Skadeståndsrätten och verkligheten

 

Av justitierådet ERLAND CONRADI

 

 

Allting är en blandning av sådant, som det är, och av sådant, som människorna tycker att det är eller att det borde vara eller fruktar att det är. (Gyllensten, Kains memoarer)

 

Ivar Strahl har gjort banbrytande insatser i modern svensk skadeståndsrätt. Han har på ett tidigt stadium insett skadeståndsrättens nuvarande dilemma. Hans idéer har väckt livlig debatt och utsatts för mycken kritik. Det hände att Strahl under det skadeståndsrättsliga lagstiftningsarbetet i början av femtiotalet uttryckte sig ungefär så: ni tror inte på mig nu, men jag är inte orolig; jag kommer att få rätt! Det kan enligt min mening knappast råda någon tvekan om att han har fått rätt, i viktiga hänseenden, och utvecklingen kommer säkert att gå i den riktning han förutspått.

 

Skadeståndet och tekniken. Teknikens utveckling är grunden för vår materiella välfärd och vår standard, men den har också gett oss möjligheter att åstadkomma förstörelse — av människors hälsa och arbetsförmåga och av egendom — i tidigare okänd omfattning. Vårt dagliga liv ger oss ständiga påminnelser om detta. Man kan inte slå upp en tidning utan att finna uppgifter om trafikolyckor. Atombombshotet hänger över oss, och något av rädslan för atombombenhar smittat av sig på atomkraftens fredliga användning. Giftförstöringen i naturen har under de senaste åren blivit ett nytt skrämmande inslag i tillvaron.
    Jag minns ännu väl, vilket starkt intryck det gjorde på mig när Strahl satte i mina händer en uppsats av Albert Ehrenzweig jr om problemet skadestånd ./. försäkring i trafikskadeståndsrätten. Författaren talar där om den rättsliga situation vi befinner oss i, där domare, advokater, parter och vittnen måste dagligen med hjälp av presumtioner, teknisk sakkunskap och mened söka att ofta åratal efter en olycka slå fast sakförhållanden, som det inte var möjligt att fastställa ens i det ögonblick olyckan inträffade. Och så fortsätter Ehrenzweig: Denn immer noch muss auch im deutschen Rechte in unzähligen Fällen »Schuld» behauptet und erwiesen werden, wohöchstens eine technisch unrichtige Reaktion in der »Agonie des Zusammenstosses» Ursache war.

 

Skadeståndsrätten och verkligheten 317    Även om denna situation inte gäller lika utpräglat på alla områden, har den mer och mer kommit att prägla den moderna människans liv. Vi kan, om vi vill fortsätta vår produktionsökning och standardhöjning, helt enkelt inte låta bli att tillfoga varandra skador i snabbt ökande omfattning. Detta har konsekvenser också för skadeståndsrätten, och vi lär väl nu ha att välja. Antingen skall vibehålla vårt gamla culpa-begrepp, som i stort sett innebär att det verkligen, allvarligt talat, begärs av den handlande att han skulle ha handlat på annat sätt, så att det blir något av en moralisk förkastelsedom att bli stämplad som culpös — då betyder det att skadorna i stor utsträckning inte blir ersatta skadeståndsvägen (i den mån inte objektivt ansvar införs; jag återkommer till det). Var och en får skydda sig så gott det går genom olycksfalls- och sakförsäkring. Eller också får vi utvidga culpa-ansvaret att avse något annat än denklassiska vårdslösheten och använda den så utvidgade skadeståndsrätten som bas för ansvarsförsäkring.
    Det kan inte råda någon tvekan om att utvecklingen inom skadeståndsrätten i stort sett följt den senare linjen. Detta framträder utomordentligt tydligt i dansk rättspraxis men tendensen märks också mycket klart hos oss. Skadeståndsgrundande blir den »technischunrichtige Reaktion» som Ehrenzweig talar om. Skadevållaren har överträtt en ideell regelordning, ofta mycket detaljerad, som vi har uppställt för oss genom bud och förbud av olika slag, i sista hand tillkomna genom domstolarnas värdering i skadeståndsmål. Man lämnar i stort sett därhän, hur regelsystemet efterlevs i praktiken; så mycket subjektivt blir dock kvar av den gamla culpan, att den ansvarige förutsätts ha haft en inte helt opraktisk möjlighet att handla på annat sätt — om han hade tänkt så långt. »Oaktsamhet», »vårdslöshet», »försummelse» är väl inte alldeles adekvata beteckningar på dessa »felhandlingar», men låt oss begagna det vedertagna »vållande» som är ett mera neutralt uttryck.
    Nu har Strahl så rätt i att ansvarsförsäkring inte är den ideala lösningen av problemet att skaffa ersättning åt den skadelidande;1 ansvarsförsäkringen täcker bara vissa situationer, men en människashälsa och egendom kan ju förolyckas — och gör det ofta — genom rena olyckshändelser. Därför skulle det kunna tänkas vara bättre att inskränka skadeståndsrätten och i stället använda pengarna till olycksfalls- och sakförsäkring, som dels täcker de flesta situationer och dels även i fall av vållande ger ett säkrare skydd; alla människor är ju inte ansvarsförsäkrade. Denna frågeställning skall behandlas närmare i nästa avsnitt.

