Ett rättsfall om sakägare i expropriationsmål

 

Av revisionssekreteraren SVEN NYMAN

 

 

 

Stockholms stad berättigades enligt deldom av expropriationsdomstolen i staden att jämlikt 41 och 46 §§ byggnadslagen lösa två markområden om tillhopa cirka 130 m2, utgörande förgårdsmark i en tomt. På denna fanns ett bostadshus som ej berördes av inlösenförfarandet. Staden, som redan före domen tillträtt marken, byggde en tunnelbanenedgång på en del av denna. Ett par makar Hammarström, som hyrde en lägenhet i bostadshuset, blev störda av trafikantströmmen utanför tunnelbanenedgången. De ansåg att värdet av deras bostad härigenom minskades och yrkade därför i inlösenmålet ersättning av staden för skada under de kommande tio åren med tillhopa 9 200 kronor.
    Får hyresgäst föra en dylik talan i ett mål av denna art? Högsta domstolen besvarade frågan jakande i ett beslut den 3 december 1968, nr 1493.

 

Huvudmålet rörde som nämnts inlösen av mark enligt byggnadslagen. Enligt 137 § samma lag skall bestämmelserna i expropriationslagen (ExL) — med vissa avvikelser som inte är av intresse här — i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid sådan inlösen.
    Föremål för expropriation är enligt 1 § ExL fastighet och särskild rätt till fastighet. Lagstiftaren har valt tekniken att avfatta flertalet av lagens bestämmelser med tanke på äganderättsexpropriation. Enligt 3 § ExL gäller dock samma bestämmelser i tillämpliga delar vid s. k. självständig expropriation av särskild rätt, t. ex. då en bestående nyttjanderätt exproprieras utan att själva fastigheten avstås. Många av bestämmelserna i ExL är också tillämpliga vid s. k. osjälvständig expropriation av särskild rätt, t. ex. då en nyttjanderätt till en fastighet faller bort därför att fastigheten avstås genom expropriation. Detta är på grund av stadgande i 11 § fallet bl. a. med de centrala värderingsreglerna i 7—10 §§.
    Enligt 7 § första stycket ExL kan expropriationsersättningen bestå av tre poster, nämligen dels löseskilling, som motsvarar fastighetensvärde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning,

 

Ett rättsfall om sakägare i expropriationsmål 363dels ersättning för skada eller intrång på restfastighet, som kommer ifråga när en del av en fastighet exproprieras (s. k. delexpropriation) och återstoden av fastigheten lider skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, dels annan ersättning till ägaren, omfattande ersättning för sådan skada som i övrigt uppkommer för denne genom expropriationen. Enligt 31 §ExL skall dessa tre ersättningsposter bestämmas var för sig. En sådan uppdelning skall i möjlig mån ske inte bara vid äganderättsexpropriation utan också vid expropriation av särskild rätt. Expropriationsersättning skall vidare enligt samma stadgande bestämmas särskilt förvarje sakägare, d. v. s. fastighetens ägare och varje annan ersättningsberättigad.
    Om man nu försöker hänföra makarna Hammarströms ersättningsyrkande till någon av de tre i 7 § ExL nämnda posterna, är det uppenbart att det ej kan bli tal om löseskilling. Makarna har inte förlorat något av den nyttjanderätt de tillförsäkrats genom sitt hyreskontrakt; vad de mist är endast en relativt lugn och störningsfri miljö utanför fönstren. Ej heller kan det vara fråga om skada genom expropriation. Den skada som därmed avses är begränsad till fall där skadan uppkommer genom själva expropriationen. Som exempel på detta nämnes i motiven flyttningskostnad och förlust genom avbrott i rörelse.1 Utanför stadgandets tillämpningsområde faller skada, som »för sin uppkomst som ett mellanled förutsätter det exproprieradeobjektets användning för expropriationsändamålet»2 t. ex. skada tillföljd av buller från trafikled som anlagts på exproprierat område. Återstår alltså skada som uppstår vid delexpropriation. Till denna kategori synes makarnas ersättningsyrkande böra föras ty de åberopade störningarna som drabbar restfastigheten uppkommer ju genom användandet av den tunnelbanenedgång som anlagts på bl. a. den inlösta marken (s. k. företagsskada, orsakad av expropriationsföretaget). En viss tvekan inställer sig dock. 7 § ExL är i enlighet medden teknik som ovan berörts avfattad med tanke på expropriation av äganderätt till fastighet. Begränsningen av ersättningsskyldigheten i första stycket andra punkten till skada eller intrång på restfastighet medför att såsom ersättningsberättigad sakägare vid expropriationsföretag godtages endast fastighetsägare vars fastighet åtminstone till någon del materiellt beröres av själva expropriationen. Enbart den omständigheten att en intilliggande fastighet kommer att bli avsevärt skadad genom t. ex. immissioner vid det exproprierade

