Några reflexioner om den privaträttsliga viljeförklaringen i dess egenskap avrättsfaktum

 

Av f. d. justitierådet HJALMAR KARLGREN

 

 

Härskande uppfattning om den privaträttsliga viljeförklaringens innebörd är i flera hänseenden anmärkningsvärd. Den synes i viss mån vara behäftad med motsägelse. De svårigheter man i doktrinen haft att bestämma förklaringsbegreppet kunna ock möjligen tyda på att något icke riktigt hänger ihop därvidlag.
    Det är ju ett för privaträtten utmärkande drag, att rättsordningenanknyter uppkomsten av rättsverkningar till sådana handlingar (eventuellt underlåtenheter) som vi kalla viljeförklaringar. Viljeförklaringen är ett dominerande privaträttsligt rättsfaktum. Man avger en utfästelse, företager en överlåtelse eller upplåtelse eller gör en eftergift, allt av visst innehåll. Uteblir handlingen, utebli också rättsverkningarna. Vid karakteriseringen av de rättsverkningar, som uppstå på grund av dylika förklaringar (eller av andra rättsfakta), utnyttjas för övrigt, som ett slags mellanled, det numera på så många håll kritiserade rättighetsbegreppet.2
    Då alltså ifrågavarande rättsverkningar för sin uppkomst förutsätta visst handlande, förklaringshandlandet, kunde det synas naturligt, att samtliga till följd av handlandet inträdda rättsverkningar betraktades som »förklarade». Så är emellertid icke fallet. Man brukar som bekant anse, att åtskilliga rättsverkningar, som icke kunna uppstå utan förklaringshandlandet, likafullt ej äro innefattade i förkla-

 

1 Varmed i det följande förstås den i kraft varande rättsordningen. Rättsregler, som ej (trots förhandenvaron av vederbörande rättsfakta) tillämpas eller kunna förväntas bli tillämpade av domstolar eller andra myndigheter, äro över huvud ej några rättsregler. Såtillvida måste enligt mitt förmenande en regels faktiska tillämpning utgöra moment i själva rättsbegreppet, även om man eljest vill betrakta rättsregeln som ett imperativ; det kan ej vara »en annan sak» att regeln är obsolet.

2 Väl kan mellanledet förefalla obehövligt. Dess rättstekniska fördelar äro dock betydande. Bland annat kan rättighetsbegreppet vara värdefullt genom att därmed bringas till uttryck, att det handlande eller den underlåtenhet, som vid förekomsten av erforderliga rättsfakta åvilar någon som förpliktelse, typiskt innebär en förmån för viss person (eller personkomplex); det är till honom prestation skall ske och det är hans innehav av en sak eller annan nyttighet som underlåtenheten skall avse. (Således är det en sida av själva förpliktelsebeteendet som kan genom rättighetsbegreppet åskådliggöras, vilket är något annat än att begreppet helt allmänt skulle uttrycka den berättigades »nytta» eller »intresse» av beteendet.) 

200 Hjalmar Karlgrenringen utan i stället ha sitt upphov, som det brukar heta, »direkt» i rättsordningen, direkt i de rättsregler som utbildats för skilda rättsinstitut. De bruka kallas, dessa rättsverkningar, »naturalia negotii» och ställas i motsats till dem som avses i själva förklaringen. Naturalia negotii inträda »i anledning av» förklaringen, men de äro ändock icke förklarade. De anses ej vara uttryck för den förklarandes vilja, ens sådan denna uppfattas av andra avtalsparten, utan komma »omedelbart» från högre ort.3
    Detta måste, vid närmare eftertanke, förefalla underligt. Det är som om man skulle säga, att om en sjuk tager in en medicin för att bli frisk, så kan en del av medicinens effekter sägas närmast eller omedelbart ha sin grund i själva intagandet, medan andra visserligen inträda till följd av att medicinen tagits in men icke dess mindre, i motsats till de förra, här flyta direkt från den källa varifrån medicinens läkande kraft kommer.
    Tydligen sammanhänger den anmärkta begreppsbildningen med att det bjuder emot att som förklaring beteckna en handling till den del denna utlöser rättsverkningar som, efter vad man utgår från, merendels icke tagits i betraktande av den som företagit handlingen (eller av andra avtalsparten uppfattats ha av den handlande tagits i betraktande). Endast om rättsverkningarna i sistnämnda mening omfattats av den förklarandes vilja, vill man inbegripa dem i förklaringen. Dennas innehåll, det förklarade, reduceras till de särskilt näraliggande och centrala rättseffekter varpå den förklarandes »vilja» tänkes ha varit riktad. Naturalia negotii förläggas utanför förklaringen. Beträffande dem griper som sagt rättsordningen direkt in. Direkt men ändock i anledning av förklaringen!
    En fördel med en sådan begränsning av förklaringsbegreppet kunde synas vara, att enligt densamma förklaringen utmärktes av att där

