Om allmänna delen i 1968 års östtyska strafflag

 

Av kanslirådet GERHARD SIMSON

 

 

I allt större utsträckning möts nuförtiden väst- och öststaternas jurister vid samtal och vid konferensbord, på internationella kongresser och vid mellanstatliga förhandlingar som är avsedda att leda till avtal eller konventioner. De därvid förekommande debatterna och diskussionerna kan bära frukt på många rättsområden och förhandlingarna kan ge positiva resultat. Detta kan emellertid förväntas nästan enbart i sådana fall, då det gäller att lösa konkreta juridiska specialproblem, vid vilka de skilda utgångspunkterna saknar betydelse eller åtminstone är av mindre vikt.
    Denna iakttagelse gäller även straffrätt, kriminalpolitik och därmed sammanhängande problem. Erfarenheten visar att det mycket väl kan vara möjligt för västvärldens och kommuniststaternas kriminalister att uppnå samförstånd beträffande sådana spörsmål, som brukar behandlas i de olika strafflagarnas speciella del. Helt annorlunda förhåller det sig i regel, när det gäller frågor, där uppfattningen om rättens natur och uppgift eller om rättssystemets eller rättslärans ideologiska grundproblem är avgörande.
    Många rättsbegrepp, som har sitt ursprung i västvärldens rättsteori, begagnas även av socialistisk rättslära och i folkdemokratiernas rättspraxis, men de har undergått en betydelseförskjutning. Begrepp sådana som demokrati och rättsstat, legalitet (Gesetzlichkeit) och likställighet, åsiktsfrihet och domarens oberoende, rättsintresse och ansvar, subjektiv rättighet och privat egendom,1 användes på båda sidor. Båda parter är djupt övertygade om att de ger begreppen deras rätta innebörd, men i själva verket menar de skilda ting. Den socialistiske juristen är övertygad om att den innebörd, som den borgerliga rättstraditionen brukade ge dessa begrepp, endast var fiktion, självbedrägeri och ett överskylande av de faktiska sociala förhållandena.
    Därtill kommer, att många jurister i Sovjetunionen och i folkdemokratierna är väl förtrogna med västvärldens rättsteorier, medan

 

1 Jfr Åke Malmström »Några anmärkningar om civilrättens problematik i de s. k. socialistiska länderna» i Festskrift til O. A. Borum, Köpenhamn 1964 s. 305 ff. 

Om allmänna delen i 1968 års östtyska strafflag 243endast få jurister i västvärlden har sysslat med rättens ställning inom det marxistisk-leninistiska helhetssystemet, med den socialistiska rättsdoktrinens absoluta beroende av den historiska materialismens principer samt med den dialektiska uppfattningen om rättens utveckling.
    Det är just den dialektiska metoden, som inte sällan tillförsäkrar den socialistiske diskussionspartnern en viss överlägsenhet och oangriplighet.
    Den dialektiska arbetsmetod, som först utvecklades av Hegel och som sedan av hans — endast på andra områden avfällige — lärjunge Karl Marx överfördes på den materialistiska samhällsläran, innebär att mot ett påstående (tes) uppställes ett däremot stridande påstående (antites), varefter man försöker att komma till insikt genom att förbinda dessa båda i syntesen. För den dialektiske marxisten motsvarar detta schema den utveckling, som pågår såväl i naturen som i samhället, och ger den enda möjligheten att tyda denna. Naturen ter sig för honom såsom en sammanhängande helhet. Alla företeelser inom den betingar varandra och är beroende av varandra, allting i den befinner sig i oavbruten rörelse och utveckling. Den oavlåtliga och oemotståndliga utvecklingen i alla ting och företeelser, till vilka givetvis även kulturen och rätten bör räknas, försiggår för den materialistiske dialektikern visserligen uppåt och såsom tillväxtprocess, men inte rätlinjigt och harmoniskt, utan ibland språngvis, städse motsägelsefullt och alltid genom strid. Ur samhälleliga och ekonomiska förändringar framgår något nytt med nya positiva och negativa sidor. Den kommunistiske juristen kan, om något negativt eller någon motsägelse påpekas för honom, förklara fenomenet dialektiskt såsom en antites, vilken under utvecklingens gång med naturnödvändighet kommer att övervinnas.2
    Varken Marx, Engels eller Lenin och inte heller någon annan bland kommunismens främsta klassiker var jurist. De har således skrivit förhållandevis litet om rätten och synnerligen litet om straffrätten, låt vara att Lenin författade riktlinjer för Sovjetunionens första strafflag av 19223 och själv ofta ingrep i sovjetdomstolarnas rättskipning.
    Detta oaktat hade den moderna socialismens teoretiker mycket precisa föreställningar om rättens funktion och dess samband med