 

1 NJA II 1918 s. 147.

2 Ernberg, Expropriationsskada å återstod av fastighet, s. 6.

 

364 Sven Nymanområdets användning medför ingen rätt till expropriationsersättning för ägaren.3 Denne anses därför ej heller ha talerätt.4 Som redan berörts skall till följd av hänvisningarna i 3 och 11 §§ ExL vad som stadgas om fastighet i 7 § samma lag gälla även vid expropriation av särskild rätt till fastighet. Innebär nu detta att man i ett fall som det aktuella bör kräva att hyresrätten materiellt beröres av själva expropriationen för att hyresgästen skall anses taleberättigad i inlösenmålet? Eller skall hyresgästen få s. a. s. repliera på fastighetsägarens obestridliga talerätt trots att hyresgästen för en fullt självständig talan vars förutsättningar i andra avseenden måste särskilt prövas?

 

I domstolarna hävdade staden att makarna Hammarströms talan ej kunde upptagas till prövning samt anförde som skäl för denna uppfattning: Den på fastigheten uppförda byggnaden berördes ej av expropriationen. Hyresgästernas rätt var således inte inskränkt. Den olägenhet för vilken makarna Hammarström yrkade ersättning var ejersättningsgill enligt ExL utan de hade, om bostadens värde reducerats, att hålla sig till fastighetsägaren. Rätt att föra talan om ersättning för ifrågavarande olägenhet tillkom endast denne. Orimligheten i makarnas Hammarströms yrkande framgick av att, om de erhöll ersättning i expropriationsmålet och därefter avflyttade från bostaden, de skulle göra en obehörig vinst.
    Expropriationsdomstolen uttalade helt kort att den ansåg makarna Hammarström behöriga att föra talan mot staden i expropriationsmålet.
    Hovrätten, där staden yrkade att makarnas talan måtte avvisas, yttrade: Makarna Hammarström har såsom grund för sin talan åberopat, att värdet för dem av deras bostad väsentligt minskat på grund av olägenheten av att, i anledning av tunnelbanenedgången, trafikanter passerar eller ungdom samlas nedanför deras fönster. För skada av denna art är hyresgäst icke berättigad till ersättning i expropriationsmålet. Vid sådant förhållande är makarna Hammarström icke att anse som sakägare i ExL:ns mening och deras talan hade icke bortupptagas till prövning.
    Hovrätten avvisade därefter makarnas talan.
    En ledamot var dock skiljaktig och fann ej skäl göra ändring i expropriationsdomstolens beslut.

 

3 Flygbullerutredningens betänkande SOU 1961:25 s. 158 f och immissionssakkunnigas betänkande SOU 1966:65 s. 68.

4 Jfr Holmbäck, Begränsade sakrätter till fast egendom, s. 125 f, Strahl, Fyra expropriationsrättsliga uppsatser, s. 111, 147 och 262, samt NJA 1944:232 och 1964:500. 

