Om strikt ansvar för skadebringande egenskaper
Frågan om ansvaret för skada till följd av skadebringande egenskaper hos egendom, som sålts eller på annat sätt överlåtits till den skadelidande, hör till de besvärligaste inom skadeståndsrätten. Fastän den behandlats ganska ofta i litteraturen,1 vållar den inte sällan svårigheter och missförstånd i praktiken. Den rättspraxis som förekommit är också svår att överblicka och kan delvis verka motsägande. Särskilt omdiskuterad är frågan, när en säljare kan åläggas ansvar oberoende av culpa (rent strikt ansvar) i denna situation. Närmast i anledning av ett färskt rättsfall skall här några korta anmärkningar göras om det aktuella rättsläget. Jag vill framhålla, att det är fråga om en schematisk framställning; rättsreglerna är åtskilligt mera nyanserade än här kan anges.
Utmärkande för den situation som brukar rubriceras »skada på grund av skadebringande egenskaper» är, att en egenskap hos den sålda (eller eljest överlåtna) egendomen vållar skada på annan egendom — i allmänhet köparens — eller på någon person. En defekt i en såld maskin skadar t. ex. material, som behandlas med maskinen, eller arbetaren som begagnar denna. Att ett fel i en såld sak på annat sätt vållar förlust för köparen — s. k. allmän förmögenhetsskada — brukar alltså inte räknas hit. När en maskin inte fungerar med påföljd att köparens verkstadsrörelse lider avbräck, faller detta utanför rubriken skadebringande egenskaper. Vid allmän förmögenhetsskada behandlas säljarens skadeståndsskyldighet i regel enligt köplagens bestämmelser om fel i godset.
Vad gäller ansvaret för skadebringande egenskaper, finns skäl att hålla isär skada mellan kontrahenter i ett avtalsförhållande (1) och skador som drabbar annan än säljarens medkontrahent (2).
1. Skada mellan kontraktsparter. En skadebringande egenskap hos en såld sak utgör i regel ett fel i denna.2 Det kunde ligga nära till hands att även här behandla säljarens skadeståndsskyldighet efter köplagens felregler. Detta skulle innebära, att vid köp av bestämt gods säljaren svarar oberoende av culpa, när han får anses ha tillförsäkrat köparen att godset inte är skadebringande (42 § 2 st. köplagen). Vid genusköp skulle han ha ett rent strikt ansvar bortsett från force majeure och vissa liknande undantagssituationer(43 § 2 st.). Skadeståndet enligt dessa regler skulle å andra sidan följa köplagens bestämmelser bl. a. genom att det preskriberas jämlikt dess 54 §.
Vore detta gällande rätt, skulle skadebringande egenskaper inte erbjuda
några speciella problem. Som bekant ville emellertid inte köplagens författare acceptera ett så strängt ansvar i denna situation, och trots att strikt ansvar rekommenderats av Almén,3 följde HD:s majoritet i ett välkänt avgörande (NJA 1918 s. 156) motivens linje. I detta fall, som gällde skada genom giftigt fodermedel, ansågs säljaren gå fri från ansvar i brist på culpa eller garanti. Rättsfallet kan ses som upphovet till de speciella problem svensk rättspraxis haft med denna skadeståndsfråga: man kunde inte längre använda det naturliga sättet att skärpa säljarens ansvar. Motsvarande svårigheter har inte uppkommit i Norge och Danmark, där domstolarna aldrig på samma sätt tagit avstånd från köplagens regler.
