Ersättning till tredje man vid sak- och personskada

 

Av professor JAN HELLNER

 

 

1. Inledning

 

1.1. Den som vållar annan person sak- eller personskada, eller som eljest ådrar sig skadeståndsskyldighet på grund av sådan skada, är visserligen i princip skyldig att ersätta den omedelbart skadelidande hela hans förlust, men han är som huvudregel ej skyldig att ersätta tredje man den förlust som denne må lida till följd av skadan. Om en bil förstöres som dess ägare använt i sitt arbete kan åtskilliga andra än ägaren lida förlust, t. ex. arbetsgivare genom att ägaren ej kan utföra sitt arbete när han saknar tillgång till bilen, den som har pengar att fordra av ägaren genom att denne ej förtjänar tillräckligt för att betala sina skulder, eller den som är anställd hos ägaren genom att denne ej kan lämna honom arbetstillfällen. Den skadeståndsskyldige är emellertid icke förpliktad att ersätta dessa personer deras förluster. Om någon lider personskada kan på samma sätt andra lida indirekta förluster, t. ex. hans arbetsgivare, hans anställda, hans anhöriga och hans borgenärer. Ej heller i detta fall utgår ersättning till annan änden omedelbart skadelidande.¹
    Detta är den svenska rättens princip, och den har sin motsvarighet i andra länders rätt. I dansk rätt anses huvudregeln vara: »Kunden umiddelbart skaderamte kan kræve erstatning, men ikke andre personer som kun indirekte lider tab ved hans skade.»² Samma grundsats anses gälla i finsk rätt.³ I norsk rätt tillämpas liknande regler.⁴ Går man utanför Nordens gränser finner man i stort sett

 

¹ Jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 4 uppl. 1968, kap. 13, Strahl, SOU 1950:16s. 29. Ämnet behandlas i en otryckt skrift av R. Bergendal, Studier över ersättningsskyldighet för ekonomiskt intresse (maskinskrift, utan årtal men troligen 1928), varav ett ex. finns i Stockholms universitets juridiska bibliotek.

² Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten, 2, 1965, s. 379. Jfr Ussing, Erstatningsret, Nyt optryk 1947, s. 155, Stig Jørgensen, Erstatningsret, 1966, s. 60 ff, 202.

³ Se Kivimäki & Ylöstalo, Lärobok i Finlands civilrätt, 1961, s. 401, Hakulinen, Obligationsrätt, 1962, s. 352 ff, Saxén, Adekvans och skada, 1962,s. 176 ff.

⁴ Här är dock läget ganska oklart. Stang förklarade, att i norsk rätt den medelbara skadan skulle ersättas lika väl som den omedelbara, och att uteslutande adekvansbedömningen var avgörande för om en skada var ersättningsbar; se Erstatningsansvar, Nyt optryk 1927, s. 300. Han ansåg dock att det var osäkert, huruvida obligatoriska rättigheter åtnjöt skydd (a. a. s. 315 ff). Senare 

samma princip.⁵ Detaljerna växlar emellertid, och det är omöjligt att generalisera mer än i stort. I alla rättssystem finns mer eller mindre betydande undantag.
    1.2. Huvudregeln har samband med en annan allmän princip inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten, nämligen att skadeståndsskyldigheten är mera inskränkt vid s. k. allmän förmögenhetsskada än vid sak- och personskada. Vid sak- och personskada utgår skadestånd så snart vårdslöshet ligger skadevållaren till last, vid allmän förmögenhetsskada utgår skadestånd endast i speciella fall, enligt svensk rätt i princip endast vid straffbar handling. Tredje man, som lidit en indirekt förlust till följd av sak- eller personskada som drabbat annan, kan nämligen i förhållande till skadevållaren anses ha lidit en av denne vållad allmän förmögenhetsskada. Tillämpning av den allmänna principen leder då i de flesta fall till att han saknar rätt till skadestånd.
    Även principen att allmän förmögenhetsskada endast ersättes i speciella fall har sin motsvarighet i andra länders rätt, ehuru tekniken för att bestämma de fall där skadan ersättes växlar. Det kan vara tillräckligt att erinra om att enligt BGB § 823 st. 1 skadestånd utgår vid intrång i rättighet, varvid man sålunda uppnår en begränsning genom att den skadelidandes intresse av ersättning måste kunna kvalificeras såsom en honom tillkommande rättighet. Denna begränsningsmetod är uppenbarligen både mera flexibel och mera komplicerad än den svenska. Allt beror av hur den faktiskt tillämpas. Enligt BGB § 823 st. 2 uppstår därjämte skadeståndsskyldighet vid handlande som strider mot en särskild lagregel given till skydd för den skadelidande, och § 826 innehåller en ytterligare utvidgning för vissa uppsåtliga handlingar.
    Frågar man efter den gemensamma grunden för de båda princi-

 

norsk diskussion har ofta på ett ofruktbart sätt präglats av frågeställningen om obligatoriska rättigheter är skyddade eller ej; se t. ex. Øvergaard, Norsk erstatningsrett, 2 utg. 1951, 5 kap., Augdahl, Den norske obligasjonsretts almindelige del, 3 utg. 1963, kap. 39, Selvig, Lov og rett, 1963, s. 193 ff, jfr häremot Fleischer, Lov og rett, 1964, s. 449 ff, särskilt s. 450. I sak synes emellertid huvudregeln i norsk rätt ej avvika från den i andra länder gällande; se Arnholm, Privatrett III, Almindelig obligasjonsrett, 1966, s. 321 ff.

⁵ Se betr. tysk rätt främst von Caemmerer, Das Problem des Dritt schadensersatzes, Zeitschrift für das gesamte Handelsrecht (ZHR) 127 (1965) s. 241 ff, med talrika hänvisningar, samt gängse handböcker, t. ex. Enneccerus-Lehmann, Recht der Schuldverhältnisse, 15. Aufl. 1958, s. 82 ff, Esser, Schuldrecht, 3.Aufl., 1, 1968, s. 292 ff, Larenz, Lehrbuch des Schuldrechts, 8. Aufl. 1, 1967,s. 174 ff. Betr. fransk rätt se Mazeaud-Tunc, Traité . . . de la responsabilitécivile, 6^e éd., 1, 1965, s. 359 f med hänvisningar till andra delar av arbetet. Betr. engelsk rätt se t. ex. Winfield on Tort, 8th ed. by Jolowicz & Lewis, 1967, s. 536 ff, 611 ff. För amerikansk rätt se särskilt Prosser, Handbook of the Law of Torts, 3rd ed. 1964, s. 962 ff, ävensom »Comment», University of Chicago L. Rev. Vol. 20 (1953), s. 283 ff. 

perna, kan man historiskt peka på inflytandet från lex Aquilia. Enligt denna lag ersattes endast sak- och personskada. När den skadeståndsrättsliga generalklausul, som var den mest originella och livskraftiga beståndsdelen i denna lag, recipierades i olika länders rätt, följde ofta den begränsning med, att generalklausulen endast skulle tillämpas på omedelbart tillfogad sak- och personskada.⁶ För Sveriges vidkommande kan hänvisas till att Winroth, när han skulle förklara att vid sak- och personskada allt vållande medför skadeståndsskyldighet medan vid allmän förmögenhetsskada endast straffbar handling medför skyldighet att utge skadestånd, hänvisade till de »aquilianska rättsnormerna, som dock utgöra ett gemensamt grundlag för modern skadeståndslära och även vunnit upptagande i den svenska strafflagens skadeståndskapitel».⁷
    Det bör dock genast erkännas, att förhållandet mellan de båda nämnda principerna ej är problemfritt. Det kan icke finnas något hinder mot att, även om man i allmänhet uppehåller principen att skadestånd för allmän förmögenhetsskada förutsätter straffbar handling eller eljest utgår endast i särskilda fall, vara mera frikostig med skadestånd i de fall där den allmänna förmögenhetsskadan uppstår som följd av sak- eller personskada vilken drabbat annan. Ett särskilt skäl härför är, att det kan vara lättare att genom ansvarsförsäkring täcka sådana följdskador än allmän förmögenhetsskada i övrigt. Man kan också avvika åt andra hållet. Även om ett rättssystem erkänner en vidsträckt skyldighet att utge ersättning för allmän förmögenhetsskada kan det innehålla restriktiva regler om skyldighet att utge ersättning till tredje man som lidit förlust till följd av sak eller personskada som drabbat annan. En viss överensstämmelse i benägenheten att mer eller mindre strikt uppehålla de båda principerna torde dock ofta finnas.⁸ En ingående komparativ undersökning försvåras av att, såsom framgått på tal om tysk rätt, rätten till skadestånd ofta knytes till att en »rättighet» blivit kränkt. Diskussionen har därför en benägenhet att komma in på frågor om rättighetsbegreppet och dess betydelse i skadeståndsrätten, något som hindrar överblicken av den faktiska innebörden i de principer som tillämpas.⁹

 

⁶ Se härom Kaufmann, Rezeption und usus modernus der actio legis Aquiliae, 1958, s. 29 ff.

⁷ Winroth, Om skadestånd, 2 uppl. 1907, s. 76; jfr Skadegörelse i utomobligatoriska förhållanden, 1895, s. 11.

⁸ Jfr Stoll, Kausalzusammenhang und Normzweck im Deliktsrecht, 1968, s.16 f.

⁹ Även den skandinaviska diskussionen har ofta kommit in på betydelsen av att skadestånd anses förutsätta att en den skadelidandes rättighet har blivit kränkt, se t. ex. Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten, 1, Culparegeln, 1935, s. 38 ff, Ussing, Erstatningsret s. 154. 

Man bör givetvis undvika att blanda ihop de båda problemen. Ifall tekniken att hänvisa till att en rättighet blivit kränkt begagnas för att begränsa skadeståndsansvaret vid allmän förmögenhetsskada enligt huvudregeln, följer därav icke att den begagnas även när följden av sak- eller personskada drabbar tredje man.¹⁰ En kritik av rättighetsbegreppets användning i ettdera eller båda av dessa fall ger ej stöd för att jämställa dem.
    1.3. Den rättspolitiska grunden till att tredje man ej får ersättning i samma utsträckning som den omedelbart skadelidande är ganska oklar. De förklaringar som anföres är ofta av typen »obscurum perobscurius», dvs. man hänvisar till någon allmän princip, vars grund i och för sig är svårutrönt och vars tillämplighet på detta speciella fall är särskilt tvivelaktig. Detta gäller främst hänvisningar till rättsstridighetsläran, på vilken inga ord här skall spillas.¹¹ Något mera substans har adekvanssynpunkten.¹² Förluster som drabbar tredjeman kan anses vara svårberäkneliga, och hellre än att gå in på en invecklad bedömning om in casu förlusten kunde påräknas kan man radikalt avskära tredje man från rätt till skadestånd. Det kan emellertid ifrågasättas, om de förluster som drabbar tredje man generellt är svårare att förutse än de ersättningsgilla förluster som drabbar den omedelbart skadelidande.¹³ I de fall där tredje man drabbats av en förlust som skulle ha varit klart ersättningsgill om den drabbat den skadelidande, är adekvansresonemangets berättigande särskilt tveksamt. Så kan vara fallet när någon annan än den omedelbart skadelidande vid personskada har välmotiverade utgifter för resor på grund av skadan eller vid sakskada råkar ut för avbrott i sin rörelse.
    En med adekvansen besläktad synpunkt, som mera tar sikte på den aktuella situationens särprägel, är att ofta en person måste räkna med att förluster av ifrågavarande slag kan drabba honom utan att han har rätt till ersättning. En person som brukar mottaga uppdrag kan exempelvis gå miste om uppdrag därför att uppdragsgivarens egendom skadas, och i allmänhet kan han ej kräva denne på ersättning därför. En rätt till ersättning från tredje man, när undantagsvis sådan förlust uppstått genom dennes vållande, skulle få karaktä-

 

¹⁰ I tysk rätt har man vägrat att använda konstruktionen, att det finns en rättighet till »Gewerbebetrieb», som stöd för att ge ersättning vid indirekta förluster till följd av sakskada. Se nedan 3.10; jfr härtill särskilt von Caemmerer i Hundert Jahre Deutsches Rechtsleben, 2, 1960, s. 88, 93, med hänvisningar.