Ett rättsfall om sakägare i expropriationsmål 365    I Högsta domstolen anförde makarna Hammarström bland annat: Stadens uppfattning att krav på ersättning för intrång i nyttjanderätten skulle riktas mot hyresvärden även i fall då intrånget hade sin grund i av staden expropriationsvägen vidtagna åtgärder kunde inte godtagas. Hyresgäst borde inte tvingas till konflikt med hyresvärden på grund av en expropriationsåtgärd från stadens sida. Därtill komme att hyresvärd efter hyresregleringens upphävande torde få möjlighet att göra en hyresnedsättning illusorisk genom höjning av hyran.
    Föredragande revisionssekreteraren yttrade i betänkande: Makarna Hammarströms ersättningsyrkande torde avse den skada som genom de inlösta fastighetsdelarnas användande uppstår för makarna vid deras utövande av sin hyresrätt i bostadshuset på återstoden av ifrågavarande fastighet. — Hyresrätten har icke till någon del berörts av själva inlösenförfarandet. Med hänsyn till stadgandena i 7 § första stycket andra punkten och 11 § ExL kan ersättning då i inlösenmålet icke utgå för sådan skada som yrkandet avser. Makarna Hammarström är därför icke att anse som sakägare i målet.
    Betänkandet gillades av två justitieråd men de tre övriga justitieråden var av annan mening och uttalade: Makarna Hammarströms talan i inlösenmålet avser ersättning för störningar till följd av atten tunnelbanenedgång anordnats på den inlösta marken. Fråga omsådan ersättning är i och för sig av den art att den kan i enlighet med stadgandet i 7 § första stycket andra punkten ExL prövas i målet. — Vad angår talerätten finns ingen särskild begränsning angiven i det nämnda lagrummet. Kretsen av taleberättigade får då bestämmas med ledning av den grundsats som eljest tillämpas när det gäller expropriationsersättning, nämligen att talan kan föras ej blott av fastighetens ägare utan även — med undantag, som framgår av 24 § ExL — av den som innehar särskild rätt till fastigheten. Det förhållandet att den särskilda rätten icke berör den exproprierade delen av fastigheten föranleder ej att denna grundsats bör frångås. — Enligt det anförda är makarna Hammarström såsom innehavare av nyttjanderätt till fastigheten — oavsett att nyttjanderätten endast utgöres av hyresrätt till en lägenhet i det på återstoden av fastigheten belägna bostadshuset — sakägare i inlösenmålet.
    Högsta domstolen upphävde därefter hovrättens beslut och fastställde i stället expropriationsdomstolens avgörande.

 

I Högsta domstolens beslut märkes till en början uttalandet, att fråga om sådan ersättning som makarna Hammarströms talan avser i och för sig är av den art, att den kan i enlighet med stadgandet i 7 §

 

366 Sven Nymanförsta stycket andra punkten ExL prövas i målet. Uttalandet torde vara föranlett av att hovrättens skrivning måhända kan föra tanken till att olägenhet av det slag varom är fråga — någon sort av bullerimmission — överhuvud ej skulle kunna utgöra ersättningsgill skada för hyresgäst i expropriationsmål. Så är dock ej fallet.5
    I de båda högsta instansernas beslut och i betänkandet utmynnade prövningen i ett konstaterande avseende frågan om makarna Hammarström var sakägare. Det kan därför vara befogat att något beröra vad som avses med detta begrepp i expropriationsrätten.
    Holmbäck uttalar att termen sakägare finns på ett flertal ställen redan i rättegångsbalken av 1734 års lag. Den har sedermera spritt sig till andra lagar och förordningar. Dess betydelse har aldrig fastställts i lag; på grund av den skiftande arten av de lagrum, i vilka termen förekommer, torde dess innehåll böra bestämmas för var och en av de särskilda författningar, i vilka begreppet sakägare finns.6
    Man brukar säga att ExL bestämmer sitt sakägarebegrepp negativt: lagens bestämmelser om sakägare gäller inte innehavare av fordran, för vilken exproprierad fastighet häftar på grund av inteckning eller eljest (24 §).7 Sådan fordringsägare får i stället del av den ersättning som bestämmes för fastighetsägaren. I uttalanden i förarbetena till ExL anföres att ersättningsberättigade är enligt (nuvarande 7) § jämte fastighetsägaren alla de, som har sakrätter till egendomen. Tillsammans utgör de, med det undantag som nämnes i (nuvarande 24) §, sakägare i expropriationsmålet.8 Och vidare säges i förarbetena till det stadgande som handlade om fastighetsägarens skyldighet att uppgiva övriga sakägare: I allmänhet bör det icke möta svårighet för en jordägare att uppgiva alla dem, som på grund av något sakrättsligt förhållande till hans egendom kunna hava ersättningsanspråk mot den exproprierande.9
    Holmbäck söker begränsa sakägarebegreppet något genom följande uttalande: På analogiens väg torde man få utsträcka 15 § ExL (nuvarande 24 §, se ovan) såtillvida, att egenskap av sakägare ej tillkommer Stockholms stads brandförsäkringskontor för oguldet premielån samt innehavare av utmätning i den fasta egendomen för utmätningen i fråga — det allmänna jämställandet av den panträtt, som finnes för dessa båda arter fordringar, med panträtt på grund av inteckning gör naturligen en dylik analogi berättigad. Att innehavare av fordringar enligt 17 kap. 6 § handelsbalken icke är sak-

