Politik och kriminalpolitik

 

Av generaldirektören TORSTEN ERIKSSON

 

 

Politiken, sedd som »partiers, gruppers eller enskildas verksamhet för att erövra statsmakten eller vinna inflytande på den» (Bonniers konversationslexikon) har ibland sina bekymmer med sin specialgren kriminalpolitiken, som är inriktningen av de åtgärder samhället vidtar eller som det föreslås vidta för att bekämpa brottsligheten. Eftersom ingen tror att denna ska kunna helt utrotas, blir syftemålet att hålla den under så pass kontroll att medborgarna känner hög trygghet för person och egendom samt allmän god ordning befästs.
    I ett modernt samhälle strävar man i första hand efter att förebygga brottslighet genom folkupplysning, utbildning, social trygghet osv. Medborgaren ska utvecklas så att han inte vill begå brott och stödjas så att han inte, mot sin vilja, behöver begå brott. Man måste naturligtvis också lita till direktaktion mot brottslingar. Polisen ska vara tillräckligt talrik för att genom sin blotta existens och effektivitetverka »förebyggande» men samtidigt kunna gripa tillräckligt många lagbrytare.
    Så långt är man ganska väl överens. Sedan börjar det teoretiska och praktiska dilemmat. När nu brottslingen gripits, vad ska man göra då då? En domstol måste fatta något slags beslut grundat på lagbud, och dessa ska rimligen grundas på ett samhällsintresse. Vilket är då detta? Kräver samhällsintresset att brottslingen får en kännbar näpst, honom själv eller »androm» till varnagel? Eller kräver samhällsintresset att brottslingen får stöd och hjälp att bli en god medborgare? Ska ingripandena utformas allmänpreventivt eller individualpreventivt? I långa år har tvistats om detta.

 

 

Verkställighet av frihetsstraff
När riksdagen år 1945 diskuterade ett av regeringen framlagt förslag till ny lag om verkställighet av frihetsstraff, väcktes mycken tvekan på grund av lagförslagets, enligt mångas mening, alltför humanitära utformning. I en omskriven paragraf sades det (och sägs fortfarande i gällande behandlingslag), att fången ska behandlas »med aktning för hans människovärde». I lagen står dessutom uttryckligen att behandlingen i övrigt ska utformas så att fångens återanpassning i sam-

 

hället främjas. Men riksdagen lade, på förslag av första lagutskottet, för säkerhets skull till att behandlingen skulle ske »med fasthet och allvar», ett uttryck som, enligt utskottet, »även har betydelse ur allmänpreventiv synpunkt».
    Professor Vilhelm Lundstedt, socialdemokratisk riksdagsman och en av våra mest betydande straffrättsteoretiker, för övrigt en man om vars varma medkänsla med alla olyckliga inget tvivel kunde råda, varnade för den nya lagstiftningen. Den kanske går för långt, sade han. Visserligen är det sant att förbrytaren som begår ett brott inte på något sätt skulle ha kunnat undvika det. Han är egentligen driven till det av sina ärftliga anlag och av de omständigheter som tvingats på honom. »Brottslingarna och deras handlingar är inte, lika litet som andra människor och deras handlingar, något annat än lekbollar i det stora kausalsammanhanget», men brottslingen måste bli en »martyr»¹ för alla medborgare hos vilka respekt för lagen inte kan inskärpas med mindre de genom åskådliga exempel får erfara, att densom illa gör också illa far.  »Samhället måste hålla sig med en strafflaghelt enkelt för att kunna leva.»
    Verkställighetslagen blev emellertid antagen, av en riksdag i stor endräkt, och fångvården har sedan dess försökt förverkliga dess syften. Från och med den första juli 1946, då denna lag trädde i kraft, blev fångvårdaren inte bara ett verktyg för samhällsrepressionen utan även, åtminstone i princip, en socialvårdare.

 

Skyddslagen
Karl Schlyter, Thorwald Bergquist, Herman Zetterberg var de män som på lagstiftarplanet utformade de nya behandlingsparollerna. Else Kleen var den utomparlamentariska kraft som starkt bidrog till reformen. Och Schlyter, sin vana trogen, ville genast gå vidare, mot nya djärva mål. De kom till synes i det förslag till skyddslag som strafflagberedningen, med Schlyter som ordförande och Ivar Strahl som en av de mest aktiva ledamöterna, lade fram år 1956. I och för sig var förslaget inte särskilt revolutionärt, men dess grundtema varo tvivelaktigt individualprevention i största möjliga utsträckning. Det påpekades emellertid rätt så eftertryckligt att skyddet mot brottsligheten främst får sökas på andra håll än i strafflagstiftningen. Man bibehöll visserligen, i stort sett, det existerande repressionssystemet, med frihetsberövande åtgärder av olika slag, fängelse, ungdomsfängelse (som man dock ville kalla »skyddsfostran»), internering.

 

¹ Lundstedt använde faktiskt detta uttryck men strök det sedan i protokollet. Man ser det återgivet bl. a. i SvJT 1946 s. 373. Jfr även Lundstedtsartikel »Straffverkställighet och allmänprevention» i SvJT 1946, s. 641—55. 