¹¹ Jfr Ussing, Erstatningsret s. 154, där han tar avstånd bl. a. från sin egen tidigare uppfattning om betydelsen av rättsstridighetsöverväganden.

¹² Jfr Karlgren, Skadeståndsrätt s. 243, Ljungman i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Ph. Hult, 1960, s. 290, Saxén, a. a. s. 176 ff.

¹³ Jfr A. Vinding Kruse, a. a. s. 382 f, 387.

 

ren av en slumpvis inträffande förmån för honom. Denna synpunkt kan väl ej generaliseras, men för många situationer torde den ge ett viktigt eller t. o. m. avgörande skäl för bedömningen.¹⁴
    Adekvansbedömningen kompletteras numera ofta, bl. a. i tysk rätt, med en princip om att skadeståndsskyldighet endast omfattar förlust som omfattas av den överträdda normens skyddsändamål.¹⁵ En affärsman, som på grund av försenad leverans är berättigad till skadestånd av säljaren, företar på grund av kontraktsbrottet en resa och skadas därvid. Eftersom syftet med den köprättsliga skadeståndsregeln ej är att skydda affärsmän mot risker för person skada vid resor, är säljaren ej skyldig att ersätta skadan.¹⁶ Med en sådan princip kan man, åtminstone i vissa situationer, motivera att skador som drabbar tredje man ej ersättes.¹⁷ Man kan sålunda göra gällande att syftet med skadestånd vid personskada är att ge den som direkt drabbas av sådan skada ersättning, ej att skydda exempelvis arbetsgivare mot förluster på grund av att deras anställda skadas. Principen ligger naturligtvis nära ett cirkelresonemang, men det kan dock stundom vara rimligt att precisera frågan, om skadestånd skall utgå, såsom en fråga om skadeståndsregeln bör ge skydd vid ifrågavarande typ av skador.
    Skäl som också åberopas är bevissvårigheter, möjligheten av att det framställes oberättigade eller chikanösa krav osv.¹⁸ Det är dock tveksamt om just i detta fall det erfordras en kategorisk regel föratt komma till rätta med risken för sådana olägenheter.
    Sammanfattningsvis kan man konstatera, att de nämnda skälen tillsammans ger en viss förklaring till begränsningen i skadeståndsskyldigheten till att gälla förlusten för den som omedelbart drabbas

 

¹⁴ Jfr Ljungman, a. st., som beträffande indirekta förluster av sakskada framhåller, att om en förmögenhetsförlust likaväl hade kunnat inträffa genom att sakens ägare fullt lagenligt disponerat över saken på annat sätt, saksammanhanget mellan sakens förstörelse och förmögenhetsförlusten ter sig alltför oberäkneligt för att skadeståndsskyldighet skall kunna åläggas. Resonemanget kan jämföras med regeln, att ersättning till efterlevande utgår endast till den som »jämlikt stadgande i lag» var berättigad till underhåll från dödad person (SL 6:4). Om någon utan sådan rätt faktiskt uppburit underhåll från den dödade, kan denna förmån anses alltför prekär för att böra skyddas genom rätt tillskadestånd. Ifrågavarande begränsning i de efterlevandes rätt till ersättning hör emellertid till de diskutabla punkterna i de nuvarande svenska reglerna. Jfr JustR Conradis yttrande i NJA 1966 s. 210 (s. 228).

¹⁵ Tanken har främst utvecklats av von Caemmerer, Das Problem des Kausalzusammenhangs im Privatrecht, 1956, i viss anslutning till Rabel, Das Rechtdes Warenkaufs, 1, 1957, s. 495 f. Jfr vidare Stoll, a. a.

¹⁶ Jfr Hellner, TfR 1966 s. 302 f med hänvisningar.

¹⁷ Jfr von Caemmerer, ZHR 127 (1965) s. 245 f, 253, Stoll, a. a. s. 12 f, 19. Besläktade synpunkter med en annan terminologi anföres av Fleischer, Lov ogrett 1964 s. 452 ff.

¹⁸ Se t. ex. Ussing, Erstatningsret s. 166 f, A. Vinding Kruse, Erstatningsretten, 2, s. 388 f, Saxén, Adekvans och skada s. 176 f. 

av skadan. Den rättstekniska förenkling som uppstår genom att en fast princip tillämpas förstärker tyngden av de enskilda argumenten. Härtill kommer andra rättstekniska skäl. Man undgår problem, huruvida eventuellt den närmast skadelidandes och tredje mans förluster till någon del täcker varandra, så att ej båda bör ersättas samtidigt. Man undgår också att ta ställning till de s. k. identifikationsproblem som eljest skulle uppstå, nämligen att avgöra i vad mån den omedelbart skadelidandes medvållande skall gå ut över tredje man.
    Viktigare torde dock en annan synpunkt vara. Såsom kommer att framgå i det följande, kan man i viss utsträckning i särskilda fall finna goda skäl för att underlåta att ge tredje man rätt till skadestånd. Dessa skäl förhindrar att man uppställer en allmän princip om att tredje man har sådan rätt, och detta får konsekvenser även för de situationer som ej täcks av de särskilda skälen. Principen får sålunda delvis sitt berättigande av att den sammanfattar de på olika sätt motiverade detaljreglerna.
    Men i övrigt bör man här som på så många andra punkter i skadeståndsrätten akta sig för att överdriva rationaliteten i de gällande reglerna. Rättspolitiska skäl ger ej särskilt starka utslag vare sigför eller mot olika tänkbara principer, utan man får godtaga att en viss regel gäller, trots att ingen fullständig, rationell motivering står till buds. Detta behöver ej betyda att regeln är otillfredsställande. Tvärtom skattas tillvaron av en enkel och lättillämpad regel ofta högt av dem som tack vare den blir i stånd att utan att gå till process avgöra, om i ett särskilt fall krav på skadestånd skall kunna framställas respektive godtagas av berörda parter.
    I det följande skall räckvidden av principen om tredje mans bristande rätt till skadestånd undersökas. Framställningens begränsade format och syfte möjliggör ingen fullständighet i fråga om redovisning av vare sig material eller synpunkter. Personskador skall behandlas först, därefter sakskador.

 

 

2. Personskador

 

2.1. Om en person lider kroppsskada medför detta ofta ekonomiska konsekvenser även för hans anhöriga. Här tillämpas huvudregeln, att endast den omedelbart skadelidande erhåller skadestånd. De faktiska förhållandena växlar dock.
    Om en familjeförsörjare lider personskada, ligger det särskilt nära till hands att han ensam erhåller skadestånd för ekonomisk förlust. Ifall han får samtliga sina utgifter och hela sin förlust av arbetsinkomst ersatta, bör han åtminstone i teorien ha samma möjligheter

 

22—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

som eljest att bestrida sina anhörigas uppehälle. Att den skadelidande ensam är berättigad till skadestånd, framstår då kanske närmast som en rättsteknisk omständighet; i den mån skadeståndet kommer honom till godo kommer det också hans av honom beroende familjemedlemmar till godo, och indirekt erhåller dessa sålunda ersättning trots att de ej själva är berättigade till skadestånd. Omvänt motsvarar detta det bekanta förhållandet, att om skadestånd eller annan ersättning icke utgår till den som råkar ut för personskada, konsekvenserna härav drabbar ej blott den skadelidande själv utan hela hans familj.
    Att skadeståndet ersätter även familjemedlemmarnas förluster är emellertid ett schematiskt betraktelsesätt, och det behöver ej motsvara verkligheten närmare än principerna för beräkning av personskada eljest gör. Den sjuke som får ersättning för utgifter och förlorad arbetsinkomst lever ej på samma sätt som den friske vilken ej har dessa utgifter och som har sin arbetsinkomst. På liknande sätt kan ett skadestånd ej bestämmas efter och ändå mindre kompensera alla förskjutningar i den skadades anhörigas liv. Även för dessa kan skadan ha ekonomiska konsekvenser för vilka skadeståndet till honom ej ger kompensation, t. ex. om han ej kan utföra sitt vanliga arbete i hemmet eller om familjemedlemmarna deltar i vården av den skadade. När skadeståndet ej täcker hela förlusten, t. ex. därför att det nedsatts på grund av den skadelidandes medvållande, är de indirekta ekonomiska verkningarna för andra familjemedlemmar särskilt oberäkneliga. Det är dock säkerligen uteslutet att taga hänsyn till dessa verkningar genom att ge familjemedlemmarna en självständig rätt till skadestånd för ekonomisk förlust. Snarare vore det möjligt att beräkna ersättning till den skadelidande med hänsyn även till kostnad för vård i hemmet o. d. Även på denna punkt är dock svensk rätt restriktiv.¹⁹
    När familjemedlem som ej har egna arbetsinkomster skadas, är det åtskilligt mindre självklart, att endast den skadelidande själv skall ha rätt till skadestånd. I flera rättssystem uppnår man på omvägar, att familjeförsörjaren får skadestånd. I tysk rätt är enligt BGB § 845 den som enligt lag är berättigad till annans tjänster — vilket är fallet med föräldrar i förhållande till hemmavarande barn enligt BGB§ 1617 men numera ej med den äkta mannen i förhållande till hust-

 

¹⁹ Se FFR 1961 s. 187 (NJA 1961 C nr 383: Göta HovR, ej prövningstillstånd), där yrkande om ersättning till hustru som under mer än två år vårdat sin man i hemmet ogillades, då hon ej haft några särskilda utgifter och det ej heller visats att hon skulle ha tagit förvärvsarbete om mannen ej blivit skadad. 

run²⁰ — berättigad att erhålla skadestånd när den till tjänster förpliktade skadas.²¹ I angloamerikansk rätt gällde länge principen, att när hustru eller hemmavarande barn skadats, det primära skadeståndsanspråket tillkom husfadern. Denne anställde talan, när hans hustru skadats per quod consortium amisit, och när hans barn skadats per quod servitium amisit.²² Fortfarande är, vid sidan av den skadelidande, husfadern berättigad till skadestånd för den förlust som han lider genom makas och barns skador.²³ Ehuru de nämnda reglerna går tillbaka på en — åtminstone enligt vår uppfattning — föråldrad tanke att familjeöverhuvudet får ersättning för att han går miste om de tjänster vartill han är berättigad, har de fortfarande ett berättigande såsom uttryck för att förlusten genom personskada, som drabbar en familjemedlem, belastar hela familjens gemensamma ekonomi. Detta gäller lika mycket de utgifter, för vilka familjeförsörjaren får åtaga sig ansvar, som uteblivet arbete i hemmet och deltagande i vården av skadad person.²⁴
    I svensk rätt håller man åtminstone formellt på principen, att endast den skadelidande själv är berättigad till skadestånd, även när denne ej själv är inkomsttagare. Den rättsliga och faktiska gemenskapen i ekonomiskt hänseende mellan makar och mellan familjemedlemmar i övrigt avsätter emellertid spår även här, och vad gäller utgifter som ersättes genom skadestånd torde det ofta vara svårt att avgöra, vem i familjen dessa i första hand belastat. Om föräldrar i egenskap av vårdnadshavare och förmyndare framställer krav på skadestånd för sitt minderåriga barns räkning, avser kravet ofta utgifter som föräldrarna haft för barnets vård. Därjämte kan föräldrar få ersättning för utgifter som helt är deras, t. ex. för resor för att besöka ett barn som ligger på sjukhus, samt för förlorad arbetsförtjänst i sam-

 

 

²⁰ »Die Frau ist nicht mehr gehalten, ihre Arbeitskraft im Hauswesen in der Form von unentgeltlichen Diensten zu verwenden, deren Empfänger der Mannist und deren Ausfall ihn daher begrifflich und regelmässig allein schädigt.» BGHZ 38,55 (25.9.1962), s. 57. Rättsläget då hustrun skadas synes dock fortfarande oklart, särskilt då hustrun deltar i sin mans rörelse. Se härom särskilt Hofmann, VersR 1961 s. 481 ff. Hustrun är i varje fall numera berättigad att själv uppbära skadestånd då hon skadas och blir ur stånd att utföra sitt arbete i hemmet, se nyss citerade avgörande BGHZ 38,55.