Sedan 1918 års fall har man alltmer kommit till insikt om att ett rent strikt ansvar kan vara rimligt i många fall av denna typ. En väsentlig anledning till köplagsmotivens inställning torde ha varit, att skadorna i dessa fall kan bli mycket omfattande. Ett rent strikt ansvar t. ex. för säljaren av hälsofarliga livsmedel eller giftiga fodermedel skulle kunna få ruinerande effekt. Lagstiftaren tycks inte ha vågat annat än att i detta läge hänvisa till allmänna skadeståndsprinciper, främst culparegeln. Numera har emellertid ofta betonats, att säljaren — i regel en företagare — bör kunna bära dessa utgifter som en driftsrisk i sin rörelse och sedan kompensera sig genom att taga ut högre vederlag av sina kunder. Ett ännu viktigare argument synes vara, att säljaren har möjligheter att trygga sig mot skadeståndsskyldigheten genom ansvarsförsäkring. Visserligen har försäkringsbolagen visat en påtaglig försiktighet, när det gällt att taga på sig risken i fråga, men att den i de flesta fall är möjlig att försäkra torde stå klart.4
Om man nu av dessa eller andra skäl anser, att säljaren bör svara även oberoende av vållande mot sin medkontrahent i dessa fall, uppkommer frågan hur ett sådant rent strikt ansvar formellt skall motiveras. Domstolarna har här gått två vägar. Dels har man sökt tillämpa köplagens regler inom den snäva ram som 1918 års rättsfall tillåter. Dels har man använt sig av konstruktionen tyst garanti. Man anser alltså, att — fastän inte köplagsreglerna kan åberopas — säljaren genom avtalet får anses ha utfäst sig att svara för skador av det aktuella slaget. Mot detta senare tillvägagångssätt talar främst det otillfredsställande i att fingera garantier, som aldrig kommit till uttryck i parternas viljeförklaringar; kritik mot sådana juridiska konstgrepp hör numera till den civilrättsliga diskussionens allmängods. — Å andra sidan har garantikonstruktionen vissa tekniska fördelar i detta fall; utom att den är väl förenlig med 1918 års domskäl kan framhållas, att man på detta vis kan nå fram till en rimlig begränsning av ansvaret, utöver vad som följer av reglerna om adekvat kausalitet. Säljaren kan anses ha åtagitsig att svara strikt för vissa närliggande skador, men inte för följderna av mera svåröverskådliga och katastrofala händelseförlopp. I den mån HD anser ett sådant ansvar böra åläggas, torde denna metod te sig långt mera tilltalande än att hänskjuta frågan om tillämpning av köplagen i dessa fall till plenum. — Är det fråga om andra avtalstyper än köp, blir det i regel nödvändigt att åberopa utfästelse av något slag för att man skall kunna utdöma skadestånd oberoende av culpa.
Egentligen kunde man tänka sig ännu. en väg att nå fram till rent strikt skadeståndsskyldighet för säljaren: att åberopa de vaga grundsatserna om ansvar för farlig verksamhet. I svensk rätt förekommer dock som bekant ett sådant farlighetsansvar utan lagstöd blott i speciella situationer, i regel av utomobligatorisk karaktär. Domstolarna är påtagligt försiktiga att utvidga området för detta ansvar. Om säljaren trots allt i undantagsfall kan bli ersättningsskyldig på denna grund, är ovisst; ett tänkbart exempel är försäljning av sprängämnen, som på grund av någon defekt exploderar hos köparen.5
I litteraturen rekommenderas ibland att rent strikt ansvar skulle åläggas utan att man tillgrep någon av dessa formella motiveringar; grunden för ansvaret skulle helt enkelt vara att säljaren ligger närmare än köparen att bära risken för skadan i fråga, eller liknande. Något stöd för denna metod kan man dock inte finna i svensk rättspraxis på området.5a
Huvudfrågorna är alltså: i vad mån är köplagens regler tillämpliga vid skada på grund av skadebringande egenskaper (a), och hur långt kan man här komma med hjälp av garantikonstruktionen (b)?
a. Utvägen att tillämpa köplagen leder inte långt. 1918 års fall rörde ett typiskt exempel på skadebringande egenskaper, där starka sakliga skäl bör ha talat för strikt ansvar; i Danmark hör exempelvis försäljning av fodermedel till de områden där ansvaret skärpts. Skall köpregler åberopas, måste det ske i speciella situationer. Det är egentligen blott i ett läge som köplagen ansetts användbar: när den skadevållande varan efter leveransen kommit att ingå som en del i en produkt, vilken nu i sin helhet har skadats (de s. k. ingrediensfallen). Denna situation ligger nära den i köplagen avsedda; skadorna brukar också ha en någorlunda begränsad omfattning. HD har ansett rent strikt ansvar på denna grund föreligga i ett par fall, där säljaren levererat felaktigt byggnadsmaterial, som skadat den byggnad vartill den använts (NJA 1935 s. 577 och NJA 1951 s. 271); en konsekvens blev, att man också ansåg ansvaret preskriberat enligt 54 § köplagen. I NJA 1960 s. 441 ålades ansvar enligt 43 § köplagen, när skorpmjöl, som köparen i sin charkuterirörelse använde till att framställa köttbullar, visade sig innehålla små stenpartiklar som gjorde hela matvaran oätbar. Ett ytterligare skäl för att här tillämpa köplagen kan ha varit, att köparens förlust utgjordes av förlorad handelsvinst — alltså just en sådant post som 43 § avser.6 Om förlusten hade varit av annat slag, t. ex. kostnader för kontroll och rensning av matvaran, torde emellertid skadeståndsfrågan ha bedömts på samma sätt. — Att användningen av köplagen är begränsad till verkliga ingrediensfall torde framgå av NJA 1945 s. 189, där felaktiga kannor skadat en bilmotor, där de insatts. Strikt ansvar ansågs icke föreligga i denna situation.