 

5 Immissionssakkunniga s. 68 och Ernberg, a. a. s. 84 f och 123.

6 A. a. s. 125.

7 Immissionssakkunniga s. 308.

8 NJA II 1918 s. 164.

9 NJA II 1918 s. 166.

 

Ett rättsfall om sakägare i expropriationsmål 367ägare följer av, att deras ställning icke rubbas genom expropriationen. Då vidare 14 § ExL10 såsom kännetecken å sakägare angiver, att de är ersättningsberättigade, uteslutes — och detta är av vikt vid expropriation av fastighetsdel och av begränsad sakrätt med bästa rätt till fastighet — var och en, åt vilken icke ersättningsbelopp skall bestämmas på grund av att han icke lider skada. En innehavare av en nyttjanderätt, som trots att expropriation äger rum av en del av den fastighet, till vilken han har nyttjanderätt, får i full utsträckning tillgodonjuta sin rätt, är alltså icke sakägare.11
    Strahl12 bestämmer sakägarebegreppet så, att sakägare är de som äger talerätt i expropriationsmålet samt rätt till expropriationsersättning. Talerätt och rätt till expropriationsersättning står åter enligt Strahl i det inbördes sammanhanget, att den förra i regel tillkommer dem, som äger den senare, och allenast dessa. Till stöd för sistnämnda uttalande hänvisar Strahl till 14 § första stycket ExL; se not 10 beträffande lydelsen av detta lagrum. På samma skäl som Holmbäck kommer Strahl till resultatet att Stockholms stads brandförsäkringskontor och innehavare av utmätningsrätt i expropriationsfastighet ej äger talerätt i expropriationsmål. I annat sammanhang — vid behandling av ersättningsreglerna beträffande de rättighetersom avses i 11 § ExL — anför Strahl, att när blott en del av fastighet avstås, kommer ersättningsskyldigheten att ha avseende allenast å den skada, rättighetshavaren lider genom att den avstådda fastighetsdelen ej längre besväras av rättigheten.13
    Beträffande sakägarebegreppet skall slutligen anmärkas, att genomlag som trädde i kraft den 1 juli 1966 infördes i 21 och 37 §§ ExL termen »sakägare vars rätt beröres». Det förra stadgandet medger, ifall då expropriationstillstånd meddelats och fastigheten tagits i besittning av den exproprierande, rätt för fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt beröres av besittningstagandet, att väcka talan i målet. Enligt 37 § må domstolen, om den exproprierande tagit ibesittning fastighet eller rättighet, som skall utgöra föremål förexpropriation, på yrkande av fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt beröres av tillträdet, föreskriva att förskott skall utgå i avräkning på den expropriationsersättning, som slutligt fastställes i målet.

 

10 Detta stadgande, som numera motsvaras av 22 § ExL, löd i av Holmbäck åsyftad del: På ansökning av den exproprierande utfärde rätten i stad och domaren på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersättningsberättigade, om sådana sakägare av sökanden uppgivas.