²¹ Se härom t. ex. Erman, Handkommentar zum BGB, 4. Aufl. 1967, anm. 3 till § 845.

²² Se härom särskilt Fleming, California Law Review Vol. 54, 1966, s. 1485 ff.

²³ Se Prosser, Handbook on the Law of Torts, 3rd ed. 1964, s. 912, Fuchsberg, Damages, i Encyclopedia of New York Law, Vol. 11, 1965, §§ 1219, 1222, 1223, Street, Principles of the Law of Damages, 1962, Ch. 9, Winfieldon Tort, 8th ed. by J. A. Jolowicz & T. E. Lewis, 1967, s. 528 ff, Kemp & Kemp, The Quantum of Damages, 2, 3rd ed. 1967, s. 112 ff.

²⁴ Jfr Fleming, a. a. s. 1487 f, 1493, 1503 f.

 

band med sådana resor.²⁵ Därvid synes man emellertid förutsätta att besöket skett i barnets, ej blott i föräldrarnas, intresse.²⁶
    Vad beträffar ideell skada kan det ifrågasättas, om ej även annan än den som omedelbart drabbats av kroppsskadan kunde få ersättning. I fransk rätt förekommer, att andra familjemedlemmar än den skadade får ersättning för sin oro och för sitt psykiska lidande.²⁷ Men redan den jämförelsevis snäva begränsningen av ersättning för sveda och värk enligt svensk rätt och den schematiska beräkning som är vanlig, lägger hinder i vägen för att man särskilt beaktar de anhörigas känslor.
    Besläktad med frågan, om ersättning för ideell skada kan utgå även till anhöriga till den närmast skadelidande, är den, om skadestånd kan tillfalla person som drabbas av psykisk chock vid åsynen av eller underrättelsen om svår skada som drabbar anhörig. Skälen för att medge skadestånd är dock starkare i detta fall, och det förefaller riktigare att bedöma fallet som en särskild typ av personskada än som tredje mans följdskada. Rätten till ersättning bör nämligen vara oberoende av om en underrättelse är felaktig eller om den är riktig. Svensk rättspraxis, som dock ej innefattar något avgörande i högsta instans, har emellertid icke medgivit skadestånd i sådana fall, med växlande och rätt intetsägande motiveringar.²⁸ Detta kan sättas i samband med en allmänt restriktiv inställning mot skadestånd för psykisk chock i den sparsamma praxis som förekommer.
    2.2. När den skadelidandes arbetsgivare lider förlust till följd av att denne ej kan fullgöra sitt arbete, kan ersättning tillfalla honom på endera av två vägar.
    Den ena vägen är genom ett direkt skadeståndsanspråk mot skadevållaren. Den princip i angloamerikansk rätt om »action for loss of services», som enligt vad nyss framgick kunde tillämpas när fader gått miste om sitt barns tjänster, var även tillämplig när arbetsgivare gått miste om arbetstagares tjänster. I USA anses arbetsgivaren fortfarande ha sådan rätt till skadestånd, även om betydelsen därav säges vara ringa numera.²⁹

 

²⁵ Se t. ex. NJA 1941 B nr 318, FFR 1950 s. 32 (NJA 1950 C nr 211), FFR 1950 s. 121 (NJA 1950 C nr 676). Se vidare om ersättning för vård och tillsyn NJA 1961 s. 572 samt NJA 1968 s. 23.

²⁶ Se rättsfall, anförda av Malmæus, Svensk rättspraxis i skadeståndsmål, 2 uppl. 1957, s. 388 f.

²⁷ Se Le Roy, L'évaluation du préjudice corporel, 2^e éd. 1959, s. 62 f. Principerna är dock rätt lösliga och olika avdelningar av Cour de Cassation synes ha olika praxis; se Revue trimestrielle de droit civil 1967 s. 815 ff.

²⁸ NJA 1933 B nr 292 (Malmæus, a. a. s. 377), SvJT 1946 rf. s. 77 (=FFR 1945 s. 343), FFR 1951 s. 183 samt FFR 1960 s. 318.

²⁹ Se härom Fleming, California Law Review Vol. 54, 1966, s. 1487 ff. Den skadelidandes egen rätt till skadestånd torde medföra det främsta hindret mot att i större utsträckning tillämpa principen, se nedan n. 32. 

    I de flesta länder har man emellertid förr eller senare slagit in på den andra vägen, nämligen att låta arbetsgivaren inträda i den skadelidandes rätt till skadestånd till den del detta motsvarar sjuklön, pension eller andra förmåner som han utgivit till denne.³⁰ I engelsk rätt har man visserligen i praktiken avskaffat »action for loss of services» i vad gäller förmåner till skadad arbetstagare och dessutom erkänt, att den skadelidande måste låta avräkna dessa förmåner från skadestånd, men regressrätt för arbetsgivare har ännu ej genomförts trots att förslag härom föreligger.³¹ Utvecklingen belyser emellertid hur den härledda regressrätten för arbetsgivaren kan fungera som ett alternativ till ett självständigt skadeståndsanspråk.³²
    I svensk rätt kan arbetsgivaren inträda i den skadelidandes rätt till skadestånd för sjuklön och pension, och man håller strängt på att arbetsgivarens rätt är härledd.³³ Han har därför ej bättre rätt än den skadelidande själv hade. Å andra sidan kan arbetsgivaren utöva regressrätt utan att man ingår på någon prövning om han själv lidit en förlust, och regressrätten förutsätter således ej att arbetsgivaren haft ökade löneutgifter på grund av arbetstagarens skada.³⁴
    Att arbetsgivaren ej har en självständig rätt till skadestånd mot den som vållat hans arbetstagare skada, kan sålunda förklaras med att härledd regressrätt för sjuklön och pension utgör ett bättre alternativ. Man undgår problem om att bestämma arbetsgivarens förlust och ställa denna i relation till arbetstagarens egen förlust, och man vinner en lösning av problemet om betydelsen av arbetstagarens eget medvållande.³⁵ Man får också en lösning som står i harmoni med den

 

³⁰ Se härom särskilt Marschall von Bieberstein, Reflexschäden und Regressrechte, 1967. I Tyskland begagnas emellertid i allmänhet konstruktionen, att den skadelidande arbetstagaren är skyldig att överlåta sitt skadeståndsanspråk till arbetsgivaren i den mån denne ersatt honom för hans förlust, se BGHZ 7,30 (19.6.1952), 21,112 (22.6.1956); jfr v. Marschall, a. a. s. 75 ff.

³¹ Law Reform Committee, Eleventh Report 1963 (Cmnd. 2017). Jfr t. ex. Salmond on the Law of Torts, 14th ed. by Heuston, 1965, s. 495 ff. Winfieldon Tort, 8th ed. by Jolowicz & Lewis 1967, s. 533 ff. En särskilt långtgåender egressrätt har införts av den gode samaritens sentida efterkommande; se Shalgi, A Benefactor's Right of Action against a Tortfeasor: A New Approachin Israel, Modern Law Review Vol. 29, 1966, s. 42 ff.

³² I USA är den skadelidande berättigad att samtidigt uppbära både sjuklön och skadestånd för förlorad arbetsförtjänst, enligt »the collateral source rule», och det saknas därför möjlighet att låta arbetsgivaren inträda i hans rätt till skadestånd. Se »Annotations» i 75 American Law Reports 2d, 1961, s. 885och 7 American Law Reports 3d, 1966, s. 516.

³³ Se särskilt NJA 1955 s. 676, 685, 691; jfr Karlgren, Skadeståndsrätt s.260 f, Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt, 1953, s. 15 ff.

³⁴ Se NJA 1936 s. 593 samt nyssnämnda rättsfall NJA 1955 s. 676 I—III.

³⁵ I dansk rätt, där ej lika klart den regeln tillämpas, att arbetsgivaren inträder i arbetstagarens rätt, synes rättsläget vara mera svårbedömt; jfr Stig Jørgensen, Erstatning for personskade og tab af forsørger, 1963, s. 155 ff, Tillæg til Erstatning . . ., 1966, s. 16 f samt Erstatningsret, 1966, s. 208 f, A. Vinding Kruse, Erstatningsretten, 2, 1965, s. 497 f. I norsk rätt har konstruktionen, att arbetsgivaren har en självständig rätt för lönebetalningar till skadad arbetare, 

när försäkringsinrättning utger ersättning som fyller samma funktion som sjuklön eller pension från arbetsgivaren och som avräknas från skadeståndet (jfr nedan 2.4).
    Ifall arbetsgivaren lider annan förlust genom arbetstagarens skada än att han nödgas utge sjuklön till denne, t. ex. om han måste inställa sin egen verksamhet när han saknar hjälp av en kvalificerad anställd, utgår intet skadestånd.³⁶ Här framträder mera direkt principen, att arbetsgivaren ej har något självständigt skadeståndsanspråk på grund av skada som drabbar anställd.
    2.3. Ej blott den skadades arbetsgivare, utan även arbetstagare, som är anställd hos honom, kan lida förlust genom att gå miste om arbetstillfällen. Denna situation får säkerligen bedömas på samma sätt som den att arbetstagare går miste om arbetstillfällen och därigenom om inkomster när arbetsgivarens egendom skadas (jfr nedan 3.9.), dvs. skadestånd utgår ej till arbetstagaren.³⁷
    2.4. Om försäkringsbolag eller annan försäkringsinrättning lider förlust till följd av att försäkrad person skadas, finns ingen självständig rätt till skadestånd, på sin höjd en härledd regressrätt.³⁸ Principen, som har större betydelse vid sakskada än vid personskada, är särskilt starkt rättspolitiskt motiverad: skadevållaren bör ej kunna ådraga sig ökad skadeståndsskyldighet genom att den skadelidande åtnjuter försäkringsskydd.³⁹
    2.5. Vid dödsfall kan den som enligt lagstadgande är berättigad till underhåll av den dödade erhålla skadestånd efter en skälighetsprövning, jämlikt strafflagen 6 kap. 4 §. Regeln brukar räknas som undantag från principen, att endast den omedelbart skadelidande blir berättigad till ersättning. Den begränsning som skälighetsprövningen innebär har satts i samband med skadans indirekta karaktär; man har menat att om undantagsvis även den som lidit en medelbar skada erhåller skadestånd, han bör få underkasta sig större begränsningar än skadelidande i allmänhet.⁴⁰ Resonemanget är något tvivelaktigt; såsom tidigare framhållits får vid personskada somej leder till dödsfall de anhöriga ersättning via det skadestånd som kommer den skadade till del, och olikheten mellan denna situation

 

tillämpats i ett bekant rättsfall, NRt 1939 s. 45. Då i senare avgöranden den som lidit indirekt förlust till följd av sakskada ej fått ersättning, har detta ansetts stå i strid med nämnda avgörande, vilket bidragit till att öka osäkerheten om norsk rätts ställning. Se särskilt Selvig, Lov og Rett, 1963 s. 197 ff och Fleischer, ibid em 1964 s. 456.