 

3 Se t. ex. Ussing, Aftaler, 2 uppl. 1945, § 39 IV B. Efter att ha definierat »naturalia negotii» som alla de regler, vilka i avsaknad av avvikande förbehåll komma till användning å en rättshandlingstyp, tillägger Ussing, att det citerade uttrycket såtillvida är missvisande som naturalia negotii icke äro beståndsdelar av rättshandlingen utan allmängiltiga regler, som fastställa dennas rättsverkningar. Märk vidare Julius Lassens framställning i hans kända Haandbog § 39 I 2 samt § 41 III 1, där det på ett ganska intressant sätt framgår, att förf. kämpat med av begreppet orsakade tankesvårigheter. Naturalia negotii äro, heter det, icke »lovede» av den förklarande, varken uttryckligt eller stillatigande. Likväl är upphovet till desamma dennes löfte, och de kunna ehuru något oegentligt kallas stillatigande lovede, enär löftesgivaren skall behandlas som om han hade lovat dem (jfr dock det häremot i tolkningshänseende stridande s. 372). Och konklusionen blir att rättsordningen låter »Løftet skabe Pligt udover sit Indhold» (kurs. här). Jfr härmed Almén i köplagskommentaren § 24 vid not 9 b, som icke vill uttala någon mening om problemet »vad den verkliga bakomliggande grunden är därtill, att man i vissa avseenden tillåter sig i avtalet inlägga en garantiförbindelse, som säljaren åtminstone icke uttryckligen iklätt sig». 

Den privaträttsliga viljeförklaringen som rättsfaktum 201komme till uttryck eller därmed vore förbunden en föreställning hos dess avgivare om den rättsliga effekten av hans handlande. Den omedelbart eftersträvade och med förklaringens företagande tillika realiserade4 rättsföljden skulle komma fram i förklaringens »betydelse» — om man med betydelsen av ord eller begrepp förstår de föreställningar som i allmänhet, eller hos den ena eller andra relevanta personkretsen, äro förknippade med orden eller begreppen. Förklaringsbegreppet skulle vara ett rättsligt förklaringsinnehåll. Rättsverkningar av naturalia-negotii-art vore däremot icke så näraliggande, att de kunde på samma sätt tänkas »slå igenom» i förklaringens betydelse. De skulle även av sådan orsak ligga utanför. — Saken skall helt kort beröras mot slutet av denna uppsats.
    Uppenbart är att, om såsom merendels förutsättes naturalia negotii vanligen icke tagas i betraktande av förklaringsavgivare, detta är ägnat att skapa svårigheter vid bestämmandet av förklaringsbegreppet. Man kan nämligen med hänsyn härtill icke ange förhållandet mellan förklaringen och de därav uppkommande rättsverkningarna så enkelt som eljest skulle vara möjligt, nämligen att rättsregler utsäga vilka rättsverkningar som inträda om förklaringar avgivas, att det är med vetskap om detta rättsordningens innehåll och i syfte att uppnåde ifrågavarande rättsverkningarna — vare sig dessa som sådana äro angenäma för vederbörande eller de blott utgöra medel för ernående av ett vederlag eller annat önskvärt — som folk avgiver förklaringar samt att, om dylika rättsregler saknades, förklaringar ej skulle produceras. Utgångspunkten är givetvis, att rättsordningen är primär i förhållande till förklaringarna. Härmed är i förbigående sagt väl förenligt, att dessa tack vare den rättsliga anknytningen få en realitet, även om de ha ett innehåll som ur andra synpunkter än de rättsliga är helt meningslöst. Ty eljest meningslösa ord eller uttryck bli, när rättsordningen behandlar dem som rättsfakta, meningsfulla.5

 

4 »Realiserade» i den meningen, att genom förklaringen har förpliktelsen uppkommit, överlåtelsen skett o. s. v. (om uppfyllelsen av förpliktelsen är här ej fråga). Jfr min uppsats i Festskrift för Nial, 1966, s. 331 not 6.