Men kriminalvård i frihet förutsattes komma till betydligt större användning. En nyhet var vidare, att domstolen skulle kunna på grund av brottet direkt överlämna den dömde till behandling i sociala vårdformer, som barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård, mentalvård, utan den tidigare anlitade omvägen över villkorlig dom eller strafffri förklaring.
    Det mesta av förslaget godtogs av granskningsinstanser och pressopinionen. Ett litet ord, som för övrigt saknades i betänkandets lagtext, kom dock att röra upp en våldsam debatt. Ordet hade nämligen att göra med beredningens teoretiska »synsätt». Strafflagberedningen hade, sitt namn till trots, i sin åtgärdskatalog uteslutit ordet straff. På brott ska följa en »påföljd», sade betänkandet. Den påföljden kan antingen bestå i att domstolen till lämpligt socialt organöverlämnar den brottslige eller i att han får böter, skyddstillsyn, fängelse eller annat slags frihetsförlust.
    Professor Karl Olivecrona och hovrättsrådet Per-Erik Fürst var de första som gav eld. Den förstnämnde hade redan tidigare i en akademisk föreläsning i Lund (tryckt i SvJT 1951) klargjort sin ståndpunkt som i stort sett sammanföll med Lundstedts. De var ju båda, såsom »Hägerströmare», försvarare av läran om straffrättsskipningens moralbildande verkan. »Strafflagen verkar förnämligast genom att inprägla idén om det orätta i brottet. Därför är det av största vikt att sambandet mellan brottet och straffet betonas och att straffdomen ger uttryck åt ett ogillande av handlingen», hade Olivecrona sagt. Det är brottet som sådant som står i förgrunden, inte brottslingen, enligt denna lära, som alltså stod i direkt motsatsställning till den förnämligast av Frans von Liszt utvecklade straffrättsläran, enligt vilken det är brottslingens person och förhållanden som främstska beaktas vid domen.
    Olivecrona gick till anfall i Svenska Dagbladet. »Ingen förnuftig människa vill väl förorda straff i större omfattning än som är nödvändigt för uppehållande av den allmänna laglydnaden och rättssäkerheten. Men innan man går in för att ytterligare ge efter på straffet, borde man kunna känna sig någorlunda säker på att detta kanske utan risk för att kriminaliteten avsevärt ökas eller förvärras», skrev han bl. a. och menade, att strafflagberedningen skjutit vårdsynpunkten alldeles för mycket i förgrunden. »Intresset koncentreras på resocialiseringsproblemet», vilket var fel, enligt Olivecrona. (SvD 29/7 och 3/10 1957.)
    Fürst avlossade hårda salvor i Dagens Nyheter. Vissa radikala experter och deras anhängare driver i humanitetens namn idéer som icke kan undgå att oroa allmänheten, sade han (DN 26/7 1957)

 

och fortsatte: »Dessa idéer går, kort uttryckt, ut på att brottslingarna skall betraktas som behäftade med sjukliga eller i varje fall onormala egenheter, på vilka deras brott är symtom.» Han varnade bestämt mot att slopa »gamla och i medvetandet djupt rotade termer och begrepp som straff». (DN 19/7 s. å.)
    Såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter slöt upp vid kritikernas sida. Detsamma gjorde en nära nog enhällig pressopinion, liksom flertalet av de röster som avhördes från domare och åklagare. På brott ska följa straff, sade man ifrån. Det ska vara huvudregeln. Annars kommer laglydnaden hos allmänheten i fara.
    Ivar Strahl och den som skriver detta hade den mycket svåra och helt otacksamma uppgiften att åka från möte till möte för att söka försvara beredningens betänkande. Inför Juridiska föreningen i Lund blev vi, avlyssnade i fullsatt aula, helt nedgjorda av en studentkår som våldsamt applåderade Olivecrona medan våra inlägg bemöttes med kall tystnad. »När någon begår ett brott ska han gripas och straffas så att hans omgivning känner det ner i tårna», var en Olivecrona-vändning som fick ett öronbedövande applådgensvar hos de blivande domarna, åklagarna och advokaterna. Annorlunda förlöpte det inte i Stockholms högskola. Straffet är nödvändigt ur allmänsynpunkt och kan även vara hälsosamt ur den enskildes, hette det. I Uppsala hade man dock en annan miljö. Där hade Ivar Strahl i sin undervisning inriktat studenterna på nya tankebanor. En klok fängelsechef i staden hade anlitat studenter som vårdvikarier i sin anstalt. Dessa hade därigenom kommit i direkt kontakt med det unga brottslingsklientelet och fått sina värderingar åtskilligt omstuvade efter konfrontationen med verkligheten. Att diskutera i Uppsala var inte svårt. Så fort någon på allmänpreventionen troende bredde utsig fick han sjufalt igen från de studenter som lärt upp sig hos Ivar Strahl och på fängelset. Lite besvär hade vi förstås, när fängelsedirektören bad några studentskor komma upp till ungdomsanstalten för att lära de intagna att dansa korrekt och trevligt. Det blev mycketpå insändarsidor och i de politiska spalterna efter det experimentet. »Fasthet och allvar» åberopades flitigt.
    Förre hovrättspresidenten Harry Guldberg uttalade i SvJT, att »frihetsstraffets funktion är att åstadkomma det mått av lidande som anses behövligt för brottspåföljdens avskräckande verkan.» Ordföranden i Målsmännens riksförbund f. borgmästaren Erik Bendz skrev i Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap, att »den svenska kriminalpolitiken har dikterats av ett gäng med överdimensionerad tro på individen, varvid de glömt samhällets behov. Brottslingen har alltid varit intressantare än målsägaren eller samhället. Den förför-

 

delade har alltid framträtt med mindre skarpa konturer. Men genom allmänhetens reaktion måste denna politik nu omprövas.» I Svenska Dagbladet skrev professor Olof Kinberg: »Det är hög tid att kriminalpolitiken äntligen förstår att ett vettigt samhällsförsvar kräver att hyggliga medborgare så effektivt skyddas mot brottsliga angrepp, att de inte längre behöver känna sig utlämnade åt samhällsfientligakrafter.» Det får bli ett slut på daltet nu, var det genomgående temat i kritiken. Lagbrytarna måste lära sig att brott är brott och straff är straff.
    Justitieminister Kling hade alltså en hel del huvudbry när han år 1962 skulle presentera förslaget till brottsbalk för riksdagen. Bortsett från nyheterna i själva brottskatalogen (som straffrättskommittén under riksmarskalken Ekeberg utarbetat) måste han ta ställning till Schlyterkommitténs mycket moderata radikalism och den opposition som gjort sig så kraftigt avhörd från allmänpreventionens förespråkare. Att många riksdagsmän var tveksamma stod alldeles klart. Det mesta av de Schlyterska förslagen räddades, men beteckningen straff blev kvar för böter, skyddstillsyn och de traditionella frihetsberövandena.