³⁶ Se särskilt SvJT 1946 rf. s. 28 (=FFR 1945 s. 339), där en person, som med sin häst utförde körningar för försvarets räkning, krävde skadestånd för förlorad körlega under viss tid efter det kusken skadats. Yrkandet ogillades.

³⁷ Se om utländsk rätt v. Marschall, a. a. s. 120 ff.

³⁸ Se härom Hellner, a. a. s. 13 ff.

³⁹ Jfr nedan vid n. 44.

⁴⁰ Se t. ex. Förhandlingarna vid det 13 nordiska juristmötet 1925, (utg. 1926) s. 96 ff, 111 ff och Strahl, SOU 1950:16 s. 144 f. 

och den vid dödsfall bör ej överdrivas. Rättspolitiskt kan ingalunda efterlevandes rätt till skadestånd anses vara generellt mindre starkt motiverad än andra fall av skadestånd vid personskada. Därmed skall ej bestridas att på andra grunder skälighetsprövning kan vara berättigad vid ersättning till efterlevande. Självständigheten i de efterlevandes rätt är för övrigt såtillvida inskränkt, som den dödades medvållande medför reduktion av det skadestånd som tillkommer de efterlevande. Rätten till skadestånd för efterlevande utgör uppenbarligen ett specialfall, som ej kan jämföras med andra fall där det kan komma i fråga att ge tredje man en självständig rätt till skadestånd.
    2.6. Sammanfattningsvis kan konstateras, att vid personskada man i svensk rätt håller strängt på principen, att endast omedelbart skadelidande får skadestånd, med det nyssnämnda särpräglade undantaget för ersättning till efterlevande. För de flesta fall där det skulle kunna ifrågakomma att tillerkänna tredje man en rätt till skadestånd, talar särskilda, mer eller mindre starka skäl häremot, icke minst att en härledd regressrätt för ersättningar till den skadelidande i förekommande fall utgör en bättre lösning. Eventuella önskemål om utvidgning av rätten till skadestånd, t. ex. vid chockskador på grund av underrättelse om nära anhörigs skada, bör uppenbarligen bedömas utan hänsyn till någon allmän princip om skadeståndets begränsning till att gälla den omedelbart skadelidandes förlust.⁴¹

 

 

3. Sakskador

 

Vi har här att räkna med ett stort antal olikartade möjligheter för tredje man att få skadestånd på grund av skada å annan tillhörig egendom.
    3.1. Stundom kan orsakande av skada på annans egendom vara en mot tredje man riktad brottslig handling, och den senare är då enligt allmänna regler berättigad till skadestånd för sin förlust. Som exempel kan nämnas, att åsättande av eld på egen eller annans egendom kan vara försäkringsbedrägeri, riktat mot försäkringsgivare som meddelat försäkring på egendomen, och det medför då skadeståndsskyldighet mot denne.⁴² En systematisk genomgång av andra tänkbara fall, där på liknande sätt skadestånd kan utgå därför att handlingen är brottslig, kommer ej i fråga här.⁴³

 

⁴¹ Jfr dock Kr. Andersen, Lov og rett 1962 s. 166 ff men häremot Fleischer, Lov og rett 1964 s. 450 n. 4.

⁴² Se NJA 1939 s. 525 samt 1951 s. 401; jfr Hellner a. a. s. 20 f.

⁴³ I rättssystem där man ej har principen att vid allmän förmögenhetsskadaskadestånd blott utgår vid brottslig handling, kan skadestånd utgå i större utsträckning. I tysk rätt kan sålunda BGB § 826 tillämpas; se von Caemmerer, ZHR 127 (1965) s. 246 f. 

    3.2. När försäkrad egendom skadas har, bortsett från det nu nämnda fallet, försäkringsgivaren ingen självständig rätt, men han kan stundom inträda i den närmast skadelidandes rätt, med stöd av 25 § försäkringsavtalslagen eller särskilda klausuler. Att försäkringsgivaren här saknar en självständig rätt behöver ej motiveras med hänvisning till allmänna principer om att tredje mans förlust ej ersättes; avgörande är att en självständig rätt för tredje man skulle kunna medföra, att en av den skadelidande tecknad försäkring ökade skadevållarens ansvar. Det ligger ej i rättsordningens intresse att uppehålla någon regel som kan leda till sådant resultat; tvärtom finner vi allt mer utbredda strävanden att låta försäkring medföra en lindring av skadeståndsskyldigheten.⁴⁴
    3.3. Mera allmän räckvidd har frågan, om vid sakskada ej blott ägaren utan även innehavaren av annan rätt till egendomen kan erhålla skadestånd. Egendomen kan vara föremål för annans säkerhetsrätt, t. ex. panträtt eller retentionsrätt, den kan vara utmätt förägarens gäld, den kan vara utlånad eller uthyrd till annan, osv. Om egendom skadas under pågående överlåtelsetransaktion måste man avgöra, om säljare eller köpare skall vara berättigad till skadestånd för skadan. Ifall egendom som kommissionär köpt eller sålt för kommittentens räkning skadas medan den är i kommissionärens besittning, eller innan tredje man levererat resp. betalt den, uppstår på liknande sätt frågor om kommittenten eller kommissionären är berättigad till skadestånd.
    Tredje mans rätt till skadestånd i sådana situationer har uppenbarligen nära sammanhang med ägarens rätt. Frågan blir ofta om tredje man har någon självständig rätt till det skadestånd som skadevållaren är skyldig att utge, ej om skadestånd överhuvud skall utgå. Detta förutsätter vanligen att skadeståndet avser värdet av skadad egendom, ej något annat slag av förlust. Men även om man inskränker sig till värdeersättning, kan man med självständig rätt mena olika saker, och man bör ej utgå från att samma bedömning bör ske i alla avseenden. En sak är vem som har företräde ifall t. ex. ägaren är i konkurs och tredje man och konkursboet därför konkurrerar om anspråket mot den skadeståndsskyldige. En annan sak är om ägarens medvållande, om denne innehade egendomen då den skadades, skall gå ut även över tredje man. En tredje sak är vem som är legitimerad att uppbära ersättning.
    När man kommer in på sådana frågor blir det uppenbart — vilket kanske varit rätt klart från början — att man här befinner sig på ett område som ligger nära det för försäkring av tredje mans intresse.

 

⁴⁴ Jfr Hellner, a. a. s. 9 f.

 

Härom innehåller som bekant försäkringsavtalslagen bestämmelser i 54—58 §§. Diskussionen om tredje mans rätt till skadestånd har också rört sig med argument som ganska väl motsvarar dem som förekommit vid debatten om försäkring av tredje mans intresse, inte minst tidigare innan lagstiftning om försäkringsavtal införts. Även inom skadeståndsrätten har man sålunda rört sig med begreppet »intresse»,⁴⁵ och en ofta förekommande frågeställning har inom båda rättsområdena varit, om ej blott den som har sakrätt utan även den som har fordringsrätt skall vara berättigad till skadestånd.⁴⁶ Flera författare hänvisar också direkt till reglerna om försäkring av tredjemans intresse.⁴⁷
    Det kan vara skäl att till en början fråga, vilket berättigande analogien till 54 § försäkringsavtalslagen här har. Detta stadgande innehåller ju en dispositiv regel om att försäkring utan särskilt avtal skall gälla till förmån för tredje man. Hur långt med försäkringen skall gå är föremål för olika regler, och ej ens mellan de nordiska lagarna är överensstämmelsen fullständig. 54 § gäller endast försäkringar som avser värdet av försäkrad egendom, ej andra.
    Dessa förhållanden kan emellertid vara ägnade att klargöra berättigandet och räckvidden av analogien. 54 § avser till en början att bestämma, om över huvud ersättning skall utgå i ett antal situationer, där det kunde ifrågasättas att alls ingen försäkringsersättning utgår, t. ex. när ägaren överlåtit försäkrad egendom till annan.⁴⁸ Här behövs intet stöd av analogi; om en viss ägare är den förste eller är senare i raden av ägare spelar ingen roll för hans rätt till skadestånd. 54 § reglerar vidare försäkring för annans räkning, t. ex. av säljare för köpares räkning eller av innehavare för ägares räkning; denna situation har ingen egentlig motsvarighet vid utomobligatoriska skadeståndskrav.
    54 § bestämmer emellertid vidare, vem som skall ha företrädesrätten till försäkrad egendom när flera intressenter gör anspråk på den. I detta avseende bör 54 § kunna utgöra utgångspunkten för en analogi till skadeståndsrätten.⁴⁹ Om ägare och panthavare, avbe-

 

⁴⁵ Se t. ex. Stang, Erstatningsansvar, s. 313 ff. Jfr om förhållandet mellan intresse i försäkringsrätten och skadeståndsrätten särskilt Riska, FJFT 1966s. 7 ff.

⁴⁶ Jfr Ussing, Erstatningsret s. 164 ff, som tar avstånd från tanken att endast innehavare av sakrätt blir berättigad till skadestånd.

⁴⁷ Se särskilt Karlgren, Skadeståndsrätt s. 247 f, Ussing, Erstatningsret s.164 f.

⁴⁸ Jfr Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 300 ff.

⁴⁹ Företrädesrätten till ersättning för utmätt egendom har visserligen bedömts efter helt andra principer i ett fall där försäkring endast avsåg försäkringstagarens eget intresse och sålunda 54 § ej var tillämplig; se NJA 1965 s. 224. Den knappa motiveringen möjliggör emellertid ej några vittgående slutsatser härav; jfr Hellner, SvJT 1968 s. 298 f. Se vidare NJA 1941 s. 711. 

talningssäljare och avbetalningsköpare, säljare och köpare av egendom som befinner sig under transport, kommittent och kommissionär, fastighetsägare och arrendator, eller andra intressenter, konkurrerar med varandra om rätten till skadestånd, synes 54 § och principerna för dess tolkning kunna ge stöd för bedömningen av vem som skall ha företräde. Om man exempelvis vill avgöra, vilken betydelse det har att någon står faran för godset, synes alldeles samma överväganden ha relevans när konkurrensen gäller skadestånd som när den gäller försäkringsersättning.⁵⁰ För att tillämpa samma bedömning talar också betydande praktiska skäl. Om exempelvis försäkrade varor som befinner sig under transport skadas under sådana omständigheter, att redaren blir skadeståndsskyldig, vore det föga praktiskt om företrädesrätten till ersättning skulle bli en annan ifall någondera parten kräver redaren direkt än om han går den mera normala vägen att uttaga försäkringsersättning och sedan låta försäkringsgivaren utöva regressrätt.⁵¹
    I de fall där det är mera tveksamt, om reglerna om försäkring av tredje mans intresse är tillämpliga, t. ex. om fastighetsägare och hyresgäst konkurrerar om ersättning, kan analogien till skadeståndsrätten synas mindre säkert grundad. Men den argumentering som förts i sådana fall torde ofta kunna tillämpas även om konkurrensen skulle gälla skadeståndsanspråk,⁵² och nyssnämnda praktiska skäl, avseende fall där både rätt till försäkringsersättning och till skadestånd finnes, talar likaså för en enhetlig bedömning.
    Legitimationsreglerna i 57 och 58 §§ försäkringsavtalslagen lämpar sig däremot mindre väl som stöd för en analogi, eftersom de ger försäkringstagaren en särställning. Vid skadeståndsanspråk finns emellertid ingen som står i en relation till den skadeståndsskyldige motsvarande den som försäkringstagaren har till försäkringsgivaren. Möjligen kan man med någon försiktighet använda reglerna som stöd för en slutsats, att den skadeståndsskyldige, när han ej vet om att tredje man har företrädesrätt framför den som från hans synpunkt synes närmast berättigad, kan bli befriad genom betalning till den senare. Men för en sådan allmän sats torde även annat stöd kunna vinnas, och i många fall fordras en mera preciserad regel.⁵³

 

⁵⁰ Jfr Karlgren, a. st.