 

2 Jfr Siegfried Mampel »Die Auffassung des dialektischen und historischen Materialismus vom Recht» i tidskriften »Recht in Ost und West» Västberlin 1957 s. 53. 

3 Publicerade av A. A. Gerzenson (i tysk översättning) i tidskriften »Staat und Recht» (Östberlin) 1967 s. 974; jfr dessutom »Die Leninschen Prinzipien der Rechtsprechung» i tidskriften »Neue Justiz» (Östberlin) 1967 s. 666 med många citat ur Lenins skrifter. 

244 Gerhard Simsonsamhällsutvecklingen och givetvis var brottslighetens yttringar, dess orsaker samt metoderna för dess stävjande bland de samhälleliga problem, som intresserade dem alldeles särskilt.

 

    I den Tyska demokratiska republiken (DDR) var till den 30 juni 1968 det tyska kejsardömets strafflag av år 1871 alltjämt i kraft. Enstaka ändringar, justeringar och kompletteringar företogs under årens lopp, i synnerhet skedde 1957 vissa moderniseringar i påföljdssystemet och nya bestämmelser till skydd för staten och för socialistisk egendom tillkom. För övrigt gjordes det till en uppgift för domstolarna att genom helt och hållet förändrad tillämpning och tolkning lägga denna borgerliga strafflag till grund för en socialistisk klassstraffrätt. Härvid uppstod förklarligt nog många svårigheter och ömtåliga problem.
    Den 1 juli 1968 trädde i DDR en mycket betydelsefull nykodifikation av hela kriminalrätten i kraft, som enhälligt antagits av folkkammaren.4 Den består av Strafgesetzbuch, Strafprozessordnung, Strafvollzugs- und Wiedereingliederungsgesetz5 och Gesetz zur Bekämpfung von Ordnungswidrigkeiten.
    Utkastet till den nya strafflagen för DDR utarbetades av en kommission, som i början bestod av 65 och senare av 250 medlemmar, däribland åtskilliga icke-jurister.6 Arbetet tog ungefär fyra år. Utom ett långt företal omfattar den nya strafflagen åtta inledande artiklar och 283 paragrafer.
    De inledande artiklarna, vilka har »Grundsätze des sozialistischen Strafrechts der DDR» till överskrift, gäller även för straffprocess och straffverkställighet. De upprepar delvis grundsatser, som redan finns i DDRs konstitution, och proklamerar i solenna ordalag de principer, på vilka det socialistiska brottsbekämpandet skall grunda sig.
    Det finns för närvarande ännu ingen lärobok om eller kommentar till den nya strafflagen. Däremot har DDRs ledande kriminalister i de två östtyska juridiska tidskrifterna »Staat und Recht» och »Neue Justiz» publicerat ett flertal grundläggande och belysande arbeten omden nya lagstiftningen.7

 

4 Publicerad i Gesetzblatt der DDR (GBl) 1968 s. 1 ff. Lagarna promulgerades den 12 januari 1968.

5 Lagens fullständiga titel lyder: »Gesetz über den Vollzug der Strafen mit Freiheitsentzug und über die Wiedereingliederung Strafentlassener in dasgesellschaftliche Leben».