 

Den korta skarpa chocken
Striden mellan dem som ville ge individualpreventionen huvudvikten och dem som menade att allmänpreventionen krävde åtgärder aven straffande typ, som kanske inte var så nödvändig för lagbrytaren själv men väl effektiv på andra potentiella brottslingar, hårdnade till ytterligare när den engelska behandlingsformen för unga brottslingar, detention center, eller som den populärt kom att kallas »den korta skarpa chocken», blev bekant här i landet och beskrevs i tidningarna av entusiastiska besökare i den första anstalten utanför Cambridge. De unga pojkarna där sattes i en sträng, militärliknande drill, i regel under tre månaders tid. En nyttig uppryckning för unga lymlar, menade man.
    I riksdagen var det högerns representanter som först intresserade sig för denna nyhet. År 1958 kom en motion i andra kammaren (AKB250), undertecknad av elva högermän med fröken Wetterström som första namn, i vilken man kritiserade att villkorlig dom och skyddstillsyn förekom i så stor utsträckning. »Den generositet med vilken villkorlig dom numera användes jämväl vid upprepad brottslighet har emellertid medfört att den brottslige anser denna påföljd nära nog vara en rättighet, innebärande att man kan begå flera brottsliga handlingar innan en påtagligare reaktion blir följden. »Och man frågade: »Kan det vara 'humant' att utsätta unga männi-

 

19—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

skor för ett dylikt reaktionssystem? Först bibringas de unga uppfattningen att samhället ej har makt eller — än värre — inte intresserar sig för att effektivt skydda sina medborgare. Därefter slår samhället till med kraft mot en människa vars moraliska motståndskraft så försvagats att den närmast kan anses obefintlig.» Slutsatsen blev: »Påtagliga, kännbara åtgärder torde vara nödvändiga för att hos den unga lagbrytaren inskärpa den i och för sig självklara tesen attsamhället inte tolererar ett brott mot dess regler. » Och så rekommenderade motionärerna att Sverige skulle införa den engelska »korta skarpa chocken». Anstalter för det ändamålet skulle vara »en plats man inte önskade besöka flera gånger».
    Motionen överlämnades till allmänna beredningsutskottet som inhämtade yttranden från flera håll, representerande expertis i dessa frågor. Riksåklagaren underströk, såsom strafflagberedningen tidigaregjort, att reaktionssystemets utformning inte spelade den roll för förebyggande av brottslighet som man ofta ville tro och hävdade »att brottsutvecklingen under det senaste decenniet, i den mån den sammanhänger med reaktionssystemet, mindre är en följd av detta systems utformning än av det förhållandet, att statsmakterna ej ställt tillräckliga personella och anstaltsmässiga resurser till förfogande föratt systemet skall kunna fungera på åsyftat sätt.» I likhet med fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och ungdomsfängelsenämnden avstyrkte han förslaget om det korta chockstraffet. Motionen hade heller inte, i denna del, någon framgång hos utskott och riksdag.
    År 1960 återkom högern, denna gång med en av partiledaren Jarl Hjalmarson själv, som första namn, signerad motion (AK 24) som man lagt ned mycket arbete på och för vars utformande man anlitat flera rättslärda. Intresset hade nu förskjutits från det engelska korttidsstraffet till den västtyska ungdomsarresten. Denna, som infördes 1940, går ut på att ge nybörjaren på brottets bana en skarp försmak av vad som väntar honom, om han inte hejdar sig i tid. Det ska vara som »ett skott framför stäven» för ett skepp som söker undkomma det vaktande krigsfartyget. Därför har ungdomsarresten utformats som en kort tids sträng cellbehandling, med enkel kost och dödande ensam tråkighet. Motionen inskränkte sig till att förorda en utredning om införande i det svenska reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande.
    Av särskilt intresse är motionens ingress, eftersom högern där klargör sin allmänna kriminalpolitiska linje. Där sägs: »En allmän tendens i den nu härskande riktningen vad angår behandlingen av kriminalitetens problem är att brottsligheten nästan uteslutande betraktas som en funktion av miljöfaktorer. Av uttalanden från extrema

 