 

1 Se t. ex. Minnesskriften för Hult s. 437 f.

 

318 Erland Conradi    Men det skulle kanske finnas ytterligare ett alternativ till den objektivering av vållandebegreppet som jag nu beskrivit. I Norge tycks det vara så, att culpan har behållit åtskilligt av sin gamla innebörd,2 och det kan bero på att vid sidan av culpa-ansvaret i norsk rättspraxis utbildat sig ett ansvar för farlig verksamhet. Jag kan inte här gå in på detaljerna i utformningen av det norska »objektiva bedriftsansvaret.» Men det har utsatts för ganska besk kritik, bl. a. från Strahls sida,3 och i huvudsak måste jag instämma i denna kritik. Framför allt visar det sig vara nästan omöjligt att i praxis dra upp några användbara gränser för de slag av verksamheter och aktiviteter som skall drabbas av ansvaret; någonstans måste ju en gräns sättas. I svensk, och än mer i dansk rättspraxis har man varit ytterligt återhållsam när det gällt att utan stöd av lag anta förekomsten av objektivt ansvar. Emellertid har nu i Sverige — efter långt uppehåll — kommit ett rättsfall,4 enligt vilket objektivt ansvar ansetts föreligga i en ny situation; fallet gällde anläggningsentreprenörs skadeståndsansvar för sprängning. Det visar alltså, att farlighetsansvar kan ifrågakomma även utanför de klassiska områdena grannelagsrätt och militärväsen. Man måste nog räkna med att detta rättsfall öppnar vägen för ytterligare fall av objektivt ansvar i rättspraxis. I blickpunkten står väl närmast ansvar för fel på maskiner och apparater av olika slag.5
    Man torde dock kunna konstatera att det stöter på stora svårigheter att mer allmänt genomföra objektivt ansvar i skadeståndsrätten. För lagstiftaren är det svårt att finna nya klart avgränsade områden där sådant ansvar ter sig motiverat. (Att presumtionsansvaret i 2 § bilansvarighetslagen ännu inte ersatts av rent strikt ansvar är dock förvånande.) Och för rättspraxis har inte uppfunnits något användbart kriterium som kan ersätta det onöjaktiga »farlig verksamhet». I detta läge ter sig det utvidgade culpa-ansvaret förenat med ansvarsförsäkring som den för närvarande naturliga lösningen. Detta utvidgade culpa-ansvar begränsar sig inte, såsom det objektiva ansvaret gör, till vissa verksamhetsområden. Att man gör halt vid »fel» — »felreaktion», »tekniskt fel» o. s. v. — torde tillfredsställa känslan föratt den som har gjort fel är närmare att bära följderna av skadan — bekosta ersättningen — än den skadelidande.
    Här skall nu ges några exempel på sådana fel som enligt det sagda bör tänkas medföra skadeståndsansvar. a) I en gammal ångbåt

 

2 Kristen Andersen, Erstatningsrett, 1959, s. 51 f.

3 Se t. ex. Minnesskriften för Hult s. 449.

4 NJA 1966 s. 248.

5 T. ex. material- och funktioneringsfel hos narkosapparater på sjukhus. Första lagutskottets utlåtande 1967 nr 49. UfR 1960 s. 576 H. 

Skadeståndsrätten och verkligheten 319fanns ett trångt personal-wc, försett med ett oskyddat ångvärmeelement som blev mycket hett vid uppvärmning. En kvinnlig anställd, som satt på wc-stolen, svimmade av någon anledning, föll mot elementet och brände sig svårt. Rederiet ålades av domstol skadeståndsskyldighet trots att fartygsinspektionen hade förklarat, att man inte kunde begära av rederiet att den gamla båten skulle moderniseras. Antagligen var det mycket svårt att i det trånga utrymmet få plats med någon effektiv skärm framför elementet. Men det hjälpte alltså inte. Går det inte att bygga om toaletterna, får rederiet ta ångbåten ur trafik — eller betala skadestånd för vad som inträffar.6 — b) Det har hänt att stycken av takfriser (gesimser) fallit ned på gatan och skadat fotgängare. Husägaren har i sådana fall ålagts skadeståndsskyldighet. Tankegången bör vara, att den som har ett äldre hus med risk för sprickor i gesimsen måste antingen låta hugga bort den eller inspektera den så ofta, att det inte finns någon risk förned fall.7 — c) Det har inträffat att vid blodöverföring på sjukhus mottagaren av blodet smittats med t. ex. syfilis eller gulsot. Den som driver sjukhuset bör i dessa fall anses skadeståndsskyldig, om det inte är helt uteslutet att genom prov eller andra förebyggande åtgärder förhindra smittoöverföringen. Det kontraktsliknande förhållandet mellan sjukhuset och patienten spelar givetvis en roll i sammanhanget, även om det inte kan vara tal om någon garanti.8 — d) Fru A. satt med egna och andras barn i ett ganska trångt rum och såg på TV. Det var mitt på dagen och därför hade hon dragit för gardinerna framför fönstret och fästat ihop dem med en nål. Efter sändningens slut sprang hennes 9-årige son fram till fönstret och drog ifrån gardinerna. Fru A., som var en vänlig själ, gav honom en klapp i baken och svängde honom på lek runt ett varv med huvudet nedåt. Hon såg inte, att han hade nålen kvar i handen. Nålen råkade träffa ett av de andra barnen i ögat. Fru A. ansågs skadeståndsskyldig. Hon hade sannolikt ansvarsförsäkring och var väl i så fall den första att tycka, att när hon nu hade betalt premier i alla år, så var det just för att ansvarsförsäkringen skulle träda in i ett dylikt fall.9
    Man brukar beträffande culparegelns tillämpning antaga, att vållandet skall avse inte bara handlingen (underlåtenheten) utan också den skadliga effekten. Om culpan objektiviseras på sätt jag nu sagt, måste detta säkerligen få betydelse även för culpans förhållan-

 

6 FFR 1961 s. 239.

7 Jfr Trolle, Risiko og skyld, 1960, s. 59 och Jørgensen, Erstatningsret, 1966,s. 91, 95 f. I Norge däremot tillämpas i dylika fall objektivt bedriftsansvar, se NRt 1939 s. 766.

