Centralstimulerande medel ur historisk, klinisk och medicinsk-kriminologisk synpunkt
Av professor GÖSTA RYLANDER
De stämningsförhöjande och stimulerande verkningarna av centralstimulerande medel har varit kända i vissa delar av världen mycket länge, dock ej lika länge som de lustframkallande effekterna av opium och hasch, vilka droger funnit användning sedan urminnes tider. De gåtfulla sumererna som befolkade Tvåflodslandet före babylonierna kallade opiumvallmon för glädjeblomman (4 000 år f.Kr.) och hasch omnämndes i en kinesisk läkarbok omkring 1 500 år senare.
Då Pizarro erövrade Peru 1533 fann man att indianerna såsom njutningsmedel tuggade koka-buskens blad vilka till någon procent innehåller kokain såsom påvisades 1844. De blev av med sina bekymmer, kände sig lyckliga och kunde bättre stå ut med strapatser samt hunger och törst. Kokain är ett kraftigt centralstimulerande medel.
År 1332 nämnes för första gången ordet Kat i en arabisk skrift, varmed avsågs toppskotten av busken Catha edulis. I en reseskildring från Jemen berättas att araberna på kvällarna brukade ha samkväm och tugga kat eller brygga te därav. De blev upprymda och pratsamma och kände inte något behov av sömn. Kat användes även under ökenvandringar för att öka uthålligheten och döva hungern.
Inte förrän 1927 klarlades av en tysk forskare att Kat innehåller en substans som kemiskt står amfetaminet mycket nära, ett ämne som hade syntetiserats 40 år tidigare.
De engelska kemisterna Barger och Dale publicerade 1910 en numera klassisk undersökning av de fysiologiska verkningarna av amfetamin och andra aminer och kunde genom djurförsök visa att dessa ämnen i växlande grad hade en adrenalinliknande effekt. Liksom binjuremärgens hormon adrenalin orsakade de blodtrycksstegring, kärlsammandragningar m. m. Försöken utfördes emellertid på sövda djur eller på isolerade organ och endast ämnenas perifera verkningar framträdde därför. Fynden väckte föga intresse och det skulle dröja 20 år innan amfetaminet blev aktuellt. Av en tillfällighet upptäcktesde stimulerande effekterna på centrala nervsystemet.