Vilka samhällsintressen tillgodoses genom demonstrationer som fullgör uppgifter av angiven art?
Är det önskvärt att de som innehar den styrande, den lagstiftande eller den dömande makten i samhället skall taga intryck av och rätta sitt handlande efter vad demonstranterna kräver? I stort sett torde denna fråga kunna besvaras nekande. En regering bör i sina ställningstaganden i princip bestämmas av uppfattningar inom den opinion, som bär upp regeringen, eller i vissa lägen av en opinion, som omfattas av det stora flertalet medborgare. I åtskilliga fall måste givetvis de styrande vara allmänna opinionen i förväg och fatta beslut,
som måhända ännu ej bäres upp av denna. Det kan emellertid ifrågasättas om ofta små men högljudda minoriteter, som begagnar demonstrationsrätten till att komma mycket buller åstad, bör ha särskilda anspråk på att vara vägledande för utvecklingen. Något objektivt kriterium kan självfallet icke uppställas med vilket man kan mätai detta sammanhang. Avgörande blir de beslutandes värderingar. Inget finns emellertid som tyder på att beslutsprocessen i och för sig skulle främjas av att de bestämmande utsättes för de påtryckningar som ligger i en demonstration.
Meningen med en demonstration är självfallet att de beslutande genom demonstrationen skall få vetskap om förekomsten av den opinion, som de demonstrerande företräder. Demonstrationen som sådan ger emellertid blott i undantagsfall ett mått på den ifrågavarande opinionens styrka eller på andra faktorer, till vilka de styrandei en stat, som har ett representativt statsskick, bör ta hänsyn. I den mån demonstrationen har till syfte att åstadkomma ändring på ett begränsat område, t. ex. i fråga om en viss institutions skötsel, kan dock deltagandet i en demonstration utgöra ett relativt riktigt mått på styrkan av den opinion hos de närmast berörda, som påfordrar en ändring i rådande förhållanden. Att demonstrationen på detta sätt speglar den kvantitativa uppslutningen kring en åsikt torde dock varaen undantagsföreteelse.
Vad ovan sagts har relevans även för det fall att objektet för demonstrationen är den lagstiftande makten. Demonstrationer med syfte att förmå den dömande makten att träffa avgöranden i ena eller andra riktningen har lagstiftaren ansett direkt olämpliga och även delvis förbjudit; se t. ex. reglerna i RB 5: 9 och 9: 5.
Sammanfattningsvis kan sägas att det icke överensstämmer med grundtankarna i vårt statsskick att de samhälleliga avgörandena, viktiga eller oviktiga, skall träffas under tryck av eller hot från utomparlamentariska grupper, som mången gång agerar i direkt strid med de önskemål, varåt folket i val givit uttryck, eller med de normer som eljest blivit i vederbörlig ordning fastställda. Detta omdöme gäller den situation, då en minoritet demonstrationsvägen försöker förmå de beslutande att träffa ett avgörande i strid mot en majoritetsuppfattning.
Sedan detta väl är sagt bör framhållas, att demonstrationen kan vara ett effektivt och nyttigt instrument att draga de styrandes uppmärksamhet till ett område som tidigare varit försummat av dessa. Demonstrationen har i sådant fall en legitim uppgift att fylla i beslutsprocessen. Om man renodlar den synpunkt som nu senast anlagts — något som ofta torde vara svårt i det praktiska fallet — in-
griper demonstration icke i själva det sakliga avgörandet utan påverkar allenast de bestämmandes prioritering. I valet mellan de olika områden, där i och för sig åtgärder från det allmännas sida är påkallade, ges företräde åt det, dit genom demonstrationen uppmärksamheten blivit dragen. Det föreligger då ett reformbehov, som de bestämmande även utan demonstrationer funnit böra tillgodoses men som de givit en relativt låg prioritet. Att en demonstration påskyndar utvecklingen i en allmänt önskad riktning på ett visst område måste anses godtagbart även ur den representativa demokratins synpunkt.