8 Jfr UfR 1952 s. 352 H.

9 UfR 1967 s. 6 H.

 

320 Erland Conradide till effekten. Om man när det gäller själva handlingen fäster avgörande vikt vid att den handlande skall ha haft praktisk möjlighet att handla på annat sätt (se ovan), ligger det nära till hands att beträffande effekten utgå från att den handlande för att betraktas som culpös skall ha haft praktisk möjlighet att inse, att den uppkomna skadan kunde bli en följd av handlingen.10 Detta är nog inte alldeles detsamma som att den handlande i handlingsögonblicket hade anledning att räkna med risken, vilket ibland angivits som avgörande.11 Men frågan är, om man ens skall stanna härvid. En ytterligare objektivering kunde innebära, att man med begagnande av all tillgänglig sakkunskap — efter omständigheterna teknisk, medicinsk o. s. v. — söker fastställa, hur stora chanserna var, att just denna sorts skada skulle bli följden av den felaktiga handlingen, och att man därefter lämnar utanför skadeståndsregelns tillämpning bara helt underliga och sällsynta orsakssammanhang. Om såsom ofta är fallet sakkunskap av nu av sett slag inte står till buds, torde man med denna utgångspunkt få på egen hand göra en motsvarande »populärstatistisk» bedömning. Slutligen kan man tänka sig att slopa alla begränsningar och utgå från det rena orsakssambandet med t. ex. ett resonemang av typen: handlingen har otvivelaktigt — om ock på ett förbluffande sätt — »orsakat» den uppkomna skadan; i det särskilda fallet var alltså handlingen »farlig» för effektens inträdande, och då skall också skadan ersättas.
    Jag vill illustrera det sagda med ett exempel.12 En hemvärnschef anordnar en fältskjutning. Den äger rum på samma (eller nästan samma) sätt som en mängd tidigare skjutningar på samma plats, men anordningarna står otvivelaktigt i strid mot vissa reglementsföreskrifter. En rikoschett flyger i väg mer än en kilometer och dödaren civilperson. Avståndet ter sig obegripligt långt för dem som hade med skjutningen att göra; de kunde inte drömma om att en rikoschett kunde gå så långt. Men den ballistiska sakkunskapen förklarar, att vad som hänt ingalunda är något särskilt oväntat eller anmärkningsvärt. — Hur skall man nu resonera i fråga om skjutledarens skadeståndsrättsliga ansvar, om man utgår från att han handlade fel (att själva handlingen var culpös) genom att inte följa instruktionen? Skall man fråga sig, vad en sådan chef i låg ställning har möjlighet att överblicka beträffande anslagsvinklar, projektilhastigheter, kulbanor o. s. v. och sålunda söka begränsningen i själva culpabegreppet?

 

10 NJA 1967 s. 172: »måste vad som sedermera inträffade i och för sig utan tvekan anses ligga inom ramen för vad man i förväg hade möjlighet att taga i beräkning».

11 Så Strahl i Teori och praxis s. 337.

12 Hämtat från NJA 1966 s. 70.

 

Skadeståndsrätten och verkligheten 321Eller skall man lägga den högsta expertisens bedömning till grund, så att med andra ord, om ballistikerna hade förklarat att det bara fanns t. ex. en chans på tusen att denna olycka skulle inträffa, så skulle skjutledaren gå fri, annars inte; då rör man sig tydligen närmast med ett s. k. adekvansresonemang. Eller skall man måhända säga: det är bevisat att en rikoschett från skjutningen »orsakade» döden: det finns då inte någon anledning att ej ålägga skadeståndsansvar.
    Alla de stora västerländska skadeståndsrättsliga systemen tycks laborera med begränsning, i någon form, av skadeståndsansvaret i situationer när orsakssambandet mellan handling och effekt framstår som mycket uttänjt. I vad mån reella synpunkter ligger bakom sådana begränsningar är svårt att säga. Det är givet att den enskilde skadevållaren, som hotas av skadeståndsansvar, finner det hårt att han skall behöva betala ersättning för en skada som han i handlingsögonblicket inte hade någon som helst anledning att räkna med eller ens reflektera över. Men ju mer ansvarsförsäkringen ökar i omfattning och utjämnar riskerna för de enskilda skadevållarna, dessmera har man skäl att fråga, om en begränsning av ansvaret i detta hänseende verkligen spelar någon roll. För premiesättningen kan den ringa utökning av ansvaret som det här gäller knappast ha någon betydelse. För min del tror jag, att en utveckling här är på gång och att det är sannolikt att adekvans- och liknande till ansvarsbegränsning ledande synpunkter alltmer kommer att te sig som verklighetsfrämmande konstruktioner.
    För att undvika missförstånd är jag emellertid angelägen att göra några påpekanden. I exemplet har beskrivits ett, som det synes mig, ganska enkelt fall av orsakssammanhang mellan handling och skada. Andra fall kan vara mer komplicerade.13 På det objektiva ansvaret— lagfäst och i rättspraxis — måste anläggas delvis andra synpunkter.14 Och de s. k. följdskadorna — även på culparegelns område— utgör ett kapitel för sig. Förhållandena där kompliceras av att samverkande och konkurrerande skadeorsaker — mänskliga handlingar och andra faktorer — påverkar förloppet.15 Vad jag förut sagt gäller inte heller utan vidare i straffrätten.16 Det skulle emellertid föra för långt att gå närmare in på dessa frågor.17

 

13 Se t. ex. NJA 1964 s. 431.

14 Jfr Strahl i Teori och praxis s. 348 ff.

15 Jfr vad jag anfört i fallet NJA 1961 s. 425.

16 Jfr NJA 1966 s. 30.

17 Kanske bör för säkerhets skull också följande påpekas. Det i texten förda resonemanget avser frågan huruvida en viss säregen sorts effekt eller en påvisst säreget sätt uppkommen effekt skall falla under skadeståndsansvaret när det är klart att själva handlingen är culpös (regelmässigt därför att den i ett eller flera typiska hänseenden visat sig vara farlig). Jag har därvid uttryckt den uppfattningen, att även dessa säregna effekter sannolikt i allt 

 

