Interneringsnämndens praxis
Av justitierådet CARL HOLMBERG
Tidsobestämd påföljd för vuxna lagöverträdare har funnits i vårt påföljdssystem i mer än 40 år. De ursprungliga påföljderna, förvaring och internering i säkerhetsanstalt enligt lagar den 22 april 1927, har efter ändringar genom lagstiftning 1937 och 1945 med brottsbalken 1962 ersatts av en påföljd, internering. Det har ansetts att en tidsobestämd frihetsberövande påföljd, avsedd för farliga brottslingar, alltjämt bör ingå i påföljdssystemet.
Brottsbalken innebar i denna del inte någon revolutionerande förändring — utvecklingen i praxis hade redan lett till att endast en påföljd tillämpades — och påföljden internering skiljer sig till sina grunddrag inte från vad som gällde tidigare. Domstolen bestämmer en minsta tid för anstaltsvården, interneringsnämnden beslutar om övergång till vård utom anstalt och anstaltsvården följs av en långtids övervakning i frihet, med möjlighet till återintagning om det är påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet. Påföljdens tillämpningsområde har förutsatts skola i stort sett överensstämma med den tidigare förvaringens.
Förutsättningarna för tillämpningen av påföljden har emellertid angivits på annat sätt än tidigare. Påföljden skall användas, om ett långvarigt frihetsberövande på obestämd tid är påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från lagöverträdarens sida. Tidsobestämdheten skjutes alltså i förgrunden vid bedömningen av ominternering eller annan påföljd skall väljas.
I fråga om påföljdens tekniska konstruktion innebär brottsbalken den nyheten, att vården utom anstalt förklarats ingå i själva påföljden. Vården i frihet utgör en del av den behandling den dömde underkastas; man talar därför inte längre om utskrivning på prov utan omöverförande till vård utom anstalt.
En annan nyhet är att anstaltstidens längd maximerats på det sättet, att vård i anstalt inte utan medgivande av domstol får fortgå under längre tid utöver minsta tiden än sammanlagt tre år, i vissa fall fem år.
Interneringsnämnden får befattning med ärenden om ådömande av internering genom att domstolarna inhämtar nämndens yttrande jämlikt 38 kap. 7 § första stycket brottsbalken. Hörande av interne-
ringsnämnden var tidigare obligatoriskt; fram till 1948 kunde dessutom förvaring (internering) icke ådömas mot nämndens avstyrkande. Strafflagberedningen menade att hörande av interneringsnämnden kunde inskränkas till de fall där domstolen prövade det lämpligt. Med hänsyn till den ändrade utformningen av förutsättningarna för ådömande av internering har emellertid nämndens medverkan bibehållits för att främja en enhetlig tillämpning av internering, och i princip skall nämnden höras innan internering ådömes. Inhämtande av yttrande kan emellertid underlåtas, om det av särskild anledning finnes obehövligt att höra nämnden.
Interneringsnämndens möjlighet att främja en enhetlig praxis beror av den omfattning i vilken nämndens yttrande inhämtas. I enlighet med brottsbalkens nyss nämnda föreskrift höres nämnden i de allra flesta fall innan någon, som tidigare inte varit dömd till internering (förvaring), dömes till internering. Någon statistik över de fall då internering ådömts utan nämndens hörande förs ej, men såvitt framgår av en granskning av domar som insänts till interneringsnämnden har internering ådömts utan interneringsnämndens hörande i 1 fall 1966, 2 fall 1967 och 3 fall 1968. Självfallet kan nämnden inte ha någon uppfattning om i vilken utsträckning nämnden skulle ha funnit förutsättningar föreligga för ådömande av internering i alla de övriga fall där nämndens yttrande ej inhämtats i påföljdsfrågan.
Genom ett frihetsberövande under obestämd tid söker samhället skydda sig mot den farlighet som vissa brottslingar uppvisar. Det tidsobestämda frihetsberövandet påkallas inte främst av lagöverträdarens behandlingsbehov utan av angelägenheten att under längre tid kunna skydda samhället mot allvarlig brottslighet från hans sida. Detta skall likväl inte hindra att omsorg nedlägges på att göra påföljden till en så effektiv behandlingsform, som hittills kända behandlingsmetoder och tillgängliga behandlingsresurser tillåter.
Prövningen av om ett långvarigt tidsobestämt frihetsberövande är påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från lagöverträdarens sida skall ske med hänsyn till den tilltalades brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. När interneringsnämnden skall avge sitt yttrande, har nämnden att bygga sitt omdöme på de handlingar som står till nämndens förfogande. Denna prövning sker alltså på ett material som inte alltid är lika fullständigt som det som domstolen förfogar över efter det huvudförhandling har hållits, då nya omständigheter kan ha tillkommit och redan kända omständigheter kan ha fått ny belysning. Det bör särskilt framhållas, att interneringsnämnden inte har möjlighet att pröva gärningsomständigheterna och bevisningen. Detta saknar inte betydelse, efter-
som den aktuella brottslighetens beskaffenhet är av stor vikt när det gäller att bedöma farligheten. Nämnden får vid sitt yttrande utgå från att den tilltalade begått den eller de gärningar som upptages i stämningen och att omständigheterna är de som där angivits. I vissa fall, när den tilltalade bestrider brott, anger nämnden emellertid att yttrandet förutsätter att den tilltalade finnes skyldig till visst brott. Har huvudförhandling hållits innan nämndens yttrande inhämtas, är det värdefullt för nämnden om i domstolens beslut anges i vilka avseenden domstolen funnit övertygande bevisning föreligga.