Emellertid är demonstrationen av sina upphovsmän ofta avsedd att vara icke ett led i en normal demokratisk beslutsprocess utan just ett utomrättsligt, ett revolutionärt medel. Gränsen mellan demonstrationen som en legal demokratisk opinionsyttring och demonstrationen som ett revolutionärt maktmedel kan vara flytande. Icke minst i nuvarande läge, då vi i Sverige saknar en adekvat lagstiftning på området, är detta förhållande påfallande och har lett till att på många håll »legala demonstrationer» och »illegala demonstrationer» uppfattas som parallella och båda ansetts som mer eller mindre godtagna former för samhällspåverkan. Denna ståndpunkt är icke acceptabel. I en rättsstat, som bygger på att förändringar i samhället genomföres genom evolution, kan icke demonstrationen förlänas ställning av ett tolererat revolutionärt maktmedel vid sidan av de konstitutionella formerna för besluts fattande. Icke minst med hänsyn till dessa aspekter av problemet synes önskvärt att vi får en klarare lagstiftning om demonstrationsrätten.
Intressant är att t. ex. en preceptor i sociologi (Harald Swedner) kan uttala (se Lundagård 1968 nr 14 sid. 9), att samhället för närvarande har »legaliserat» illegala demonstrationer på så vis, att den som utlyser eller deltar i en illegal demonstration ej hotas av något straff att tala om. Denna påföljd kalkyleras in i demonstrationen, som därigenom kommer att bestå av »att man demonstrerar, att en viss del av demonstranterna blir häktade, att de får moraliskt stöd av dem som väntar och hyllas som hjältar, när de kommer ut.» Swedner menar, att samhället närmast uppmuntrar denna form av demonstrationer och att det därmed så att säga godtar att demonstranterna bygger in det illegala uppträdandet som ett led i demonstrationen.Det är allvarligt när på detta sätt gränsen mellan vad samhället vill tillåta och vad det förbjuder icke kan klargöras ens för dem, som på hög nivå meddelar akademisk undervisning på området.
I Ingvar Carlssons promemoria får man knappast riktig klarhet på denna punkt. Av något uttalande att döma synes han mena attden omständigheten »att människor — — — blir indragna i slags-
mål» utgör ett normalt inslag i en demonstration. Överhuvud tycks man vara beredd att räkna med en viss marginal för illegalt beteende, då det gäller demonstrationer. Vissa regler har uppställts i vårt rättssystem såsom normer för opinionsbildningen, men då det gäller demonstrationer tänkes de icke skola tillämpas fullt ut. Härom mera nedan.
Man skall inte ropa på polis i alla väder, inte heller i detta fall. Däremot är det anledning för lagstiftaren att sätta sig ned och fundera över hur han vill ha rättsordningen utformad.
Problemet om användning av illegala metoder står i brännpunkten i varje diskussion om demonstrationsrätten. Som ovan framhållits är för demonstrationen utmärkande att den sker under former som är avsedda att väcka allmänhetens uppmärksamhet. Detta resultat kan uppnås t. ex. genom bruk av ovanliga klädedräkter eller säregna transportmedel. Ofta brukas emellertid medel som antingen i sig innefattar överträdelse av gällande lagregler eller som avses skola leda fram till sådana överträdelser. Härigenom kan i sin tur polisingripanden framkallas. Som nyss nämnts är i vissa former av demonstrationer åtgärder som leder till denna effekt inbyggda i själva demonstrationsmönstret.
Lagöverträdelsen kan sålunda vara ett av de medel, varigenom uppmärksamhet framkallas, t. ex. genom att man beträder område, som ej är tillgängligt för de demonstrerande, eller genom vägran att efterkomma ordningsmaktens anvisningar för demonstrationens genomförande. Vid inträngande i annans byggnad eller anläggning kan bli fråga om olaga intrång enligt 4: 6 BrB. Demonstranterna kan också genom sitt val av metoder att väcka uppmärksamhet komma att göra sig skyldiga till förargelseväckande beteende enligt reglerna i 16: 16 BrB.
Men möjligheterna att i samband med demonstration bryta mot rättsordningen begränsas icke till åtgärder som avser rätten att komma samman. Även det i en demonstration ingående momentet av utnyttjande av yttrandefriheten kan föranleda lagöverträdelser. De rättsligen givna gränserna för yttrandefriheten överträdes ej sällan vid demonstrationer. De regler, som vanligen kommer i blickpunkten, är reglerna till skydd för enskild persons ära, d. v. s. ärekränkningsreglerna i BrB 5 kap., vissa bestämmelser till skydd för utländskt statsöverhuvud eller främmande makts härvarande representation (BrB 19: 11) och till skydd för annat lands flagga m. m. (BrB 19:10) samt reglerna om förbud mot att uppmana till brottslig gärning eller ohörsamhet mot myndighet, d. v. s. uppvigling (BrB 16: 5).