21—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

322 Erland ConradiSkadeståndet och ekonomin. Det moderna samhället kännetecknas avlångtgående planekonomi. Stora ekonomiska block står vid sidan av varandra, samordnade eller i opposition, och staten ingriper understödjande och dirigerande, ibland också som egen företagare (»bland ekonomi»). Det vore underligt, om inte detta också påverkade skadeståndsrätten. Det har blivit en naturlig uppgift att söka planera så, att skadeståndet i förening med andra ersättningssystem ger ett så fullständigt och bra skydd som möjligt.
    På personskadornas område har i vårt land genom den allmänna  försäkringen och yrkesskadeförsäkringen skapats ett ganska gott grundskydd. Sjukförsäkringen bereder ersättning under sjukdomstiden. Vid invaliditet utgår förtidspension enligt lagen om allmän försäkring och yrkesskadelivränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. För förtidspension krävs dock minst 50 % invaliditet. En person meden årsinkomst av ca 45 000 kr eller därutöver erhåller vid hundraprocentig invaliditet, om båda lagstiftningarna är tillämpliga på hans fall, en årlig ersättning å tillhopa närmare 35 000 kr. Är den skadade tillika SPP-försäkrad, får han, om hans lön var ca 90 000 kr om året eller mera, ytterligare ca 15 000 kr om året från SPP-försäkringen, så att den sammanlagda invaliditetsersättningen i dylikt fall blir ca 50 000 kr om året. Dessa belopp gäller vid nuvarande penningvärde. Socialförsäkringsförmånerna är indexsäkrade, och det har hittills lyckats för SPP att genom vinstmedel bereda sina pensionstagare kompensation för penningvärdets fall. Stats- och kommunalanställda har pensionsrätt vid invaliditet enligt särskilda pensionsordningar.
    Vid sidan om dessa ersättningssystem står trafikförsäkringen och annan ansvarsförsäkring (företagsförsäkring, lantbruksförsäkring o. s. v.). Trafikförsäkringens ansvarssumma för personskada är en miljon kr per person; i övrig ansvarsförsäkring är ansvarssumman numera i regel en miljon kr för all personskada i följd av en och samma händelse. Dessa ansvarssummor utgör alltså det kapitaliserade beloppet av livränta jämte ersättning för lyte, sveda och värk o. s. v. Ansvarssummorna är beräknade netto: däri ingår inte den ersättning som erhålls genom socialförsäkringen.
    För de belopp som utges på grund av allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring föreligger inte regressrätt mot skadevållaren och alltså inte heller mot trafikförsäkrings- eller annan ansvarsförsäk-

 

större utsträckning kommer att dragas in under ansvaret. Resonemanget får inte vändas om. Det är således inte utan vidare givet, att en handling skall betraktas som culpös bara därför att den vid något enstaka tillfälle givit upphov till en underlig skada — då skulle man ju hamna i det objektivaansvaret. 

Skadeståndsrätten och verkligheten 323ringsgivare. Senast har, genom lagändring 1967, yrkesskadeförsäkringens regressrätt mot trafikförsäkringen avskaffats. Det visade sig, att vad regressrätten gav — ca 5 miljoner kr om året — inte uppvägde de administrativa kostnaderna och besväret av att ha den kvar. Vad som utgår på grund av ansvarsförsäkring framstår ibland närmast som ett extra tillskott, en påbyggnad på vad den ersättningsberättigade erhåller från socialförsäkringen. Detta kommer att bli alltmera markerat undan för undan som socialförsäkringen byggs ut ochger ökade förmåner. Småningom blir måhända socialförsäkringen så omfattande, att man kan fråga sig om det tjänar någonting till att ha kvar skadeståndsskyldighet täckt av ansvarsförsäkring vid sidan därav. Ingenting hindrar ju i och för sig att låta även viss ersättning för lyte och men samt sveda och värk utgå från socialförsäkringen. Ett intressant uppslag på väg mot en sådan ordning är en dansk tanke att vid fastställande av skadestånd allmän domstol bara skulle avgöra om skadeståndsskyldighet föreligger och eventuellt ange jämkningsbråkdel för medvållande, medan bestämmandet av skadeståndets storlek, höjning och sänkning av skadeståndslivräntor vid ändrade omständigheter, rehabiliteringsverksamhet inom ansvarsförsäkringen o. s. v. skulle handhas av de organ som administrerar socialförsäkringen (ulykkesdirektoratet).
    Dit har vi emellertid ännu inte kommit. Ansvarsförsäkringen och därmed skadeståndsreglerna spelar fortfarande en viktig roll för personskadorna i Sverige vid sidan av socialförsäkringen, inte minst på grund av den nyssnämnda 50 %-regeln i lagen om allmän försäkring. Och det förefaller, uppriktigt sagt, inte troligt att det statsfinansiella läget och den politiska situationen i övrigt skulle möjliggöra någon större utbyggnad av invaliditetsskyddet i socialförsäkringen för närvarande. Frågar man arbetstagarorganisationerna, om de skulle kunna tänka sig att ersätta ansvarsförsäkringen på arbetsplatserna med enbart en (utbyggd) yrkesskadeförsäkring, lär man helt visst få ett nekande svar. Det kan nämnas, att för kort tid sedan inträffat ett skadefall i trafiken där det kapitaliserade värdet av ansvarsförsäkringsförmånerna beräknats överstiga en miljon kr.
    Men som jag redan nämnt är det en angelägen uppgift att åstadkomma så bra samordning som möjligt mellan socialförsäkringen å ena sidan samt trafikförsäkringen och annan ansvarsförsäkring å den andra. Därvid måste man begagna sig av skadeståndsreglerna. Jag vill belysa detta genom ett par exempel. När en anställd skadar en annan anställd i arbetet, gäller som bekant i allmänhet enligt rättspraxis att arbetsgivaren är ansvarig bara då skadevållaren tillhör arbetsledningen. Nu överväges de lege ferenda att utsträcka arbetsgi-

 