⁵¹ Jfr en norsk lagmannsrettsdom där köpare tillerkändes skadestånd av den som skadat en av honom köpt häst, som var i säljarens vård och som vid tiden för skadan måste anses ha varit åtskilligt mera värd än köpeskillingen; referat och diskussion hos Selvig, a. a. s. 203 f. Enligt Selvig var det här fråga om fördelningen av ersättningen mellan olika intressenter, och att köparen erhöll skadestånd var utan betydelse för skadevållarens sammanlagda ansvar.

⁵² Jfr särskilt NJA 1958 s. 109 samt Hellner, Om försäkringsbara intressen (Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 14), 1957, s. 38 ff.

⁵³ Jfr A. Vinding Kruse, Erstatningsretten s. 390.

 

Legitimationen torde vanligen tillkomma besittaren, vare sig denne är ägare eller annan intressent.⁵⁴
    Försäkringshavares rätt att få ersättning även om försäkringstagaren vållat försäkringsfallet med grov vårdslöshet eller uppsåtligen, och hans skydd mot försäkringstagarens överträdelse av biförpliktelse i vissa andra situationer,⁵⁵ lämpar sig uppenbarligen ej heller som stöd för en analogi. Även i detta avseende torde ofta innehavarens medvållande bli prejudicerande för samtliga ersättningsberättigade.
    3.4. 54 § avser endast försäkringar som motsvarar försäkrad egendoms värde, och en bakomliggande tanke är, att det i dessa fall, bortsett från legitimation och vållande till försäkringsfallet, är likgiltigt för försäkringsgivaren vem som uppbär försäkringsersättningen.⁵⁶ Härav följer en viktig begränsning i möjligheten att draga slutsatser av stadgandet för skadeståndsrätten. Detta ger ej stöd för att tredjeman bör ha rätt till skadestånd när han lidit någon särskild förlust som icke kan hänföras till ett med ägarens konkurrerande intresse i den skadade egendomens värde, t. ex. om en nyttjanderättshavare har drabbats av driftsavbrott till följd av annans skada.⁵⁷ Att reglerna om försäkring av tredje mans intresse ej ger stöd för en analogi kan emellertid ej heller utgöra skäl för att vägra nyttjanderättshavare eller annan tredje man sådan ersättning, eftersom situationen överhuvud är en annan än den som 54 § avser. Frågan måste därför diskuteras mera självständigt.
    Ussing har beträffande fall där egendom är uthyrd och sammanlagda värdet av ägarens och hyrestagarens rätt överstiger värdet av saken om den ej varit uthyrd framställt den meningen, att »enhverret til (eller over) tingen, d. v. s. til straks eller senere at udøve en raadighed over den, maa kunne danne grundlag for erstatningskrav.»⁵⁸ Med detta fall synes för den följande diskussionen kunna jämställas att hinder i brukande drabbar annan än ägaren till skadad egendom.
    Man synes som en särskild regel kunna uppställa, att den som till följd av hyra, arrende eller annan sådan rätt stadigvarande innehar egendom och sålunda är i ägarens ställe beträffande denna, skall ha en självständig rätt till skadestånd även i vad avser särskilt högt värde för honom samt förlust genom driftsavbrott. Om exempelvis ett hus, i vilket ett antal lägenheter är uthyrda som butiker, skadas till

 

⁵⁴ Jfr BGB § 851.

⁵⁵ Se härom Hellner, Försäkringsrätt s. 319 ff.

⁵⁶ Se Hellner, a. a. s. 302 f, 307.

⁵⁷ Jfr Ussing, Erstatningsret s. 165 samt betr. tysk rätt von Caemmerer, ZHR 127 (1965) s. 252.

⁵⁸ Ussing, a. a. s. 165; jfr A. Vinding Kruse, Erstatningsretten s. 386, 389 f.

 

följd av annans vållande, bör samtliga butiksinnehavare vara berättigade till skadestånd för driftsförlust på samma sätt som fastighetsägaren själv.⁵⁹ Det permanenta brukandet bör sålunda behandlas på samma sätt som innehavet på grund av äganderätt. Detta överensstämmer med vad som anses gälla vid immissionsskador, där brukare i likhet med fastighetsägare, men i motsats till skadelidande i allmänhet, betraktas som ersättningsberättigade.⁶⁰ Nyttjanderättshavare betraktas även som »sakägare» enligt expropriationsrättsliga och vattenrättsliga regler.⁶¹
    Motsvarande fråga kan uppkomma t. ex. om annan än ägaren brukar bil som skadas vid kollision med annan bil under sådana omständigheter att ägare och förare av den senare blir skadeståndsskyldiga. Här synes det uppenbart, att avgörande för brukarens rätt till stilleståndsersättning ej kan vara, huruvida hans nyttjanderätt har sakrättslig karaktär eller ens om brukaren vid tillämpning av 54 § försäkringsavtalslagen skulle ansetts vara skyddad intressent. Brukaren är, i varje fall vid långvarigt brukande som undantränger ägarens, berättigad till stilleståndsersättning.⁶²
    Det kan emellertid ifrågakomma att gå ännu ett steg vidare, nämligen att tillerkänna skadestånd även till den som lider förlust därför att han hindras i permanent brukande som ej utesluter ägarens nyttjande av den skadade egendomen, t. ex. från partiellt brukande av annan tillhörig och av denne själv i huvudsak brukad fast egendom.⁶³ Ett vattenrättsligt avgörande tyder på att det fordras dels ett stadgat brukande och dels också en viss rättslig anknytning till den skadade egendomen för att sådant skadestånd skall kunna utgå.⁶⁴ Partiellt bruk av lösören tillsammans med ägaren torde sällan ha sådan karaktär att det kan ge upphov till rätt till ersättning, utan

 

⁵⁹ Om ägaren betraktades som ensam ersättningsberättigad, skulle den skadeståndsskyldige på sin höjd kunna förpliktas ersätta hans förlust av hyresinkomster (jfr hyreslagen 10, 11 och 16 §§), och i övrigt skulle ingen ersättning för driftsavbrott kunna utgå.

⁶⁰ Se i rättspraxis NJA 1936 s. 552, 1940 s. 508, 1952 s. 141. Jfr jordabalksförslagen, SOU 1947:38 s. 127, SOU 1960:25 s. 71 samt Immissionssakkunnigas betänkande SOU 1966:65 s. 52.

⁶¹ Se hänvisningar nedan n. 66.

⁶² Se NJA 1964 s. 85 (RR:n och HovR:n).

⁶³ Jfr en dansk Sø- og Handelsretsdom i UfR 1960 s. 932 (privat järnväg som enligt avtal hade rätt att nyttja bro fick ersättning för driftsinställelse från den som påseglat bron).

⁶⁴ NJA 1965 s. 182. HD biföll yrkande om ersättning för försvårad virkesutdrivning vid flottled till ägare av fastighet, som visserligen ej hade strand vid flottleden men dock låg inom flottledens drivningsområde, men ogillade yrkande om ersättning till ägare av fastighet, som vid tiden för den åtgärd som föranledde ersättningsyrkandet ej tillhörde drivningsområdet men varifrån senare drivning skedde till flottleden. Se vidare Ljungman i Rättsvetenskapligastudier tillägnade minnet av Ph. Hult, 1960, s. 286 ff, L. Persson i SOU1966:65 s. 445 med hänvisningar. 

detta får i stället bedömas enligt regler om medkontrahents rätt till ersättning i allmänhet (nedan 3.6—9).⁶⁵
    3.5. Senast diskuterade fall har främst rört undandragande av möjlighet att nyttja egendom som tillhör annan. En annan typ av indirekta förluster utmärkes av att granne till den vars fastighet skadas lider olägenhet härav. Dylika situationer har rönt särskilt beaktande inom expropriationsrätten, och där anses den granne, vars mark ej tagits i anspråk, ej vara berättigad till ersättning.⁶⁶ Principen torde gälla även inom den allmänna skadeståndsrätten.⁶⁷
    3.6. Det återstår att diskutera den förlust som kan uppstå för tredje man när han, utan att något av de tidigare nämnda fallen är för handen, står i avtalsförhållande eller liknande relation till ägaren av skadad egendom.⁶⁸ Dessa situationer skiljer sig — trots att gränsfall givetvis uppstår — från de senast behandlade genom att dels medkontrahentens förlust ej på samma sätt som i dem undantränger ägarens förlust, dels medkontrahenten ej i sitt stadigvarande brukande har en särskild omständighet som talar för att tillerkänna honom ersättning. Avtalet eller relationen avser ofta men ej nödvändigtvis den skadade egendomen. Exempel på att tredje man träffat avtal om den skadade egendomen är att han köpt denna och att han lider

 

⁶⁵ Jfr ur dansk skadeståndsrättslig praxis højesteretsdom i UfR 1958 s. 73 (yrkande om ersättning för bl. a. förlorad arbetsförtjänst på grund av oriktigt beslag av spelautomater ogillades, då den som framställt yrkandet ej haft »en sådan retlig tilknytning til spilleapparaterne, at han på grundlag heraf kan rejse erstatningskrav efter retsplejelovens § 1018 c . . .»). Se också Ussing,a. a. s. 165 men däremot A. Vinding Kruse, a. a. s. 390 f. I en norsk lagmannsrettsdom, återgiven av Selvig, Lov og rett 1963 s. 201 f, tillerkändes den som tillsammans med ägare brukade bil ersättning. Omständigheterna var här särpräglade, och fallet illustrerar väl gränsdragningssvårigheterna.

⁶⁶ Se härom särskilt Betänkande med förslag till lag om expropriation m. m., 1910, s. 135, Ljungman (& Stjernquist), Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, 2, 3 uppl. 1968, s. 41 f med hänvisningar, samt Om skada och olägenhet från grannfastighet, 1943, s. 208 f. För att ersättning för minskad möjlighet att utnyttja vatten skall utgå synes fordras, att den minskade möjligheten samtidigt innebär, att användningen av en den ersättningsberättigade tillhörig fastighet menligt påverkas; se särskilt NJA 1958 s. 215 samt Ljungman, a. a. s. 306 ff, Viklund, Om ersättning enligt vattenlagen, 1964, s. 7 f, 16 f, L. Persson i SOU 1966:65 s. 438 ff.

⁶⁷ Se NJA 1944 s. 417. Genom tjuvjakt hade skada å älgbeståndet i en traktägt rum, och fastighetsägarna i trakten yrkade ersättning bl. a. för minskat avelsvärde. HD tillerkände ersättning för det minskade avelsvärdet åt de ägare på vilkas mark tjuvjakten ägt rum, men ogillade kraven på sådan ersättning från ägare till närliggande marker, vilka hävdade att de likaledes lidit skada genom att älgar skjutits vilka förflyttade sig över hela trakten.