Bedömningen av prognosen skall såsom nämnts ske med beaktande av den aktuella brottslighetens beskaffenhet och den brottslighet, till vilken den tilltalade tidigare gjort sig skyldig. Tydligt är att ett konstaterande av att tidsobestämt frihetsberövande av interneringens karaktär är påkallat endast ytterst undantagsvis kan göras i fråga om den som tidigare ej dömts för brott. Erfarenheten visar också att internering praktiskt taget endast tillämpas för återfallsbrottslingar. I det övervägande antalet fall är det fråga om lagöverträdare, som upprepade gånger dömts till frihetsberövande påföljd.
När det gäller den aktuella brottslighetens beskaffenhet, förutsättes enligt BrB 30:1 att å något av brotten kan följa fängelse i två år eller däröver. Med hänsyn till återfallsbestämmelsen i BrB 26:3 innebär stadgandet inte någon mera avsevärd begränsning av tillämpningsområdet. Enligt interneringsnämndens bedömning kan man dock inte undgå att ställa den allvarliga karaktären av påföljden internering i relation till den aktuella brottsligheten. Även om denna formellt faller in under förutsättningen enligt BrB 30:1, brukar nämnden därför icke tillstyrka internering om brottsligheten är av mindre allvarlig karaktär.
Emellertid kan den tilltalades tidigare kriminalitet ha varit av mycket allvarligt slag och det aktuella brottet, trots att det är mindre allvarligt, ge vid handen att fortsatt allvarlig brottslighet är att befara; det kan framstå som uppenbart att den brottsliga aktiviteten i det aktuella fallet begränsats endast på grund av tillfälligheter.
Av betydelse vid bedömningen är härvid, liksom för övrigt även eljest när internering överväges, hur snabbt den tilltalade återfallit i brott. I de fall, där längre perioder med skötsamhet förekommer, saknas enligt interneringsnämndens mening ofta anledning att anta att den tidsobestämda påföljden internering är påkallad. Det kan vid prövningen inte bortses från att även fängelse blivit en i viss mån tidsobestämd påföljd; karaktären av fängelsepåföljden har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft. Villkorlig frigivning kan numera ske efter halva verkställighetstiden och prövotiden kan bestämmas till
längre tid än tidigare. Vid bedömningen av om internering och inte fängelse bör ådömas får den tilltalades sinnesbeskaffenhet och hans levnadsomständigheter en framskjuten plats.
Sinnesbeskaffenheten är av största betydelse när det gäller att bedöma prognosen. Det krävs inte att rättspsykiatrisk undersökning företagits. Med hänsyn till att många av dem beträffande vilka internering ifrågasättes visar djupgående psykiska störningar och att därför bestämmelserna i BrB 33:2, som begränsar tillämpningen av bl. a. internering, måste uppmärksammas, är det emellertid ofta anledning att föranstalta om sådan undersökning. Interneringsnämnden, som anser sig böra beakta även möjligheten av att sluten psykiatrisk vård kan vara påkallad, finner sig ibland föranlåten att hos domstolen begära att sådan undersökning göres. Om rättspsykiatrisk undersökning inte verkställts — och detta torde för närvarande vara förhållandet i flertalet fall — skall läkarintyg enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål inhämtas från psykiater, innan någon dömes till internering. Innebörden av stadgandet måste vara, att sådant intyg skall avges i det aktuella målet. Interneringsnämnden har kunnat konstatera att sådant intyg stundom ej funnits när nämndens yttrande begäres. Om fullständig rättspsykiatrisk undersökning nyligen verkställts i tidigare mål, har nämnden ansett sig ändå kunna uttala sig i ärendet. Eljest begär nämnden att 7 §-intyg skall inhämtas.
Den ständigt upprepade brottsligheten av grovt slag utan mera markerade avbrott av anpassning till socialt liv är den bild som uppvisas av den dominerande delen av dem, beträffande vilka interneringsnämnden finner att internering bör tillämpas.
Beträffande yngre lagöverträdare finner interneringsnämnden sällan anledning tillstyrka internering. Någon undre åldersgräns för tilllämpningen finns icke i brottsbalken, förutom den allmänna gränsen i 33:1, 15 år. Under förarbetena har emellertid klart uttalats att internering inte kan anses vara en lämplig reaktionsform för lagöverträdare under 21 år och i princip icke bör förekomma för yngre lagöverträdare. Interneringsnämnden har med hänsyn till nu nämnda förhållanden varit mycket restriktiv med tillstyrkande, när det gäller lagöverträdare som är under 25 år.