6 Jfr Hilde Benjamin »Grundlagen und Charakter des StGB-Entwurfs» i »Neue Justiz» 1967 s. 97 och 1968 s. 1.

7 Jfr Joachim Renneberg »Das erste sozialistische Strafgesetzbuch der deutschen Geschichte» i »Staat und Recht» 1967 s. 367; Wolfgang Loose »Zu den sozialen und weltanschaulichen Grundlagen des sozialistischen Strafgesetzbuchs der DDR», ibid. 1967 s. 607 och talrika uppsatser i »Neue Justiz», årgångar 1967 och 1968. 

Om allmänna delen i 1968 års östtyska strafflag 245    I dessa arbeten rosas den nya lagen frikostigt i förskott; den berömmes av samtliga författare såsom en storartad och överväldigande prestation till socialismens förverkligande. Att läsa så mycket anhopat självberöm gör ett pinsamt intryck på den utomstående. Det kan emellertid sägas, att den nya lagen är intressant, och att den ådagalägger en anmärkningsvärd självständighet i förhållande till 1960 års sovjetryska strafflag och de övriga folkdemokratiska staternas lagar.8

 

    Det är inte meningen med dessa rader att redogöra för alla viktiga normer i den nya lagen. Här skall endast redogöras för vissa förutsättningar och slutledningar hos den östtyske lagstiftaren, som har föranletts av den marxistiska straffrättsuppfattningen.
    Utgångspunkten för den marxistiska teorin är följande tes av Karl Marx: »Es ist nicht das Bewusstsein der Menschen, das ihr Sein, sondern umgekehrt ihr gesellschaftliches Sein, das ihr Bewusstseinbestimmt.»9 För den materialistiske tänkaren betingas och bestämmes människans andliga liv av den ekonomiska ordningen och de materiella levnadsvillkoren. Därur har läran om basis och överbyggnad (på tyska »Überbau») utvecklats, som är avgörande även för rätten. I enlighet därmed är det samhällets materiella fundament ochi synnerhet produktionsförhållandena, som är det primära. Dessa utgör den objektiva realitet, som är oberoende av människans vilja. Det andliga livet kan såsom överbyggnad endast återspegla den materiella basen. Stat, rätt, filosofi, politik, konst, kultur och många områden inom vetenskapen tillhör överbyggnaden; såsom institutioner eller åskådningar är de beroende av den materiella basen. De är helt olika varandra, allteftersom den samhälleliga basen är primitiv, feodal, kapitalistisk eller socialistisk.
    Fastän rätten sålunda tillhör överbyggnaden, så tillkommer det den likväl en särskild roll. Staten och rätten är nära förknippade med varandra, eftersom det endast är staten, som skapar eller stadfäster rätt. Både stat och rätt framgår emellertid ur samhällets ekonomiska struktur. Befinner sig i en stat produktionsmedlen i privat ägo, så får i ett samhälle, som på detta sätt är kluvet i klasser, staten såväl som rätten klasskaraktär. De utgör instrument för den för tillfället härskande klassen, som strävar efter att med deras hjälp göra sin vilja allenarådande. Denna vilja syftar alltid till maktens bevarande.10
    Såsom en del av överbyggnaden är rätten i den kapitalistiska staten ett medel att behärska och förtrycka den proletära klassen. I den

 

8 Jfr från västtyskt håll Reinhart Maurach »Das neue Strafgesetzbuch der DDR» i »Neue Juristische Wochenschrift» 1968 s. 913 ff och s. 1068 ff.

9 Karl Marx »Vorwort zur Kritik der politischen Ökonomie», Marx-Engels Werke band 13 s. 9.

10 Jfr Ivar Strahl »Makt och rätt» 4 uppl. Stockholm 1967 s. 81.

 