företrädare för individualpreventionen, dvs. den enskilde lagöverträdarens återanpassning, får man ofta det intrycket att uppfattningenom straffets allmänpreventiva effekt, dvs. vad som i strafflagen kallas hänsyn till allmänna laglydnaden, skulle kunna vederläggas med hänsyn till att brottsligheten uppkommer som en följd av komplicerade miljöförhållanden, vilka ej nämnvärt kan påverkas med straffrättsliga medel. Givetvis vill ingen förneka att miljön är av den största betydelse, men ofta synes man under senare år ha förbisett att medvetandet om risken för straff ingår som en viktig faktor i den för brottslighetens uppkomst och omfattning relevanta miljön.» (Kursiveringen i motionen.) Naturligtvis är det riktigt, fortsätter motionen, att industrialiseringen, urbaniseringen, upplösningen av familjebanden, den ökade frestelsemängden m. m. spelar sin betydelsefulla roll. Men självklart är också att effektiva brottsförebyggande åtgärder, särskilt om de sätts in vid unga år, är av den största betydelse. Motionen framhåller bestämt, att »det straffrättsliga reaktionssystemet har en långt större betydelse än man på många håll under senare år velat tillerkänna detsamma. Att risken för straff påverkar brottslighetens omfattning kan beträffande vissa viktiga former av brottslighet icke av någon bestridas.»
    I en annan motion (AK 25) i anslutning till regeringens förslag till ny barnavårdslag tog högern upp samma sak. Lagförslaget beaktar inte tillräckligt de allmänpreventiva synpunkterna, sägs det. Reaktionssystemet måste även för de mycket unga innefatta »vidgade möjligheter till annan behandling än vård». Det måste »ges större spärrverkan och framför allt utformas så, att det möjliggör ett effektivare ingripande på tidigt stadium». Allmänpreventionen måste tillmätas större betydelse, sägs det. Detta krav uppställs framför allt beträffande den jämförelsevis lindriga brottsligheten. »Genom att det stora flertalet ungdomsbrott inte medför någon mer ingripande samhällsreaktion än förmaning och varning eller en knappt förnummen övervakning bibringas inte bara de lagbrytande ungdomarna själva utan också deras kamrater i riskzonen uppfattningen att kriminell aktivitet är en tämligen oskyldig och för utövarna ofarlig sysselsättning. Om överträdelserna i större utsträckning ledde till någon form av faktisk beivran är det sannolikt, att detta skulle ha en på samma gång individual- och allmänpreventiv effekt. Slutsats: Reaktionssystemet måste utformas så, att respekten för samhället och dess lagar på ett effektivare sätt än nu kan upprätthållas.»
    Högern lyckades inte få till stånd någon utredning om korta frihetsstraff men har flera gånger återkommit med motioner i samma syfte, senast år 1968.

 

Anstaltsbyggen
På den grund som lagts av 1945 års riksdagsbeslut om verkställighetslagstiftningens utformning hade svensk fångvård dels lämnat den gamla principen om enrumsbehandling av alla fångar som inte hade mycket långa strafftider, dels försökt anpassa sig efter den lagfästa »sociala» individualbehandlingslinjen. Dörrarna i de gamla cellfängelserna öppnades alltså, fångarna fick umgås med varandra, permissioner beviljades för hembesök, arbetsdriften började utvecklas i industriell riktning. Men övergången till de nya metoderna, som också innebar ökad användning av öppna anstalter och av villkorlig frigivning, gick inte utan svårt gnissel i maskineriet. Fångarna tog emotvad som bjöds, men knappast tacksamt. Det blev upplopp i ett par fängelser, både polis och militär fick tillkallas, och justitieombudsmannen lade fram en rapport som inte talade till förmån för de nya behandlingsmetoderna. Belackarna fick många tillhyggen. Hygglighet lönar sig inte. Strafflagberedningen hade räknat med att det gamla fängelsebeståndet skulle i huvudsak kunna utnyttjas även förde nya metoderna. Men år 1950 förklarade justitieminister Herman Zetterberg i en proposition till riksdagen, att enligt hans meningpraktiskt taget hela anstaltsbeståndet måste ersättas av nya anstalter. Under de hårda byggnadsrestriktioner som gällde medan det andra världskriget pågick samt de år som följde strax efter hade fångvården fått ställa sig sist i kön. Riksdagen var inte överdrivet entusiastisk inför den totala nyorganisationen av anstaltssystemet, men fogade sig, med en morrning av statsutskottet!
    När Zetterberg med sitt förslag till Roxtuna-anstalten visade vad för slags anstalter han hade i sinnet blev det bakslag. Roxtuna förutsattes bli organiserad som en psykiatriskt ledd, med välutbildad och talrik personal försedd anläggning, där klienterna skulle vårdas enligt »lilla gruppens princip», dvs. i paviljonger, avsedda för endast ett mindre antal intagna. Kostnaderna blev alldeles för höga, menade man inom oppositionen som fick kraftigt stöd av en nära nog enig press. Det var egentligen bara Expressen som på den borgerliga sidan stödde Roxtuna-förslaget (Nils Hallerby, ledarskribent). Den socialdemokratiska pressen uppträdde pliktskyldigast till Zetterbergs försvar, men inte var »Lyxtuna» något som man ens där helhjärtat stödde. Att anstalten över huvud taget kom till stånd får uteslutande tillskrivas Zetterbergs orubblighet. I våra dagar kan man knappast tänka sig att vara Roxtuna förutan, och den har stått modell för utländska anstalter med samma inriktning.
    För att ge riksdagen insyn i och direkt inflytande på fångvårdsanstalternas utformning tillsattes en byggnadskommitté med repre-

 

sentanter för de olika partierna. Fast landshövding Thorwald Bergquist lämnat riksdagen önskade folkpartiet fortfarande bli representerat av honom. I övrigt blev det representanter för statsutskottetstredje avdelning, som ju handlägger anstaltsfrågor, med Birger Andersson (s), Axel Mannerskantz (h) och Olof Pålsson (cp). Bergquist blev ordförande. Fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen och statskontoret utsåg var sin representant liksom justitiedepartementet självt. Personalorganisationerna hade också sina representanter. Det var redan från början klart, att kommittén måste arbeta under knapphetens kalla stjärna. Några nya Roxtuna-anläggningar kunde det inte bli tal om. Men de gamla anstalterna måste bort, och innanför de förutsatta ekonomiska ramarna fick man göra det bästa möjliga. Ett tidigare förslag till utbyggnad av interneringsanstalten Hall, framlagt av en specialkommitté under Bergquists ledning, hade bl. a. innehållit ett förslag om en professur i kriminologisk behandlingsforskning, förlagd till det nya Hall. Det hade slagits ihjäl av universiteten som menade att kriminologin inte ännu var i ett tillräckligt avancerat stadium för att kunna bära upp en professur av detta slag. Och byggnaderna krymptes och trängdes ihop för att bättre passa det man ansåg sig ha råd med.
    Parlamentarikerna i byggnadskommittén hade givetvis väl reda på vad man inom respektive riksdagsgrupper önskade. Och det var främst två saker. Först fick kalaset inte kosta mer än nödvändigt. Och vidare måste de slutna anstalternas säkerhet vara av hög klass. Man hade, i pressopinionen och i riksdagen, tröttnat på de många rymningarna.