Interneringsnämndens yttranden är i allmänhet icke försedda med särskild motivering utöver en hänvisning till förutsättningarna enligt brottsbalken. Nämnden uttalar sig alltså för eller emot tillämpningen av ett långvarigt frihetsberövande utan på förhand bestämd tid. I de fall då den tilltalade är under 25 år, brukar dock nämnden regelmässigt särskilt ange, att nämnden beaktat den tilltalades ålder.
Tillämpningen av internering efter brottsbalkens ikraftträdande vi-
sar icke någon markerad förändring i förhållande till användningen av förvaring. Följande siffror, avseende personer som ej tidigare dömts till internering (förvaring), kan tjäna till belysning. Till förvaring dömdes 1960 103 personer, 1963 141 och 1964 131. Efter brottsbalkens ikraftträdande är siffrorna (dessa siffror avser de fall i vilka interneringsnämnden angivna år avgivit yttrande; i några fall kan dom ha meddelats senare): 1965 155, 1966 111, 1967 117 och 1968 114 personer. Av dessa fall har internering ådömts mot interneringsnämndens avstyrkande i 2 fall 1965, 2 fall 1966 och 1 fall 1967. Avstyrkande yttranden har interneringsnämnden under åren 1965—1968 avgivit i ytterligare sammanlagt 211 fall, i vilka domstolen följt nämndens mening. Trots tillstyrkande av nämnden har internering ej ådömts i 19 fall 1965, 9 fall 1966, 16 fall 1967 och 10 fall 1968. I denna sista del får hänvisas till vad som tidigare anförts i fråga om nämndens yttranden i fall då den tilltalade bestrider brottslighet. Det kan även påpekas, att nämndens yttranden i gränsfall inte sällan innefattar skiljaktiga meningar.
Interneringsnämndens yttrande begärs även i sådana fall som avses i BrB 38:7 andra stycket, dvs. då någon, som tidigare dömts till internering (förvaring), lagföres för nytt brott. Dessa mål avgörs emellertid i betydande omfattning utan nämndens hörande, såsom är helt naturligt. I den föreliggande situationen är det nämligen i det alldeles övervägande antalet fall tydligt, att påföljden skall vara fortsatt internering. Tanken bakom brottsbalkens bestämmelser om sammanträffande av brott är att flera behandlingsformer inte samtidigt bör vara tillämpliga mot en lagöverträdare. Att undanröja internering och döma till annan påföljd kommer uppenbarligen endast sällan i fråga, och i den mån internering sammanträffar med annan påföljd träder internering i många fall i stället för den andra påföljden. De möjligheter att bestämma lämplig åtgärd som upptas i BrB 34:9 ger också vid handen, att påföljden vid ny brottslighet i allmänhet bör vara fortsatt internering. Det bör dock framhållas, att det är av vikt att domstol, som ej inhämtar yttrande från nämnden, förvissar sig om aktuella uppgifter. Misstag har i något fall inträffat därigenom att internerad, som enligt domstols förmodande vårdas i anstalt, hunnit bli överförd till vård utom anstalt när domen meddelas.
När interneringsnämnden tillfrågas i nu avsedda fall, tillstyrker nämnden i allmänhet att interneringen skall omfatta även den nya brottsligheten. Är den dömde intagen i anstalt, sker det praktiskt taget alltid.
I fråga om den som vårdas utom anstalt föreligger i något större utsträckning anledning att överväga annan påföljd. Det kan stun-
dom vara lämpligt att vården utom anstalt får fortgå men den dömde ådömes ett bötesstraff. Vid övervägande av lämpligheten att ådöma bötesstraff måste dock observeras, att bötesstraffet förfaller om den dömde återintages i interneringsanstalt. Påföljden är därför utan mening om det ändå blir anledning att överväga återintagning. Även kortvarigt fängelsestraff kan någon gång komma i fråga för den som vårdas utom anstalt. Särskilt i de fall då den dömde under en längre tid vårdats utom anstalt, kan ett fängelsestraff vara motiverat hellre än en återintagning, om brottet framstår som en tillfällighet i en utveckling som synes leda till att interneringen kan upphöra. I allmänhet tillstyrker emellertid interneringsnämnden återintagning i interneringsanstalt i de fall då anstaltsvård är påkallad.
Bör den internerade bli föremål för fortsatt kriminalvård i frihet, tillstyrker nämnden att det sker i form av fortsatt internering utan återintagning. Någon gång är situationen den att endast en mindre del återstår av tiden för vård utom anstalt. Är längre övervakningstid påkallad, kan det vara motiverat att tillgripa skyddstillsyn. Lämpligen bör då interneringen undanröjas.