5 Jfr SvJT 1955 s. 265 f. — Vad där anförts har framkallat kritik av Thomas Mautner i TfR 1956 s. 156. Mautner opponerar mot tanken, att en företeelse skulle kunna bestämmas enbart genom angivande av dess verkningar. Detta är riktigt: »intet kan vara identiskt med det, vartill det är orsak». Kritiken drabbar mig dock i grund och botten icke, fastän jag medger att mitt uttryckssätt a. st. var alltför lättvindigt. Utgångspunkten var även för mig, såsom tydligt framgår av det av Mautner citerade, att man hade att göra med viss företeelse skild från samma företeelses verkningar, nämligen ord (»kronor» såsom penningenhet). Vad jag ville framhålla var, att detta ord, även om det, såsom hävdats, i sig självt vore tomt eller meningslöst, icke längre förblir detta utan får ett innehåll eller en mening i och med att rättsverkningar anknytas till detsamma. Jfr det fall som förekommit i tysk rättspraxis, att kontrahenter enats om att ett av dem preliminärt slutet avtal skulle bli definitivt först efter ömsesidig telegrafisk bekräftelse upptagande 

202 Hjalmar Karlgren    Så enkelt är det alltså icke. Förklaringar kunna enligt de regler som vi kalla naturalia negotii utlösa rättsverkningar, som alls icke eftersträvats av dem som avgivit förklaringarna. Detta gäller även inom området för dispositiv rätt. Har den förklarande försummat att — redan vid tiden för handlingens tillkomst — göra ett förbehåll som utesluter de av honom eventuellt ogillade rättsverkningarnas inträde, gälla dessa. I avsaknad av sådant förbehåll är med andra ord även den dispositiva rättsregeln tvingande. Och det inverkar icke, att förklaringens avgivare, eller t. o. m. bägge kontrahenterna, förutsatt något annat än vad den dispositiva rättsregeln dekreterar.6
    Här skall ej positivt tagas ställning till spörsmålet hur under dessa förhållanden förklaringsbegreppet lämpligen bör utformas. Nedan avses endast att fullfölja kritiken mot härskande åskådning på området.
    Den distinktion varmed man i doktrinen laborerar skulle väl praktiskt ha mycket som talade för sig, om det vore så att det omedelbara förklaringsinnehållet (vilket förkortade uttryckssätt må användas i fortsättningen) kunde anses utgöra det centrala i de rättsverkningar varom vid en viljeförklaring är fråga, medan naturalia negotii vore av mindre väsentlig art, låge så att säga på andra planet. I så fall kunde man ock räkna med att kontrahenter regelmässigt ej hade sin uppmärksamhet inriktad på ämnen som avses i naturalia negotii utan överlämnade åt rättsordningen att träffa en reglering som tillgodosåg egenomsnitts kontrahenters intresse likaväl som den från allmänna synpunkter vore tillfredsställande. Och det förelåge därmed ett skäl för att naturalia negotii icke innefattades i förklaringens »betydelse» utan placerades utanför denna.
    Detta sätt att resonera är emellertid, för att säga det minsta, behäftat med omåttlig överdrift. Ja, det torde i grund och botten vara förfelat. Även om så skulle vara, att naturalia negotii gemenligen

 

blott visst fantasiord. Mautner utvecklar också själv, hurusom det är vanligt att laborera med bestämningar av föremål efter deras funktion (vid sidan av klassifikation efter beskaffenhet eller egenskaper). Detta synes visserligen ogillas av honom. Enligt min mening torde man dock ha goda skäl att alltjämt använda funktionsbegrepp, även om de skulle vara uttryck för »vardagstänkandets vanor». Vart det kan bära hän, om man ej gör detta, belyses utmärkt av den bestämning av »skuldebrev» som Mautner försvarar: »skuldebrev är ett papper med den-och-den formuleringen».

6 Med stöd av »förutsättningsläran» bli visserligen gemensamma förutsättningar oftare relevanta än rent ensidiga sådana. Men det är ju en annan sak. Och att mera generellt hävda att naturalia negotii skulle, utan att förbehåll därom gjorts vid avtalsslutet, sättas ur spel redan med stöd av parternas gemensamma förutsättningar torde vara uteslutet. — En viss benägenhet hos domstolarna att såsom konkludent avtalsvillkor konstruera vad som rätteligen är blott gemensam förutsättning torde man emellertid kunna räkna med i vissa fall. 