 

 

Rymningarna
De flesta rymningarna företogs i samband med beviljade permissioner för att besöka familj och vänner eller för att ta kontakt med arbetsgivare. Många av dessa rymlingar återkom självmant till sin anstalt. De hade i de flesta fall tagit sig något glas för mycket och därför tappat förstånd om tid och ansvar. Men ett stort antal hade på nytt begått brott. Vidare förekom rymningar från de öppna anstalterna, där fångar alltså svek det förtroende som givits dem. Antalet rymningar från de slutna anstalterna blev också under femtio-  och sextiotalen allt högre. De gamla anstalterna var inte konstruerade för den nya typen av fångvård. Klientelet hade tillgång till arbetsredskap som även kunde användas vid utbrytningar.
    I folkmun och tidningar drogs ett löjets skimmer över fångvården, som föreföll maktlös gentemot rymmarna. Härnösandsanstalten blev,

 

efter en serie rymningar, döpt till »smitingen». I Kalmar kunde anstaltsdirektören knappt visa sig på stan, sedan en fånge lyckats med bravaden att smyga sig ut på nätterna för att stjäla och återvända till sin cell innan morgonen. Speciellt uppmärksammade blev de rymningar då ett flertal fångar samtidigt gav sig iväg.
    Det var svåra tider för tjänstemännen. Fångarnas arrogans kände inga gränser. Som en tillfällig lösning apterades fyra cellfängelserunder 1961 som specialanstalter för de mest svårbehandlade. Man återgick helt enkelt där till den gamla cellbehandlingen, med den mycket markanta skillnaden, att varje anstalt fick en assistent som till huvuduppgift hade att hela dagarna gå omkring till de cirka tjugoklienter som föll på varje assistents lott att ta hand om. Dessa specialanstalter lyckades utomordentligt väl. Farliga och oförskämda fångar blev under den regelbundna påverkan som ägnades dem av assistenterna lugna och hyggliga, kunde t. o. m. i vissa fall rekommenderas till benådning och i de flesta fall återföras till gemensam behandling. En annan lyckad åtgärd var av psykologisk natur, en »morot» genom omläggning av praxis beträffande villkorlig frigivning. Man utvidgade denna från att före 1960 ha omfattat nästan uteslutande första gången dömda till att inbegripa samtliga, oberoende av antalet domar, och lade så att säga avgörandet i fångens egen hand. När han frågade anstaltens styresman om vad den nya frigivningspraxisen betydde, kunde denne svara: »Den innebär, att Ni själv får avgöra om Ni vill ha villkorlig frigivning eller ej. Sköter Ni Er, utan rymningar och andra förseelser, så kommer Ni ut efter två tredjedelar. Missköter Ni Er, så kommer Ni inte ut så snart. Välj själv.» — Man kan säga, att med den nya frigivningspolitiken förändrades beteendet hos fångarna över en natt. De flesta ansträngde sig för att vara prickfria.
    Men rymmarna rekryterades fortfarande i höga tal bland dem som antingen inte ville lugnt avvakta sin frigivningsdag eller helt enkelt inte förmådde sköta sig. Speciellt höga rymningssiffror blev det inom ungdoms- och interneringsräjongerna, där för övrigt själva straffpåföljdens utformning gjorde det svårt att tillämpa det för fängelsefångar utformade rabattsystemet. Kritiken blev allt skarpare i tonen och kulminerade i häftiga stormanlopp mot den »slappa» fångvården år 1963, sedan en rymmare skrämt livet ur en gammal man och därefter skjutit ned en chaufför. I otaliga tidningsartiklar, och i praktiskt taget alla tidningar, krävdes bättre säkerhetsåtgärder vid de slutna anstalterna, hårdare gallring till de öppna anstalterna och sovring av aspiranterna på permission. Några axplock följer här, alla från 1963.

 

    Norrköpings Tidningar — Östergötlands Dagblad, 17 juli: »Det är viktigt att fångvården får anstalter och bevakningsanordningar som är avpassade för modern tid. Lika viktigt är att man i djupaste mening söker förverkliga den stora grundtanken i 1940-talets fångvårdsreform att den dömde skall få ökade möjligheter att börja ett nytt liv. Det sker bäst om chanserna till rymningar görs så små som över huvud taget är möjligt. I annat fall försämras hans återanpassning högst avsevärt och det är inte human fångvård.»
    Västmanlands läns tidning, 17 juli: »Det är gott och väl att man genom bit för bit ökad frihet söker återanpassa de straffade, som har goda förutsättningar, till samhället. Men kring de fångar, som skall hållas inlåsta, skall låsen och murarna vara rejäla. De kostnader, som rymningarna orsakar samhället, är dubbelt större än de som krävs för att ordna med ordentliga lås och riktiga galler i de fängelser som redan finns. Till detta kommer allmänhetens krav att skyddas från farliga brottslingar. Den sortens »fångvård i frihet», som de ideliga rymningarna demonstrerat, måste stoppas.»
    Örebro Kuriren, 19 juli: »Är det så underligt om en utbredd opinion kräver att något göres från fångvårdens sida för att åstadkomma säkrare skydd mot rymningar? Det innebär inte avkall på principen human fångvård, som självfallet skall råda, att man begär bättre garanti mot sådana rymningar som det i de aktuella sammanhangen varit fråga om.» (Rymningar från interneringsanstalter.)
    Skånska Dagbladet, 20 juli: »Det behövs tydligen både nya anstaltsbyggnader och större personal för att hindra rymningar. Fångvårdens upprustning måste forceras. Det går inte att fortsätta på detta sätt, med ideliga rymningar. Allmänheten får inget förtroende för samhällets möjlighet att skydda sina invånare. Den enskildes säkerhet är en så viktig sak att sparsamhet helt enkelt inte får lägga hinder i vägen.»
    Upsala Nya Tidning, 20 juli: »Den besparing man gör genom att snåla in på säkerhetsanordningar och nöja sig med omoderna anstalter, från vilka de intagna ger sig iväg med ofta påfallande lätthet, kan i längden inte vara någon lysande affär. Den måste vägas mot det kostbara och tidsödande spaningsmaskineri, som ständigt måste hållas i gång och mot all den materiella och psykiska skadegörelse som rymlingarna åstadkommer.» Samma tidning, 25 juli: »I TV-intervjun på tisdagskvällen underströk generaldirektör Eriksson att de flesta fångar och därför också de flesta rymlingar är »hyggliga» och att rymningarna sålunda inte utgör något större hot mot allmänheten. Det säger sig dock självt — och bestyrks av erfarenheten — att rymningssituationen i och för sig lätt leder till ett desperat handlande,