När interneringsnämnden yttrar sig i fråga om den som vårdas utom anstalt och tillstyrker fortsatt internering, uttalar sig nämnden också i frågan om återintagning bör ske eller ej. Vid återintagning och när den som är intagen i anstalt skall underkastas fortsatt internering, skall ny minsta tid bestämmas, om ej särskilda skäl är däremot, BrB 34:9. Nämnden brukar i sina yttranden ange huruvida ny minsta tid bör bestämmas eller ej. Föreligger enligt nämndens mening skäl att icke bestämma sådan tid, anger nämnden alltid detta. Anledning att ej bestämma ny minsta tid kan vara den aktuella brottslighetens mindre allvarliga beskaffenhet; vidare kan finnas anledning att ej bestämma ny minsta tid, om den tilltalade efter brottets förövande återintagits i anstalt genom beslut av interneringsnämndenoch en längre tid förflutit innan målet prövas vid domstol. Ytterligare exempel är fall då den tilltalade hållits häktad lång tid. Särskilt med hänsyn till att interneringsnämnden ibland inte har tillfredsställande möjligheter att bedöma den nya brottslighetens beskaffenhet och till att nämnden inte vet hur lång tid det kan dröja innan domstolen företager målet till avgörande, avstår nämnden stundom från att uttala sig angående frågan om bestämmande av ny minsta tid.
När fråga är om yttrande beträffande någon som vårdas i anstaltanger interneringsnämnden i sitt yttrande när minsta tiden — enligt nämndens beräking — utgår, om så ej redan skett. Den nya minsta tid, som skall avse den fortsatta anstaltsvården, träder i stället för vad som
tidigare bestämts och räknas från det den nya domen genom nöjdförklaring eller eljest blir verkställbar. Uppenbarligen bör icke den nya minsta tiden bestämmas så att den blir kortare än vad som tidigare gällt.
Såsom nämnts kan endast undantagsvis förekomma anledning att den som vårdas i anstalt bör dömas till annan påföljd än fortsatt internering. Det kan inträffa när tillämpning av internering är utesluten på grund av bestämmelserna i BrB 33:2 och den tilltalade skall överlämnas till särskild vård. Med hänsyn till klientelets beskaffenhet är det i dessa fall praktiskt taget endast fråga om överlämnande till sluten psykiatrisk vård. Sker detta, måste interneringen undanröjas (BrB 34:9 andra stycket). I några fall har förekommit att internerad, som ej överförts till vård utom anstalt, utan att interneringen undanröjts överlämnats till sluten psykiatrisk vård och intagits på sjukhus. Interneringen träder i detta fall ej i stället för den psykiatriska vården (jfr däremot i fråga om andra påföljder BrB 34:13) och denna vård ej i stället för interneringen. I de fall då minsta tiden gått till ända, har interneringsnämnden kunnat lösa situationen genom att tilllämpa grunderna för BrB 30:7 och förordna om interneringens upphörande. Har minsta tiden ej gått till ända, tillhandahåller lagstiftningen ingen lösning; i det fall som varit under prövning fick resning begäras i det mål i vilket domstolen utan undanröjande av internering tillämpat BrB 31:3 (NJA 1967 not. C 953).
I åtskilliga fall har interneringsnämnden att på begäran av åklagare, som jämlikt 4 § kungörelsen den 29 oktober 1964 med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål inhämtar nämndens yttrande, uttala sig i fråga om åtal mot den som dömts till internering. Sådana yttranden avgavs 1965 i 302 fall, 1966 i 329 fall, 1967 i 451 fall och 1968 i 529 fall.
I dessa ärenden tillstyrker interneringsnämnden regelmässigt åtal i fall då den misstänkte inte erkänt brottet eller brotten. Endast vid bagatellartade brott som inte i någon mån kan påverka behandlingen har nämnden avstyrkt åtal trots att klart erkännande ej förelegat. Nämnden måste vid sin prövning av frågor om vård i och utom anstalt beakta all brottslighet som den internerade gör sig skyldig till men anser sig inte kunna basera sina åtgärder på uppgifter om brott som ej är fullt klarlagda.
I övrigt kan beträffande interneringsnämndens praxis i ärenden angående åtal sägas följande. Är den tilltalade intagen i interneringsanstalt, avstyrkes åtal i många fall. Interneringsnämnden tillstyrker åtal om anledning finns att bestämma ny minsta tid för an-
staltsvården. Om den nya brottslighetens beskaffenhet är sådan att ingen eller endast ringa förlängning av minsta tiden kan ifrågakomma, avstyrkes åtal. Åtal avstyrkes också i fall då minsta tiden redan utgått och det ej kan förväntas att domstol skulle bestämma ny tid. Den förlängning av kvarhållandet i anstalt som kan föranledas av detnya brottet kan i dessa fall bestämmas av interneringsnämnden utan att rättegång anställts.