246 Gerhard Simsonsocialistiska staten, där arbetarklassen har makten, tillhör rätten visserligen likaledes överbyggnaden och utbildas inte fritt utan bestäms av sin klasskaraktär, men den kan å sin sida bidra till att övergången till det klasslösa samhället påskyndas. Således tillkommer rätten vid socialismens fortsatta utveckling och fulländning även en aktiv roll och därigenom återverkar den på basen.
    Som bekant var Marx och Engels av den uppfattningen, att sedan klasskampen försvunnit staten kommer att bli överflödig i det klasslösa samhället och vissna ned, eftersom staten endast är ett instrument för att behärska arbetarklassen. Enligt vår tids marxistisk-leninistiska teori gäller detta dock endast, om socialismen är förverkligad på hela jorden, då i annat fall det socialistiska samhället skulle utsättas för andra staters aggressioner. Om rätten skrev den ledande stalinistiske juristen A. J. Vysjinskij: »Rätten kommer att självdö, när alla har lärt sig att reda sig utan särskilda bestämmelser, som reglerar människornas beteende under straffhot med hjälp av tvång.»11
    Detta gäller för den marxistiske juristen framför allt inom straffrätten, ja det är väl den, som i främsta rummet åsyftas. Karl Marx och Friedrich Engels har gång på gång betecknat människornas brottslighet såsom det sociala »exploateringssystemets» nödvändiga konsekvens.12 Enligt deras åskådning förvandlar kapitalismen människornas av naturen positiva strävanden och produktiva krafter till destruktiva tendenser, berövar dem deras sanna livsinnehåll, för till onaturliga klyvningar inom samhället och till individuella konflikter,till hat, avund, snikenhet, själviskhet och förstörelse, till brutalitet, parasitväsen, laster och demoralisering samt frambringar härigenom brottsligheten. I det klasslösa samhället saknas anledningar att begå brott och brottsligheten avtar alltmer.

 

    Det är inte nödvändigt att här kritiskt ta ställning till denna optimistiska lära. Den västliga världens kriminalister är eniga om att de sociala och ekonomiska förhållandena endast utgör en bland flera faktorer som orsakar kriminalitet; för den västliga kriminologin är människans anlag av lika stor betydelse som hennes miljö. Redan i barnkammaren finner man de första ansatserna till aggression och brott. Så mycket mera anmärkningsvärt är det, att den nya östtyska strafflagens upphovsmän fortfarande med oförändrat eftertryck bekänner sig till Marx' och Engels' gamla teser. Dessa vidhålles princi-

 

11 A. J. Wyschinski »Fragen des Rechts und des Staates bei Marx» i »Sowjetische Beiträge zur Staats- und Rechtstheorie», Östberlin 1953 s. 41.

12 Karl Marx »Deutsche Ideologie», Marx-Engels-Werke band 3 s. 50 ff och 65 ff, Friedrich Engels »Die Lage der arbeitenden Klasse in England» Marx Engels-Werke band 2 s. 229. 

Om allmänna delen i 1968 års östtyska strafflag 247piellt av de östtyska kriminalisterna i varje uppsats, som sysslar med straffrättsreformen i DDR.13 Även den f. d. östtyska justitieministern Hilde Benjamin, som var ordförande i straffrättskommissionen, tillskriver de i DDR alltjämt förekommande grova brotten mot förmögenhet endast de kvardröjande resterna av »småborgerlig snikenhet och prålsjuka».14 På liknande sätt konstateras det i den biträdande riksåklagarens kriminalstatistiska analys att, även om kriminaliteten minskar, »de gamla beteendemönster, som vanställer människan, är utomordentligt seglivade».15
    Det är intressant, att de östtyska kriminalisterna uttryckligen tar avstånd från Franz von Liszt och den s. k. sociologiska straffrättsskolan. Även Liszt såg bakom kriminaliteten främst de sociala frågornas hela vida fält. Även för honom bereder brister i de sociala förhållandena den jordmån i vilken brottet slår rot och frodas. Ävenför honom leder missförhållandena i samhällslivet till individens kriminella urspåring.16 Men såsom vänsterliberal riksdagsman under det tyska kejsardömet hade Liszt varit motståndare till produktionsmedlens socialisering och nu förebrår man honom, att han inte genomskådat brottslighetens ursprung. Man vänder sig främst mot Liszts tes, enligt vilken kriminaliteten är det mänskliga samhällets ofrånkomliga attribut. För den östtyske marxisten är brottet endast en vrång samhällsordnings ofrånkomliga attribut.17

 