11 A. a. s. 126.

12 A a s 147

13 A. a. s. 262; jfr s. 270.

 

368 Sven Nyman    Expropriationsutredningen anförde rörande 21 §: Den föreslagna befogenheten (att väcka talan) skall tillkomma såväl fastighetensägare som andra ersättningsberättigade sakägare. I fråga om den senare kategorien är att beakta, att förtida tillträde stundom avser endast en del av den fastighet, som enligt Kungl. Maj:ts beslut skall exproprieras. För att annan än den exproprierande och fastighetensägare i dylikt fall skall äga rätt att väcka talan vid domstol synes böra krävas, att vederbörandes rätt beröres av själva besittningstagandet.14
    Vid lagrådsbehandlingen av 21 § anmärktes, att det för sakägare uppställda villkoret, att hans rätt skulle beröras av besittningstagandet, åsyftade just ett besittningstagande delvis. Lagrådet hade inte någon erinran häremot.15
    Ovanstående anteckningar om ExL:ns sakägarebegrepp torde visa, att detta är tämligen obestämt. För praktiskt bruk synes man emellertid få viss ledning om man utgår från antagandet, att taleberättigad sakägare är den som typiskt har rätt till expropriationsersättning.
    I detta sammanhang må inskjutas, att det kan synas vara föga meningsfullt att med hjälp av en definition som t. ex. den nyssnämnda söka efter möjligheter att avvisa ersättningskrävande sakägare i expropriationsmål. Varför inte sakpröva alla ersättningsyrkanden och ogilla dem om de saknar fog?
    Mot ett sådant betraktelsesätt kan dock, i expropriationsmål såväl som i andra mål, anföras framförallt processekonomiska skäl. En expropriation kan vålla personlig olägenhet och allmän förmögenhetsförlust för en mycket vid och obestämd krets av människor med synnerligen varierande anknytningar till expropriationsobjektet. Alla dessa kan rimligtvis inte tillåtas att processa i vanlig ordning på den exproprierandes bekostnad och till förfång för kravet på snabb handläggning av målen. Flertalet av dem måste med hjälp av ett någorlunda väl utvecklat sakägarebegrepp kunna avvisas på ett tidigt stadium.

 

Försöker man härefter med ledning av det sakägarebegrepp som ovan angivits att avgöra om makarna Hammarström har talerätt i expropriationsmålet, bör uppgiften först vara att undersöka om lagen tillerkänner nyttjanderättshavare i allmänhet i samma ställning expropriationsersättning.
    Man bör då hålla i minnet, att expropriationsersättning i regel inte skall utgå på grund av företagsskada. Undantag göres endast för fall

 

14 SOU 1964:32 s. 72; jfr s. 50.

15 Prop. nr 73/1966 s. 130.

 

Ett rättsfall om sakägare i expropriationsmål 369av delavståelse.16 Strahl skriver härom: Redan därigenom blir det klart, att man icke får förväxla regeln om expropriationsersättning för företagsskada med grannelagsrättsliga ersättningsregler. Det kan hända, att dessa senare stadga ersättning för fall, beträffande vilkade förra neka sådan, och omvänt förekommer det, att expropriationsersättning skall givas i fall, som enligt grannelagsrättsliga regler icke skulle giva upphov till ersättning.17
    Det kan tyckas egendomligt att talan om ersättning för bullerimmission från t. ex. ett nyanlagt flygfält får i ett expropriationsmål föras endast av den fastighetsägare från vars villafastighet exproprierats en aldrig så liten markremsa för flygfältets behov, men inte av dennes kanske hundratals lika bullerstörda olycksbröder i samma villasamhälle, från vilkas fastigheter intet exproprierats. Lagen göre mellertid denna skillnad och man frågar sig varför.
    I motiven till ExL säges härom,18 att ehuru expropriationsersättning i allmänhet inte skall utgå på grund av skada genom det företag, för vilket expropriationen sker, undantag dock bör göras för den händelse att en del av en fastighet exproprieras och återstoden lider skada genom den exproprierade delens användande. Denna skada har ej någon motsvarighet i avseende å dem, från vilka ej exproprieras, och den bör ersättas i likhet med skada genom själva expropriationen. Skadan ersättes endast när den står i direkt sammanhang med expropriationen så att skadan icke alls eller icke i motsvarande omfattning skulle drabbat egendomen, om den icke utgjort föremål för expropriation. Som exempel anföres i motiven att vid expropriation för järnväg begäres skadestånd för eldfara, skakning eller andra förutsedda olägenheter av den blivande järnvägsdriften; ersättning bör då utgå i den mån dessa olägenheter för egendomen uppstår eller förökas av den anledningen att järnvägsanläggningen framdrages över det exproprierade området och härigenom kommer närmare särskilt egendomens åbyggnader än eljest blev fallet. Inträffar däremot skadan genom företagets drift oberoende av expropriationen, finnes intet skäl att ge den egendom, varav en del exproprieras, en bättre ställning än annan egendom. Huruvida sådan skada skall ersättas är en fråga som ej tillhör expropriationsmålet utan beror av eljest gällande regler om skyldighet att gälda skadestånd för olägenheter, som man genom bruk av sin egendom vållar annans egendom.
    Motivuttalandets kausalitetsresonemang har kritiserats som dunkelt och inte ägnat att lämna någon säker ledning för rättstillämpning-