Även beträffande dem som vårdas utom anstalt finner interneringsnämnden inte sällan anledning att avstyrka åtal. Så sker ofta när fråga är om brott som den internerade begått före intagning i interneringsanstalt men också när det gäller brott som begåtts under anstaltstiden, t. ex. under permission. När fråga är om brott som den internerade begått efter övergången till vård utom anstalt, är regeln att åtal tillstyrkes. Åtal avstyrkes emellertid i vissa fall. Så kan ske t. ex. om den internerade genom beslut av interneringsnämnden på grund av misskötsamhet återintagits i anstalt och anledning ej föreligger att ny minsta tid bör bestämmas. Stundom sker återintagning i samband med att interneringsnämnden handlägger åtalsärendet, sedan nämnden efter hörande av vederbörande övervakningsnämnd funnit att så bör ske. Även i vissa fall då interneringsnämnden anser att för den internerades anpassning i samhället är lämpligast att vården i frihet får fortgå avstyrkes åtal, särskilt när fråga är om brott av mindre allvarlig beskaffenhet. Skall den internerade för det nya brottet ådömas påföljd särskilt, tillstyrkes givetvis åtal. Så sker också i de fall då nämnden anser att återintagning bör ske huvudsakligen med anledning av det nya brottet, framför allt då den internerade är häktad.
Interneringsnämndens huvuduppgift, vid sidan av att avge yttranden till domstolar och åklagare, är att besluta om övergång till vård utom anstalt. Nämnden har också att besluta om återintagning i anstalt samt att förordna om interneringens upphörande.
Enligt BrB 30:5 skall vården av den internerade fortsätta utom anstalt, när vård i anstalt finnes icke längre vara påkallad för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Före minsta tidens utgång kan övergång till vård utom anstalt ej ske. Övervakningsnämnden för den anstalt där den internerade är intagen har att före utgången av minsta tiden pröva frågan om övergång till vård utom anstalt och, om den finner att så bör ske, hänskjuta frågan till interneringsnämndens prövning.
Det är alltså på övervakningsnämnden det i första hand ankommer att pröva om övergång till vård utom anstalt bör ske. Den in-
tagne kan också själv begära att beslut meddelas; framställningar till interneringsnämnden härom förekommer i viss utsträckning, främst då den intagne är missnöjd med övervakningsnämndens förslag. Till ledning för prövningen vid anstalterna lämnas från interneringsnämndens kansli för varje intagen en preliminär beräkning av den dag när minsta tiden utgår. Beräkningen kan ändras om viss tid ej skall inräknas i anstaltstiden, t. ex. på grund av att den intagne misskött permission eller rymt. När interneringsnämnden beslutar i ärenden om övergång till vård utom anstalt, göres en definitiv beräkning av dagen för minsta tidens utgång.
Vid domstolarnas bestämning av minsta tiden förefaller väsentlig vikt — möjligen den huvudsakliga — läggas vid brottslighetens beskaffenhet, så att en viss proportionalitet erhålles. Huruvida och i vilken omfattning bedömningen av behovet av anstaltsvård för att förebygga brottslighet spelar in är svårt att avgöra. Denna bedömning kan sägas i högre grad ankomma på interneringsnämnden.
Av den i »Kriminalvården» publicerade statistiken framgår, att för hälften av dem som första gången dömts till internering minsta tiden bestämts till ett år, dvs. den kortaste möjliga. Siffrorna är 77 av 155 1965, 62 av 124 1966 och 58 av 116 1967. Minsta tid längre än 5 år förekom 1965 i 4 fall, 1966 i 1 fall och 1967 i 2 fall. Någon statistik beträffande minsta tiden vid tillämpning av BrB 34:9 finns inte.
Urvalet av de lagöverträdare som döms till internering talar för att övergång till vård utom anstalt i många fall ej bör komma i fråga förrän lång tid förflutit efter minsta tidens utgång. I några fall, där riskerna för återfall i allvarlig brottslighet är betydande, blir förhållandet också detta, särskilt när risken avser allvarliga brott mot person. Det är emellertid svårt att finna säkra hållpunkter för en bedömning av om anstaltsvård är påkallad eller ej. För den som sköter sig på anstalten och under de permissioner som beviljas honom, kan med visst fog sägas att anledning finns att pröva om inte vård i frihet är tillräcklig för att hindra fortsatt brottslighet. Övergång till vård utom anstalt är också nödvändig, när man strävar att återanpassa den internerade i samhället. Detta har lett till att interneringsnämnden för den som skött sig i regel beslutar om övergång till vård utom anstalt i nära anslutning till minsta tidens utgång. I avsaknad av säkra hållpunkter för en motsatt ståndpunkt kan det anföras principiella betänkligheter mot ett utan fasta normer utsträckt kvarhållande i anstalt.
Interneringsnämnden har bedömt det såsom lämpligt att överförandet till vård utom anstalt i allmänhet föregås av någon tids per-
mission enligt 60 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt, dvs. permission under längre tid och under andra omständigheter än som gäller för de korta permissioner som eljest beviljas dem som är intagna i fångvårdsanstalt. Inte heller denna möjlighet att låta den dömde lämna anstalten kan utnyttjas före minsta tidens utgång. Genom en sådan permission underlättas möjligheterna att ordna den internerades förhållanden framför allt när det gäller arbetsanskaffningen, en fråga som för detta klientel bereder stora vanskligheter och som blir särskilt framträdande när den dömde är intagen i anstalt långt borta från den plats där han skall vistas under vården i frihet. Permissionen ger också möjlighet att pröva om förutsättningar för övergång till vård utom anstalt föreligger. Permissionen kan avbrytas och den dömde återföras till anstalten, om det visar sig att han inte medverkar till att komma i ordnade förhållanden.