    Efter det som har sagts kan det inte förvåna, att den nya lagen gör det till den östtyska kriminalrättens främsta uppgift att trygga socialismens uppbyggnad. I synnerhet i det långa företalet men även i art. 1 och i talrika andra bestämmelser kommer detta till uttryck såsom straffets viktigaste syfte. Lagstiftaren ger härvid straffrätten på sätt och vis en tvåfaldig riktning, både utåt och inåt, för att genom straffbestämmelser kunna skydda den socialistiska samhällsordningen. Allvarligast bedöms sådana kriminaliserade gärningar, som har politiskt motiv eller antisocialistisk karaktär. Den speciella delen inleds med bestämmelser om sådana gärningar (§§ 85—111). Ifrågavarande föreskrifter är mycket detaljerade och de utsatta straffpåföljderna är mestadels ytterst stränga; bland dem finns även dödsstraffet, som verkställes genom arkebusering (§ 60). Kap. 1 i speciel-

 

13 Jfr bl. a. John Lekschas »Das sozialistische Strafrecht und der Mensch» i »Staat und Recht» 1967 s. 1629 och Joachim Renneberg l.c. s. 368.

14 Hilde Benjamin l.c. s. 98.

15 Harri Harrland »Zur Entwicklung der Kriminalität» i »Neue Justiz» 1967 s. 265.

16 Jfr Gerhard Simson »De kämpade för rätten» Stockholm 1957 s. 142; densamme »Franz von Liszt und die schwedische Kriminalpolitik» i Festskrift tillägnad Karl Schlyter, Stockholm 1949 s. 308 ff.

17 Jfr bl. a. Joachim Renneberg l.c. s. 371.

 

248 Gerhard Simsonla delen bär överskriften: »Brott mot DDRs suveränitet, mot freden, mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.» En särskild bestämmelse (mot folkrätten stridande förföljelse av DDRs medborgare) är riktad direkt mot Förbundsrepubliken Tyskland (§ 90).
    Till en annan grupp gärningar, som äventyrar socialismen, hör såsom det heter i företalet: »brott, som uppkommer genom efterverkningen av den kapitalistiska erans kvarlevor och som får sin näring av fientliga inflytanden och olika utslag av moralisk upplösning, vilka härrör från de imperialistiska staterna.»
    Bekämpandet av allt slags brottslighet betecknas i den nya strafflagen såsom en gemensam uppgift för det socialistiska samhället, dess stat och dess samtliga medborgare (art. 1), men därutöver är ledarna för statliga inrättningar, företag, kollektiva organ m. m. »ansvariga» för att inom deras områden orsakerna till och förutsättningarna för brott undanröjes (art. 3). Detta gäller även för gärningar, som berör den privata sfären eller som begås culpöst. På detta sätt hoppas man att steg för steg »kunna undantränga brottsligheten ur samhällslivet» och vill samtidigt i detta syfte även avskaffa den »isolering från folket», vilken — så påstår man — karakteriserar borgerlig brottmålsrättskipning.18
    Att det i speciella delen vid brott mot förmögenhet göres åtskillnad allteftersom en sådan gärning är riktad mot »folkets förmögenhet» (§ 157—164) eller mot »personlig och privat förmögenhet» (§§ 177—184),19 är självklart för den socialistiska straffrätten. En gärning, som är riktad mot folkförmögenheten, utgör ett angrepp på nationens ekonomi, som därutöver även eftertryckligen skyddas genom talrika viktiga särbestämmelser (§§ 165 ff).

 

    I somliga staters moderna lagstiftning, i både öst och väst, har det alltmera kunnat skönjas en tendens att göra åtskillnad mellan brott och s. k. ordningsförseelser. Man skiljer mellan gärningar, som anses i egentlig mening kriminella, och sådana, som enbart riktar sig mot ordningsstadganden. Det förefaller otillfredsställande att såsom brott beteckna en överträdelse, vilken endast är riktad mot administrativa eller disciplinära bestämmelser eller mot sådana stadganden som enbart tjänar till ordningens upprätthållande. Man eftersträvar därför en avkriminalisering av dylika gärningar. Givetvis har därvid i väststaterna det växande antalet trafikförseelser spelat en viktig roll, även om det ingalunda har varit ensamt avgörande. Banbrytande på

 