Den privaträttsliga viljeförklaringen som rättsfaktum 203ligga utanför förklaringsavgivares uppmärksamhetsfält, varom strax i det följande, lärer det icke kunna påstås, att dessa regler äro av mindre vikt än det omedelbara förklaringsinnehållet. Ty till naturalia negotii hör främst hela knippet av sanktionsstadganden, regler om vid avtalsbrott inträdande påföljder, som väl ofta ej dryftas vid avtalsslut utan mera förutsättas av kontrahenterna men som utgöra kärnan i det som skänker förklaringar rättslig realitet. Endast från naturrättslig utgångspunkt kan sanktionsregler tilläggas sekundär natur. Det är också förmodligen ett naturrättsligt betraktelsesätt, som ytterst ligger bakom här kritiserade härskande uppfattning av förklaringsbegreppet. Man hänför sanktionerna, i synnerhet det allmänna culpaansvaret men ofta även strikt skadeståndsskyldighet, till »rättsskyddet» för den enligt förklaringen berättigade.7 Med andra ord: förklaringen har giltighet och rättslig kraft i sig själv; det gäller blott att utrusta den med erforderligt »skydd». Från naturrättslig utgångspunkt är det orimligt att påstå, att den som sålt gods till en annan förbundit sig att betala skadestånd vid mora eller fel i godset. Nej, han har blott »sålt». Skadeståndet ligger utanför köpet och uppfattas, som vi sett, annorlunda än avtalsinnehållet självt, såsom en direkt produkt av rättsordningen. — Vad nu sagts om sanktionsregler gäller även om vissa andra naturalia negotii, exempelvis reglerna om »faran» vid köp, som åtminstone handelsrättsligt spela en framträdande roll.
    Dessutom kan riktigheten av antagandet, att naturalia negotii merendels ej innefattas i förklaringsavgivares föreställningsinnehåll, betvivlas. I många fall är antagandet riktigt, men ofta förhåller det sig tvärtom. Man kan ej gärna tro, att t. ex. inom affärsvärlden den med rättsliga utfästelser förbundna skadeståndsskyldigheten normalt ej skulle vara föremål för uppmärksamhet vid avtalsslut. Och även av naturrätten starkt impregnerade privatpersoner torde ofta, när de ingå avtal, ägna beaktande åt vilka konsekvenser som för dem kan följa av vad »lagen» säger om avtal av det slag de ingå. Över huvud skifta förhållandena mycket i förevarande hänseende. Det är ej lätt att fälla ett vederhäftigt omdöme om i vilken utsträckning naturalia negotii ligga innanför eller utanför förklaringsavgivares föreställningsinnehåll.8 — Om detta är riktigt, vad har det då för konsekven-

 

7 Jfr Julius Lassen a. st., som dock beträffande annan skadeståndsskyldighet än culpaansvar är oklar. Å ena sidan säges det strikta ansvaret härröra från en av avtalet skapad »garantiplikt» (jfr nedan i texten), å andra sidan tala som att denna garantiplikt »följer» av lagstiftningen och sakens natur.

8 Man kan för resten ha rättsverkningar i sikte på olika sätt. Någon meningsskiljaktighet torde ej råda om att den som medvetet tager risken av att icke läsa igenom bestämmelserna i det kontrakt han undertecknar får anses ha (omedelbart) förklarat allt vad i kontraktet står. Men här äro mellanfall tänkbara, och ett laborerande med »eventuellt uppsåt» är kanske ej uteslutet. 