 

rentav till brott. Det är av den anledningen inte särskilt humant att hålla sig med fängelser som direkt frestar till rymningar.»
    I riksdagen skyndade sig företrädare för samtliga politiska partier att i interpellationer uttrycka sin oro för fångvårdsanstalternas bristande rymningssäkerhet. Herr Sveningsson (h) sade: »Bland allmänheten ställer man sig ofta undrande över att för brott eftersökta personer inte kan infångas och över att de därför kan fortsätta med brottslig verksamhet. De svårigheter som här föreligger kan man emellertid i viss mån förstå. Vad man däremot har svårt att acceptera är att en en gång infångad brottsling utan större svårighet kan rymma från den anstalt där han intagits.» (FK prot. 28 1963.) Herr Ståhl (fp) fann det främsta skälet till rymningstalen härröra från det ålderdomliga byggnadsbeståndet inom fångvården, som inte kunde fylla kraven på säkerhet. »Det är uppenbart att en betydande utrangering av äldre byggnader måste genomföras och nybyggnad företagas. Om så sker kan man hoppas på en avsevärd förbättring av säkerheten vid anstalterna. En skärpt bevakning på anstalterna är också angelägen.» (AK prot. 28 1963.) Herr Börjesson (cp) sade i sin interpellation, att »man måste ju eftersträva att göra anstalterna så rymningssäkra som möjligt». (AK prot. 28 1963). Herr Alemyr (s) frågade i sin interpellation »vilka åtgärder som kan och bör vidtagas för att så långt möjligt förhindra rymning från fångvårdens slutna anstalter». (AK prot. 28 1963.)
    I sitt svar beskrev justitieminister Kling vilka svårigheter fångvården hade med att söka kombinera modern syn på vård med säkerhet. Han sade också att det visat sig alltför lätt att ta sig över de fem meter höga murarna vid de nya anstalterna och att därför centralanstalten i Kumla skulle få en sju meter hög mur. Hans besked noterades med tillfredsställelse av interpellanterna.
    År 1964 gjorde folkpartiet en stor motion, med partiordföranden Bertil Ohlin som första namn (AK 231) i vilken behovet av rymningssäkerhet kraftigt underströks. »Den höga rymningsfrekvensen motiverar en översyn av förekommande rutiner och instruktioner försäkerhetstjänsten t. ex. i fråga om visitationer i samband med utoch inpassering från anstaltsbyggnader till verkstäder och arbetsplatser där redskap för planerade rymningar kan tillgripas. Det förtjänar också undersökas, i vilken utsträckning säkerhetstjänsten kan underlättas med tekniska hjälpmedel, såsom TV-bevakning, larmanordningar, detektorer som röjer metallföremål vid inpassering från verkstäder etc.» Motionen blev inte bifallen, men statsutskottet yttrade, att det fann rymningarna »oroande och besvärliga att komma till rätta med». (Utl. 184.)

 

    Landsfogden i Värmlands län Anders Holmström skrev till JO och begärde dennes ingripande för att stävja rymningarna från fångvårdsanstalter. Efter att ha grundligt penetrerat ärendet utlät sig JO2 januari 1965 på följande sätt, sedan han bl. a. refererat en lång redogörelse från kriminalvårdsstyrelsen och hänvisat till riksdagsdebatten: »Oaktat de här aktuella problemen alltså äro väl kända förstatsmakterna, vilka vid behandlingen av anslagsyrkandena också gett uttryck för sin bestämda vilja att i görligaste mån söka komma till rätta med dem, har jag — främst med hänsyn till medborgarnas berättigade anspråk på skydd mot brott från hänsynslösa och många gånger desperata rymlingars sida — ansett mig icke kunna underlåta att medelst denna framställning ytterligare understryka att det rådande läget är utomordentligt allvarligt.» Och JO begärde en särskild kommitté för utredning om vad som kunde göras »för att — med bibehållande av det nuvarande fångvårdssystemets grundläggande humanitära principer — i största möjliga utsträckning undanröja förefintliga orsaker till att rymningar kunna ske i så stor utsträckning som nu är fallet».
    Men JO blev inte hörsammad av regeringen. Ingen kommitté tillsattes. I stället fick fångvårdens byggnadskommitté i uppdrag att alldeles speciellt beakta säkerhetsfrågorna vid nybyggena och kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att vidta nödiga säkerhetsarrangemang vidde i bruk varande anstalterna. Med JO:s skrivelse tog också, väl interymningarna men intresset för dem, slut. Kritiken vändes helt plötsligt till sin motsats.