Det är knappast lyckligt, att köplagsreglernas område på detta sätt begränsats. Man har visserligen invänt mot dem, att de skulle leda till en skillnad mellan speciesköp och leveransavtal, som ofta vore sakligt omotiverad.7
Frågan är dock, om inte det strikta ansvaret för till försäkran enligt 42 § 2 st. i praktiken kunde gå nära nog lika långt som ansvaret enligt 43 § 2 st. Många gånger torde det vara rimligt att anse avsaknad av skadebringande egenskap vara tillförsäkrad åtminstone hos obegagnade handelsvaror.
b. Garantifallen är fåtaliga8 men av stort intresse. Livligt omdiskuterat är det välkända blysockersfallet (NJA 1945 s. 676), där på grund av ett ursäktligt misstag blysocker i stället för alunpulver kommit att expedieras i en detaljhandel. Kunden och flera medlemmar i hans familj insjuknade i blyförgiftning. Säljaren ålades rent strikt ansvar, varvid bl. a. åberopades kundens begäran att få köpa alunpulver till bakning. Ansvaret har troligen grundats på tyst garanti, närmast av fingerad karaktär.9 Att märka är att yrkad ersättning för sveda och värk inte utdömdes; ej heller enligt köplagens regler torde sådant skadestånd utgå.
I ett avgörande från 1968 rörande egendomsskada har HD synbarligen gått en liknande väg.10 En lantmannaförening hade åtagit sig att besprutaen lantbrukares dillodling för ogräsbekämpning. Därvid föreslog föreningens representant ett ogräsmedel, vilket i sin tur rekommenderats honom av ett företag, som levererade sådana medel till föreningen. Representanten överenskom med lantbrukaren att besprutningen skulle ske med detta medel. Kort efter besprutningen konstaterades omfattande brännskador på dillen, tydligen som en följd av medlets användning. Någon culpa på föreningens sida synes ej ha blivit styrkt. Alla tre instanserna ålade likväl föreningen ett rent strikt ansvar. I sin motivering antecknade HD till en början bl. a., att det varit fråga om yrkesmässig rådgivning och bekämpning samt att föreningen rekommenderat det använda medlet. Vidare uttalades att avtalet finge anses innebära, att föreningen åtagit sig svara för att dillodlingen inte skulle skadas på angivet sätt genom besprutningen, samt att i målet ej ådagalagts något förhållande, på grund varav föreningen det oaktat skulle undgå ansvar för den förlust som tillskyndats lantbrukaren.
Köplagen har alltså inte tillämpats. Avtalet utgjorde ju också närmast ett uppdragsavtal (arbetsbeting), låt vara att en felaktig egenskap hos en tillhandahållen vara framstått som den närmaste orsaken till skadan. Man kan emellertid förmoda, att utgången blivit densamma även om föreningen, under motsvarande förhållanden i övrigt, levererat medlet för att lantbrukaren skulle sköta besprutningen själv. Några liknande fall av strikt ansvar vid behandling av egendom är inte kända.11 Med den garantikonstruktion som använts blir det likgiltigt, hur avtalet skall rubriceras. Ett skäl för den stränga bedömningen har synbarligen varit åtagandets yrkesmässiga karaktär: föreningen framstod som den sakkunnige kontrahenten på området. Däremot saknas stöd för att synpunkten farlig verksamhet skulle ha spelat någon som helst roll för utgången.12 — Den begränsning i ansvarets räckvidd som domskälen antyder torde syfta på force majeure, kanske
också på andra säregna och överraskande skadeförlopp; så långt skulle inte garantin anses gå.13
Rättsfallet innebär knappast något avgörande steg i riktning mot ett rent strikt ansvar i dylika situationer. Förhållandena var trots allt ganska speciella. Genom rekommendationen hade domstolen ett reellt underlag för att antaga en utfästelse; det finns betydligt mindre anledning att tala om en garantifiktion än i NJA 1945 s. 676. Eftersom åtagandet direkt gått utpå att skydda dillodlingen för skador, kan det vidare tyckas naturligt, att föreningen blev ansvarig när tvärtom skador uppkommit just genom behandlingen. Risken för dylika händelser måste ha framstått som tämligen närliggande för parterna.