204 Hjalmar Karlgrenser för härskande uppfattning om vad en förklaring innebär? Bördet in casu undersökas huruvida den förklarande haft, eller av andra parten kunnat antagas ha haft, sanktionsregler eller andra naturalia negotii i sikte? Eller skall det avgörande vara hur pass allmänt det vid avtal av olika typer förekommer, att kontrahenten eller kontrahenterna varit inriktade jämväl på naturalia negotii?
    Omvänt är det möjligt, att t. o. m. vad som tveklöst anses vara i förklaringen omedelbart uttryckt är främmande för, även enligt vad andra avtalsparten måst förstå, den förklarandes föreställningsinnehåll. Man behöver blott för att inse detta tänka på de situationer, då i kontrakt ingå eller däri hänvisas till hela komplex av formulärrättsliga avtalsvillkor. Väl har detta icke så stort intresse i sammanhanget, om det blott förekomme i enskilda fall. Men om det i vida kretsar och i en mängd typfall skulle ligga till på antydda sätt, är det svårt att bestrida att läget i sak blir nära jämförligt med det som ovan angivits när det gäller rättsverkningar av naturalia-negotii-art; dessa som pläga förläggas utanför förklaringen, anses icke utgöra moment i denna.
    Nu kan man vänta sig invändningen: Allt det där kan kanske vålla teoretiska bekymmer, men spelar det praktiskt någon roll, om förklaringsbegreppet bestämmes på det ena eller andra sättet? Jo,det gör det verkligen. Hur förklaringsbegreppet uppfattas är något som rätt djupt griper in i icke blott framställningen av vår avtalsrätt — redan detta är ju ej så betydelselöst — utan även i själva de till avtalsrätten hörande rättsreglerna och deras tillämpning. Att ingående påvisa detta är här av utrymmesskäl icke möjligt. Erinras må emellertid om att det torde vara allmänt erkänt, att beträffande tolkning av en avgiven förklaring (i angivna trängre bemärkelse) och tolkning av naturalia negotii gälla väsentligt skilda grundsatser. Eller för att taga upp en särskild punkt av ej ringa praktiskt intresse: Vilka ansträngningar ha ej gjorts i doktrin och rättstillämpning att få bukt på en ej tillräckligt effektiv naturalia-negotii-regel, såsom om skadeståndsansvar endast vid avtalsparts culpa, genom att med stöd av det omedelbara avtalsinnehållet uppställa en strängare norm; den förklarande tänkes ha lämnat »garanti» för fullgörandet av vad han åtagit sig eller för riktigheten av vad han uppgivit, med strikt ersättningsansvar som följd (jfr t. ex. Alméns kända resonemang i sådant avseende). Vad som kunde synas ligga utanför förklaringen blir efteren smidig operation (»anses») införlivat med denna och undergår

 

Vederbörande kan ha haft allmänna och rätt obestämda föreställningar om ett kontrakts innehåll eller innebörd, och det kan vara svårt att avgöra vilket inflytande dessa utövade å honom, när han utan närmare undersökning underskrev handlingen. 

Den privaträttsliga viljeförklaringen som rättsfaktum 205därmed en förvandling. I icke-nordisk rätt och rättsvetenskap, ej blott den anglosaxiska, är ett dylikt tänkande fast förankrat, och det förekommer även hos oss, låt vara numera, åtminstone vad doktrinen beträffar, icke så ofta som tidigare (kanske i mycket beroende på Uppsalaskolans undervisning, både direkt och såsom den tillgodogjorts av och förmedlats av mindre aggressiva författare).
    Främst har den kritiserade distinktionen påverkat misstagsläran inom den allmänna avtalsrätten. Vårt grundläggande misstagsstadgande, 32 § avtalslagen, bygger på denna distinktion. Misstag om en viljeförklarings (omedelbara) »innehåll» skall under den betingelselag budet angiver — och på andra områden än förmögenhetsrätten ofta även utan denna betingelse — vara relevant, medan motsvarande ingalunda gäller om det som ej hör till innehållet; i sistnämnda hänseende är man som bekant hänvisad till andra resurser (förutsättningsläran m. m.). Det torde vara en vedertagen mening, att ett misstag om naturalia negotii ej kan, såsom avseende annat än »innehållet», inrymmas under stadgandet. Men att en lagtillämpning i enlighet härmed kan ge diskutabla resultat torde vara säkert.
    Jag återkommer till sist till en annan svårighet som vidlåder förklaringsbegreppet, och detta för resten icke enbart i dess härskande utgestaltning. Det nämndes ovan att av den begränsning som begreppet underkastas, när det tages fasta blott på de omedelbart uttryckta, som centrala uppfattade rättsverkningarna, kunde synas följa att förklaringens rättsliga innebörd måste träda evident i dagen; relationen till rättsordningen komme fram i förklaringens betydelse. Man skulle ur förklaringen sådan den ter sig kunna utläsa en »rättsverkningsvilja», dock givetvis icke av naturrättslig beskaffenhet utan en vilja som vore en produkt av den i kraft varande rättsordningen, en sekundär och därför endast undantagsvis som rättsfaktum relevant vilja. Emellertid visar erfarenheten, att en förklaring även i sina som man anser centrala delar alls icke behöver ge intryck av en rättslig transaktion. Det är långt ifrån ovanligt, att rättsliga föreställningar äro och synas vara den förklarande främmande. Vad han vill är blott något »faktiskt», eventuellt en viss ekonomisk effekt. Men att detta i princip icke förringar förklaringens rättsliga verkan kan tagas förvisst.9

