Restitution av egendom till nazismens offer
Av presidenten i Högsta restitutionsdomstolen i Berlin, hovrättsrådet
IVAN WALLENBERG
1. Inledning
I efterkrigstidens språkbruk har uttrycket Wiedergutmachung blivit en sammanfattande beteckning för åtgärder, vilka syftar till att återställa förmögenhetstillgångar till offer för nazistisk förföljelse eller deras rättsinnehavare eller att eljest bereda sådana personer ekonomisk gottgörelse för förlust och lidande.
Att anspråk på återställande av egendom och ersättning för skada, som uppkommit genom nazistregimens övergrepp i olika hänseenden, skulle komma att framställas i händelse av Tysklands nederlag var uppenbart. Långt före sammanbrottet var de härmed sammanhängande problemen föremål för studium i judiska organisationer och tyska exilkretsar.1 Kravet på att orättmätigt åtkommen egendom måste återställas låg till grund för förordningar, som utfärdades av flera exilregeringar under krigsåren, för Polens del redan i november 1939. I dessa förordningar förklarades ockupationsmaktens förfoganden över egendom i de besatta områdena ogiltiga i den mån de låg utom ramen för vad som erfordrades för en temporär förvaltning av områdena. Syftet var bl. a. att varna den egna befolkningen för att förvärva konfiskerad egendom.
De mot Tyskland kämpande allierade kunde inte underlåta att taga ställning till hithörande spörsmål. I en gemensam deklaration den 5 januari 1943 förklarade de sig ämna göra sitt yttersta för att omintetgöra de plundringsmetoder som av fienden praktiserats. För denskull förbehöll de sig rätt att ogiltigförklara varje överföring av egendom i de besatta eller av Tyskland eljest kontrollerade områdena. Denna allierade deklaration, som inte gällde egendom i Tyskland, åsyftade inte bara statliga ingripanden, t. ex. i form av konfiskering och be-
slag, utan också — enligt vad dess närmare ordalydelse klart ger vid handen — orättmätig överföring av egendom genom rättshandlingar mellan enskilda i till det yttre oantastliga privaträttsliga former.
I Västtyskland har efter kriget det invecklade problem komplexetavseende gottgörelse till nazismens offer (Wiedergutmachung) blivit föremål för omfattande lagstiftning. Vad beträffar återställande av egendom (restitution) och ersättning för frånhänd egendom gjorde de västallierade ockupationsmakterna bruk av sin lagstiftningsbefogenhet och fullföljde därmed i praktiken den i deklarationen den 5 januari 1943 avgivna programförklaringen. Till skillnad från denna omfattar lagstiftningen även egendom som vid tiden för från händandet fanns i Tyskland.
Övriga frågor om gottgörelse överlämnade de allierade åt tyskarna att lösa. Under tiden före upprättandet av västtyska förbundsrepubliken tillkom lagstiftningsmakten på detta område de nyorganiserade västtyska delstaterna (die Länder). I samtliga dessa infördes lagar om s. k. Entschädigung. Alla dessa delstatslagar, som präglades av stor oenhetlighet, ersattes senare med en för hela förbundsrepubliken gemensam lagstiftning.
Kort uttryckt innebär restitution i den allierade lagstiftningens mening återlämnande av orättmätigt — nämligen genom ett förföljelsebetingat händelseförlopp — frånhänd egendom, t. ex. fastigheter, affärsrörelser, lösöre, fordringar, värdepapper, immateriella rättigheter och andra rättigheter med ekonomiskt värde.2 Finns egendomen inte längre i behåll, utgår i stället ersättning.3 Också ersättning betraktas som en form av restitution. Entschädigung4 å andra sidan utgör gottgörelse för likaledes genom förföljelse tillfogad skada till liv, hälsa och frihet, skada genom hinder i yrkesutövning m. m. samt vissa förmögenhetsskador,5 som inte faller under reglerna om restitution.
När man i tyskt språkbruk talar om Wiedergutmachung, avser man både restitution (på tyska Rückerstattung) och Entschädigung. Ur flera synpunkter hade det varit bättre, om dessa båda delområden
hade blivit reglerade genom lagstiftning i ett sammanhang. I så fall skulle bl. a. vissa enligt den gällande lagstiftningen mycket komplicerade gränsdragningsproblem ha kunnat undvikas eller få en enklare lösning. Detsamma gäller nuvarande regler till förhindrande av dubbel gottgörelse. Utredningen och förfarandet i övrigt skulle även ha kunnat förenklas.6 Den rådande dualismen torde ha sin enda förklaring i lagstiftningens tillkomsthistoria.
Tyvärr är det inte möjligt att inom ramen för en tidskriftsartikel redogöra närmare för båda de ifrågavarande rättsområdena. Framställningen begränsas i det följande till restitutionsområdet, som torde vara av störst intresse för en svensk läsekrets.7
Förutom i Västtyskland infördes efter befrielsen särskild lagstiftning om restitution i de flesta länder, som direkt berörts av den nazistiska förföljelsepolitiken.8 Detta gäller också de östeuropeiska sta-
terna, där verksamheten dock torde ha upphört när de kom under kommunistiskt styre.9
Även vissa neutrala stater utfärdade särskilda bestämmelser om restitution av där befintlig egendom, som i ett ockuperat land orättmätigt frånhänts ägaren till följd av åtgärder av ockupationsmakten. Så skedde i Portugal, Schweiz och Sverige.10
2. Tillkomsten av restitutionslagarna i Västtyskland
a) Allierad ockupationslagstiftning
När de allierade ockupationsmakterna skulle lagstifta om restitution, kunde de beklagligtvis inte enas i alla hänseenden. Detta ledde till att de tre militärregeringarna utfärdade var sin restitutionslag. Sålunda tillkom en lag den 10 november 1947 för den amerikanska zonen,11 en lag samma dag för den franska zonen12 och en lag den 12 maj 1949 för den brittiska zonen.13 I Berlin innehades motsvarande lagstiftningsbefogenhet av den allierade kommendanturan, som efter det att den ryske stadskommendanten upphört deltaga bestod av de tre västallierade stadskommendanterna. Kommendanturan utfärdade den 26 juli 1949 en restitutionslag, som gäller för hela Västberlin.14
En del av olikheterna i dessa lagar är av formell natur men även i sakligt hänseende finns avvikelser, delvis av principiell och genomgripande karaktär. Lagen för den franska zonen företer de största olikheterna.15 Även lagen för den amerikanska zonen har åtskilliga särdrag. Mellan lagarna för den brittiska zonen och för Västberlin, vilka till stor del bygger på den amerikanska lagen, skiljer det däremot
huvudsakligen endast i detaljer. — Samtliga dessa lagar har ändrats åtskilliga gånger, dock inte i riktning mot större inbördes enhetlighet.
Den av de västallierade sålunda införda lagstiftningen på restitutionsrättens område är fortfarande i kraft.16 Enligt fördrag den 26 maj 1952 mellan de allierade och Västtyskland,17 som ånyo bekräftades i fördrag den 23 oktober 195418 och trädde i kraft den 5 maj 1955, skall ifrågavarande lagstiftning i de tidigare ockupationszonerna bibehållas i den lydelse den hade den 26 maj 1952. Ändring kan således inte ske utan de allierades samtycke. För Västberlin, som alltjämt har ockupationsstatus och ej omfattas av nyssnämnda fördrag, tillkommer lagstiftningsmakten på detta område fortfarande i princip den allierade kommendanturan.
b) Västtysk lagstiftning
Syftet med de allierade lagarna är i första hand att i de otaliga fall där egendom orättmätigt frånhänts någon genom förföljelsebetingade åtgärder återställa egendomen in natura. Emellertid är det endast lagen för den franska zonen som begränsar sig till detta. Samtliga övriga tillerkänner den förföljde eller hans rättsinnehavare rätt till ersättning om egendomen inte längre är tillgänglig för restitution.
Ett särskilt spörsmål var av vem och i vilken ordning sådan ersättning skulle betalas, när anspråket riktade sig mot det tidigare tyska riket (Deutsches Reich) — den störste orättmätige förvärvaren av alla — eller något annat inte längre bestående offentligt rättssubjekt. Denna fråga hade lämnats öppen i de allierade restitutionslagarna. Tanken var att hithörande spörsmål skulle lösas genom tysk lagstiftning pågrundval av överenskommelser med de allierade. I det förut omnämnda fördraget den 26 maj 1952 åtog sig Västtyskland att svara för ifrågavarande betalningsförpliktelser för Deutsches Reich. Åtagandet begränsades emellertid till att avse ett sammanlagt belopp om 1,5 miljarder DM.
Av flera skäl drog lagstiftningsfrågan ut på tiden och först den 19juli 1957 utfärdades en lag19 som reglerar hithörande frågor.20 Denna lag, som vanligen benämns Bundesrückerstattungsgesetz (förkortat BRüG), gäller även i Västberlin. Den har ändrats fyra gånger.De viktigaste ändringarna tillkom i oktober 1964, då bl. a. den nyss
nämnda, tidigare gällande begränsningen av Västtysklands betalningsansvar upphävdes.
BRüG medförde i princip inte någon ändring i de allierade föreskrifterna såvitt avser förutsättningarna för bifall till ett restitutionsrättsligt ersättningsanspråk. Även i mål enligt BRüG skall frågan om det föreligger ett fall av orättmätigt frånhändande, som berättigar till ersättning, avgöras efter den allierade lagstiftning som gäller inom vederbörande domstols jurisdiktionsområde.