324 Erland Conradivarens ansvarighet för skada på anställd till att avse också vanlig arbetares vållande. Väsentliga frågor i dessa sammanhang blir: hur blir samspelet med yrkesskadeförsäkringen och vad kostar det? Att en arbetare vållar skada på en annan arbetare är från arbetsgivarens synpunkt inte olikt ett rent olycksfall, t. ex. att en med fel behäftad maskin utan någons skuld orsakar skada på en i företaget anställd person. Om den skadade i en situation av sistnämnt slag inte kan få skadestånd av arbetsgivaren, kan man fråga, varför rättsläget skall vara ett annat, om det är en arbetskamrat till den skadade som vållar skadan. Och vad kostar det att utsträcka principalansvaret till att avse även vanlig enkel arbetares vållande? I England gjordes för ett tiotal år sedan en sådan utvidgning; och det har sagts att det var en dyrbar historia.18 Pengarna måste ju någonstans tagas, och man undrar vad som är samhällsekonomiskt bäst: att använda pengarna till att förbättra yrkesskadeförsäkringens förmåner över lag eller till att bekosta ansvarsförsäkring i de speciella fall som det här är fråga om. Jag vill naturligtvis inte göra gällande att denna synpunkt är den enda eller avgörande men den är, som jag ser saken, en av de viktigaste som man har att ta hänsyn till, när man ställs inför frågan om en utvidgning av den personkrets för vars vållande arbetsgivarensvarar.19 — Ytterligare exempel på den roll samhällsekonomiska överväganden spelar i hithörande sammanhang erbjuder den diskussionsom förts om avräkning av socialförsäkringsförmånerna på skadestånd för personskada; se härom NJA 1965 s. 129 och SvJT 1962 s. 599. I korthet gäller frågan, huruvida socialförsäkringsförmånerna bör i första hand användas till att kompensera den förlust för den skadelidande som det innebär att skadeståndet jämkas på grund av hans medvållande. För detaljerna får jag hänvisa till rättsfallet och juristtidningen. När det gäller personskada är jämkning på grund av medvållande förenad med stora nackdelar; jag återkommer i det följande till detta. Om man kunde övergå till den av justitierådet Bomgren i rättsfallet förordade principen för avräkning (eller snarare kumulation av skadeståndet och de andra förmånerna med den begränsningen att summan inte får överstiga full ersättning) skulle man nog kunna i avsevärd mån upphäva dessa nackdelar utan att behöva ändra på den allmänna medverkansregeln, vilket kanske skulle vara en fördel. Observera att förutsättningarna numera inte är desamma som på rättsfallets tid, eftersom också regressrätten från yrkesskadeförsäk-

 

18 Jfr för Sveriges del SOU 1964:31, Skadestånd II, s. 41 nederst, varav framgår att reformen skulle höja ansvarsförsäkringspremierna med 25 %. Det är ingen bagatell.

19 Spörsmålet kan uppkomma också i rättstillämpningen, se NJA 1962 s.683. 

Skadeståndsrätten och verkligheten 325ringen avskaffats. Givetvis medför reformen en viss höjning av premierna för ansvarsförsäkringen. Kostnaderna synes emellertid vara måttliga; jag kan härvidlag som jämförelse hänvisa till en utredningsom på sin tid gjordes av bilskadeutredningen.20 Genom att regressrätten i socialförsäkringslagstiftningen avskaffats har kollektivet av potentiella skadevållare (ansvarsförsäkringstagare) gjort en vinst ochen ännu större fördel för dem torde vara att de på grund av avgiftspolitiken på de allmänna sjukhusen praktiskt taget slipper att betala sjukvårdsersättning. Man tycker då, att det inte ter sig orimligt, att premiebetalarna i ansvarsförsäkring får ta på sig den kostnad som det innebär att jämkningen för medvållande delvis neutraliseras.
    I fråga om egendomsskadorna har man svårare att föreställa sig att sakförsäkringen inom överskådlig tid skulle kunna mer eller mindre tränga undan ansvarsförsäkringen. Det är klart att ersättningssystemet beträffande egendomsskadorna blir mera bristfälligt och sätter in mera punktvis, men man får nog ge de enskilda människorna ganska stor frihet att bestämma vilket skydd de vill ha för sin egendom.Emellertid påverkas också här skadeståndsrätten av de ekonomiska sammanhangen i stort. En avgörande synpunkt vid skadeståndsreglernas utformning bör vara att man åstadkommer en lämplig bas för ansvarsförsäkring. Det bör eftersträvas att ansvarsförsäkringen på ett naturligt sätt ansluter till sakförsäkringen. Det kan t. ex. vara angeläget att ansvarsförsäkringen täcker fall, då sakförsäkring inte brukar tecknas eller inte kan fås på rimliga villkor.21 Eller också kan man vilja uppnå en naturlig premiereduktion i kaskoförsäkring genom regressöverenskommelser mellan försäkringsbolagen. Hittills har tredjemansskada varit uttryckligen undantagen i ansvarsförsäkringsvillkoren. Om det då kommer ett rättsfall från HD22 som innebär att skadeståndsskyldighet föreskrives för tredjemansskada i visst fall, får väl försäkringsbolagen undersöka om inte försäkringsvillkoren bör ändras i den delen. Den synpunkten har kanske inte heller varit främmande vid dömandet. Skador genom översvämning av flodvatten och regnvatten lär inte täckas av vare sig fastighets- eller ansvarsförsäkring. Om HD då meddelar en dom23 som innebär en långtgående culpaextension i översvämningsfall, kan det måhända ge upphovtill påtryckningar om villkorsändring. Även i det fallet har kanske domstolen föreställt sig, att skadeståndsregeln kan påverka ansvarsförsäkringen. Sprängningsskador har för kort tid sedan genom villkors

 