⁶⁸ Hithörande situationer behandlas stundom under rubriken »fordringars skydd mot tredje man» el. dyl., se t. ex. Ussing, Obligationsretten, Almindelig del, 4 udg. ved A. Vinding Kruse, 1967, s. 445 ff, Augdahl, Den norske obligasjonsretts almindelige del, 3 utg. 1963, s. 418 ff, Arnholm, Privatrett III, Almindelig obligasjonsrett, 1966, s. 321 ff. De har dock föga gemensamt med de flesta andra frågor som behandlas under denna rubrik, och det är ej lämpligt att sammanföra dem med t. ex. frågor om arbetsgivares regressrätt. Jfr ovan n. 4, 35. 

en förlust som ej täckes av den andel i värdeersättning som enligtvad tidigare sagts må tillkomma honom. Exempel på avtal som ej rörskadad egendom är att arbetstagare, som är anställd hos ägaren, gårmiste om arbetsinkomst till följd av skadan.
    3.7. I dessa situationer råder ofta ett nära samband mellan de olika rättsliga relationerna. Man kan sålunda tala om ett trekantsförhållande skadevållaren — ägaren — dennes medkontrahent. Det är därför skäl att innan förhållandet mellan tredje man och skadevållaren diskuteras, uppmärksamma även de båda andra relationerna, dvs. mellan ägaren och dennes medkontrahent (köparen resp. arbetstagaren) samt mellan ägaren och skadevållaren.
    a) I vissa fall blir ägaren till egendom skadeståndsskyldig mot sin medkontrahent om han underlåter att uppfylla sitt avtal, även om detta beror på att någon utomstående vårdslöst skadat egendomen. Om den som sålt varor genom leveransavtal hindras från att uppfylla avtalet genom att tredje man skadar de varor, varmed han tänkt fullgöra avtalet, blir han enligt 24 § köplagen skadeståndsskyldig mot köparen på grund härav. Indirekt får tredje man härigenom ersättning för sin förlust, eller rättare sagt, han undgår förlust. Om arbetsgivaren ej kan ge sina anställda arbetstillfällen därför att hans egendom skadats, kan han vara skyldig att trots detta avlöna dem och blir då skadeståndsskyldig om han avskedar dem utan iakttagande av uppsägningstid. Även i detta fall undgår tredje man, dvs. arbetstagaren, förlust tack vare sitt kontraktsmässiga anspråk mot ägaren.
    De anförda exemplen visar emellertid, att detta indirekta skydd för tredje man är ganska prekärt. Säljarens skadeståndsskyldighet enligt köplagen kan vara utesluten genom en bestämmelse i köpavtalet. Om köpet utgjorde speciesköp är säljaren kanske ej skadeståndsskyldig ens enligt köplagen (23 §). Arbetstagare kan vara utsatt för omedelbar permittering när arbetsgivaren saknar arbetsuppgifter för honom, eller för avskedande med kort uppsägningstid. Det kan också inträffa att köparen resp. arbetstagaren har anspråk på skadestånd mot ägaren men går miste om detta, t. ex. genom underlåten reklamation vid fel i godset. Betydelsen av en rätt till skadestånd mot skadevållaren beror sålunda starkt av vad som gäller mellan ägaren och tredje man.
    b) I förhållande till skadevållaren kan ägaren i viss utsträckning kräva ersättning även för skadestånd som han nödgas utge till sin medkontrahent. Hans rätt härtill är emellertid i skilda avseenden begränsad och delvis oklar.
    Om ägaren sålt egendomen till tredje man och när den skadas

 

blir skyldig utge skadestånd eller vite till denne, torde han åtminstone i vissa fall kunna kräva skadevållaren på ersättning för skadeståndet resp. vitet. Liknande fall har förekommit i köprättslig praxis, och bedömningen torde bli ungefär densamma som i utomobligatoriska förhållanden.⁶⁹ Någon undantagslös regel gäller emellertid ej ens i köprätten; tvärtom finns också fall där sådana ersättningskrav har ogillats, utan att det är helt klart vilket skälet varit. Utom begränsning på grund av adekvansbedömning kan också ha inverkat att ägaren försummat att minska sin skada, varigenom han går miste om rätt till ersättning från skadevållaren.⁷⁰ Tydligt är, att man i denna situation kan komma in på åtskilliga vanskliga spörsmål. Ifall ägaren ej är skadeståndsskyldig mot köparen av godset men likväl har utgivit eller vill utge ersättning till denne för förlust som drabbat honom, bör han uppenbarligen ej kunna av skadevållaren kräva ersättning härför.⁷¹
    Om ägaren till egendom som skadats nödgas utge arbetslöner till anställda utan att i gengäld erhålla produktivt arbete (en bilskolavars bil skadats är exempelvis skyldig att utge lön till billärare trots att denne måste gå sysslolös under den tid när bilen är till reparation), torde han enligt svensk rätt vara berättigad till ersättning härför av skadevållaren, om han hade en juridisk skyldighet att utge arbetslön men ej eljest. I ett rättsfall har ägaren till en bil förgäves yrkat skadestånd för arbetslöner, som han utgivit utan motsvarande nytta när bilen varit till reparation, då han visserligen kunnat permittera de anställda men ej velat göra detta för att icke riskera att personalen lämnade honom helt. HD:s motivering var, att mellan skadan å bilen och den kostnad, som uppkommit för honom genom atthan underlåtit att permittera personalen, »icke kunde anses föreligga sådant samband» att den skadeståndsskyldige hade att svara för kostnaden.⁷²

 

⁶⁹ Se t. ex. NJA 1913 s. 276 och härtill Hellner, TfR 1966 s. 310, Köprätt, 3 uppl. 1967, s. 105, Rodhe, Obligationsrätt, 1956, § 46 vid n. 52 samt Saxén, a. a. s. 178 f.

⁷⁰ Se exempelvis NJA 1920 s. 452 och härtill Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. 1960, § 25 vid n. 14 a.

⁷¹ I tysk doktrin har det dock ifrågasatts, att skadestånd skulle utgå, när köpare framställt anspråk på grund av att han sålt varan vidare och den haft skadebringande egenskaper som drabbat senare köpare. I rättspraxis har emellertid ett sådant krav ogillats, se BGHZ 40, 91 (10.7.1963) s. 99 ff. Se härtill von Caemmerer, ZHR 127 (1965) s. 267 ff, Diederichsen, Die Haftung des Warenherstellers, 1967, s. 106 ff samt beträffande skador på elektriska kablar (varom nedan 3.10) Glückert, Archiv für die civilistische Praxis (AcP) 166 (1966) s. 327 ff.

⁷² NJA 1959 s. 552; se vidare Malmæus, Om stilleståndsersättning (Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 19), 1966, s. 12 ff. Se även A. Vinding Kruse, Erstatningsretten s. 392. Jfr sjömanslagen 41 §, som ger sjömanrätt till lön när han blir utan anställning till följd av fartygs förolyckande. 

    När en bilägare ådrar sig kostnad för vidarebefordran av passagerare i en bil som skadats, synes han kunna få ersättning för denna även om han ej haft juridisk skyldighet att trots skadan befordra passagerarna till bestämmelseorten.⁷³ Troligen får man i sådana situationer mera skönsmässigt bedöma, om förlusten står i tillräckligt nära sammanhang med skadan på bilen.
    3.8. Vad som nu skildrats innefattar betydande skäl mot att tillerkänna medkontrahenten en självständig rätt till skadestånd.
    Ifall ägaren själv utgivit ersättning till sin medkontrahent menlikväl ej kan återkräva denna ersättning från den skadeståndsskyldige, därför att förlusten anses vara en inadekvat följd av skadan, bör medkontrahenten ej kunna kringgå denna begränsning genom att själv kräva skadestånd av skadevållaren. När exempelvis åkeriägaren ej är berättigad att av skadevållaren erhålla ersättning för arbetslöner, som han utgivit för att undvika att hans arbetstagare skall lämna honom, bör givetvis ej heller arbetstagarna, ifall situationen i stället hade varit den att arbetsgivaren faktiskt permitterat dem, kunna kräva skadestånd av skadevållaren. Adekvansbegränsningen av ägarens rätt till skadestånd måste sålunda slå igenom även mot tredje man. Men även om skälet till att ägaren ej erhåller skadestånd skulle vara att han underlåtit att begränsa sin förlust (något som ofta ligger nära följderna av adekvansbegränsning) el. dyl., talar starka skäl för att ha samma bedömning i båda relationerna. Det kan nämligen betvivlas, att det är någon mening med att i förhållande till skadevållaren upprätthålla en begränsning i vad gäller lön och skadestånd, som ägaren faktiskt utgivit till tredje man, ifall den som erhållit lönen eller skadeståndet skulle vara berättigad att själv kräva skadestånd.
    Detta leder i och för sig ej till någon annan slutsats än att begränsningar, som gäller i förhållande till ägaren, bör slå igenom även i förhållande till dennes medkontrahent. Men även andra skäl talar bestämt för att inskränka tredje mans rätt. En självständig rätt till skadestånd medför i särskilda situationer nya problem. Antag att den som köpt egendom kräver skadestånd av den som skadat egendomen medan den var i säljarens besittning. Kan skadevållaren göra gällande att säljaren egentligen var skadeståndsskyldig mot köparen och att denne därför ej lidit någon förlust? Kan han omvänt göra gällande, att köparen ej varit berättigad att kräva skadestånd av säl-

 

⁷³ FFR 1956 s. 285 (HovR:n för Övre Norrland). Jfr en dansk landsretsdomi UfR 1953 s. 205 (järnväg fick ersättning för kostnaden för att vidarebefordra passagerare som befunnit sig i skadad rälsbuss, ävensom passagerare som skulle ha befordrats med senare tåg, av traktorförare som var ensam ansvarig för kollision med rälsbussen). 

jaren, därför att köparen underlåtit att göra täckningsköp, och att han på denna grund ej heller är berättigad till skadestånd av skadevållaren? Kan skadevållaren göra gällande, att han har en kvittningsgill motfordran mot säljaren? Liknande frågor kan ställas om i stället arbetstagaren, som gått miste om arbetstillfällen, kräver skadevållaren på skadestånd.
    I denna situation har också det inledningsvis (1.3) anförda argumentet, att en rätt till skadestånd från tredje man blir till en slumpvis inträffande förmån för ägarens medkontrahent, avsevärd vikt. Antag att en köpare saknar rätt till skadestånd från säljaren, därför att denne antingen blott ansvarar för vållande eller — ett mycket praktiskt fall — friskrivit sig från ansvar. Köparen måste då i de flesta praktiskt uppkommande situationer räkna med ett ej ha rätt till ersättning. En rätt till skadestånd för honom i de situationer, där säljarens underlåtenhet att prestera i enlighet med avtalet beror påen skadevållares handlande, blir sålunda ett skydd endast för undantagsfall.
    Även ett annat av de inledningsvis anförda argumenten, nämligen att man hellre bör ha en enkel och skarp regel än gå in på komplicerade bedömningar om adekvans m. m., har här avsevärd relevans.⁷⁴ Det ligger på grund av de olika skäl som nu anförts nära tillhands att som allmän princip helt avskära tredje man från en självständig rätt till skadestånd. Denne får då hålla sig till sin medkontrahent, dvs. ägaren till den skadade egendomen, och om han enligt avtalet med denne kan utkräva ersättning erhåller han sådan; eljest blir han utan.⁷⁵
    Man kunde uttrycka en sådan princip så, att ägaren har regressrätt mot skadevållaren för vad han nödgas utge till tredje man. Denna regressrätt är dock av rakt motsatt karaktär mot arbetsgivares och försäkringsgivares. Ägarens rätt är självständig. De invändningar som skadevållaren kan göra på grund av medvållande osv. beror av förhållandet till ägaren, ej av förhållandet till tredje man (dvs. köpare eller arbetstagare). Skadevållaren kan ej heller mot ägaren göra gällande, att han ej varit skadeståndsskyldig i förhållande till tredje man. Däremot kan han göra gällande t. ex. att ägaren kunnat begränsa sin förlust genom ett annat handlande i relation till medkontrahenten. Den praktiska effekten blir emellertid liknande den som uppstår genom att arbetsgivares och försäkringsgivares rätt är härledd, nämligen att man uppnår enhetlighet i förhållandet mellan skadevållare och skadelidande.

 

⁷⁴ Jfr von Eyben, TfR 1954 s. 237.

⁷⁵ Jfr von Caemmerer, ZHR 127 (1965) s. 248 f.