För den franska zonen, där lagstiftningen som nämnts medger endast restitution in natura, infördes i BRüG en bestämmelse om skadeståndsskyldighet, som överensstämmer med motsvarande stadgande i den brittiska zonen. På denna punkt innebar BRüG alltså en utvidgning av den tidigare gällande rätten. Även i ett par andra hänseenden tillskapades genom BRüG nya materiella regler, som medger ersättning där sådan tidigare inte var förutsatt.
Vad beträffar grunderna för beräkningen av ersättningsbeloppens storlek infördes genom BRüG — med verkan inom hela dess territoriella tillämpningsområde — en del nyheter i syfte att förenkla beräkningsproceduren. Också detta innebar i praktiken ändringar i förut gällande rätt. De allierade lagarna behöll emellertid sin tidigare lydelse.21
Det bör understrykas, att BRüG reglerar enbart ersättningskrav mot Deutsches Reich och därmed jämställda rättssubjekt.22 Varje anspråk på restitution in natura — oberoende av om det är riktat mot Deutsches Reich, något därmed jämställt rättssubjekt eller vem deteljest vara månde — liksom ock samtliga ersättningskrav mot andra än Deutsches Reich och jämställda följer uteslutande reglerna i den allierade restitutionslagstiftningen.
c) Restitutionsrättens förhållande till civilrätten
Vad gäller förhållandet till den tyska civilrätten är att märka, att restitutionslagarna utgör speciallagstiftning med anspråk på att innefatta en fullständig reglering av det rättsliga läget i de situationersom faller under restitutionsrätten. I den mån de restitutionsrättsliga reglerna avviker från den allmänna civilrätten har förstnämnda regler företräde. Eljest gällande föreskrifter om preskription, preklusion
o. dyl. kommer inte till användning. En talan på civilrättslig grund får inte upptagas av allmän civildomstol i en sak, som hör till restitutionsrättens område, utan skall prövas i den ordning som gäller för restitutionsmål.
3. Materiella regler
a) Orättmätigt frånhändande som förutsättning för restitution
Uppgiften att lämna en översikt av det materiella innehållet i lagstiftningen försvåras av att reglerna inte är enhetliga för hela Västtyskland. Naturligtvis är det inte möjligt att inom ramen för en tidskriftsartikel ens tillnärmelsevis uttömmande redogöra för lagstiftningens enskildheter i de olika zonerna. Det är nödvändigt att begränsa framställningen till att i första hand avse vissa gemensamma grundläggande principer. För översiktlighetens skull kommer i övrigt tyngdpunkten att läggas på vad som gäller enligt de sinsemellan nära överensstämmande lagarna för den brittiska zonen och Berlin. Härifrån avvikande bestämmelser i övriga områden redovisas endast undantagsvis.
Restitutionslagarna har, såsom redan i korthet omnämnts, till syfte att — som det heter i den för Berlin gällande lagen — »effect thespeedy restitution of identifiable property23 to persons who were unjustly deprived of such property between 30 January 1933 and 8 May 1945 for reasons of race, religion, nationality, political views orpolitical opposition to National Socialism».
Denna programförklaring tillskapade det rättsliga begreppet »unjust deprivation», som på tyska heter »ungerechtfertigte Entziehung». På svenska kan man använda beteckningen orättmätigt frånhändande.
Det citerade lagstadgandet innebär i objektivt hänseende, att egendomen måste på ett eller annat sätt ha övergått i någon annans rättsliga eller faktiska förfogandemakt, så att denne andre kunde, sig eller annan till nytta, förfoga över egendomen såsom vore han rätt ägare. Detta anses följa av uttrycket »deprived of» i förening med vissa andra stadganden i lagen. Enbart en inskränkning i ägarens möjligheter att förfoga över egendomen räcker inte för att konstituera ett olovligt frånhändande. Gränsdragningen är ofta synnerligen vansklig.
Rättspraxis är riklig och på åtskilliga punkter oenhetlig, varför det skulle föra alldeles för långt att här gå närmare in på hithörande problem.
I subjektivt hänseende krävs att frånhändandet skett av något av de i lagtexten angivna diskriminerande motiven. Avgörande är om något sådant motiv ingick i frånhändarens föreställning om den som drabbades av åtgärden. Om t. ex. Gestapo felaktigt utgick från att en person var jude och av den anledningen tog ifrån honom egendom, så är det ifrågavarande subjektiva rekvisitet uppfyllt.
Ingrepp i egendomsförhållanden som skedde under kriget mot medborgare i någon stat, med vilken Tyskland var i krig, kan om det företogs uteslutande på grund av vederbörandes nationalitet leda till restitution endast såvida någon som insatts att förvalta egendomen förfogat däröver på otillbörligt sätt.
Under begreppet orättmätigt frånhändande i restitutionsrättslig mening faller i första hand ingripanden av mångahanda slag frånstatsmakten och dess organ, varmed jämställs åtgärder av det nationalsocialistiska partiet och därtill anslutna organisationer. Emellertid är att märka att även privaträttsliga transaktioner, såsom köp, byte, cession av fordran, upplåtelse av inteckning eller annan rättighet, för att nämna några praktiskt viktiga exempel, kan konstituera ett orättmätigt frånhändande.24 Dylika fall var oerhört vanliga. Under trycket av den rådande förföljelsen såg sig många nödsakade att sälja sina tillhörigheter och i övrigt avveckla sina ekonomiska engagemang i förhoppningen att kunna emigrera och överföra åtminstone någon del av likviden till utlandet. De som stannade kvar fick sina förvärvsmöjligheter beskurna genom diskriminerande åtgärder och måste för sitt livsuppehälle realisera vad de fortfarande hade möjlighet att förfoga över.
Restitutionslagarna utgår från att sådana försäljningar, liksom överlåtelser och upplåtelser av allehanda slag, grundar anspråk på restitution. Berlinlagen t. ex. nämner som en särskild kategori av orättmätigt frånhändande »a transaction contra bonos mores or induced by threats or duress or involving an unlawful dispossession or any other tort».
Ett gemensamt drag är likaså att det under nazismen rådande allmänna förföljelsetrycket beaktas genom regler av innebörd att en
överlåtelse eller upplåtelse presumeras vara förföljelsebetingad under vissa i lagtexten närmare beskrivna förutsättningar, som inte har direkt anknytning till själva den ifrågavarande överlåtelsen eller upplåtelsen. Är de angivna förutsättningarna för handen, utgår lagen m. a. o. från att överlåtelsen eller upplåtelsen innebar ett orättmätigt frånhändande med restitutionsrättsliga konsekvenser. Denna presumtion kan endast brytas genom närmare angiven kvalificerad motbevisning.
En presumtion med den angivna innebörden gäller först och främst med avseende på alla överlåtelser och upplåtelser, vilka företogs av dem som tillhörde en grupp eller klass av personer som naziregimen avsåg att helt och hållet eliminera från Tysklands kulturella och ekonomiska liv. Härmed åsyftas framför allt personer med judisk härkomst eller trosbekännelse. Tillhörde vederbörande en sådan grupp, inträder presumtionen automatiskt, utan att det på något sätt behöver påvisas att han personligen i något sammanhang drabbats avförföljelse.
Även till förmån för andra än de nyssnämnda s. k. gruppförföljda gäller samma presumtion, om det visas att vederbörande vid något tillfälle var direkt utsatt för förföljelseåtgärd på grund av något av de i det föregående angivna skälen. Det kan här röra sig om exempelvis en av Gestapo företagen arrestering, som inte hade något som helst påvisbart samband med den aktuella försäljningen eller vad det nu kan vara fråga om i restitutionsmålet.
För att motparten i de angivna presumtionsfallen skall undgå det restitutionsrättsliga ansvaret måste han visa, att den förföljde i samband med rättshandlingen tillförsäkrades ett fullt skäligt (fair) vederlag samt att detta kom till den förföljdes fria disposition och alltså inte blev underkastat någon förfogandeinskränkning, t. ex. genom att betalningen måste ske till ett av de nazistiska myndigheterna spärrat konto. — Har rättshandlingen företagits av någon av de s. k. gruppförföljda efter den 15 september 1935,25 ställs ytterligare krav på den bevisning som erfordras för att bryta presumtionen. Det räcker då inte med att vederlaget var skäligt och fick fritt disponeras.Det krävs vidare antingen att »the transaction in the light of its essential terms would have taken place even in the absence of a National Socialist regime» eller att förvärvaren skyddat överlåtarensintressen »in an exceptional manner and with substantial success», t. ex. genom att hjälpa honom att överföra tillgångar till utlandet. — Det säger sig självt att en bevisning av detta slag är utomordentligt svår att föra.