 

 

Förståelse och tolerans
    En ung läkare Lars Ullerstam skrev 1964 en bestseller som han kallade »De erotiska minoriteterna», sedermera översatt till många språk och utomlands betecknad som exponent för »sin in Sweden». I den boken angrep han »det puritanska välfärdssamhället» och menade att s. k. sexuellt avvikande måste mötas med större förståelse. Han gick så långt att han beträffande dem som sexuellt förgriper sig mot barn, de s. k. pedofilerna, skrev följande: »Det är ledsamt att man inte kan tillhandahålla sexualobjekt åt pedofilerna, men jag vet inte hur detta skulle gå till praktiskt. Dock opponerar jag mig mot att man betraktar det som a priori givet att dessa personer inte skall få tillfredsställa sin könsdrift. De 'fula gubbarnas' sexualnöd är ett problem att lösa för morgondagens människosinnade samhälle» (s. 64).
    Ullerstam ville också ha bordeller. »Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och medicinalstyrelsen

 

skulle ha överinseende över verksamheten. Genom att bordellväsendet organiserades på detta sätt skulle ges skäliga garantier för reglerade arbetsförhållanden och anställningsvillkor. Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke.» (s. 122.)
    Det här intresserade. Bl. a. blev det motion i socialdemokratiska ungdomsklubben i Ystad om att utredning borde ske om etablerande av denna samhällsnyttighet i staden, och vid ett »teach-in» på universitetskårhuset i Stockholm talade sig Liberal Debatts redaktör Per Gahrton varm för bordellväsendets återinförande i landet. Året 1965 berördes sexualproblemen även av DN-redaktören Jörgen Eriksson i boken »Svenska Botten». Han föreslog där »prostitutionens socialisering, inrättandet av statliga bordeller», och anvisade även hur det borde gå till:
    »Jag föreslår därför vidare arbetstidsreglering, fasta gage, tjänstepension och andra sociala förmåner, gruppens fackliga organisering, löneförhandlingar och normalavtal, moderna och trevliga arbetslokaler, företagsrestaurang med rabattsystem, semestergård, hobbyklubbar, bildningsverksamhet . . . Allt detta också för att ge det allmänna föraktet en rad välriktade sparkar. Tjänsteläkare bör finnas och en frivillig kontroll som inte förödmjukar de anställda. Sedan får man ta risken med enstaka fall av venerisk smitta på de statliga bordellerna på samma sätt som de statliga systembolagen inte kan gardera sigmot sina kunders eventuella alkoholism.» (s. 50.)
    Inför ett sådant program var det många som frågade vad för slags kundkrets författaren hade tänkt sig, om investeringar i bordellbyggnader, driftkostnader etc. skulle betalas uteslutande av kunderna — i vilket fall endast förmögna klienter kunde tänkas — eller ommöjligen besöksbidrag skulle utgå av statsmedel till studenter och andra med begränsade inkomster, om i så fall sjukkassorna skulle betala ut bidragen och efter vilka grunder. Sedan frågades också, om författaren tänkt sig bordell arbetet kunna bli så hedervärt att hans egen hustru, syster och döttrar skulle kunna arbeta där, eller om det bara var andras hustrur, systrar och döttrar som skulle stå till tjänst. Sedan dessa frågor framställts och besvarats med många generade slingerbultar blev det tyst om bordellerna.
    Men pornografin i dess »snällare» former släppte justitieminister Kling lös. Fångvårdsanstalterna följde med. Allt som får läsas av fria människor får även läsas av fångar i Sverige. Förvånade och förskräckta främlingar på studiebesök såg både Kärlek I, Fanny Hill och de tarvligare sexalstren ligga kringströdda i fångrummen. Betänksamt hörde de oss säga att vi, sedan den första köprushen stillnat,

 

inte funnit några speciella olägenheter följa på vår liberalitet.
    I boken »Svenska Botten» gick dess författare också till hårt angrepp mot den av statsmakterna genom brottsbalkens antagande fastställda kriminalpolitiken. Även strafflagberedningens moderata radikalism, med dess framhållande av att vårdlinjen borde få så stort svängrum som möjligt, dömdes ut som en halvmesyr. Jörgen Erikssonville i fråga om egendomsförbrytare helt avskaffa all frihetsberövandepåföljd. »Släpp dem fria! Det är barbariskt att en människa som våldför sig på en annan människas egendom i sin tur utsätts för ett mångdubbelt övervåld av staten, genom att den berövar henne friheten. Frihet byts mot ägodelar. Vilken inhuman byteshandel!» (s.127). De för egendomsbrott utsatta medborgarna borde hålla sig skadeslösa genom en obligatorisk stöldförsäkring. Obemedlade arbetsovilliga borde få »en arbetsvägrarlön som radikalt höjer deras materiella standard» (s. 141).
    Jörgen Eriksson var uppenbarligen talesman för en opinion bland vissa intellektuella. Det kom fram bl. a. i samband med en stor tillställning på hösten 1966 i Jämtlands Strömsund, dit provinsialläkaren Wikström sammankallat en »tjyvriksdag». Alla landets »tjyvar» på fri fot inbjöds för att med andra intresserade diskutera ett aktionsprogram för bättre kriminalvård. Kriminalvårdsstyrelsen inbjöds också, som någon slags svarandepart, och erbjöd sig också att komma på villkor att man tog bort beteckningen »tjyvriksdag» och garanterade anonymitetsskydd för de f. d. fångar som infann sig. Styrelsen måste ju hålla på att en person, efter avtjänat straff, inte ens på s. k. skoj får kallas för tjuv och på att den frigivne måste skyddas från att offentligen behöva skylta som f. d. brottsling. Kraven bifölls inte, och styrelsen uteblev följaktligen från detta dunderjippo, där massmedias alla sensationsskrivare samlades, likt getingar kring honung, om det fåtal f. d. fångar som man drivit upp för att vittna. Att dessutom en del både kunniga och intresserade personer kom tillstädes ska inte förnekas. Det mest uppseendeväckande inlägget svarade dåvarande docenten Joachim Israel för. Han ansåg att man helt enkelt borde »riva fängelserna». Kriminalvårdschefen — alltså den som skriver detta — betecknades av Israel som helt reaktionär. Efter att under många år ha tillhört det »gäng» som på sina håll bedömts som farligt för rättssäkerheten på grund av sitt vårdengagemang, befordrades man nu helt plötsligt till ledamot av det Establishment som ansågs stå fientligt till en fördjupad människovård. Det kändes lite konstigt!
    Vid denna »riksdag» i Strömsund bildades en förening för kriminalvårdens humanisering, kallad KRUM. Den har fått en enorm publicitet och uppger sig ha flera tusen medlemmar, bland dem