Av särskilt intresse i detta sammanhang är försöken att genom de-
monstrationer påverka enskilda människors handlande i ekonomiska ting. I yttrandefriheten ingår rätt att driva reklam, bl. a. rätt för näringsidkare och andra att förorda inköp av en viss vara eller nyttighet. Vissa begränsningar i denna rätt finns stadgade i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, som bl. a. vänder sig mot att någon i utövning av näringsverksamhet lockar till köp med felaktiga uppgifter om varan. Däremot är icke det fall reglerat att utomstående genom spridande av felaktiga uppgifter försöker motverka köp av viss vara. Då juridisk person icke skyddas enligt 5 kap. BrB, kan ärekränkningsreglerna ej bli tillämpliga i dylika lägen. Icke heller medtogs i BrB lagregler, som kriminaliserar s. k. ekonomiskt förtal. Kampanjer syftande till att åstadkomma ekonomisk ruin för affärs- eller annan liknande verksamhet, som är misshaglig, kan alltså tämligen fritt föras och föres också i demonstrationens form. Det är en rättspolitisk fråga huruvida här föreligger ett område, där det straffrättsliga skyddet för enskild näringsutövning är otillräckligt.
Sammanfattningsvis kan sägas att det finns många lagbud, med vilka demonstranter lätt kan råka i konflikt, även ofrivilligt. I den mån lagöverträdelser är åsyftade, har arrangörerna av en demonstration onekligen många olika lagrum att välja mellan, då det gäller att ge demonstrationen det uppiffande illegala inslaget.
Frågan är närmast om man skall, just då det gäller demonstrationer, till skillnad från vad som är fallet i andra situationer, överse med måttliga lagöverträdelser. Det finns som förut antytts en tendens i denna riktning. Grunden härtill är uppenbar. En beivran av de olagliga momenten i en demonstration kan utan svårighet vändas därhän att ingripandet framstår såsom icke gällande det olagliga beteendet vid demonstrationen utan den mening demonstrationen avser att främja. Ingripandet får därmed sken av att vara ett försök till åsiktsförtryck. Detta är just vad demonstranterna vill uppnå.
Konklusionen blir enligt min mening: Samhället bör upprätthålla principen om likhet inför lagen; det måste därför söka finna medel att förhindra att lagöverträdande demonstranter får en mera gynnsam behandling än andra som gör sig skyldiga till samma brott, utan att samhällets reaktioner för den skull blir så utformade att man av dylika demonstranter gör martyrer för en viss åsikt.
Ser vi på demonstrationens funktion att värva anhängare för en viss mening, synes mig demonstrationen vara ett tvivelaktigt medel i den demokratiska meningsbildningens tjänst. Det är genom massdemonstrationer av skilda slag, som de flesta diktaturrörelser, både de av kommunistisk art och de på andra kanten, försökt dra med sig de
lättrörda i ett känslosvall och därmed förkväva en på rationella överväganden baserad fri meningsbildning. En demokrati måste för att upprätthålla sin existens kunna bygga på ett fritt utbyte av åsikter, ett ordnat utväxlande av skäl och motskäl. En meningsbildning, som grundar sig på att människor känslomässigt engageras av slogans på plakater eller av vrålande talkörer, kan bara leda till demokratins förfall. Det är icke röstresursernas styrka utan skälens kvalitet som skall bestämma avgörandena i en demokrati. Jag skulle vilja påstå, att en rätt att demonstrera, som syftar till att skaffa fler anhängare av en viss mening genom att via massuppbåd eller aparta påfund skapa specifika stämningssituationer, är närmast skadlig för demokratins sunda utveckling. Min värdering avviker på denna punktfrån den som hävdas i Ingvar Carlssons promemoria, där det heter, att demonstranter är »en tillgång i strävandena att vidmakthålla en vital och fullödig demokrati». Den fria meningsbildningen är ett livsvillkor för demokratin. I vissa former innebär demonstrationen icke ett stöd för utan ett hot mot denna fria meningsbildning.