En fråga, som ligger nära till hands, är huruvida dessa orättmätiga frånhändanden skulle vara ogiltiga, om de bedömdes efter de civilrättsliga bestämmelserna i Bürgerliches Gesetzbuch (BGB). Helt visst skulle så vara förhållandet med många av dem, framför allt när förvärvaren genomdrivit avtalet medelst tvång eller hot eller på annat sätt utnyttjat den förföljdes trångmål t. ex. genom att den förföljde nödgats godtaga ett alltför lågt vederlag eller något annat oförmånligt avtalsvillkor.26 Å andra sidan är det ytterst tvivelaktigt huruvida köp eller andra avtal, som ingåtts utan att den förföljdes kontraktspartner tillskansat sig otillbörliga fördelar, skulle kunna anses ogiltiga enligt vanliga civilrättsliga stadganden. Det kunde rentav förekomma att köparen var en god vän, som inte hade något annat motiv än en uppriktig önskan att hjälpa den förföljde att omvandla t. ex. en fastighet eller en affärsrörelse till likvida tillgångar, som det kunde vara möjligt att rädda, åtminstone till någon del, genom legal eller illegal överföring till utlandet. Onekligen handlade säljaren under trycket av den nazistiska förföljelsen, vilket köparen knappast kunde undgå att inse. Å andra sidan saknade köparen avsikt att utnyttja säljarens nödläge. Restitutionslagstiftningen leder i regel till återgång av dylika köp, i varje fall om avtalet ingicks efter den 15 september 1935. Att lagen intar denna ståndpunkt, som många gånger är ytterligt sträng mot köparen, har ofta vållat kritik. I den offentliga debatten har det framhållits att ersättning av allmänna medel borde utgå till vad man brukat kalla lojala förvärvare för förluster som de lidit genom att de förpliktats till restitution. Det dröjde emellertid ända till i februari 1969, innan lagstiftning avseende ersättning för bl. a. dylika s. k. restitutionsskador kom till stånd.
Självfallet innehåller emellertid även restitutionslagarna bestämmelser, som är avsedda att tillgodose förvärvares intressen. Framförallt hänför sig dessa bestämmelser dels till vissa grupper av fall, där skydd mot restitution anses påkallat av hänsyn till den allmänna omsättningen, och dels till den uppgörelse i form av vidräkning somskall ske i samband med restitution in natura.
b) Av hänsyn till den allmänna omsättningen betingade hinder motrestitution
Målsättningen för restitutionslagstiftningen är att den förföljde eller hans rättsinnehavare skall genom restitution försättas i samma posi-
tion som om frånhändandet inte ägt rum.27 Avsteg från denna regel förekommer blott i begränsad omfattning. Regeln leder till att innehavare av frånhänd egendom är skyldig att återställa den, även om han vid förvärvet inte insåg eller borde inse, att den från början orättmätigt frånhänts rätte ägaren. Godtrosförvärv innebär alltså i princip inte något hinder för restitution.28
En godtroende förvärvare, som förpliktas till restitution, är emellertid berättigad att föra regresstalan. Denna följer vanliga civilrättsliga regler men kan riktas inte bara mot närmaste fångesman utan mot varje annan föregångare, som inte var i god tro vid sitt förvärv.29
I två specialfall erkänner dock restitutionsrätten godtrosförvärv som hinder för restitution. Det ena fallet avser värdepapper som gäller i innehavarens hand (bearer instruments).30 Förutsättning är attsådana värdepapper (bl. a. aktier) förvärvats genom en normal affärstransaktion, t. ex. på börsen. Undantagna — och sålunda underkastade restitution — är emellertid värdepapper, som utgjorde andelar i företag med få delägare (t. ex. familjebolag) eller i företag, vars andelar inte var föremål för handel i öppna marknaden. Undantagna är vidare värdepapper som representerade en dominerande del av ett judiskt företag.
Restitution får vidare inte förekomma, när fråga är om lösa saker (movable property), vilka inom ramen för en ordinär affärstransaktion köpts från affärsföretag, som normalt handlade med varor av detslaget. Detta likaledes av hänsyn till den allmänna omsättningen betingade skydd mot restitutionsanspråk gäller emellertid inte beträffande föremål med religiös anknytning eller från privata ägare härrörande saker av ovanligt stort konstnärligt, vetenskapligt eller personligt värde. Undantagna från skyddet är vidare föremål, som köpts hos affärsföretag som huvudsakligen handlade med gods som åtkommits genom orättmätigt frånhändande.
I de fall, där innehavaren enligt det förut sagda är skyddad mot anspråk på restitution, kan den förföljde eller hans rättsinnehavare istället kräva ersättning av tidigare innehavare (t. ex. frånhändaren) som ej åtnjuter sådant skydd. Ersättningsreglerna kommer att behandlas i ett senare avsnitt.
Restitutionsrättens avvisande hållning till godtrosförvärvsskyddet ledde, särskilt under de första åren, till åtskillig kritik, som utmynnade i påståendet att lagstiftningens ståndpunkt stod i strid med grundläggande rättsgrundsatser i alla civiliserade länder och rubbade rättssäkerheten till men för bl. a. handeln med fastigheter. Denna kritik blev inte oemotsagd. Det framhölls bl. a. att restitutionslagarna i Tyskland på det stora hela taget tog större hänsyn till den hederlige förvärvarens intressen än motsvarande lagar i grannländerna. Med särskild styrka framhävdes att det t. o. m. i de neutrala staterna Schweiz och Sverige införts regler, som förpliktade till restitutionutan att hänsyn togs till godtroende innehavare på annat sätt än genom kompensation av allmänna medel.31
De praktiska erfarenheterna av restitutionslagstiftningen i Tyskland synes ge vid handen, att några större olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt inte yppats i det ifrågavarande hänseendet. Vad lösasaker angår torde det ha förekommit mycket sällan att godtroendeförvärvare förpliktats till restitution. Detta sammanhänger bl. a. med att egendom av det slaget blott undantagsvis gått att spåra; restitutionen har i praktiken måst begränsas till att den ursprunglige frånhändaren förpliktats betala ersättning. Beträffande fast egendom har det visat sig, att de allra flesta fastigheterna var kvar hos frånhändarna ännu vid den tidpunkt då restitutionsanspråk senast måste anmälas.32 Enligt en undersökning, som omfattade 1 000 godtyckligt utvalda fall angående restitution av fast egendom, hade endast 62 fastigheter efter frånhändandet åter överlåtits. Fem såldes av Deutsches Reich, som kommit över dem genom konfiskering. Köparna av dessa fastigheter kan knappast ha varit okunniga om att det var fråga om orättmätigt frånhänd egendom. De återstående 57 fallen undersöktes inte närmare men troligen var det för åtskilliga av köparna inte obekant varifrån dessa fastigheter härrörde.
c) Vidräkning i samband med restitution in natura
Den som återvinner egendom genom restitution har att betala tillbaka köpeskilling eller annan likvid, dock endast om han mottagit denna med fri dispositionsrätt. Har likviden betalats till ett spärrat konto eller eljest drabbats av någon förföljelsebetingad förfogandeinskränkning, bortfaller återbetalningsskyldigheten.
Vidare måste säljaren gottgöra köparen för sådan vid egendomens
återställande ännu förefintlig höjning av egendomens värde, som beror på att köparen lagt ned kapital på egendomen, t. ex. i form av ny- eller tillbyggnad på en fastighet. Har köparen betalat skuld, som åvilade egendomen vid tiden för köpet, erhåller han kompensation, dock inte i den mån annan skuldbelastning tillkommit och ej heller för den händelse att den skuld, som köparen amorterat, på sin tid uppstått genom en förföljelseåtgärd mot säljaren.
Vad beträffar avkastningen från egendomen gäller att säljaren är berättigad att erhålla vad som motsvarar skälig nettoavkastning under den tid egendomen var ur hans ägo. Vid beräkningen av avkastningen skall köparen gottskrivas nödiga utgifter för underhåll, skatter, förvaltningskostnader o. dyl. jämte skälig ränta på köpeskillingen.
Här har i korthet skisserats enligt vilka grunder vidräkning äger rum, när ett köp går tillbaka genom restitution. I tillämpliga delar sker motsvarande vidräkning, när fråga är om andra slags rättshandlingar eller om konfiskation eller liknande.
Även för här ifrågavarande regler gäller den principiella utgångspunkten att den förföljde skall så långt det är möjligt försättas i samma position som om frånhändandet inte ägt rum.33
d) Skydd för tredje man
En viktig fråga för lagstiftaren gällde skyddet av tredje mans rätt vid restitution. Också i detta hänseende är reglerna uppbyggda med tanke på att den som utsatts för ett orättmätigt frånhändande skall återinsättas i det läge, som skulle ha bestått om frånhändandet inte kommit till stånd. För att detta mål skall nås kan det ibland inte undvikas att nytillkomna rättsägare får träda tillbaka för den förföljde, även om de, när deras rätt grundades, saknade kännedom om det orättmätiga frånhändandet. Även för sådana förluster för tredje man förutser den i det föregående omnämnda, i februari 1969 tillkomna lagen en rätt till ersättning av allmänna medel.
Ifrågavarande regler, som är särskilt betydelsefulla vid restitution av fastigheter och affärsrörelser,34 innebär i huvudsak följande.
Sådana på betalning i pengar riktade rättigheter, som tredje man hade i egendomen vid tiden för frånhändandet, skall bibehållas i den mån de inte upphört att gälla (t. ex. genom betalning) under tiden fram till beslutet om restitution. Nytillkomna rättigheter av nyss angivet slag skall stå kvar i den mån de faller inom den s. k. belast-
ningsgränsen (limit of encumbrances). Belastningsgränsen är i allmänhet lika med summan av belastningen i egendomen vid tiden för frånhändandet. I vissa fall kan den fastställas till högre belopp, framför allt om egendomen belånats för någon åtgärd som ökat dessvärde.
Andra rättigheter än nyss sagts får kvarstå i den mån samma eller likartade rättigheter bestod före frånhändandet. Endast sådana nytillkomna rättigheter, som skulle ha uppstått även om frånhändandet ej ägt rum, får leda till svårare belastning efter restitutionen än den som fanns vid frånhändandet.