18 Jfr Joachim Renneberg »Die Grundsätze des sozialistischen Strafrechts der DDR» i »Deutsche Justiz» 1967 s. 106.

19 Se om skillnaden Malmström l.c. s. 307.

 

Om allmänna delen i 1968 års östtyska strafflag 249detta område var 1952 års västyska Gesetz über Ordnungswidrigkeiten. Sverige tog i viss mån ett första steg i denna riktning genom 1960 års lag om parkeringsbot och ytterligare ett steg genom 1966 års lagom föreläggande av ordningsbot, även om dessa lagar inte medförde någon avkriminalisering i materiellrättslig mening. I Sovjetunionen skapades år 1959 kamratdomstolar för beivrande av lindriga lagöverträdelser. I Tjeckoslovakien finns liknande domstolar sedan 1960 under benämningen »lokala folkdomstolar».20
    Som förut nämnts, har numera — på liknande sätt som i Förbundsrepubliken — även i Östtyskland kungjorts en Gesetz zur Bekämpfung von Ordnungswidrigkeiten (OWG), som är avsedd att avkriminalisera vissa lindriga lagöverträdelser. Enligt denna lag (§ 2) är »Ordnungswidrigkeiten» sådana »lagöverträdelser, som innebär brist på disciplin och försvårar statens ledande funktion eller som stör det socialistiska samhällslivets utveckling, men som inte nämnvärt skadar det socialistiska samhällets intressen och därför inte är kriminella gärningar».
    Den östtyske lagstiftaren har emellertid gått ett steg längre vid differentieringen av lagöverträdelser. Hans försök, som än så länge saknar motsvarighet i andra länder, är intressant. I dagens läge kan det ännu inte sägas, vilken praktisk betydelse det kommer att få.
    Hädanefter kommer man i DDR att skilja mellan brott (Straftaten) — som i sin tur uppdelas i Verbrechen och Vergehen — samt Verfehlungen och Ordnungswidrigkeiten. Gränsdragningen mellan dessa olika lagöverträdelser som medför påföljder är emellertid inte skarp. I varje fall verkar den inte särskilt överskådlig, eftersom det är dels abstrakta, dels konkreta kriterier som är avgörande.
    Verbrechen definieras såsom »gesellschaftsgefährliche» brott, Vergehen såsom »gesellschaftswidrige» brott. De båda tyska uttrycken, som närmare bestämmer den särskilda gärningens »asociala» karaktär, är svåra att återge på svenska helt adekvat, eftersom skillnaden mellan dem endast torde ligga i samhällsfarlighetens grad. Den östtyske lagstiftarens socialistiska inriktning medför presumtionen, att samtliga politiska och mot DDR riktade delikt är att betrakta såsom Verbrechen. Vid övriga gärningar gäller samma presumtion endast vid brott mot livet, således för den svåraste brottskategorin. För övrigt är brott Verbrechen, om de innebär »allvarlig ringaktning av den socialistiska legaliteten» och om det antingen i strafflagen generellt stadgas ett frihetsstraff på minst två år eller i det konkreta fallet

 

20 Jfr Kabes »Die Gesellschaftsgerichte in der Sowjetunion und der Tschechoslowakei» i »Jahrbuch für Ostrecht» (Västtyskland) 1961 band II s. 77 och Friedrich-Carl Schroeder »Die neuere Entwicklung der sowjetischen Kriminalpolitik» ibid. 1963 band II s. 69. 

250 Gerhard Simsondöms till frihetsstraff på minst två år. Detta kan vara av stor betydelse vid ådömande av mycket kännbara bistraff. I svåra fall kan bland dessa ifrågakomma konfiskation av förmögenhet (§ 57), förlust av medborgerligt förtroende (§ 58) samt ställande under folkpolisens tillsyn (§ 48).
    Såsom Vergehen kvarstår således de flesta dolösa eller culpösa delikt av icke-politisk karaktär, om de inte är av mycket svår beskaffenhet. Vid dessa finns alternativa möjligheter. Domstolen kan, om gärningen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är allvarlig, ådöma ett frihetsstraff om högst två år. I mindre svåra fall kan kriminalvård i frihet i differentierade former, penningböter från 50 mark till 100 000 mark (§ 36) eller offentligt klander (§ 37) ifrågakomma.