 

16 NJA II 1918 s. 157.

17 Strahl, a. a. s. 213.

18 NJA II 1918 s. 148 och 157.

 

24—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

370 Sven Nymanen.19 I doktrinen har man därför uppställt andra förklaringar till att ersättning för företagsskada utgår vid delexpropriation.
    Ernberg uttalar sålunda — efter att ha påpekat att företagsskada genom immission kan vållas även för fastighet från vilken expropriation inte äger rum — att den olikhet i rättsställning, som kommer att föreligga mellan ägaren till nyssnämnda fastighet och ägaren till fastighet varifrån delexpropriation sker, i allmänhet finner en motivering däri att den senare, men icke den förre, om icke expropriation ägt rum, hade kunnat förhindra att skada vållades hans fastighet genom expropriationsobjektets användande för expropriationssyftet.20
    Strahl ser frågan från fastighetsägarens synpunkt och formulerar sin kända skyddsvärdeteori: Den företagsskada skall ersättas som drabbar restegendomen i något avseende vari denna haft värdefullt skydd av det avstådda.21 Hänsynen till rättighetshavares trygghet ger en god motivering för ersättningsansvaret för företagsskada. Vill man att rättighetshavare skall vara trygg i sitt åtnjutande av de förmåner som rättigheten gäller är det ändamålsenligt att tillförsäkra honom expropriationsersättning icke blott för värdet av det som exproprieras, utan även för skada av det exproprierades användande. Men omsorgen om rättighetshavares trygghet motiverar icke expropriationsersättning för all företagsskada. Den ger endast anledning att stadga skyldighet att ersätta skada, som drabbar i ett hänseende i vilket rättighetshavaren tillgodonjuter dessa förmåner.
    Vad ovan anförts om skälen till att företagsskada ersättes vid del avståelse har med hänsyn till ExL:ns konstruktion tagit sikte på fastighetsägarens ersättningsrätt. Hänvisningarna i 3 och 11 §§ till 7 § tilllåter emellertid otvivelaktigt den tolkningen, att vad som beträffande företagsskada gäller för fastighetsägare även skall gälla för innehavare av nyttjanderätt till fastigheten. Söker man då med ledning av Ernbergs och Strahls uttalanden svara på frågan om hyresgäst i ett fall som det förevarande bör anses ha rätt till ersättning för företagsskada, synes svaret bli nej. Hyresgästen har ju inte, om man använder Ernbergs prövosten, haft möjlighet att hindra fastighetsägaren från att sälja marken till staden för anläggande av tunnelbanenedgången eller från att själv använda den för ett lika störande ändamål. Om man som Strahl frågar om hyresgästens bostad skyddats mot bullerim-

 

19 Körlof i Värdering vid expropriation s. 228, Ernberg, Objekt och adjacent vid expropriation, ingående i Minnesskrift till Thyrén s. 470 ff samt förut a. a. s. 98 f och 105 ff, Strahl, a. a. s. 213 ff.