Skall rättighet inte längre kvarstå i egendomen, belastar den i fortsättningen de anspråk som den restituerande må ha mot den till vilken egendomen återställts. Sådana anspråk kan, som förut nämnts, avse återbetalning av erlagd köpeskilling eller ersättning för amortering eller värdehöjande kapitalinsats. Den restituerandes eventuella personliga ansvarighet för rättighet, som tredje man förlorar i egendomen, förblir oförändrad.
e) Gäldenärsskydd
Vid sidan av reglerna om skydd för borgenärer med avseende på egendom som restitueras finns bestämmelser om skydd för gäldenärer i fordringsförhållanden, där fordringen varit föremål för orättmätigt frånhändande. I ett stort antal fall förekom det att fordringar konfiskerades eller på annat sätt frånhändes förföljda personer. Restitution innebär i princip att det orättmätiga frånhändandet fingeras aldrig ha inträffat.35 I den mån en frånhänd fordran betalats till frånhändaren skulle betalningen kunna sägas ha skett till fel person och följaktligen inte vara bindande för den förföljde såsom rätt fordringsägare. Fordringen skulle i motsvarande omfattning alltjämt bestå och kunna bli föremål för restitution in natura. Gäldenären skulle på så sätt kunna bli nödsakad att betala ännu en gång, varefter han möjligen skulle kunna vända sig med regressanspråk mot frånhändaren. För att undvika dylika icke önskvärda konsekvenser har man infört en bestämmelse att betalning till frånhändaren har befriande verkan för gäldenären, såvida den skett innan gäldenären fick del av restitutionsanspråket. I den mån fordran upphört att gälla genom sådan betalning, riktar sig restitutionsanspråket enbart mot frånhändaren, som är skyldig att betala skadestånd för förlusten av fordringen.
f) Ersättning i stället för restitution in natura
Det ligger i sakens natur att bestämmelserna om vidräkning och om skydd för tredje mans intressen tar sikte på de fall, där fråga är om återställande av själva den orättmätigt frånhända egendomen (restitution in natura). Vad ovan sagts om orättmätigt frånhändande som förutsättning för restitution gäller däremot även när det rör sig omersättning i stället för naturalrestitution. Sådan ersättning blir i praktiken aktuell framför allt i de otaliga fall när egendomen efter frånhändandet gått förlorad. Stundom kan ersättning förekomma jämte restitution in natura, t. ex. om egendomen minskat i värde genom något förhållande, för vilket frånhändaren eller senare innehavare har att svara.
Huvudregeln är att restitution skall ske in natura såvida detta är möjligt. Ersättningsreglerna är alltså av subsidiär natur.
Den som är berättigad till restitution har följaktligen i allmänhet ej möjlighet att välja mellan restitution in natura och ersättning. Från denna grundläggande regel finns ett undantag,36 som hänförsig till fall där det orättmätiga frånhändandet skedde genom onerös överlåtelse. Om den berättigade vill, kan han i sådant fall, i stället för att återfå egendomen, erhålla ersättning (additional payment) av frånhändaren med ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan den av honom uppburna likviden och vad som var skälig köpeskilling vid tiden för frånhändandet. Till beloppet läggs ränta.
Denna möjlighet till ytterligare betalning har inte särskilt stor praktisk betydelse, eftersom den berättigade i regel är mera intresserad av att återfå egendom som representerar ett realvärde. Den prisskillnad han kan kräva utgör nämligen en fordran i riksmark, som omräknas till DM i förhållandet 10:1.
I ännu ett fall — där emellertid den berättigades önskan ej är avgörande — kan ersättning träda i stället för restitution in natura, trots att egendomen faktiskt är tillgänglig. Lagen talar här om »delivery of a substitute in lieu of restitution». Förutsättning är att egendomen efter frånhändandet undergått någon väsentlig förändring (fundamental changes), så att dess värde alltjämt är avsevärt högre än vid frånhändandet. En annan möjlighet är att den berättigade i sådant fall erhåller en skälig ideell andel i egendomen. I praxis har ifrågavarande stadgande — som innehåller en skadeståndsregel av speciell natur — tillämpats ganska snävt. Det har krävts att förändringen är så betydande, att den berättigade i händelse av resti-
tution skulle få tillbaka ett objekt som är till sitt väsen annorlunda beskaffat än det som på sin tid frånhändes honom.
Restitution in natura är utesluten om egendomen efter frånhändandet blivit föremål för en regelrätt expropriation och fortfarande används för offentligt ändamål. I så fall skall den berättigade i stället ha skälig ersättning (adequate compensation). Denna ersättninghar likaledes skadeståndskaraktär.
Mot den person eller de personer, som efter frånhändandet innehaft men inte längre innehar egendomen, har den berättigade anspråk på att utfå vad de mottagit i vederlag vid avyttring av denna eller som gottgörelse (t. ex. från försäkringsbolag) för förlust, skada eller försämring av egendomen. Vad den berättigade på grund avdenna regel erhåller från en av de tidigare innehavarna måste gå i avräkning mot anspråken hos de övriga.
Lagen ger inte något entydigt svar på frågan om den berättigade, i händelse egendomen fortfarande finns tillgänglig, äger välja här ifrågavarande vederlag från tidigare innehavare i stället för restitution in natura. I praxis har emellertid en sådan valmöjlighet ansetts inte föreligga; kan själva egendomen restitueras bortfaller möjligheten till vederlag. Spörsmålet har tämligen ringa praktisk betydelse, eftersom naturalrestitution i regel är förmånligare för den berättigade, med hänsyn till att egendomen utgör ett realvärde, under det att eventuellt vederlag i riksmark konverteras till DM i förhållandet 10:1.
Av renodlat skadeståndsrättslig natur är de bestämmelser som reglerar rättsläget i de fall frånhänd egendom gått förlorad, skadats eller försämrats under tiden efter frånhändandet.
Som redan nämnts tar lagen för den franska zonen sikte enbart på restitution in natura och saknar helt föreskrifter om skadestånd. Mellan lagen för den amerikanska zonen och lagen för den brittiska zonen finns grundläggande olikheter i fråga om förutsättningarna för skadeståndsskyldighetens inträde. Lagen för Västberlin, såsom den tillämpas i rättspraxis, ligger i detta hänseende närmare den amerikanska.
Det är med hänsyn till denna oenhetlighet i lagstiftningen inte ägnat att förvåna att helt likartade skadeståndsfall kommit att bedömas olika i rättstillämpningen i de skilda områdena. Olikheterna i praxis är särskilt djupgående om man jämför den brittiska zonen, å ena, samt den amerikanska zonen och Berlin, å andra sidan.
Vad gäller den franska zonen infördes, såsom nämnts i det föregående, genom BRüG:s tillkomst 1957 en skadeståndsbestämmelse med lagen för den brittiska zonen som förebild. Denna bestämmelse reg-
lerar, liksom BRüG i dess helhet, endast anspråk som är riktade mot Deutsches Reich och därmed jämställda, under det att lagarna förde övriga zonerna och Berlin reglerar förutsättningarna för skadeståndsansvaret utan avseende på vem som är svarande.
Den väsentligaste skillnaden mellan ståndpunkterna i de brittiska och franska zonerna, å ena, samt i den amerikanska zonen och Berlin, å andra sidan, beror på att lagarna för de båda sistnämnda till skillnad från de övriga har särskilda — visserligen till formen avvikande men i sak rätt nära överensstämmande — föreskrifter om skadeståndsskyldighet för olovliga frånhändanden som tillika innefattade »otillåten handling» (tort). Dessa föreskrifter anknyter direkt till den tyska skadeståndsrättens regler om ansvar vid en s. k. »unerlaubte Handlung».37 De leder till att skadeståndsskyldighet inträder även ifall, då skadan uppkommit genom »Zufall» (våda), såvida inte svaranden kan visa att skadan skulle ha inträffat också för den händelse att frånhändandet ej ägt rum. De »otillåtna handlingar» (torts), som medför detta stränga restitutionsrättsliga skadeståndsansvar, beskrivs som »transactions contra bonos mores, or induced by threatsor duress, or involving unlawful dispossession».38 Kännetecknande är att förvärvet innebar eller var följden av något klandervärt handlande (blameworthy conduct). Härunder faller i första hand alla förföljelsebetingade konfiskations- och beslagsåtgärder. Vidare avses köpo. dyl., när förvärvaren på ett otillbörligt sätt utnyttjade den förföljdes nödläge. Även senare innehavare svarar efter samma grunder, om han visste eller på grund av föreliggande förhållanden måste antaga, att egendomen ursprungligen frånhänts ägaren under här förutangivna försvårande omständigheter. — Stadgandena om skadeståndsansvar vid våda har utomordentligt stor praktisk betydelse inte minst med hänsyn till alla förluster som uppstod genom bombanfalloch andra krigshändelser.
Någon regel om ansvar för skada som uppkommit genom våda finns inte i lagen för den brittiska zonen och ej heller i den genom BRüG för den franska zonen införda skadeståndsbestämmelsen för Deutsches Reich och jämställda rättssubjekt. Här gäller endast reglerom ansvar för skada som uppstått genom svarandens förskyllan (»Verschulden», motsvarande dolus och culpa), varvid skuld emel-
lertid presumeras föreligga, såvida motsatsen inte kan bevisas. Liknande regler gäller enligt lagarna för den amerikanska zonen och Berlin i de fall där de strängare bestämmelserna om ansvar för våda inte tränger igenom.