Möjligen kan däremot domen sägas visa, vart tendensen inom rättspraxis går. HD har annars på senare år visat en påtaglig försiktighet att ålägga ett strikt ansvar med stöd av antagna utfästelser,14 men i 1968 års fall tycks man inte ha dragit sig för metoden. Det kan diskuteras, om domstolen inte rentav kunde ha kommit till samma resultat utan att någon uttrycklig rekommendation förekommit — i så fall på grund av avtalets och skadans art. Att anlägga liknande aspekter i andra fall skulle dock leda till en ansvarsskärpning i åtskilliga skadesituationer, som HD knappast torde ha haft i tankarna. Kunde t. ex. ett apotek på liknande grund bli ansvarigt för ett (receptfritt) läkemedel, som på grund av dittills okända egenskaper gör patienten sjuk i stället för att bota honom? Det är tvivelaktigt, om domstolarna här skulle vilja ålägga ett rent strikt ansvar — i så fall väl blott för ekonomisk skada — ens om man från apotekets sida rekommenderat medlet. Såvitt gäller bekämpningsmedel och liknande kemiska produkter, är det mera troligt att man är på väg mot ett strikt ansvar för närliggande egendomsskador. Enligt min mening kan man knappast göra allvarligare invändningar mot att garantikonstruktionen här kommer till användning, såsom rättsläget nu är beskaffat i Sverige. Ändamålet skulle i detta fall helga medlen; en särskild ursäkt är att köplagen 42 § anvisar en liknande metod i en närliggande skadesituation. En annan sak är att det de lege ferenda ter sig mera tillfredsställande att åberopa sådana risksynpunkter som förut antytts. — Kanske kan man hoppas på att frågan kommer i ett ändrat läge som resultat av den pågående översynen av köplagen.
2. Skada mot annan än kontraktspart. Framför allt uppkommer här problemet om tillverkares ansvar mot konsumenten eller annan person, som skadas av produkten. Förvånande nog har denna situation ganska sällan blivit aktuell i svensk rättspraxis. Bl. a. genom det omskrivna neurosedynmålet har den fått stor aktualitet. Även om denna tvist omsider skulle komma under HD:s prövning, lär emellertid avgörandet få begränsat prejudikatvärde på grund av de speciella förhållandena — främst skadans svårförutsebara art och katastrofala omfattning. Det är också möjligt att särskilda regler får anses gälla vid skador genom läkemedel, där bl. a. den offentliga kontrollen kan inverka på bedömningen.
Läget kompliceras av att enligt gällande svensk rätt fabrikanten i dylika utomobligatoriska situationer i princip svarar blott för eget vållande och
vållande hos anställda i arbetsledande ställning, inte för arbetares culpa. I den mån ett ansvar för vållande förekommer, torde emellertid culpabedömningen vara sträng (jfr senast NJA 1961 s. 94). Vid tillverkning av särskilt farligt gods — t. ex. explosiva varor — torde principalens ansvar kunna utsträckas också till culpa hos vanliga arbetare (jfr NJA 1949 s. 460, som kan förklaras på detta vis).
Några klara exempel på rent strikt ansvar för producenten saknas.15 Man kunde tänka sig en sådan skadeståndsskyldighet på flera olika grunder. Fabrikantens farliga verksamhet borde ibland kunna åberopas, t. ex. just vid tillverkning av explosiva varor.16 Som nämnt är emellertid möjligheterna härtill begränsade enligt svensk rätt. En annan möjlighet är att en sorts garanti rörande varans lämplighet för visst ändamål eller ofarlighet anses vidarebefordrad till konsumenten, trots att denne inte står i avtalsförhållande till producenten. Särskilt närliggande kunde en sådan konstruktion verka, när genom medföljande bruksanvisning eller liknande konsumenten har fått anvisningar om varans användning. Man kan t. ex. diskutera, om inte sådana uttalanden på en burk med ogräsmedel skulle kunna leda till ett liknande ansvar som i 1968 års fall, även när uttalandena inte kan anses vårdslösa.
Det skulle av många skäl vara en fördel, om skadeståndskrav på detta sätt skulle kunna framställas direkt från den skadelidande mot producenten också när ingen culpa föreligger. Ett ansvar av denna typ, begränsat till någorlunda förutsebara skador, torde inte vara helt oförenligt med hittillsvarande rättspraxis. Också i nordisk litteratur har man på senare år framfört tanken på en rent strikt skadeståndsskyldighet för fabrikanten17— en regel, som för övrigt har stor räckvidd i USA. Utvecklingen är säkerligen på väg åt detta håll.
Bertil Bengtsson