 

9 Såvitt ej särskilt förbehåll gjorts om att förklaringen ej skall vara juridisktbindande, NJA 1932 s. 400. — Det är vidare en sak för sig, att vissa förklaringar till sitt innehåll äro sådana, att rättsordningen funnit sig ej böra behandla dem som rättsfakta (accept av en middagsbjudning och liknande). I tysk doktrin har mycket dryftats spörsmålet huruvida den förklarandes »Geschäftswille» måste vara inriktad på rättsverkningar eller om det är tillfyllest att den åsyftade effekten blott är ekonomisk eller eljest faktisk till sin natur. Flertalet författare ansluta sig till det förra alternativet, se t. ex. Enneccerus—Nipperdey, Allg. Teil d. bürgerl. Rechts I:2 § 145 under II A 1. 

206 Hjalmar Karlgren    Förhållandet beror självfallet på att det finns även andra normsystem än rättsordningen som utöva inflytande på den förklarandes föreställningsinnehåll och på förklaringens betydelse: moralregler och framför allt sedens regler. Relationen mellan rättsordningen och dessa normsystem är nu komplicerad, och något försök att klargöra sambandet skall ej här försökas. Främst är i sammanhanget av intresse, att till rättsordningens uppgifter just hör att skapa viss moral ochviss sed, så att samhällets medlemmar handla i överensstämmelse med rättsreglerna utan att därför ständigt ha dessa eller sanktionerna enligt dem medvetet för ögonen; det rättsligt fordrade beteendet uppfattas helt enkelt som »riktigt» och iakttages förden skull. Har rättsordningen bemästrat denna uppgift — t. ex. beträffande grundsatsen att avtal skola hållas — kan det för den förklarande te sig såsom om han vid förklaringens avgivande ej hade något med rättsordningen utan blott med moral eller sed att skaffa, varför de ifrågavarande rättsreglerna, trots deras verkningskraft på lång sikt, ej slå igenom i förklaringens betydelse. Men naturligtvis kan det även vara så, att vissa andra faktorer än rättsordningen verka självständigt i samma riktning som denna. Förklaringen blir då sekundär i förhållande till ej enbart rättsordningen utan också till berörda faktorer, vilka därvid kunna utöva ett kanske avgörande inflytande å förklaringens betydelse.
    Icke nog härmed. Själva denna rättsregel att förklaringar normalt tagas till efterföljd — pacta sunt servanda — kan vara ställd i beroende av vad som följer av ett annat normsystem än rättsordningen. En avgiven förklaring skall rättsligt gälla, men vad är med förklaringen utsagt? Ja det finns ju åtskilliga tolkningsnormer, men tilldessa kan just (moralen eller) seden höra. En arbetsprestation skall utföras på det sätt som överensstämmer med sed, och sålt gods får ej vara sådant att det enligt sed bedömes som behäftat med »fel». Här underordnar sig alltså rättsordningen sedens normsystem; rättsregeln hänvisar enligt sitt eget innehåll till vad med sed är förenligt. För övrigt kan här bli tillämplig icke blott sådan sed som är normerande, d. v. s. som innefattar bundenhet för vederbörande, utan även en sed som föreligger redan i och med det ifrågavarande beteendets vanlighet, vad nu denna i sin ordning beror på. — I här avsedda fall är rättsordningen icke helt primär. Det kan bli nödvändigt att förebringa utredning om vad förklaringen enligt sed (i den ena eller andra bemärkelsen) betyder. Och detta icke endast som åberopat »motfaktum», för att i större eller mindre omfattning upphäva den verkan rättsregeln i och för sig skulle föranleda, utan i första hand, för fastställandet av förklaringens innebörd.