Enligt rättstillämpningen i den amerikanska zonen och Berlin svarar Deutsches Reich solidariskt med en senare innehavare, när egendom, som frånhänts genom Deutsches Reich, gått förlorad i den senare innehavarens hand. I de brittiska och franska zonerna däremot ansågs skadeståndsskyldighet för Deutsches Reich inte föreligga i dylikt fall. I syfte att anpassa rättsläget i de sistnämnda zonerna till rättstillämpningen i övriga områden infördes 1964 en regel i BRüG avseende de fall, där egendom orättmätigt frånhänts någon i brittiska eller franska zonen genom Deutsches Reich eller därmed jämställträttssubjekt. Enligt denna regel är frånhändaren skadeståndsskyldig, »wenn die Gegenstände in der Hand eines Nacherwerbers verlorengegangen, beschädigt oder in ihrem Wert vermindert worden sind; § 848 BGB findet Anwendung.»39 I praxis i den brittiska zonen har detta nya stadgande i BRüG ansetts inte vara tillämpligt, när av Deutsches Reich frånhänd egendom gått förlorad medan den var i dess besittning. Skadeståndsskyldigheten för das Reich har i detta fall — i enlighet med vedertagen tolkning av restitutionslagen för zonen — ansetts gälla endast vid »Verschulden». § 848 BGB ansågs alltså ej tillämplig. I den amerikanska zonen och Berlin skulle, såsom torde ha framgått av det föregående, skadeståndsansvaret i motsvarande fall ha bedömts efter reglerna för »Zufall» i § 848 BGB. Lagändringen har alltså inte lett till enhetlighet i rättskipningen i detta hänseende. Huruvida detta beror på en alltför snäv formulering av lagtexten eller på en alltför bokstavstrogen lagtolkning må här lämnas därhän.
Vad gäller frågan om skadeståndets utformning och storlek intar de allierade lagarna i de områden som har skadeståndsbestämmelser den ståndpunkten, att denna fråga rättar sig efter hithörande föreskrifter i BGB. Det innebär i princip, att den skadeståndsskyldige har att återställa det tillstånd, som skulle ha varit rådande, »wenn derzum Ersatz verpflichtende Umstand nicht eingetreten wäre» (s. k.»Naturalherstellung»); den berättigade har emellertid alltid rätt att i stället kräva motsvarande betalning i pengar.40 I vissa fall måste betalning ske i pengar, nämligen om »Naturalherstellung» inte är möjlig eller inte räcker till för att hålla den berättigade skadeslös, så ock när »Naturalherstellung» är möjlig endast till omåttligt stor kost
nad.41 Även utebliven vinst skall ersättas.42 Avgörande vid fastställandet av återanskaffningsvärdet av frånhänd egendom är tidpunkten för den sista muntliga förhandlingen i Landgericht. — Det säger sig självt, att exempelvis en köpeskilling eller annat vederlag, som må ha betalts för egendomen vid frånhändandet, måste beaktas vid fastställandet av skadeståndets storlek.
De här angivna reglerna i BGB har genom tillkomsten av BRüG blivit inaktuella, såvitt avser anspråk mot Deutsches Reich och därmed jämställda rättssubjekt. För sådana anspråk införde BRüG nämligen nya regler av mindre komplicerad natur. Avsikten var att därigenom förenkla handläggningen och påskynda restitutionsprogrammetsavveckling. Dessa regler innebär bl. a. följande.
Skadestånd skall alltid fullgöras i pengar, nämligen DM.43 Den invecklade och svårtillämpade regleringen i BGB sköts alltså åt sidan. Återanskaffningsvärdet skall regelmässigt bestämmas per den 1 april 1956, oavsett tidpunkten för målets handläggning. Går det inte att fastställa något sådant värde den angivna dagen eller ligger sagdavärde under det i förhållandet 10:1 till DM omräknade värdet av egendomen vid tidpunkten för frånhändandet, skall skadestånd utgå med det på angivet sätt omräknade värdet vid frånhändandet. Ränta och annan avkastning liksom »geldwerte Vorteile» överhuvudtaget, som gått förlorade efter frånhändandet, skall efter en schablonmässigregel fastställas till visst procentuellt tillägg på skadeståndsbeloppet. Tillägget utgör 10 procent för aktier o. dyl. samt 25 procent för övriga slags tillgångar. Den lägre procentsatsen för aktier motiveras av att aktieutdelning inverkar i höjande riktning på kursvärdet (återanskaffningsvärdet). Det procentuella tillägget är avsett att täcka inkomstbortfallet i dess helhet. Syftet med schablonregeln är att förenkla beräkningsproceduren, i det att man undgår omständliga och tidsödande utredningar i varje särskilt fall. De allmänna fördelar detta medför har ansetts väga tyngre än det förhållandet, att i en delfall ersättningen blir lägre än vid en matematisk uträkning i det enskilda fallet.
Beträffande fordringar i riksmark som blivit orättmätigt frånhända innehåller BRüG särskilda regler av komplicerad karaktär med det huvudsakliga syftet att med hänsyn till valutareformlagstiftningen anpassa skadeståndsbeloppen till vad fordringarna skulle ha varit värda om förföljelsen och det därav betingade frånhändandet inte förekommit.
Redan före tillkomsten av BRüG hade Deutsches Reich och därmed jämställda i ett stort antal fall dömts till eller träffat förlikning om ersättning enligt de allierade restitutionslagarna.44 För enhetlighetens skull var det nödvändigt att lagstiftaren tog ställning till hur dessa beslut kunde anpassas till de nya reglerna i BRüG. Detta skedde enligt följande linjer.
Skadestånd, som fastställts i DM och inte avsåg fordringar eller värdepapper, skulle kvarstå oförändrat. För det fall »geldwerte Vorteile» inte redan inräknats i beloppet, skulle detta ökas med det förutom nämnda procentuella schablontillägget (dock ej om beloppet fastställts genom förlikning). I alla övriga fall skulle en omprövning avskadeståndets storlek ske med tillämpning av de genom BRüG nytillkomna reglerna. Prövningen skulle verkställas i administrativ ordning genom vederbörande Oberfinanzdirektion, som efter utredning skulle tillställa den berättigade skriftligt besked. I händelse av missnöje kunde den berättigade begära att saken togs upp till behandling och avgörande vid vederbörlig underdomstol (Landgericht), varefter talan kunde fullföljas i samma ordning som gäller för restitutionsmål i allmänhet.
Även beträffande ersättning, som utdömts med tillämpning av BRüG, utfärdar vederbörande Oberfinanzdirektion besked, som läggs till grund för utbetalning till den berättigade. I fråga om dylikt besked gäller samma möjlighet att fullfölja talan som nyss sagts.
I den mån ersättning inte utbetalts senast den 31 december 1967 utgår ränta med en procent per påbörjat kvartal från och med 1968. Datum har valts med hänsyn till att BRüG förutsatte, att alla ersättningar skulle vara slutbetalda före den angivna dagen.45 Eftersom de förut omnämnda schablontilläggen om 10 resp. 25 procent avses skola täcka bortfall av ränta och annan inkomst av den frånhända egendomen allenast fram till den 1 april 1956, blir resultatet att någon motsvarande kompensation därefter ej kan utgå förrän i och med ingången av 1968.
Ett av politiska skäl betingat hinder för betalning av ersättning som fastställts enligt BRüG är att den berättigade bor i ett »område» (Gebiet), med vars regering tyska förbundsrepubliken inte har diplomatiska förbindelser. Från denna regel kan dock förbundsregeringen
göra undantag, när så anses befogat beträffande viss stat. Detta skedde i ett tidigt skede i fråga om Israel. Regeln innebär att den av domstol fastställda fordringen på ersättning förblir bestående men att verkställigheten skjuts på framtiden i avvaktan på att förutsättning för utbetalning inträder. Under vissa betingelser kan fordringen överlåtas på någon som uppfyller hemvistförutsättningen, med verkan att betalning sker till denne.
4. Processuella förutsättningar vid talan om restitution
Angående det processuella förfarandet i mål om restitution finns regler i allierade lagar. BRüG innehåller i detta hänseende egna bestämmelser endast vad avser frågan inom vilka frister och hos vilka myndigheter anspråk kan göras gällande. I övrigt hänvisar BRüG till de allierade föreskrifterna om förfarandet.
Ett restitutionsrättsligt anspråk — vare sig det avser restitution in natura eller ersättning — kan upptagas till materiellt avgörande endast om vissa processuella förutsättningar är uppfyllda. Att processförutsättningarna är för handen skall prövas ex officio i varje skede av rättegången, alltså även i högre instans oavsett om talan fullföljts i den delen. Brister någon förutsättning tillbakavisas anspråket utan prövning i sak.46
Processförutsättningarna hänför sig framför allt till tiden och sättet för anhängiggörande av anspråk samt till frågan om den restitutionssökande är rättssubjekt i det ifrågavarande rättsförhållandet (saklegitimation) även som frågan huruvida det forum, där målet förekommer till behandling, är behörigt.
a) Om anhängiggörande av anspråk. Individualberättigade och successorsorganisationer.
Ett restitutionsrättsligt anspråk av vad slag det vara månde måste ha framställts i laga ordning inom en fastställd frist. En tidsbegränsning var nödvändig, eftersom spörsmålet vem som var rätt ägare till all den egendom, som här var i fråga, inte kunde få hållas svävande alltför länge. Den som försummade att framställa sitt anspråk i tid fick finna sig i att han förlorade sin talan. Han kunde sedermera i princip inte göra anspråket gällande vare sig enligt restitutionslagarna eller enligt allmän lag (jfr dock s. 499).