20 Expropriationsskada å återstod av fastighet, s. 99 samt Objekt och adjacent, s. 496.

21 A. a. s. 231 f.

 

Ett rättsfall om sakägare i expropriationsmål 371mission genom den avstådda förgårdsmarkens skyddsverkan kan väl detta ha varit fallet. Men denna skyddsverkan har inte tillförsäkratshyresgästen såsom en rättighet i hyreskontraktet. Hyresgästen har saknat rättslig möjlighet att ingripa mot fastighetsägarens förfogandeöver för gårdsmarken. — Hyresgästen skulle sålunda, enligt detta sätt att se på saken, inte ha ersättningsrätt och därför, i enlighet med vad tidigare anförts, inte heller talerätt.
    Högsta domstolens majoritet har emellertid ej godkänt detta betraktelsesätt. Avgörande för dess inställning har tydligen varit, att 7 § första stycket andra punkten ExL icke uttryckligen förbehåller fastighetsägaren talerätt beträffande skada som drabbar restfastigheten. Enligt denna uppfattning torde nämnda stadgande kunna läsas som om det slutat »gäldas till fastighetsägaren eller annan sakägare». Man har därför icke velat utan klart lagstöd begränsa kretsen av taleberättigade.
    Häremot kan bland annat invändas, att lydelsen av 7 § första stycket tredje punkten — uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas — samt konstruktionen med hänvisningar från 3 och 11 §§ till 7 § tyder på att lagstiftaren vid avfattandet av sistnämnda stadgande endast syftat på fastighetsägarens rätt till ersättning.
    Majoriteten uttalar vidare, att det förhållandet att den särskilda rätten icke berör den exproprierade delen av fastigheten ej föranleder ett frångående av grundsatsen att talan bör kunna föras ej blott av fastighetens ägare utan även — med undantag som framgår av 24 § ExL — av den som innehar särskild rätt till fastigheten.
    De skäl som i litteraturen anförts för begränsningen av fastighetsägares talerätt till fall av delexpropriation synes emellertid med samma giltighet kunna åberopas för en inskränkning av hyresgästs möjlighet att föra talan. En annan sak är att begränsningen av fastighetsägares talerätt ter sig föga rationell i vår tid med ökande immissioner av alla slag; från denna synpunkt kan det väl vara försvarligt att inte utan tvingande skäl tillämpa samma reglering beträffande andra sakägare. I detta sammanhang må erinras om det sakägarebegrepp immissionssakkunniga uppställt i sitt förslag till immissionslag: sakägare på grund av immission är ägare till fast egendom, som kan utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt beröres.22

 

 

 

22 Immissionssakkunniga s. 9.

 

372 Sven NymanTill slut skall i korthet antydas något om de verkningar Högsta domstolens beslut kan tänkas få.
    Man torde kunna vänta en ökning av antalet ersättningskrävande nyttjanderättshavare i expropriationsmålen. Som förut nämnts processar ju dessa sakägare i princip kostnadsfritt åtminstone i första instans. Vidare torde deras möjligheter att få ersättning vara något större i expropriationsmål än i mål som de under åberopande av grannelagsrättsliga grunder anhängiggör mot den fridstörande exproprianten vid allmän domstol. Inom expropriationsrätten upprätthåller man nämligen inte det på grannelagsrättens område gällande kravet, att skadan skall överstiga det ortsvanliga måttet (toleranspunkten). Tillräckligt är, att immissionen medför ett intrång som nedsätter restegendomens värde.23 — Om expropriationsdomstolen finner att nyttjanderättshavaren skall tillerkännas ersättning, uppkommer frågan för hur lång tid ersättning skall beräknas. Enligt 34 § ExL skall expropriationsersättning som regel bestämmas att utgå på en gång. Det torde emellertid vara svårt att utdöma ersättning för längre tid än nyttjanderättsavtalets giltighetstid. Uppenbarligen ärt. ex. hyresgäster med korttidskontrakt föga hjälpta av den ersättning de sålunda kan påräkna. På grund av bostadsbristen saknar de ju i allmänhet möjligheter att genom flyttning komma bort från en störande omgivning. För dem återstår dock möjligheten att senare vid allmän domstol yrka skadestånd av exproprianten eller eventuellt hyresnedsättning av fastighetsägaren.

 

23 Ljungman—Stjernqvist, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, del II, 3 uppl. s. 40.