Det har ovan påpekats att demonstrationens uppgift ofta är icke så mycket att omedelbart värva anhängare utan att rikta allmänhetens uppmärksamhet på existensen av ett visst problem. Då demonstranternas målsättning begränsas härtill, är det lätt att instämma i de superlativer som i Ingvar Carlssons promemoria ägnas demonstrationsrätten. Samhällsutvecklingen har lett till att möjligheterna att i stor skala kommunicera ett budskap till medmänniskorna alltmera har monopoliserats och begränsats till några stora tidningar och etermedia. Det finns därför otvivelaktigt ett legitimt behov av medel att till allmänheten få fram budskap i syfte att skapa opinion, medel som ligger utanför dem, som tekniken tenderar att skänka en monopolställning. Här har demonstrationsrätten i mitt tycke sin egentliga samhällsuppgift i dag.
Positivt kan man självfallet också yttra sig om demonstrationens funktion som avledare av ett känslotryck. Onekligen är det värdefulltatt människor, som befinner sig i ett starkt emotionellt spänningstillstånd, kan i av samhället accepterade former få offentligen avreagerasig och låta ett inneboende tryck komma till utlopp. Demonstrationer av denna art kan förekomma både i ögonblick av glädje och i stunder av sorg, såväl som uttryck för uppmuntran och förhoppningar som såsom speglande förtrytelse och avsky. Viktigt är allenast att känsloutloppen icke tar sig former som skadar andra medborgare eller deras egendom.
Rätten att demonstrera är ur synpunkten av demokratins sunda växt, som framgår av det ovan sagda, en företeelse med både nega-
tiva och positiva förtecken. Med den nuvarande tendensen i riktning mot att ropa fritt fram för all demonstrationsverksamhet utifrån den förutsättningen att allt demonstrerande är uttryck för något sunt och livskraftigt finns det anledning att se upp. Det går icke att förbise att demonstrationen ofta förenas med våldsutövning i någon form.
Revolutionärt våld har i alla tider ofta utövats just under demonstrationer. Harry Guldberg har i föregående årgång av denna tidskrift (1968 s. 619—620) skrivit några tänkvärda ord om sådant våld. Att uppställa några allmängiltiga kriterier för när detta skall anses tillåtligt torde vara ogörligt. Många har försökt, men ingen hittills lyckats. Det kan emellertid vara hälsosamt att betänka att alla samhällssystem ytterst har sin legitimation i en revolutionär handling. I Sverige har vi att gå tillbaka till de höga civila och militära ämbetsmän som våren 1809 olagligen lade hand på den då regerande monarken. Att nu börja diskutera, huruvida detta var ett fall då revolutionärt våld får anses legitimt, är meningslöst. För att vända på saken: Vad säger vid en jämförelse att de etiska krav, som förmådde Adlercreutz att fängsla Gustaf IV Adolf, har högre dignitet än de etiska krav, som driver ungdom av idag att med våld, om ock än sålänge i liten skala, söka omstörta vårt samhälle? Mycket har skrivits om tyrannmordets berättigande. Rättsordningen kan icke lösa detta problem. Den måste bygga på att de lagliga gränser som uppdragits för demonstrerande såväl som för allt annat icke får överskridas. Varje avsteg från denna grundsats leder till ohållbara inkonsekvenser.
Just av detta skäl är det viktigt att rättsordningen innehåller väl genomtänkta regler rörande rätten att demonstrera, om sättet att demonstrera och överhuvud om gränserna för denna form av opinionsbildning, en specifik form som icke kan avvaras men som också erbjuder många riskmoment. En till verkliga förhållanden anpassad lagstiftning på området behövs otvivelaktigt. Att handlägga denna fråga, som om det blott gällde att fördela utrymmet på gator och torg mellan å ena sidan demonstranter och å andra sidan normala trafikanter, vilka grupper enligt Ingvar Carlssons promemoria båda har ett rättmätigt anspråk på sin bit av det tillgängliga utrymmet, är emellertid helt orealistiskt. Varje lagstiftning på området måste föregås av en djuplodande och kritisk värdering av demonstrationsrättens plats i systemet av mänskliga fri- och rättigheter. Den har nämligen en egen plats där. På denna undersökning väntar vi alltjämt.
Till sist: Fri- och rättigheter kan endast florera i en rättsstat. Demonstrationsrätten kan därför icke få utvecklas därhän, att den hotar rättsstatens grundvalar.