I fråga om den som inte skött sig under vården i anstalt förlänges kvarhållandet utöver minsta tiden. Bland omständigheter som härvid tas i beaktande är rymningar, misskötta permissioner, påverkan av narkotika eller rusdrycker. Förlängning sker också i viss utsträckning med hänsyn till brott som inte föranlett bestämmande av ny minsta tid, antingen därför att åklagaren ej väckt åtal (RB 20:7 p. 2) eller därför att domstol funnit särskilda skäl att ej besluta därom. Förlängning av denna anledning anser nämnden dock ej böra ske med mer än högst sex månader, motsvarande den kortaste minsta tid domstol kan bestämma jämlikt BrB 34:9. Det händer inte sällan att, när interneringsnämnden har att pröva fråga om övergång till vård utom anstalt, den internerade står under tilltal för ny brottslighet eller utredning pågår om sådan. I dessa fall finner nämnden i allmänhet anledning saknas att besluta övergång till vård utom anstalt. Misstanken om ny brottslighet måste utgöra en väsentlig omständighet att beakta vid bedömningen av om anstaltsvård ej längre är påkallad för att förebygga fortsatt brottslighet. Det är emellertid angeläget att frågan huruvida den internerade är skyldig avgöres utan tidsutdräkt. Nämnden anser sig inte böra kvarhålla den internerade i anstalt under avsevärd tid enbart i avvaktan på att målet avgörs.
Erfarenheten lär att åtskilliga av dem som lämnar anstalterna, som permitterade eller som överförda till vård utom anstalt, återfaller i brott och av denna anledning återförs eller återintages i anstalt. Den demonstration av att risken för fortsatt brottslighet kvarstår som erhålls därigenom kunde motivera att förnyat beslut om överförande till vård utom anstalt skjutes långt fram i tiden. Det har föranlett överväganden inom interneringsnämnden i syfte att finna hållpunk-
ter för särskild bedömning beträffande internerade, som gjort sig skyldiga till upprepade återfall i allvarlig brottslighet.
Permissioner avbrytes i stor utsträckning även utan att den internerade gjort sig skyldig till ny brottslighet, om han nämligen visat annan misskötsamhet, t. ex. genom att missbruka sprit, inte hålla föreskriven förbindelse med övervakare och skyddskonsulent, inte bemöda sig om att skaffa sig arbetsanställning. I dessa fall brukar interneringsnämnden göra nytt försök med långtidspermission efter kort tid. Också i det fall då interneringsnämnden jämlikt BrB 30:12 beslutar återintagning i anstalt av den som överförts till vård utom anstalt, sker i regel ny övergång till vård utom anstalt efter relativt kort tid, i regel omkring fyra månader.
Det är interneringsnämnden som beslutar om överförandet till vård utom anstalt, men nämnden kan enligt BrB 30:6 uppdraga åt övervakningsnämnden, dvs. övervakningsnämnden för den anstalt där den internerade är intagen, att närmare bestämma dag för övergången. Denna möjlighet till delegation utnyttjar interneringsnämnden regelmässigt. Interneringsnämnden anger då i sitt beslut den tidigaste dag då överförandet till vård utom anstalt kan ske. Samtidigt brukar övervakningsnämnden få bemyndigande att bevilja permission jämlikt 60 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt. Övervakningsnämndens handlingsfrihet är inte obegränsad; om övervakningsnämnden inte bestämt vård utom anstalt inom två månader, skall ärendet ånyoanmälas för interneringsnämnden.
Interneringsnämndens beslut innebär att den intagne skall överföras till vård utom anstalt inom den angivna tvåmånaderstiden om inte särskilda omständigheter tillkommer. Beslutet innebär däremot inte att den intagne nödvändigtvis skall erhålla permission, men övervakningsnämnden har bemyndigande att besluta permission om det prövas vara till gagn för behandlingen.
Interneringsnämndens ståndpunkt är att den dömdes bostads- och arbetsförhållanden måste vara tillfredsställande ordnade innan den dömde överförs till vård utom anstalt, och det gäller även när övervakningsnämnd beslutar härom. Särskilda föreskrifter att gälla under tiden för vården utom anstalt meddelas endast undantagsvis av interneringsnämnden. Det får enligt nämndens mening ankomma på övervakningsnämnden att meddela de föreskrifter som prövas erforderliga(BrB 30:10).
Avsikten med permission enligt 60 § behandlingslagen är bland annat att ge den intagne möjlighet att på den ort där han skall vistas ordna sina arbetsförhållanden. För beslutet om permission kan därför inte krävas, att sysselsättningsfrågan är löst när den dömde lämnar
anstalten. Någon planering härav måste emellertid ske före permissionen så att den intagne inte planlöst lämnar anstalten. Hans bostadsförhållanden måste också vara tillfredsställande ordnade. På den permitterade ställs krav att han följer givna föreskrifter om bostad, arbete eller sökande av arbete, nykterhet, förbindelse med övervakare och skyddskonsulent m. m. Brister han häri, återkallas permissionen. Är det övervakningsnämnd som beviljat permission, är det i princip på övervakningsnämnd det ankommer att häva permissionen vid missskötsamhet av den dömde.