 

23—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

    Givetvis kan man tänka sig undantag från en sådan princip. En möjlighet är att tredje man blir berättigad till ersättning om skadevållaren handlade med uppsåt att tillfoga honom skada.⁷⁶ Men eftersom svensk rätt i andra liknande situationer endast ålägger skadeståndsskyldighet vid straffbar handling, synes det saknas stöd för att just i denna situation tillägga uppsåtet någon självständig betydelse. Det är emellertid möjligt att uppsåtet kommer att föra över handlingen till det straffbara området. Mera speciella undantag kommer också i fråga, och två tidigare behandlade fall, nämligen rätt till del i värdeersättning och rätt till skadestånd vid intrång i stadigvarande bruk, kan betraktas som sådana undantag. Om man i övrigt vill införa undantag, synes de emellertid böra vara av den beskaffenheten att de ej minskar värdet av att ha en genom sin enkelhet lättillämpad regel.
    Huruvida tredje man kan vara berättigad att självständigt kräva skadestånd i fall där ägaren själv skulle varit berättigad till skadestånd men av någon anledning ej framställt krav, är en särskild fråga. I många sådana fall torde överlåtelse kunna ske från ägaren. Där sådan överlåtelse saknas, synes det osäkert om medkontrahentenbör vara berättigad att självständigt kräva skadestånd. Härigenom skulle just enkelheten kunna äventyras.
    3.9. Om man frågar, hur rättspraxis ställer sig till förevarande fråga, finner man att svensk praxis är mycket mager. Med undantagför skada på elektrisk kabel — som strax skall behandlas — finns knappast något relevant avgörande i rättsfallssamlingarna.⁷⁷ Övrig nordisk praxis är något mera rikhaltig men ger ej mycket stöd förbestämda slutsatser.⁷⁸ De enda klara avgöranden (fortfarande bortsett från skada på elektrisk kabel) som finns från högsta instans, förvägrar tredje man självständig rätt till skadestånd. Dessa fall, ett från Danmark och ett från Norge, avser yrkanden om skadestånd från chaufför, som fört annans bil på grund av avtal med dess ägare

 

⁷⁶ Jfr betr. tysk rätt ovan n. 43. I amerikansk rätt har man varit inne på liknande tankar, ehuru de synes ha avvisats i rättspraxis; se »Comment», Univ. of Chicago L. Rev. Vol. 20 (1953) s. 283 ff.

⁷⁷ Ett »chaufförfall», liknande de danska och norska och med samma utgång, från Svea Hovrätt 10.2.1943 (Trafikförsäkringsföreningens rättsfallssamling 10/1943) nämnes av Malmæus, Svensk rättspraxis i skadeståndsmål, 2 uppl. 1957, s. 377.

⁷⁸ Se om dansk rätt H. Bache, UfR 1953 B s. 321 ff och Gert Jessen, UfR 1954 s. 309 ff. Lorenzen, TfR 1954 s. 316 f, ger uttryck åt allmän skepsis beträffande möjligheten att uppställa en generell regel om tredje mans förluster. Se om norsk rätt särskilt Selvig och Fleischer, a. a. Bedömningen av norsk rätt påverkas bl. a. av tidigare (n. 1, 35) nämnda förhållanden, varjämte ett mera särpräglat fall av beslag av fartyg på grund av krig spelat en betydande roll i diskussionen. Jfr Arnholm, Lov og rett 1965 s. 211 ff, Fleischer, ibid em 1966s. 67 ff. Se slutligen om finsk rätt Saxén, a. a. s. 178. 

och som när bilen skadats gått miste om arbetsförtjänst. Yrkandena har ogillats med kortfattad motivering.⁷⁹ I andra länder synes just avsaknaden av rätt till ersättning för ägarens medkontrahent utgöra det förnämsta stödet för den allmänna satsen, att endast den omedelbart skadelidande är berättigad till ersättning.⁸⁰
    3.10. Under senare år har i flera länder skador på elektriska kablar och ledningar, vilka medfört strömavbrott och därmed förluster för andra än ägarna, föranlett rättsliga avgöranden och även åtskillig diskussion i doktrinen.
    Kabelskadorna nämnes ofta som typiska exempel på principen, att den som lider indirekt förlust till följd av sakskada som drabbat annan ej får ersättning. De anföres även som exempel på att domstolar i skilda länder kommer till likartade resultat utan att vara påverkade av varandra.⁸¹ Även de fall där sådana skador undantagsvis ersättes har tagits som bevis för att domstolarna i skilda länder oftakommer till likartade resultat.⁸²
    I Tyskland har Bundesgerichtshof 1958 ogillat ett yrkande om skadestånd framställt av innehavaren av en fabrik, som råkat ut för strömavbrott då under byggarbeten en elektrisk kabel skadats.⁸³ Yrkandet stöddes ej på att en medelbar skada skulle kunna ersättas utan på att strömavbrottet utgjorde intrång i »das Recht am eingerichteten und ausgeübten Gewerbebetrieb» och sålunda medförde rätt till ersättning enligt § 823 st. 1. Domstolen vägrade emellertid att utsträcka detta begrepp så långt att det skulle kunna täcka denna

 

⁷⁹ Dansk rätt: UfR 1953 s. 1028, jfr ur äldre dansk praxis en landsretsdom UfR 1925 s. 996. I doktrinen har avgörandet utsatts för kritik av Gert Jessen, a. a., men se häremot A. Vinding Kruse, a. a. s. 392 ff. — Norsk rätt: NRt1940 s. 424; detta avgörande har kritiserats särskilt av Augdahl, Den norske obligasjonsretts almindelige del, 3 utg. 1963 s. 420 f.

⁸⁰ Se litteratur vartill hänvisas ovan n. 5. Ett ledande amerikanskt fall är Stevinson v. East Ohio Gas Co., Ohio App. 496, 73 N. E. 2d 200 (Ohio 1946), där arbetstagares talan om skadestånd på grund av att skada på arbetsgivarens egendom medfört förlust av arbetsförtjänster ogillades. Jfr »Comment», Univ. of Chicago L. Rev. Vol. 20 (1953) s. 283 ff, »Note», Stanford Law Review Vol. 16 (1964) s. 664 ff samt v. Marschall, a. a. s. 124 f.

⁸¹ Se särskilt von Caemmerer i Hundert Jahre Deutsches Rechtsleben 2, 1960,s. 68, 88, 93 f och ZHR 127 (1965) s. 245 f, med hänvisning till att nedan nämnda tyska avgörande BGHZ 29, 65 ff överensstämmer med ett amerikanskt avgörande från 1903, vilket anföres bl. a. av Prosser, Handbook on the Law of Torts, 3rd ed. 1964, s. 963. Enligt Stoll, Kausalzusammenhang und Normzweck im Deliktsrecht, 1968, s. 16 f, skall Tyska demokratiska republikens högsta domstol ha kommit till samma resultat, medan utgången blivit den motsatta i Holland, något som Stoll förklarar med att i detta land rätten tillersättning för allmän förmögenhetsskada traditionellt är vidare än i andra länder. (Jfr ovan n. 8).

⁸² Glückert, AcP 166 (1966) s. 311 ff jämför det i n. 85 nämnda tyska avgörandet från 1964 med ett amerikanskt avgörande från 1944, där skador på champinjoner genom strömavbrott ansågs medföra rätt till skadestånd.

⁸³ BGHZ 29,65 (9.12.1958).

 

typ av skada.⁸⁴ I ett senare avgörande 1964 har emellertid BGH bifallit ett yrkande om skadestånd när på grund av strömavbrott ägg i en elektrisk äggkläckare ej kläcktes utan förstördes. Här hade en sakskada uppstått, och denna omständighet befanns motivera att ägaren till äggkläckaren erhöll skadestånd. BGH prövade bl. a. om sådan skada skulle anses falla under skadeståndsnormens skyddsändamål och fann så vara fallet.⁸⁵ Mot de båda avgörandena har emellertid invänts, att det leder till slumpmässighet om tredje mans rätt till skadestånd på grund av strömavbrott skall vara beroende av om hans förmögenhetsförlust har förmedlats av en sakskada eller ej.⁸⁶
    Även i Norden har förluster till följd av strömavbrott efter skador på elektriska kablar och elektriska ledningar gett upphov till tvister. I äldre avgöranden (ej från högsta instans) har sådana yrkanden i allmänhet ogillats,⁸⁷ men i senare avgöranden har tendensen varit den motsatta.⁸⁸
    I ett norskt rättsfall från 1955 (Rt 1955 s. 872) hade ett fartyg förlorat styrförmågan i Glommen, och lotsen gav order om att ankaret skulle fällas för att hindra att fartyget drev mot en kaj. Därigenom revs en elektrisk kabel upp, och strömmen till en mekanisk verkstad i närheten bröts. Dennas ägare krävde och erhöll ersättning för driftsavbrottet. Rederiet hade bl. a. invänt, att verkstaden ej ägde kabeln utan endast var avnämare av kraft enligt avtal med kraftverk. Först voterande i Norges Høyesterett anförde emellertid, att verkstaden genom avtalet säkrat sig strömtillförsel genom den skadade kabeln. »Denne konkrete og nærliggende interesse knyttet til kabelen bør daerstattes.»
    Fallet är såtillvida särpräglat som det ej rörde ansvar enligt culparegeln utan på grund av nödhandling. Först voterande anmärkte uttryckligen, att lotsen visste att förbudet mot ankring var av betydelse även för verkstaden och att ankring kunde medföra driftsav-

 

⁸⁴ BGH fann ej heller att skadan kunde ersättas med stöd av BGB § 823 st. 2 (dvs. på grund av överträdelse av en särskild lagregel given till skydd för den skadade), trots att det fanns vissa administrativa föreskrifter om försiktighet vid grävningar som kunde skada elektriska kablar.

⁸⁵ BGHZ 41, 123 (4.2.1964).

⁸⁶ Gliickert, a. a. Denne vill även när ingen sakskada uppstått medge skadeståndsanspråk, med stöd antingen i att rätten till »Gewerbebetrieb» blivit kränkt eller att en till den skadelidandes skydd given lagregel blivit överträdd. Ehuru doktrinen i allmänhet uttryckt sitt gillande av 1958 års avgörande (se hänvisningar hos Gliickert) hade detta även tidigare kritiserats av ett par författare, se Teigelkötter, Betriebsberater 1963 s. 1081 f, Tegethoff, ibid. 1964s. 21.

⁸⁷ Se en dansk landsretsdom i UfR 1959 s. 708 (kycklingar dog då strömmen till äggkläckare avbröts; utgången blev alltså motsatt den i det i n. 85 nämnda tyska rättsfallet), FFR 1964 s. 187 (Svea HovR) samt ett underrättsavgörande återgivet av Malmæus, Svensk rättspraxis i skadeståndsmål, 1957, s. 378.

⁸⁸ Se även Saxén, a. a. s. 179 med hänvisning till ett finskt rättsfall från 1960.