20 Se SOU 1957:36 s. 73 f; svar på fråga 2: höjning av premierna med 10 %.

21 NJA 1965 s. 474.

22 NJA 1966 s. 210. Rättsfallet bör betraktas som upptakten till ett utvecklingsarbete i praxis och doktrin.

23 NJA 1967 s. 164.

 

326 Erland Conradiändring tagits bort ur ansvarsförsäkringen. Man frågar sig, om det skett därför att enligt en nyligen meddelad dom av Högsta domstolen24 byggnadsentreprenör ålagts strikt ansvar för sådana skador och därefter dessa skador ansetts böra s. a. s. samlas på byggnadsentreprenörernas ansvarsförsäkring. Enligt min mening innebär denna ändring av försäkringsvillkoren ett klart steg bakåt i utvecklingen trots vad som anförts om lättsinnig sprängning, ogynnsam kostnadsutveckling osv. Vill försäkringsbolagen åstadkomma prevention, bör de försöka uppnå den på annat sätt än genom att försämra fastighetsförsäkringen. Exemplet visar att man inte kan underlåta att vid dömandet ta hänsyn till hur utgången kommer att påverka försäkringarna och därigenom kostnadsfördelningen i samhället.

 

Skadeståndet och friheten. Det har sagts att culparegeln historiskt sett är ett utflöde av 1800-talsliberalismen: man tänker sig att utvecklingen drivs fram av fria krafters spel men att det kommer till en punkt där samhället liksom i fråga om monopolen måste säga stopp; det kan inte tillåtas att en medborgare för sina intressens skull ostraffat skadar andra hur som helst. Skadeståndet är ett korrektiv, sägs det; ett av dess väsentliga syften, kanske det viktigaste, är att hos möjliga skadevållare inskärpa betydelsen av aktsamhet och därigenom förebygga skadehandlingar som är ett missbruk av friheten.
    Det är möjligt att detta sätt att uppfatta förhållandena var förlegat redan när culparegeln på allvar slog igenom. I vart fall måste regeln, uppfattad på detta sätt, anses rimma illa med den utveckling som ägt rum på senare tid och som skildrats i de två föregående avsnitten. Om det är mer eller mindre oundvikligt att vi tillfogar varandra skador, upplöses tron på möjligheten att genom skadeståndsskyldighet hålla skadefrekvensen nere. Tyngdpunkten förskjuts till de ekonomiska problemen, och skadeståndet blir ett led i samhällsekonomin. Verksamheter och aktiviteter som drabbats av skada skall kunna fortsätta genom det surrogat som skadeståndet sätter i det skadades ställe; det allmänna skall inte belastas med kompensation åt invalider osv. För att inte den enskilde skadevållaren skall drabbas alltför hårt och för att ersättningsrätten skall bli effektiv ställs ansvarsförsäkringen till förfogande. Staten, kommunerna och försäkringsväsendet »täcker» skadorna genom ett invecklat ersättningssystem, som kanske inte alltid är så väl genomtänkt i detaljerna.
    Men det kan också anläggas andra aspekter på utvecklingen. Vi människor tycks ha en stor benägenhet att förse det faktiska skeendet, sådant det uppfattas av oss, med en psykologisk överbyggnad av

 

24 NJA 1966 s. 248.

 

Skadeståndsrätten och verkligheten 327känslomässig art. Preventionstanken vilar på uppfattningen om en sådan överbyggnad. Genom det obehag — »lidande» — som skadeståndsskyldigheten innebär för den som drabbas därav skapas, menar man, i samhällsomgivningen en omedveten avsky för det handlande som orsakat skadan; det uppstår en moral som fördömer handlingen. Jag vill ingalunda bestrida att det ibland kan vara fallet. Det är sunt att reagera mot att skador tillfogas med flit eller genom klart slarv eller under direkt chanstagning. Men de flesta skador uppstår ju inte på detta sätt. Och en alltmer dominerande inställning hos den moderna människan tycks vara känslan av ofrihet och vanmakt i de stora tekniska och ekonomiska krafternas spel trots den demokratiska friheten vars värde inte sätts i fråga; den känslan kan lätt bli så stark, att tron på eget ansvar och egen möjlighet att efter förmåga påverka skeendet förflyktigas. Det medverkar till att man kanske inte längre bör räkna så mycket med möjligheten att genom skadeståndsregler frammana aktsamhet. Freud och psykoanalysen har väl också gjort sitt till för att skapa tvekan om skadeståndets preventiva funktion. Hämningsmekanismernas uppkomst och betydelse har belysts men också aggressionernas ödesdigra roll i vårt liv. Vi skall vara försiktiga med de medel varigenom vi söker skapa hämningar i samhället. Man kan, för att ta exempel från ett närliggande område, straffrätten, se hur den aggression som det innebär att med våldspärra in en annan människa verkar: fången förödmjukas och skadas25 genom det våld som utövas mot honom, och vi andra som spärrar in honom förödmjukas och skäms över att det skall vara nödvändigt att hantera sin nästa på detta sätt. Jag uppfattar också culparegeln i dess klassiska form som aggressiv till sitt väsen. Det kan i allmänhet inte vara nyttigt att en människa beskyller en annan för att ha varit vårdslös och försumlig, i betydelsen omoralisk, genom att vålla en skada. Vi får försöka kanalisera hämndkänslor och vädra missförhållanden på annat sätt.26 Jag ser med glädje den utveckling mot allt större objektivering som culparegeln genomgår. Avgörande för skadeståndsregelns tillämpning bör, som redan sagts, vara att skadan vållats genom en felhandling, en handling som inte stämmer

 

25 Jfr vad jag anfört i NJA 1967 not B 5.

26 Jfr mitt yttrande i rättsfallet NJA 1966 s. 70. — Se ock till det i texten sagda SvJT 1960 s. 431 f. Numera skulle jag gärna i anslutning till vad jag där har anfört vilja understryka, att försummelse av läkare är en sak — det är en fråga i första hand för disciplinförfarande (ansvarsnämnd) — under det att skadeståndsrättsligt vållande som kan aktualisera att hans ansvarsförsäkring tages i anspråk eller att sjukhuset göres ansvarigt är en annan sak. Här finns kanske en bro över till det från olika håll framförda förslaget att läkar- och tandläkarorganisationerna borde genom sammanskott skapa särskilda fonder som, oberoende av vållande och utan hänsyn till disciplinära förhållanden, kunde bereda patienter ersättning för faktiskt begångna fel. Jfr statsutskottets utlåtande 1966 nr 145. 