 

    Såtillvida finns det inga principiella skillnader jämfört med den borgerliga straffrätten. Det är endast det offentliga klandret, som härrör från Sovjetunionens lagstiftning (art. 33 i ryska strafflagen). Annorlunda förhåller det sig i lindriga fall. Om i sådant fall omständigheterna är uppklarade och gärningsmannen erkänner gärningen, kan han överlämnas till »das gesellschaftliche Rechtspflegeorgan» (§ 28), som i sin tur vidtar vissa sociala uppfostringsåtgärder mot honom (§ 29). I den östtyska strafflagen omnämnes såsom härför särskilt ifrågakommande delikt brott mot socialistisk eller privat förmögenhet, misshandel samt förseelser mot stadganden om arbetarskydd och hälsovård. Därtill kommer under vissa förhållanden culpösa gärningar. Här finns det således i strafflagen en östtysk motsvarighet till Sovjetunionens kamratdomstolar och de lokala folkdomstolarna i Tjeckoslovakien. »Gesellschaftliche Organe der Rechtspflege» är en kollektiv beteckning för de inom de folkägda företagen och den statliga förvaltningen upprättade 21 300 konfliktkommissionerna och för de inom de olika bostadsområdena, ekonomiska föreningarna och privata företagen förefintliga 5 600 skiljekommissionerna. Dessa rättsvårdande organ förfogar över följande uppfostringsåtgärder: åläggande att framföra ursäkt till målsäganden eller inför kollektivet, förpliktande till gottgörelse i kontanta medel eller genom eget arbete, offentligt återtagande av förolämpning, varning jämte böter från 5 till 150 mark.
    Något fullkomligt nytt är den från brottet avskilda »Verfehlung». Det skall här inte göras något försök att på svenska återge detta uttryck, som i det tyska språkområdet hittills endast har funnits såsom glosa, men inte såsom rättsbegrepp. En Verfehlung skall inte vara identisk med Ordnungswidrigkeit, vilken innebär ovarsamhet och,

 

Om allmänna delen i 1968 års östtyska strafflag 251framför allt, brist på disciplin. Verfehlungen skiljer sig från brott därigenom, att de varken betecknas såsom »gesellschaftsgefährlich» eller »gesellschaftswidrig». De är mindre allvarliga förseelser mot andras rättsintressen, där varken skuld eller skada är betydande.
    Till dessa kommer att räknas bl. a. hemfridsbrott, förmögenhetsbrott med en skada på mindre än 50 mark, förolämpning och förtal. Hädanefter räknas de inte längre till kriminaliteten och kommer därför sannolikt inte heller att upptagas i kriminalstatistiken. För att likväl kunna fostra lagöverträdaren till laglydnad kan polisen utan domstols medverkan genom strafföreläggande ådöma böter upp till 150 mark. Vidare kan — och detta torde i regel ske — beivrandet överlämnas åt konflikt- och skiljekommissionerna för vidtagande av ovannämnda uppfostringsåtgärder.21

 

    Tyvärr är det inte möjligt att här närmare gå in på de mycket invecklade och differentierade sanktionerna. Det återstår emellertid att i all korthet redogöra för grundvalen för begreppen skuld och ansvar i den östtyska straffrätten. Även dessa präglas av marxistiskt tänkande.
    I de nordiska ländernas straffrätt spelar skuldbegreppet och därmed såväl dess definition som dess avgränsning endast en mindre roll. Så mycket viktigare är uttolkningen och betydelsen av detta begrepp för straffrättsläran i den europeiska kontinentens samtliga stater och detta gäller i viss mån även för de socialistiska staterna. I uppsatsen »Straffrättens utveckling i Tyskland och förslaget till ny strafflag»22 har jag försökt att framställa de skiftningar, som skuldbegreppet har genomgått i Förbundsrepubliken Tyskland sedan nazismens sammanbrott. Den nuvarande västtyska straffrätten betecknas såsom »Schuldstrafrecht». Skulden är objekt för ett moraliskt värdeomdöme som innebär att gärningsmannen handlat klandervärt och pliktstridigt. Bundesgerichtshof i Karlsruhe har uttryckligen bekänt sig till indeterminismen såsom straffrättens grundval, då människan är inriktad på ansvarig etisk självbestämmelse. Den av Hans Welzel, Bonn, utvecklade finala handlingsläran uppfattar skulden såsom enda subjektiva rekvisit för gärningen i form av en moralisk »Vorwerfbarkeit», samt förlägger uppsåt och vårdslöshet i själva handlingen och räknar dem följaktligen till de objektiva rekvisiten. Detta får bl. a. speciella konsekvenser för rättsvillfarelsen.
    Den östtyska straffrättsläran förkastar visserligen Welzels finala