I fråga om den som överförts till vård utom anstalt ställs givetvis också krav på att han skall följa givna föreskrifter. Beträffande dessa dömda behöver emellertid misskötsamhet ej i samma grad leda till ett återförande till anstalt. Övervakningsnämnd har möjlighet att ingripa med åtgärder enligt BrB 30:11; nämnden kan också, när återintagning eller annan åtgärd ifrågasättes, besluta omhändertagande jämlikt BrB 30:14 i avbidan på vidare förordnande. Omhändertagande tillämpas i stor utsträckning beträffande internerade som vårdas utom anstalt. I fråga om de åtgärder som övervakningsnämnden beslutar under det den internerade vårdas utom anstalt, på grund av att han missköter sig eller eljest, kan den internerade begära prövning hos interneringsnämnden (BrB 37:9). Sådan prövning påkallas praktiskt taget aldrig. Däremot vänder de internerade sig stundom direkt till interneringsnämnden i fall då övervakningsnämnden gör framställning till interneringsnämnden om hans återintagning jämlikt BrB 30:12.
Återintagning kan beslutas om den dömde visar tredska att iakttaga vad som åligger honom. Det sker då närmast såsom disciplinmedel. Återintagning skall emellertid främst ske när det är påkallat för att förebygga brott, vilket naturligtvis inte sällan kan befaras när den dömde visar tredska. Stundom är situationen den att den dömde helt saknar möjlighet att reda sig i frihet. Rimligt är emellertid att övervakningsnämnden i den utsträckning det är möjligt söker komma till rätta med den dömde med anlitande av frivårdens resurser, innan framställning göres om återintagning.
Interneringsnämndens beslut i återintagningsärenden sker i det övervägande antalet fall efter framställning från övervakningsnämnd. Interneringsnämnden är därvid beroende av den utredning som övervakningsnämnden tillhandahåller; denna utredning måste därför vara så utförlig att den kan ligga till grund för beslut. Då interneringsnämnden inte har möjlighet att höra den dömde personligen, bör den dömde höras av övervakningsnämnden, och hans ståndpunkt till vad som åberopas mot honom bör redovisas. Stundom tar interne-
ringsnämnden själv initiativ till utredning av frågan om anledning till återintagning föreligger. Det sker framförallt i fall då nämnden genom att åklagare begär yttrande i åtalsfråga får kännedom om att den dömde gjort sig skyldig till nytt brott. Beslut om återintagning meddelades av interneringsnämnden 1965 i 159 fall, 1966 i 101 fall, 1967 i 81 fall och 1968 i 56 fall. Till siffrorna för 1965 och 1966 kan anmärkas, att nämnden började i större utsträckning än tidigare medge permission jämlikt 60 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt från och med våren 1966. Härigenom återföres den, som missköter sig omedelbart efter det han lämnat anstalten, i många fall genom att permissionen häves; något beslut om återintagning jämlikt BrB 30:12 kommer då ej i fråga.
Återintagning sker därjämte i inte ringa omfattning genom beslut av domstol jämlikt BrB 34:9 på grund av att den internerade gjort sig skyldig till ny brottslighet.
Det skall emellertid framhållas, att beträffande ett inte alldeles obetydligt antal internerade tiden under vård utom anstalt förlöper utan känd brottslighet och utan anmärkningsvärd misskötsamhet. Enligt BrB 30:15 andra stycket skall interneringsnämnden, när den dömde under en sammanhängande tid av tre år stått under övervakning, pröva huruvida interneringspåföljden kan upphöra. I dessa fall begär nämnden att den övervakningsnämnd, som hand har övervakningen, avger yttrande med utredning angående den dömdes förhållanden under tiden sedan han överfördes till vård utom anstalt. Utredningen skall avse även vad som är känt om brottslighet, vartill den internerade kan ha gjort sig skyldig. Interneringsnämnden har inte numera rätt att infordra utdrag ur kriminalregistret, och nämnden har kunnat konstatera att domstolarna inte alltid uppmärksammat åliggandet att delge nämnden domar och beslut i enlighet med 9 § andra stycket kungörelsen den 6 november 1964 angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. Finner interneringsnämnden vid sin prövning ej skäl besluta om påföljdens upphörande, företager nämnden förnyad prövning efter ytterligare ett år; beslutas inte heller då om upphörande, fortfar påföljden till dess den längsta sammanhängande tiden för vård utom anstalt, fem år, förflutit.