Ett särskilt problem, som de allierade lagstiftarna hade att ta ställning till, gällde vad man kallade »heirless property». Härmed avses
egendom som tillhört förföljda, vilka tillsammans med alla familjemedlemmar avlivats i de nazistiska förintelselägren eller eljest dött utan att efterlämna arvingar. Det ansågs uteslutet att låta frånhändarna behålla sådan egendom eller slippa betala ersättning bara föratt det inte fanns någon, som var berättigad att framställa anspråk.
Detta problem löstes genom inrättande av s. k. Successor Organisations, vilka det ålåg att framställa krav på all orättmätigt frånhänd egendom, som inte omfattades av restitutionsanspråk från individualberättigade. Skilda organisationer av detta slag tillskapades för judisk egendom47 och för annan egendom. De trädde snabbt i verksamhet och utförde ett mycket effektivt arbete med att spåra upp egendom, som hörde till deras verksamhetsområde. Ett viktigt underlag för efterforskningarna var de deklarationer, som enligt tidigare utfärdade allierade föreskrifter skulle avges av alla dem som innehade eller innehaft frånhänd egendom eller kände till var sådan fanns eller funnits. Andra betydelsefulla upplysningskällor var grundböckerna, handelsregistren samt övriga officiella register och akter från nazisttiden. Däribland märks i all synnerhet de akter som förts hos finansmyndigheterna, där ett rikligt material samlats rörande orättmätiga beslag och konfiskeringar.
Även successorsorganisationerna måste framställa sina anspråk inom viss tid. Ett sådant anspråk hade, om någon individualberättigad inte anmält sig i tid, den rättsliga verkan att vederbörande organisation inträdde som den förföljdes laglige rättsinnehavare med avseende på den egendom anspråket gällde. Visade det sig sedermera att det i själva verket fanns någon berättigad, som emellertid av en eller annan anledning försummat att framställa anspråk inom stadgad tid, hade denne inte längre någon laga möjlighet att hävda rätt till egendomen. Det var emellertid förutsatt att organisationen efter en billighetsprövning kunde antingen låta vederbörande återinträda i sina rättigheter eller betala honom skälig kompensation. Så skedde också i betydande utsträckning.48
I övrigt har — i enlighet med de allierades intentioner — de tillgångar, som genom restitution in natura eller i form av ersättning återvanns genom successorsorganisationerna och som uppgick till ett värde av hundratals miljoner DM, ställts till förfogande för välgörenhetsorganisationer inom och utanför Tyskland. De har använts förändamål som tillgodoser sådana grupper av personer som var utsatta
för förföljelse under nazismen. En betydande del har gått till uppbyggnad och annan investering i Israel.
De tidsfrister, som fastställdes för väckande av anspråk enligt de allierade lagarna, var tämligen rundligt tilltagna. För individualberättigade utlöpte tiderna i de skilda lagarnas tillämpningsområden vid tidpunkter, som låg omkring ett till ett och ett halvt år efter tillkomsten av respektive lag. Successorsorganisationerna hade — utom i den amerikanska zonen, där fristen utgick samtidigt som för de individualberättigade — ytterligare någon tid på sig för att de, innan de lämnade in sina anmälningar, skulle ha tillfälle att sortera bort sådana fall där individualberättigade anmält anspråk.49
Vid BRüG:s tillkomst öppnades för mål inom dess sakliga tillämpningsområde möjlighet för individualberättigade50 att göra gällande anspråk som ej anmälts enligt de allierade lagarna. Dessutom fick de,som tidigare avstått från anmälda anspråk eller fått dem ogillade genom rättskraftigt avgörande, tillfälle att åter anmäla dem. För samtliga dessa fall liksom för de genom BRüG nygrundade anspråken utlöpte anmälningstiden den 1 april 1959. Genom 1964 års ändringari BRüG och därav föranledda följdförfattningar tillskapades nya anmälningstider för ett antal typfall, som samtidigt nyreglerades. De nyafristerna utlöpte vid olika tidpunkter 1965 och 1966 samt den 2 januari 1967. Slutligen fastställdes 1967 en frist som utlöpte den 31 mars 1968 för anspråk föranledda av att BRüG då gjordes tillämplig i Saarland, där den förut inte gällt.51
berättigade orgnaisationer
Enligt lagen för den franska zonen skulle anspråk anhängiggöras i form av käromål (demande) vid en för ändamålet inrättad restitutionsavdelning (Restitutionskammer) vid vederbörande Landgericht. De övriga allierade lagarna föreskrev, att en skriftlig anmälan om anspråk skulle inlämnas till en central anmälningsmyndighet inom varje lags tillämpningsområde.
En anmälan är giltig, även om den skett hos dylik myndighet i annat område än det, där behörig domstol för anspråket har sitt säte; anmälningen flyttas då över till den behöriga anmälningsmyndigheten. En förutsättning för att anmälningen skall upptagas till behandling är dock att den ursprungligen inkom inom den frist, som gäller vid den behöriga anmälningsmyndigheten. BRüG har vidare en regel att anmälan som senast den 1 april 1959 inkommit till vilken som helst västtysk myndighet skall gälla.
Beträffande innehållet i anmälan är det enligt alla lagarna ett oeftergivligt krav att en beskrivning sker av den frånhända egendomen (ang. visst undantag se det följande).52 Detta tolkas i praxis så, att en beskrivning, om den inte finns i själva anmälningen, måste ha ingetts före anmälningstidens utgång. Sker ej detta kan anspråket inte prövas.
Beskrivningen behöver inte vara särskilt ingående men måste i princip kunna leda till identifiering av egendomen. Praxis har härvidlag ställt sig välvillig mot de restitutionssökande. Är det t. ex. fråga om möbler eller annat lösöre, som tagits i beslag i en våning, räcker det med angivande av beteckningen »Wohnungseinrichtung» eller »Hausrat» jämte adressen. En kollektiv beteckning som »Schmuck» eller »Gold- und Silbersachen» utan närmare specifikation godtages också i allmänhet. I dylika fall, avseende s. k. »Sammelbegriffe», får sökanden efter anmälningstidens utgång närmare ange beskaffenheten av den egendom anspråket avser.
I fråga om en till antalet mycket stor grupp53 av anmälningar enligt BRüG krävs dock inte alls någon beskrivning av egendomen före anmälningstidens utgång. Bakgrunden är följande.
Som inledningsvis nämnts är lagstiftningen om gottgörelse till nazismens offer väsentligen delad i två huvudområden, restitution och Entschädigung. Även inom det sistnämnda rättsområdet förekommer ersättning för egendomsskada. Avgränsningen mot restitutionsrätten är i vissa hänseenden inte klar och entydig. Det var, ej blott för en
lekman, i många fall vanskligt att bedöma huruvida ett anspråk hörde hemma under restitution eller Entschädigung. Vid anspråk på Entschädigung gällde inte någon föreskrift att det objekt som avsågs måste beskrivas före anmälningstidens utgång. Det räckte med att helt allmänt ange t. ex. »Schaden an Eigentum» eller »Schaden an Vermögen», varefter anspråket senare kunde substantieras.
Vid behandlingen av Entschädigungs-anspråk visade det sig att många anmälningar i själva verket grundade sig på restitutionsrättsliga sak sammanhang, varför de inte kunde prövas i den ordning de anmälts. I BRüG infördes därför en regel (§ 30) att en anmälan, som skett enligt Entschädigungs-lagstiftningen men som gäller ett till sin natur restitutionsrättsligt anspråk, skulle — om den inkommit senast den 1 april 1959 — gälla som anmälan enligt BRüG och på sökandens begäran överföras till handläggning som restitutionsmål.
I praxis vid restitutionsdomstolarna trängde sig den tolkningen av § 30 igenom, att det i dylikt fall inte krävdes att egendomen beskrivits före anmälningstidens utgång den 1 april 1959. Denna uppfattning grundade sig bl. a. på det övervägandet, att man av den som misstog sig om anspråkets rättsliga natur knappast kunde kräva, att han likväl skulle iakttaga en restitutionsrättslig formföreskrift sominte gäller vid Entschädigung. Man godtog därför anmälningar av detta slag, som innehöll allenast beteckningen »Schaden an Eigentum» eller »Schaden an Vermögen».
Vid översynen av BRüG 1964 infördes emellertid i § 30 ett tillägg av innehåll, att förutsättning för att dylika, till Entschädigungs-myndighet ingivna anmälningar skulle gälla som anmälningar enligt BRüG skulle vara, att »aus der Anmeldung die feststellbaren Gegenstände erkennbar sind, für die Ersatz verlangt wird». Detta nya stadgande skulle ha retroaktiv verkan, utom beträffande anspråk som redan avgjorts genom lagakraftvunnet beslut eller blivit föremål förförlikning.
Den nya lydelsen av § 30 BRüG angreps medelst författningsbesvär. Genom utslag den 24 juli 1968 förklarade Bundesverfassungsgericht det förenämnda tillägget ogiltigt såsom stridande mot grundlagen. För Berlin, där nyssnämnda utslag med hänsyn till stadens särskilda status ansågs inte automatiskt bli gällande, förklarade den allierade kommendanturan i beslut den 21 oktober 1968 likaså ifrågavarande tillägg ogiltigt.
b) Något om saklegitimation
I första hand ankommer det på restitutionssökanden själv att förebringa bevisning att han är rätt person att föra talan i saken. I resti-
tutionsmål gäller emellertid att domstolen är skyldig sörja för att utredningen blir så fullständig som möjligt. Denna grundsats har tilllämpning även på frågan om sökanden är saklegitimerad.