 

brott för verkstaden. Vilken betydelse detta haft för avgörandet är dock ovisst.
    I Sverige har ganska nyligen ett rättsfall om förlust på grund av strömavbrott förekommit, NJA 1966 s. 210. Genom vårdslöshet vid fällning av träd skadades en elektrisk kraftledning. Denna tillhörde ett bolag inom en viss koncern och användes uteslutande för att överföra elektrisk kraft till andra bolag eller företag inom samma koncern. Tre företag inom koncernen, i målet kallade industribolagen, yrkade ersättning för driftsavbrott dels enligt allmänna skadeståndsregler, dels på grund av en särskild utfästelse. HR:n biföll yrkandet på grund av den särskilda utfästelsen, HovR:n ogillade det helt och hållet, och HD biföll yrkandet. Tre JustR stödde sig därvid på allmänna skadeståndsregler, medan två fann att industribolagen icke kunde på allmänna skadeståndsregler grunda rätt till ersättning för förluster genom driftstoppet men väl på den särskilda utfästelsen.
    Majoriteten i HD åberopade, att kraftledningen användes uteslutande för att överföra elektrisk kraft till de i koncernen ingående företagen, att det för industribolagen var av väsentlig betydelse att kraftleveransen ej stördes, och att med hänsyn till förhållandena inom koncernen industribolagen uppenbarligen ägt ett bestämmande inflytande över kraftledningens handhavande. Majoriteten åberopade vidare, att det var väl känt för svaranden, »att industribolagen sålunda hade konkreta och närliggande intressen knutna till kraftledningen», och sammanfattade resultatet sålunda: »Nu anförda omständigheter måste anses vara av beskaffenhet att i detta fall föranleda avsteg från den i svensk rätt i allmänhet upprätthållna principen, att s. k. allmän förmögenhetsskada ej är ersättningsgill med mindre den är en följd av sak- eller personskada som tillskyndats samma rättssubjekt.» JustR Conradi, som tillhörde majoriteten, avgav ett utförligt yttrande till utveckling av sin mening.⁸⁹
    Såväl av formuleringen av domen som av JustR Conradis yttrande framgår, att avsikten varit ej att helt uppge den allmänna principen utan tvärtom att medge undantag från denna endast i särskilda fall. Undantaget skall ej omfatta alla skador genom brott på elektriska ledningar. Enligt Conradi skulle exempelvis »om en hel stad skulle bliva strömlös genom ett av vårdslöshet orsakat kabelbrott» det vara uteslutet att tillerkänna denna stads alla invånare skadeståndsrätt. Conradi talar också om »en stark begränsning av de skadeståndsberättigades krets». Den i rättsfallet antagna principen avses emellertid

 

⁸⁹ I målet förekom också ett långt utlåtande av preceptor Ulf Persson, till förmån för kärandena. 

av Conradi kunna tillämpas ej blott vid skador på elektriska kablar utan överhuvud vid medelbara skador. förutsatt att den skadelidande haft ett »konkret och närliggande intresse». Enligt Conradi bör ej heller fordras »rättslig anknytning till saken» och såvitt framgår ej ens något slag av avtalsförhållande till ägaren. Begränsningen uppnås genom att man tillämpar »metoder påminnande om dem som begagnas vid adekvansbedömningen». Särskilt norsk rätt åberopas såsom förebild för avgörandet.⁹⁰ Invändningen att en sådan regel som den norska medför en viss osäkerhet i rättstillämpningen avvisas av Conradi med att skadeståndsrätten redan rymmer en sådan mängd vaga och skönsmässiga bestämningar — culpa, adekvans osv. — att en princip om ersättning av medelbar skada i enlighet med vad han anfört »tämligen naturligt» låter sig inpassas i systemet.
    I domen (men ej i JustR Conradis yttrande) betonas också, att svaranden ägt kännedom om ifrågavarande intressen. Detta kan utgöra en antydan om en särskild begränsning i rätten till skadestånd för indirekta förluster, vilken i så fall måhända bör sättas i samband med den allmänna adekvansbegränsningen.
    3.11. Förluster genom strömavbrott på grund av kabelskador bereder otvivelaktigt betydande problem. Å ena sidan kan det ofta förefalla godtyckligt, om rätten till ersättning för driftsavbrott skall bero av om den som lider förlusten själv är ägare till kabeln eller om någon annan är ägare.⁹¹ Å andra sidan kan just avbrott i elektrisk ström medföra ovanligt stora ekonomiska förluster, vilka stundom är högst oberäkneliga för den som vållar skada, stundom mycket väl påräkneliga, t. ex. för dem som vet om att ett brott på en kabel medför strömavbrott för ett större industriföretag. Företag som levererar elektrisk ström torde regelbundet förbehålla sig ansvarsfrihet för skador genom strömavbrott. I allmänhet står därför abonnent på elektrisk ström utan rätt till ersättning vid avbrott.
    I denna situation framträder tydligt det samband mellan relationerna mellan skadevållare, ägare och medkontrahent som här tidigare diskuterades mera allmänt. Just genom att ägare av kablar regelbundet friskriver sig från ansvar gentemot abonnenter skulle en utomobligatorisk rätt till skadestånd från skadevållaren ha ett särskilt värde för dessa; de skulle undantagsvis få ersättning för förlust

 

⁹⁰ Det bör emellertid observeras, att i den norske först voterandes yttrandehänvisningen till »konkret och närliggande intresse» anknytes direkt till ett konstaterande av att käranden hade en avtalsenlig rätt till elektrisk kraft.

⁹¹ Detta framträder inte minst i de avgöranden från Skadeförsäkringens villkorsnämnd om ansvarsförsäkringens täckning av följdskador av kabelbrott, vilka gör en skillnad mellan fall där kabeln tillhör den som kräver skadestånd och fall där den tillhör tredje man. Se hänvisningar i Ulf Perssons i NJA 1966 s. 210 intagna utlåtande (s. 213). 

av ett slag som eljest på grund av kontraktsvillkoren ej ersättes. För skadevållare skulle emellertid skyldighet att ersätta abonnenternas förluster kunna bli särskilt betungande bl. a. genom att avtalsrelationerna om elektrisk ström kan sträcka sig vida och strömavbrotten bli omfattande. I motsats till leverantörer av elektrisk ström kan de som riskerar att skada kablar ej begränsa sitt ansvar genom kontraktsbestämmelser.
    Man kan komma till rätta med problemet om förluster till följd av strömavbrott på olika sätt. En möjlighet är givetvis att tillämpa huvudregeln, med den i många sammanhang giltiga motiveringen att det är bättre att upprätthålla en allmän princip, t. o. m. om dess konsekvenser i särskilda fall skulle te sig olämpliga, än att ge sig inpå komplicerade bedömningar, vilka bl. a. också har den olägenheten att utgången blir svår att förutse för berörda parter. Detta betraktelsesätt finner man som framgått i tysk rätt.⁹² För denna lösning talar i detta speciella fall också, att just följdverkningarna av strömavbrott kan vara ovanligt svåröverskådliga utan att det dock brister i adekvans i vanlig ordning.
    Huvudprincipen kan emellertid modifieras genom undantag som anknyter till i andra sammanhang tillämpade regler. Även härpå finner man exempel i den tyska rätten.⁹³ Även andra specialregler för kabelbrott kan komma i fråga, t. ex. att tillerkänna skadestånd åt den som nyttjar en kabel i sådan utsträckning och på sådant sätt att hans brukande kan jämställas med en nyttjanderätt till ledningen.⁹⁴ Detta synes stå i ganska god överensstämmelse med vad som eljest gäller vid skada som medför avbrott i nyttjanderätt, och det synes också kunna medföra att inkonsekvensen i förhållande till de fall där ägaren till kabeln själv kräver ersättning för förlust genom driftsavbrott, utjämnas. En sådan regel skulle därför utgöra en acceptabel vidareutveckling av hittills gällande principer.
    Vad beträffar den situation som förelåg i rättsfallet NJA 1966s. 210, låg det också nära till hands att tillämpa en princip utan särskild anknytning till kabelskador men med på annat sätt begränsad räckvidd, nämligen att på den skadelidandes sida »lift the corporate veil»,⁹⁵ dvs. med varandra identifiera bolag som helt och hållet ingår i samma koncern och driver sammanhängande rörelse, utan att i

 

⁹² Jfr von Caemmerer, ZHR 127 (1965) s. 247.

⁹³ Det kan emellertid diskuteras, om den tyska undantagsregeln är särskilt lycklig, eftersom den inför ytterligare ett moment av slumpmässighet i resultatet.

⁹⁴ Detta föreslås av Saxén, Adekvans och skada s. 179.

⁹⁵ Jfr härom Hellner i Teori och praxis, Studier tillägnade Hjalmar Karlgren, 1964, s. 163 ff. En sådan lösning synes närmast ha föresvävat Ulf Persson i hans utlåtande i rättsfallet NJA 1966 s. 210, se s. 218 f. 

övrigt pröva alla detaljer i förhållandet mellan skadelidande och skadeståndsskyldig.
    Högsta domstolen har emellertid, om också med knapp majoritet, valt en annan utväg, nämligen att göra en skönsmässig bedömning av om den medelbart skadelidande bör ha ersättning eller ej. Själva domen ger väl ej något säkert stöd för att denna bedömning ansetts kunna ske även vid andra typer av skador än kabelskador, men JustR Conradis yttrande går tydligt i denna riktning. Det uttryck som främst skall ge ledning för framtiden är, att den som kräver ersättning haft ett »konkret och närliggande intresse». Detta är vagt och mångtydigt i och för sig, men det avses likväl skola utgöra rättesnöret för att bedöma, när avsteg skall göras från vad Högsta domstolen själv betecknar som en i svensk rätt i allmänhet uppehållen princip.
    Uttrycket »konkret och närliggande intresse» är exakt detsamma som den först voterande begagnat i det norska rättsfallet 1955. Det norska rättsfallet skilde sig i flera avseenden från det svenska (bl. a. stod den som krävde ersättning för driftsavbrott ej i så nära relation till kabelns ägare som i det svenska), men båda fallen har det väsentliga draget gemensamt, att förlusten utgjorde en följd av kabelbrott. Genom att de enda två fall, som ger något mer konkret belysning av vad uttrycket anses kunna omfatta, avser så likartade situationer, är möjligheterna att få vägledning särskilt små. Anvisningen, att begränsningen väl får ske med »metoder påminnande om dem som begagnas vid adekvansbedömningen», är ej särskilt uppmuntrande för den som anser, att principerna för adekvansbedömningen i och för sig är vaga och blott får sitt innehåll genom de avgöranden i rättspraxis som belyser deras räckvidd. Dessa avgöranden ger f. ö. ringa ledning här, eftersom avsikten ej varit att helt ersätta principen, att endast den omedelbart skadelidandes förlust ersättes, med en adekvansbedömning av vanligt slag.
    3.12. Om man undantar det nyssnämnda avgörandet om förlust till följd av kabelskada, har svensk rätt även beträffande sakskador ganska konsekvent tillämpat principen, att endast den omedelbart skadelidandes förlust ersättes. Rättspraxis är visserligen sparsam, men tendensen är omisskännlig. De främst på analogier till andra principer grundade undantagen — för fall där flera personer konkurrerar om värdeersättning och där den som brukar egendom helt eller delvis uttränger ägaren som ersättningsberättigad — är ganska klart avgränsade, och deras räckvidd är i varje fall inskränkt. Såsom tidigare nämnts är svensk rätt även vid personskador mycket restrik-

 

tiv med ersättning till tredje man, något som ej minst framgår vid en jämförelse med andra rättssystem.
    Rättsfallet om kabelskadorna har emellertid medfört en helt förändrad situation. I ett avgörande, som uppenbart är avsett att vara vägledande för framtiden, har tillämpats en skönsmässig bedömning. Området för denna skönsmässiga bedömning blir, särskilt på grund av avsaknaden av äldre rättspraxis, mycket omfattande. Rättsfallet rör en skada som i många länder anses utgöra ett typexempel till huvudregeln för följdförluster för tredje man av sak- och personskador. Skadans typ är sålunda ej ägnad att indicera några restriktioner vid tillämpningen av den skönsmässiga bedömningen.
    Denna metod att uppställa undantag från huvudregeln avviker från den som förf. i det föregående sökt tillämpa, i anslutning till hittills gängse bedömning och internationella förebilder, nämligen att söka finna specialregler för särskilda situationer på basis av en analys avdessa situationer och med stöd av analogier från andra rättsregler. Motsvarande metodfrågor uppstår även inom andra rättsområden. »Principlöshetens princip» var en gång högsta mode inom den internationella privaträtten, särskilt beträffande kontraktsrätten, men den har undan för undan utkristalliserats i huvudregler, presumtioner och vägledande synpunkter, så att man numera behöver falla tillbaka på den blott i undantagsfall. För ett viktigt område, nämligen de internationella köpen, har den helt ersatts av fasta regler. Varför skall man gå i motsatt riktning inom skadeståndsrätten?