 

21 Jfr Helmut Schmidt—Hans Weber »Straftaten und Verfehlungen» i »Neue Justiz» 1967 s. 110.

22 Gerhard Simson i SvJT 1963 s. 583—600.

 

252 Gerhard Simsonhandlingslära, men kommer för övrigt genom socialistiska tankegångar fram till ett moraliskt skuldbegrepp, som liknar det västtyska. Otvivelaktigt har man emellertid i Östtyskland när det gällt att i lagen definiera detta begrepp (§§ 5 ff) brottats med större svårigheter än i fråga om något annat straffrättsligt spörsmål.23
    För den marxistiske kriminalisten finns det en viljans frihet; människan har vid gärningens begående förmågan till fritt avgörande under ansvar såvitt hon inte är hämmad genom sjukliga inre processer. En sådan frihet eller åtminstone en full sådan frihet kan emellertid endast bli möjlig inom den socialistiska samhällsordningen. Under sådana antagonistiska förhållanden, som skapas av det kapitalistiska systemet, är enligt den materialistiska filosofins uppfattning påståendet om en verklig viljans frihet hos människan antingen ett medvetet bedrägeri eller en omedveten osanning och kravet på ett ständigt individuellt avgörande för det goda och mot det onda en etisk täckmantel för klassherraväldet. Under trycket av de kapitalistiska produktionsförhållandena och de genom dessa påtvungna levnadsomständigheterna har människan nämligen i den sociala verkligheten ingen »sann» möjlighet till val och alternativ; tvärtom är det ofta just samhället och miljön, som driver henne till brottslighet.
    Viljans frihet existerar således i det borgerliga samhället för de flesta människor endast skenbart eller delvis. Oaktat alla närliggande invändningar hör det till den socialistiska lärans fundamentala hypoteser, att det förhåller sig annorlunda, när i det socialistiska samhället det ekonomiska trycket och det psykologiska tvångsläget har fallit bort. I de östtyska kriminalisternas publikationer hävdas det, att människan efter produktionsmedlens socialisering fritt kan utvecklasina positiva krafter i enlighet med sin naturliga strävan, att hennes intressen utan konflikter sammanfaller med samhällets, samt att det i denna förändrade livsluft blir möjligt för henne att iaktta lagarna. Om likväl någon individ på grund av antisocialt tänkesätt eller klandervärd liknöjdhet skulle bestämma sig för att bryta mot villkoren för socialt beteende samt att överträda de straffrättsnormer, som tjänar till deras skydd, så bör detta läggas honom till last i moraliskt hänseende såsom pliktstridighet. Detta konstituerar — om han kan anses såsom psykiskt tillräknelig — hans straffrättsliga skuld. § 5 i den östtyska strafflagen börjar således med orden: »En gärning är brottslig, om gärningsmannen uppfyller brottsrekvisiten, oaktat han har erbjudits förutsättningarna för ett socialt riktigt beteende.»

 

23 Jfr John Lekschas i »Neue Justiz» 1967 s. 137; Richard Hartmann—Harry Dettenborn—Hans Fröhlich ibid. 1967 s. 217; Wilfried Friebel ibid. 1967 s. 340; Helmut Schmidt ibid. 1968 s. 68; Wolfgang Loose l.c. s. 604; jfr vidare Tagungsbericht ibid. 1967 s. 188 ff.