Att märka är att det inte är nödvändigt att själva anmälan om anspråket gjorts av behörig sökande. Enligt uttrycklig regel gäller en anmälan av en icke berättigad till förmån för den verklige rättsinnehavaren, som alltså kan på grundval av en sådan anmälan framställa sitt anspråk utan tidsbegränsning.
Många av de personer som utsattes för nazisternas ekonomiska förföljelsepolitik drabbades som bekant också av fysisk förintelse. Av dem, som före krigsutbrottet inte lyckats fly till länder, dit förföljelsen aldrig nådde, var det blott få som överlevde nazistförtrycket och själva kunde göra gällande anspråk på restitution. I det övervägandeantalet fall är det arvingar som uppträder i restitutionsmålen.54
Direkt bevisning om arvlåtarens död och tidpunkten därför kan ofta inte förebringas. Till undvikande av omständliga och tidsödandeåtgärder för dödförklaring enligt vanliga regler i många tusentals fall innehåller restitutionslagarna bestämmelser om »dödsfallspresumtion». En förföljd person, som hade sitt sista kända hemvist i Tyskland eller i ett av Tyskland eller dess allierade behärskat område, presumeras ha avlidit den 8 maj 1945, om han inte avhörts efter den dagen. I fall det finns omständigheter, som gör det troligt att han avlidit någon annan dag, skall den dagen gälla som dödsdag.
Var den avlidne tysk, kommer den tyska arvsrättens regler till användning. Beträffande andra länders medborgare gäller enligt tilllämplig tysk internationell privaträtt, att arvsföljden bestäms efter lagen i den stat arvlåtaren tillhörde. Hänvisar den lagen t. ex. i fråga om fast egendom till lex rei sitae, skall tysk arvsrätt tillämpas med avseende på sådan egendom i Tyskland, men lagen i arvlåtarens hemland är avgörande för frågan vad som skall hänföras till fast egendom. Fall kan förekomma, där arvsföljden efter en och samme arvlåtare skall bedömas efter olika lagar, nämligen i fråga om lös egendom efter hans hemlands lag och beträffande fast egendom efter tysk lag. Var arvlåtaren statslös, bedöms arvsrätten efter lagen i den stat där han hade sitt hemvist. Även testamentsrättsliga frågor avgörs med utgångspunkt från tysk internationell privaträtt.
Bevis om arvsföljden föres vid restitutionsdomstolarna i regel genom företeende av ett s. k. Erbschein, som utfärdats av inländsk eller utländsk domstol.55 Riktigheten av sådant Erbschein kan vederläggas genom motbevisning.
c) Om behörigt forum
Restitutionslagarna innehåller inte några entydiga forumregler. Det har därför i huvudsak varit en uppgift för rättskipningen att med utgångspunkt från lagstiftningens allmänna grundsatser och syften fastställa, genom vilket moment ett restitutionsrättsligt anspråk har anknytning till viss domstol på sådant sätt, att denna skall vara behörigt forum för anspråket.
Vad gäller forum i mål om återställande av egendom in natura var lösningen av detta problem tämligen enkel. För dylika mål blevdet tidigt fastslaget i praxis, att den domstol är behörig, inom vars domkrets egendomen finns vid tidpunkten för målets avgörande (forum rei sitae).56 Det spelar alltså ingen roll om egendomen fanns där redan vid frånhändandet eller först efteråt kommit dit. Det är också utan betydelse huruvida frånhändandet ägt rum i Västtyskland, någon annan del av det förutvarande tyska riket eller i något ockuperat område. Är egendomen belägen utanför Västtyskland (inkl. Västberlin), är restitutionen inte en angelägenhet för tysk domstol. Befinner den sig i Västtyskland (inkl. Västberlin) men utanför den domkrets, där målet kommit att bli anhängigt, flyttas målet över till den domkrets där egendomen är.
Vanskligare var det att bestämma vilket anknytningsmoment som skulle vara utslagsgivande, när det var fråga om ersättningsanspråk. Det är naturligt att domstolarna, när de letade efter en lösning på detta intrikata och praktiskt synnerligen betydelsefulla problem, sökte utröna de ifrågavarande anspråkens rättsliga natur och finna analogier från andra rättsområden. På så sätt utvecklades flera teorier,57 som ofta ledde till skilda resultat, så att praxis på detta område till enbörjan var synnerligen oenhetlig.
Omkring mitten av 1950-talet stadgade sig emellertid rättstillämpningen genom några principavgöranden i högsta instans. Enligt de grundsatser, som då fastställdes och sedan dess följts, är det avgörande kriteriet att själva den egendom, för vilken ersättning fordras, haft lokal anknytning till domstolens jurisdiktionsområde, på det sät-
tet att den antingen fanns där vid tiden för frånhändandet eller också efteråt var belägen där under någon tidrymd.58
Belägenheten inom domkretsen i enlighet med det sagda är det enda anknytningsmoment som har verkan att grunda behörighet fördärvarande domstol. Det kommer alltså inte an på t. ex. var svaranden har sitt hemvist eller var han äger egendom eller var den frånhändande handlingen företogs. Ett av skälen till detta ståndpunktstagande är att anspråk på ersättning enligt restitutionslagarna — likaväl som anspråk på restitution in natura — anses vara av vindikationsliknande (quasisakrättslig) natur. Med hänsyn härtill och då ersättningsanspråk är sekundärt i förhållande till restitution in natura, anses anspråket böra föras vid samma domstol där anspråk på naturalrestitution skulle ha kunnat genomdrivas, om egendomen alltjämt fanns tillgänglig.
Vad här sagts om behörigt forum avser ersättningsanspråk såväl enligt de allierade lagarna59 som enligt BRüG. I ett par hänseenden, som dock gäller enbart anspråk mot Deutsches Reich och jämställda rättssubjekt, har rättskipningen kompletterats med lagregler.
Så skedde först beträffande frånhändanden, vilka ägt rum i vad som nu är Östberlin. Där hade under nazisttiden de flesta storbankerna sitt säte. I dessa banker hade den judiska befolkningen i Tyskland i mycket stor utsträckning sina bankkonton, vilka konfiskerades. Där hade vidare bl. a. en stor del av alla värdepapper i judisk ägo tvångsvis deponerats, varefter de konfiskerats och sålts. Det ansågs obilligt att ersättning av formella skäl generellt inte skulle kunna utdömas för bl. a. sådana förluster. Därför införde den allierade kommendanturan 1954 ett stadgande i sin restitutionslag, enligt vilket frånhändanden, som skett genom Deutsches Reich i den ryska sektorn av Berlin, under vissa betingelser skulle fingeras ha ägt rum i Västberlin, så att därvarande domstolar blev behöriga att upptaga anspråk på ersättning. Förutsättning var dels att den frånhända egendomen gått förlorad och dels att den förföljde eller hans rättsinnehavare vid någon tidpunkt under tiden för nazistväldet haft hemvist i Västberlin eller Västtyskland. Dessa hemvistkvalifikationer ändrades 1964 genom en regel i BRüG, som innebär att kvalifikationstiden utsträckts till utgången av 1961 och att med hemvist i Västtyskland jämställts hemvist i något land, med vilket Västtyskland hade diplomatiska förbindelser den 8 oktober 1964.60
Även beträffande en annan grupp av orättmätiga frånhändanden ersattes genom en regel i BRüG den objektiva anknytningen till den frånhända egendomen med en subjektiv anknytning till den förföljdes person. Vad nu sagts gäller flyttsaker, som tillhörde emigranter och som konfiskerades på någon europeisk ort utanför Västtyskland utan att de kommit till ägarens fria disposition på bestämmelseorten. Med emigrant jämställs den som skickat i väg flyttgods i tanke att emigrera men inte kunnat förverkliga sin avsikt. Hade vederbörande närmast före emigrationen resp. avsändandet sitt hemvist i Västtyskland (inkl. Västberlin), fingeras frånhändandet ha skett på platsen för detta hemvist, med påföljd att därvarande domstol äger upptaga anspråk på ersättning för egendomen.61
Slutligen meddelades en bestämmelse i BRüG för de synnerligen talrika fall, där frånhändandet skett utanför området för det nuvarande Västtyskland (inkl. Västberlin) och det kan visas att egendomen sedermera kommit till detta område, utan att den ort dit egendomen förts kan fastställas. Enligt detta stadgande fingeras egendomen ha kommit till Västberlin, vars domstolar sålunda är behöriga att pröva anspråk på ersättning för sådan egendom. Samma är förhållandet, när utanför Västtyskland frånhänd egendom kan visas ha kommit till Östberlin.62
Direkt bevisning angående var här avsedd egendom i de individuella fallen hamnat är i regel inte möjlig att få fram. Emellertid finns ett synnerligen omfattande dokumentariskt material bevarat, som belyser vad för slags egendom som efter frånhändande i de ockuperade områdena kom till lokal användning och vad för slags egendom det var som överfördes till Tyskland. Det finns t. ex. riktlinjer meddelade av myndigheterna samt redovisningar och rapporter från de organ som insattes för att handha konfiskerad egendom av olika slag. Vid bevisvärderingen utgår man prima facie från att utfärdade riktlinjer följdes strikt. Exempelvis vad avser smycken och föremål av ädelmetall i de flesta ockuperade områden samt möbler och husgeråd, som konfiskerades i de västliga områdena efter viss tidpunkt, kan det på detta sätt genom s. k. primafaciebevisning fastslås att de kommit till det område där restitutionslagarna gäller.