 

några tusental fångar och f. d. fångar. Föreningen har antagit ett aktionsprogram i vilket man förklarar sig vilja gå in för en kriminalvård som huvudsakligen bygger på frivård. I den nya kriminalpolitiken ska domstolarna bara få syssla med att fastställa skulden. Behandlingens utformning och tidslängd ska avgöras av ett behandlingskollegium, sammansatt av specialister inom beteendevetenskaperna. För att ge eftertryck åt sina olika krav överväger man att anordna fångstrejker och något slags ockupation av kriminalvårdsstyrelsen, att bombardera vissa anstalter med tusentals brev för att göra brevcensuren omöjlig osv. De senaste aktivitetsyttringarna har framkallat protester från de intagna som — med kännedom om vad gällande behandlingslag kräver av dem — inte vill bli lekbollar i aktivistgruppers händer.
    Inför all denna anstormning från de omstörtningsmän som dykt upp har politikerna blivit en smula villrådiga. De tidningar som förut skrev om bristande rymningssäkerhet har antingen gått över att skriva om för hög rymningssäkerhet eller föredragit att helt tiga om ämnet. Sjumetersmuren i Kumla har av tidning efter tidning utdömts som obehövlig, liksom övriga säkerhetsanordningar som den politiska opinionen så högljutt krävde bara för några år sedan.
    Rymningssiffrorna har sannerligen inte dalat. Klientelet har avsevärt förvärrats, dels på grund av att narkotika- och spritbruk tilltagit så enormt, och dels för att så många talesmän i massmedia på allt sätt ursäktat disciplinlöshet samt förhärligat brott och asocialt leverne. Det gör intryck även på kriminalvårdens klientel. Man är intressant, en »praktiker» som mannekängar i spalterna, i radion och TV. Man kommer in bland »kändisarna». Det är inte så lätt för kriminalvårdstjänstemännen att rycka loss dessa förledda klienter från asocialiteten.
    Politikerna i riksdagen har också, i viss utsträckning, sjungit med. Förvånande nog har just det parti som 1964 hårdast engagerade sig för ökad säkerhet och rymningshinder, alltså folkpartiet, här gått i spetsen genom en av sina mest framträdande yngre politiker, Per Ahlmark. Och alla de tidigare årens förespråkare för »bestämdare tag», för »bort med daltet» etc., de är nu som bortblåsta. Hur är det Marlene Dietrich sjunger: »Sagt mir wo die Männen sind . . .»

 

 

Kriminalpolitik enligt strafflagberedningen
Per Gahrton drar i sin bok »Brott, orsak och verkan», utgiven 1968, följande slutsats: »Vi bör vara mycket mer toleranta mot avvikande beteende. Vi bör kanske själva anpassa oss en del efter de asociala»

 

(s. 89). Att vi skulle anpassa oss efter de asociala föresvävade aldrig strafflagberedningen. Den hoppades i stället att så stora grupper som möjligt av de asociala skulle kunna infogas i samhället med samma värderingar och uppförande och samma rättigheter som medborgarna i gemen. Schlyter och hans medarbetare var helt på det klara med att underverk i klientelbehandlingen inte kunde förväntas. Forskningen kan ännu inte ge någon säker ledning om de lämpligaste metoderna i denna behandling. Motgångar måste därför bli daglig spis för kriminalvårdens socialarbetare, men detta får inte inverka på den hjälpberedda attityden till klienterna.
    Justitieminister Herman Kling, som räddade strafflagberedningens huvudidéer över i brottsbalken, gjorde på FN:s kriminalpolitiska kongress i Stockholm 1965 ett uttalande i vilket han bl. a. angrep dem som motsatte sig behandlingsreformer under påstående att humana och kostsamma metoder inte ger stort bättre resultat än inhumana och billiga. Humaniteten skulle alltså betala sig dåligt. Kling sade:
    »Vi måste emellertid utöva humanitet utan att räkna med att få något i gengäld. Den bör ses som en förpliktelse mot medmänniskan, vad som än följer. Inom kriminalpolitiken har vi särskild anledning att hårdnackat hålla fast vid detta, eftersom hämndkänslorna har så lätt att göra sig gällande i detta av fördomar så starkt behärskade område. Behandlingen av brottslingen bör inte utformas efter vad han själv kan anses vara värd, den bör vara värdig samhället självt. Jag är rädd för att vi här i Sverige liksom på alla andra håll i världen nödgas medge att våra metoder på detta område ännu inte är samhället fullt värdiga.»
    Det sista ska understrykas, med kraftiga streck. Sverige har en kriminalvård som ligger långt över vad de flesta utvecklade länder lyckats åstadkomma. Men den ligger ändå långt under vad vi borde kunna åstadkomma.