328 Erland Conradimed den ordning för samlevnad, för samhällsfunktion, som vi ställt upp för oss; huruvida den handlande kunde »rå för» vad som skedde saknar däremot i och för sig betydelse. Den som dömer i saken hoppas givetvis att det inträffade och den belysning som saken fått skall förhindra ett upprepande. Ibland kan han också hoppas, att ett utvidgat skadeståndsansvar skall driva fram bättre säkerhetsanordningar, därför att detta lönar sig. I detta sammanhang skulle jag gärna vilja föra fram, att det vore bra om regeln i 3 § första stycket första ledet trafikförsäkringslagen — rätt att kräva försäkringsgivaren direkt— infördes också i annan ansvarsförsäkring än trafikförsäkring. Försäkringsgivaren skulle då i större utsträckning än nu kunna reglera skadan s. a. s. över huvudet på skadevållaren; därmed skulle också prestigesynpunkter o. dyl. mera kunna elimineras. Svårigheterna i fråga om självrisk går nog att övervinna.
    Idén om skadeståndsrätten som ett instrument för prevention har haft särskilt olyckliga konsekvenser när det gäller medvållande vid personskada. Man har resonerat på det sättet, att om man låter den som drabbats av personskada (liksom egendomsskada) svara för en del av skadan om han själv varit oaktsam, så kan det bidraga till att hålla den allmänna aktsamheten uppe. Men är det nu så att själva skadeståndsregelns preventiva funktion är dubiös, måste det vara ännu mycket mera tveksamt om det går att påverka den allmänna aktsamheten genom jämkning av skadeståndet till den som anses ha varit medvållande. Rädslan för kroppsskada är väl vad som mest driver en människa till aktsamhet om sig själv; och djärvheten och överdådet låter inte tämja sig av en jämkningsregel. Men framför allt är det ekonomiska resultatet av jämkningen irrationellt. Jämkningen innebär ju oftast, att man låter den som är i behov av fullt skadestånd för att över huvud kunna klara sig få t. ex. bara halvt skadestånd, med påföljd att andra vårdformer, socialhjälp osv., måste ingripa. Detta är så oförnuftigt, att jag har svårt att förstå hur lagstiftaren så länge har kunnat acceptera ett sådant tillstånd. Premieökningen för övergång till en rimligare ordning är, som förut sagts, måttlig. — Man kan i rättspraxis spåra en viss reaktion mot jämkning av skadestånd för personskada vid medvållande. Har cyklist eller fotgängare skadats i trafiken, bör endast vid mycket kraftigt medvållande från hans sida skadeståndet nedsättas under 2/3 av full ersättning. På denna tankegång vilar en färsk dom av HD, refererad i NJA 1967 s. 517. Jag tror att denna dom skall visa sig vara vägledande.

 

Skadeståndet och jämlikheten. Det får väl sägas vara ett huvudsakligen politiskt problem, en politisk värderingsfråga, hur långt man

 

Skadeståndsrätten och verkligheten 329skall driva kravet på jämlikhet i samhället. Det är troligt att samhällsordningen i alla västerländska demokratier i grund och botten bygger på att människorna är olika, framför allt på det sättet att de som är begåvade på det hela taget har och kommer att ha högre inkomster och mera att säga till om än de mindre begåvade. Den bristande jämlikheten skulle m. a. o. vara förutsättningen för vår produktion och vår standard och därmed också för våra möjligheter att förbättra människors villkor hos oss själva och i u-länderna. Men jag lämnar detta därhän. Det finns alldeles tillräckligt mycket omotiverade orättvisor i vårt samhälle för att vi som nu lever skall ha händerna fulla med att avskaffa dem.
    Inom skadeståndsrätten uppkommer, när det gäller personskadorna, vissa speciella jämlikhetsproblem. I dansk skadeståndsrättslig diskussion möter man uttrycket borgerligt jævnmål. Det förhåller sig i Danmark så, att skadestånd för invaliditet regelmässigt utgår i form av engångsersättning; och det har hittills, enligt vad som upplysts, aldrig förekommit att skadestånd för invaliditet (inklusive lytesersättning) överstigit 100 000 danska kronor i ett för allt. När man i Danmark skall förklara denna ordning, har man — vid sidan av rationaliseringar av typen att det erfarenhetsmässigt visar sig att den reella ekonomiska förlusten vid invaliditet i regel blir av begränsad omfattning på grund av den skadades »tillvänjning» — anfört att en viss småborgerlig inställning gjort det naturligt att laborera med en sådan inskränkning av skadeståendet. Därav uttrycket borgerligt jævnmål.
    Sådana tankar har väckt sympati också i Sverige. Vi har genom socialförsäkring skapat ett ganska tillfredsställande grundskydd vid personskada. Det kan synas rationellt att bygga vidare på den grunden och använda den del av nationalinkomsten, som anses kunna disponeras till ersättning för invaliditet, i första hand till att förbättra socialförsäkringen och inte till att bygga ut skadestånd och ansvarsförsäkring, som inte täcker hela fältet (se ovan). Skadeståndet bör på sikt bli en relativt obetydlig påbyggnad på socialförsäkringen och ge ersättning t. ex. för sveda och värk eller lyte i den mån sådan ersättning inte utgår från socialförsäkringen (så är ju inte fallet i dag). Ibland tilläggs att eftersom olycksfallsförsäkring är en bättre försäkringsform (täcker flera situationer) än ansvarsförsäkring, bör de som har högre inkomster teckna privat olycksfallsförsäkring och inte ha rätt att för mer än relativt blygsamma belopp hålla sig till ansvarsförsäkringen. Här kommer också rättvisesynpunkter in i bilden; för en vanlig s. k. drulleförsäkring betalar den högavlönade inte högre premie än den lågavlönade.