Prövning av upphörande av påföljden aktualiseras hos interneringsnämnden även i några andra fall. Dels förekommer i enstaka fall initiativ från vederbörande övervakningsnämnd före treårstidens utgång. Men vidare får interneringsnämnden anledning att ta uppfrågan, när den som vårdas utom anstalt dömes till annan påföljd utan att interneringen undanröjes. En dom till t. ex. skyddstillsyn
eller fängelse på lång tid kan, om större delen av tiden för vård utom anstalt förflutit, föranleda nämnden att besluta om interneringens upphörande. Det är emellertid särskilt i fall då den internerade i ny dom överlämnas till sluten psykiatrisk vård — vilket förekommer i några fall årligen — som nämnden ansett att interneringspåföljden bör upphöra.
I några fall upphör interneringen genom att domstol undanröjer påföljden med tillämpning av BrB 34:1 p. 3; detta gäller dock huvudsakligen internerade som vårdas i anstalt och som i den nya domen överlämnas till sluten psykiatrisk vård.
Genom beslut av interneringsnämnden upphörde interneringen (förvaringen) i 74 fall 1968. I 6 fall upphörde interneringen genom att femårstiden gick till ända och i 9 fall undanröjdes interneringen genom dom. Av interneringsnämndens beslut avsåg 56 sådana internerade (förvarade) som vårdats utom anstalt i tre år och 8 sådana som vårdats utom anstalt i mer än fyra år. Med anledning av att den internerade omhändertagits för sluten psykiatrisk vård beslöt nämnden upphörande av interneringen i 8 fall.
Såsom nämnts infördes genom brottsbalken en ny bestämmelse angående maximering av anstaltsvårdens längd. Det stadgas i BrB 30:8 att vård i anstalt icke utan medgivande av domstol får pågå under längre tid utöver minsta tiden än sammanlagt tre år eller, om minsta tiden är tre år eller däröver, sammanlagt fem år. Medgivande till förlängning, som skall avse tre år varje gång, skall lämnas om det finnes påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet från den dömdes sida. Talan om förlängning föres av riksåklagaren efter framställning av interneringsnämnden.
Bestämmelsen är att se som en av hänsyn till rättssäkerheten införd garanti mot ett obegränsat kvarhållande på anstalt. Med interneringsnämndens nuvarande praxis torde det endast ytterst undantagsvis kunna förekomma att tillämpning av stadgandet blir aktuell ifråga om någon som utan avbrott kvarhålles i anstalt. Begår den intagne ej nya brott — under permission eller eljest — blir han såsom tidigare nämnts i allmänhet överförd till vård utom anstalt inom icke alltför lång tid efter minsta tidens utgång med den förskjutning som kan föranledas av misskötsamhet. Begår han nytt brott och bestämmes därför ny minsta tid, börjar ny beräkning av längsta kvarhållandetiden.
Stadgandet i BrB 30:8 avser emellertid inte bara dem som kvarhålles i anstalt efter minsta tidens utgång. Det gäller också i de falldå någon som överförts till vård utom anstalt återintages i anstalt, såväl när det sker genom beslut av domstol utan att ny minsta tid
bestämmes som när interneringsnämnden beslutar härom. All den tidunder vilken den dömde vårdats i anstalt efter utgången av den senast bestämda minsta tiden medräknas. I vissa fall förekommer överförande till vård utom anstalt och återintagning i anstalt åtskilliga gånger utan att den internerade gjort sig skyldig till brottslighet som föranleder att ny minsta tid bestämmes. På detta sätt kan den längsta tiden för vård i anstalt så småningom uppnås.
Sedan brottsbalken nu varit i kraft i fyra år, har interneringsnämnden i några fall ställts inför uppgiften att taga ställning till frågan om förlängning av tiden för anstaltsvården skall begäras. De internerade som frågan gällt har hittills i samtliga fall varit sådana som inte på lång tid begått brott av allvarlig karaktär. De har vandrat ut och in i interneringsanstalterna, där de i allmänhet skött sig utan någon anmärkning, men har saknat förmåga att för några längre perioder klara sig utom anstalt. Alkoholmissbruk och oförmåga att stanna i någon sysselsättning utgör framträdande drag. I icke något av dessa fall synes förutsättningar föreligga för förordnande om förlängning av anstaltstiden; fortsatt allvarlig brottslighet är knappast att befara. För interneringsnämnden uppkommer då frågan om interneringen bör fortfara utom anstalt trots att möjlighet till intagning i anstalt inte längre föreligger vid misskötsamhet. Nämnden har funnit attså inte bör ske, utan nämnden har sökt utröna om den internerade kan omhändertagas inom annat vårdområde för att, när så skett, besluta om interneringens upphörande. Hittills har genom beslut av interneringsnämnden interneringen (förvaringen) upphört i ett sådant fall. I ett fall av förevarande slag har domstol, när den internerade lagförts för ett relativt obetydligt brott, undanröjt interneringen och överlämnat honom till vård enligt nykterhetsvårdslagen.
Interneringsnämnden håller regelmässigt sina sammanträden i Stockholm. Regelbundna besök på interneringsanstalterna för prövning av ärenden om överförande till vård utom anstalt förekommer ej, sedan övervakningsnämnder inrättats för anstalterna. Interneringsnämnden gör emellertid varje år besök åtminstone på de största anstalterna, Hall och Norrköping, och brukar även varje år besöka några av de övriga anstalterna.