 

330 Erland Conradi    Detta kan låta bestickande, och som jag redan förut sagt kommer säkert den tid då skadestånd och ansvarsförsäkring vid personskada mest ter sig som ett bihang till socialförsäkringen. Men ännu har vi ett stycke dit. Fråga är om man i nuvarande läge har anledning att frångå den hävdvunna uppfattningen att skadestånd för personskada, likaväl som ersättning för annan skada, skall i princip bereda full gottgörelse. Tanken att så radikalt tillämpa idén om borgerligt jævnmål, att man vid skadeståndsberäkningen skulle bortse från all inkomst som överstiger en skicklig arbetares årslön, låt oss säga numera 30 000 eller 35 000 kr om året, och att de som har högre inkomst skulle hänvisas att för överskottet teckna privat olycksfallsförsäkring,27 tror jag inte har några utsikter att vinna gehör. Däremot skulle man i och för sig väl kunna diskutera en regel att man vid skadeståndsberäkningen skulle bortse från arbetsinkomst som överstiger låt osssäga ca 100 000 kr om året.28 Men vad skall en sådan regel tjäna till? Från allmänt ekonomisk synpunkt är den helt betydelselös; den påverkar inte premierna för ansvarsförsäkring. Från rättvisesynpunkt är den diskutabel; varför just 100 000 kr? En statlig generaldirektörslön — som bestäms efter förhandlingar — kan ju inte vara normgivande. Från den enskilde skadelidandes synpunkt kan den ibland vara mycket orättvis; det kan t. ex. vara så att den skadade inte har haft möjlighet att få olycksfallsförsäkring. — Att skadeståndet skall ge full ersättning är en klar regel, vilket är av stor betydelse för skaderegleringspraxis.
    Samhället accepterar — och finner det kanske t. o. m. vara socialt önskvärt — att skickliga personer på ansvarsfulla poster har löneinkomster som ej oväsentligt överstiger 100 000 kr om året. Krasst uttryckt är de i nutidens samhälle »värda» den högre inkomsten. Man frågar sig varför de, när skadan drabbar dem och de helt eller delvis förlorar detta »värde», inte skall få ersättning härför. Det verkar något cyniskt, om svaret skulle vara att de efter skadan inte längre är så mycket värda — för samhället. Jämlikhetssträvanden bör inte i första hand sättas in mot invaliden. Det är förståeligt, om man måste ha ett tak i socialförsäkringen, men ansvarsförsäkringen är dock ännu något annat.
    Jag har nu talat om fall när det finns ansvarsförsäkring. I situationer då det är skadevållaren själv som skall betala, antingen därför att han inte alls har ansvarsförsäkring eller därför att ansvarsförsäkringens ansvarsbelopp inte räcker eller ansvarsförsäkringen av annan anledning inte täcker skadan, är läget ett annat. Det kan för så-

 

27 Jfr Strahl i SOU 1957:36 s. 127.

28 Jfr SOU 1958:43 s. 86 f.

 

Skadeståndsrätten och verkligheten 331dana fall vara motiverat att ha en regel som ger möjlighet att nedsätta invaliditetsersättning till belopp som, när båda sidornas intresse beaktas, finnes vara rimligt. Regeln kan, om man så vill, utformas mera generellt så att den bereder möjlighet att över huvud taget jämka skadestånd, som ter sig stötande höga. Bestämmelsen skulle tilllämpas bara i undantagsfall och säkert inte vålla några svårigheter i praktiken. Ett motargument mot en sådan regel kan möjligen vara att folks intresse av att teckna ansvarsförsäkring bör uppmuntras och att det befaras att intresset härför blir mindre, om skadeståndet kraftigt jämkas när ansvarsförsäkring inte finns.

 

Skadeståndet och solidariteten. Om det alltså i dagens samhälle är si och så med utsikterna att realisera de två första leden i devisen från 1789, är det bättre beställt med det tredje ledet. Man kan tala om broderskap; man kan också använda det populära ordet solidaritet. Det finns tecken som tyder på att det håller på att växa fram en världssolidaritet som inger förhoppningar. I vårt land har vi länge varit vana vid att söka lösa motsättningar genom förhandling, genom att lyssna på motpartens skäl och försöka nå kompromisser. Givetvis är hela vårt samhälle byggt på solidaritet. Också i skadeståndsrätten bör vi idémässigt utgå från att det bärande är solidariteten, och därvid inte i första hand skadevållarens solidaritet med den som blivit offer för skadan, utan allas vår solidaritet, vår gemensamma förpliktelse att med olika ersättningsanordningar skapa så bra skydd ochså god hjälp som möjligt. Där har också ansvarsförsäkringen — som vilar på skadeståndsskyldigheten — tills vidare sin givna plats. Den ideologi, som i första hand borde uppbära den moderna skadeståndsrätten, skulle vara att det skall finnas skadeståndsregler som på bästa sätt tjänar att inpassa ansvarsförsäkringen i ersättningssystemet i stort och att solidariteten kräver av oss att vi har fullgod ansvarsförsäkring.
    Numera tillhandahålles ansvarsförsäkring i regel som moment i försäkringar som omfattar skydd i åtskilliga hänseenden, »paketförsäkring.» Det torde inte dröja länge, innan praktiskt taget vartenda hushåll i landet har hemförsäkring som innefattar ansvarsförsäkringför hushållsmedlemmarna. 80 % av Sveriges lantbruk har i dag försäkring, som omfattar ansvar. Och nästan alla större industriföretag har företagsförsäkring som inbegriper ansvarsförsäkring.