5. Något om förfarandet och instansordningen
Medan rättskipningen i mål om Entschädigung är en uppgift uteslutande för de tyska domstolarna med Bundesgerichtshof63 som högsta instans, har — såsom skall närmare anges i det följande — för restitutionsmålen från början gällt, att de skulle behandlas vid underinstanser med enbart tyska ledamöter men att avgörandet i sista instans skulle vara förbehållet domstolar med ursprungligen i allmänhet enbart allierade domare. Sedermera har dessa högsta restitutionsdomstolar organiserats som blandade allierade och tyska domstolar under ordförandeskap av jurister från neutrala länder.
Det finns såvitt kunnat utrönas inte något officiellt uttalande om anledningen till att de allierade för prövningen av restitutionsmål i sista instans inrättade egna domstolar.64 Flera skäl torde ha bidragit härtill. Till en början är att märka, att det rör sig om tillämpning av de allierades egen lagstiftning på ett område, som tillmättes synnerlig vikt och där man kunde vänta stark opposition även utanför rättssalarna. Det torde vara naturligt, om man med hänsyn härtill var angelägen att genom medverkan av egna domare skapa bästa möjliga garanti för att rättskipningen utvecklades i enlighet med lagstiftarens intentioner, samtidigt som den tyska domarkåren besparades att fälla avgöranden i sista hand på grund av en på sina håll ytterst impopulär lagstiftning. En annan faktor, som torde ha inverkat, är att de som sökte restitution i allmänhet bodde i andra länder. Inte minst med hänsyn till dessa personers erfarenheter av förföljelse, som de själva eller deras släktingar varit utsatta för, låg det nära till hands att tänka sig att en allierad eller internationell sammansättning av domstolarna i högsta instans skulle bidraga till att öka deras förtroende för rättskipningen i dessa mål i allmänhet.
a) Wiedergutmachungsamt
De i det föregående omnämnda centrala anmälningsmyndigheternas uppgift var att mottaga och registrera anmälningar, att pröva deras fullständighet65 och föranstalta om komplettering, t. ex. beträffande händelseförloppet vid frånhändandet, samt att vidarebefordra dem till särskilt inrättade s. k. Wiedergutmachungsämter (restitutionagencies). Ett sådant Amt organiserades i vart och ett av de kommunområden som kallas »Bezirke». Hur anmälningarna skulle förde-
las dem emellan bestämde de allierade militärregeringarna i särskilda förordningar.66
En uppgift för das Amt var att, när så behövdes, på lämpligt sätt säkerställa den egendom som avsågs med restitutionsanspråk.67 Detta kunde ske bl. a. genom säkerhetsåtgärder i form av »Arrestbefehl» eller »einstweilige Verfügung» enligt bestämmelserna i Zivilprozessordnung (ZPO).68
I övrigt skulle det ankomma på das Amt att delge restitutionsanspråk med alla berörda och förelägga dem att yttra sig inom viss tid.69 Inkom inte någon förklaring, skulle anspråket bifallas. Innefattade sökandens uppgifter inte tillräcklig grund för anspråket, skulle han föreläggas att avhjälpa bristen. Försummade han det, skulle anspråket avvisas som ogrundat. I allmänhet har avvisning i praxis tillgripits först efter det att sökanden genom flera förelägganden haft mycket rundlig tid på sig men det oaktat underlåtit att substantiera anspråket. — Vidare skulle das Amt verka för att åväga bringa förlikning och registrera ingångna förlikningar. Ett även relativt sett mycket stort antal mål har på detta sätt kunnat avslutas utan fortsatt rättegång.70
b) Första domstolsinstans: Wiedergutmachungskammer
I den mån saken inte kunde slutföras i enlighet med det förut sagda skulle den av das Amt hänskjutas till den Landgericht, till vars domkrets das Amt hörde. Där skulle den fortsatta handläggningen ske vid en särskild restitutionsavdelning (Wiedergutmachungskammer).71 En sådan består av tre domare.72
Die Wiedergutmachungskammer har också att pröva fullföljd talan mot beslut, varigenom das Amt bifallit eller avvisat restitutionsanspråk. Sådan talan kan grundas endast på att das Amt åsidosatt eller felaktigt tillämpat de lagbestämmelser som reglerar dess befogenhet i dessa hänseenden (Gesetzesverletzung).
I hänskjutna mål fungerar die Kammer som s. k. Tatsacheninstanz, där all utredning om de faktiska förhållandena skall framläggas. Med vissa modifikationer regleras förfarandet av de allmänna föreskrifterna i Gesetz über die Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit (FGG).73 Detta innebär bl. a. att domstolen har att ex officio sörja för att utredningen om sakförhållandena blir så fullständig som möjligt. En särskild regel i de allierade lagarna stadgar skyldighet för samtliga parter att lämna alla de upplysningar som kan vara av betydelse; vite kan förekomma för att få fram upplysningar. Enligt en annan föreskrift skall vid utredningen hänsyn tagas till de särskilda bevissvårigheter, som uppkommit för den förföljde genom förlust av bevismedel. Muntlig förhandling skall anordnas, om det anses vara tillnytta eller begäres av någon part.74 Ett och samma mål kan efter vad som är ändamålsenligt uppdelas på skilda avgöranden motsvarande deldom eller mellandom.75 Talan kan fullföljas såväl hos vederbörande Oberlandesgericht (som i Berlin motsvaras av Kammergericht) som ock hos högsta restitutionsdomstolen. De närmare reglerna härom skall anges i det följande.
c) Mellaninstans: Oberlandesgericht (i Berlin Kammergericht)
En talan, som fullföljts i denna mellaninstans, kan inte grundas på annat förhållande än att det överklagade avgörandet beror på att någon lagbestämmelse eller annan rättsnorm åsidosatts eller tillämpats oriktigt (Gesetzesverletzung). Är den rättsliga motiveringen till ett avgörande inte hållbar men är själva slutet riktigt av andra skäl, skall slutet fastställas på dessa senare grunder.
Mellaninstansen har sålunda enbart att pröva, om gällande rätttillämpats riktigt på de fakta som die Kammer funnit utredda, och fungerar alltså som en revisionsinstans. Nya faktiska omständigheter eller bevis får inte framläggas, om det kunnat ske tidigare. Den som fullföljt talan kan emellertid göra gällande, att die Kammer försummat sin plikt att ex officio utreda relevanta sakförhållanden och sålunda åsidosatt en procedurföreskrift. Indirekt kan en part på så sätt införa nya fakta i processen, dock i praktiken i mycket begränsad omfattning. I visst fall kan mellaninstansen ändra bevisvärderingen och själv fastställa vad som är fakta i målet, nämligen om die Kammer på grundval av det föreliggande bevismaterialet inte förnuftigtvis borde ha kommit till sina slutsatser i sakfrågan.76 Avgörande är om
die Kammer klart överskridit gränserna för en förnuftig slutledning i sakfrågan; i annat fall gäller de fakta som fastställts av denna.
Handläggningen är i praktiken helt skriftlig. Muntlig förhandling förekommer ytterst sällan. Liksom i Landgericht fördelas målen på en eller flera specialavdelningar.77 Varje avdelning består av tre domare. Talan kan fullföljas i högsta restitutionsdomstolen enligt regler, som skall behandlas i närmast följande avsnitt.78
d) Högsta instans: Internationella överprövningsdomstolar
Såsom redan antytts skulle prövningen i sista instans vara förbehållen särskilt inrättade domstolar vilka, var och en inom sin ockupationszon, skulle vara högsta instans i restitutionsmål. Varje domstol besattes med tre jurister från vederbörande ockuperande stat, utom i den franska zonen där domstolen bestod av en fransk ordförande samt två franska och två tyska ledamöter.
För Berlin fanns till en början inte någon särskild högsta domstol för ifrågavarande mål. Enligt beslut av de amerikanska och brittiska stadskommendanterna skulle mål från deras sektorer fullföljas hos domstolen i respektive ockupationszon. Något motsvarande beslut meddelades inte för den franska sektorn, varför det inte fanns någon behörig högsta instans för mål från denna del av Berlin.79
Av flera skäl, bland vilka må nämnas den stora anhopningen avfullföljda mål, befanns det nödvändigt att tillskapa en särskild högstarestitutionsdomstol (Supreme Restitution Court, Oberstes Rückerstattungsgericht) för Berlin. Denna tillkom genom en av den allierade kommendanturan utfärdad lag, som trädde i kraft den 1 juli 1953.80 Domstolen består av sju ledamöter. Presidenten, som inte får vara amerikansk, brittisk, fransk eller tysk medborgare, utnämns av kommendanturan och Berlins regering (der Senat) gemensamt.81 I övrigt utnämner var och en av de tre stadskommendanterna en domare av sin nationalitet och Berlins regering tre tyska domare. Fem nationer är alltså representerade i domstolen. Officiella språk är engelska, franska och tyska. Kansliet består f. n. av 40 personer.
Beträffande de västtyska zonerna bestämdes i fördrag den 26 maj 1952 och den 23 oktober 195482 mellan de västallierade och Västtyskland, att en högsta restitutionsdomstol skulle inrättas och träda i stället för de därvarande allierade högsta domstolarna. Denna domstol, som började sin verksamhet i slutet av 195583 och har sitt säte i Herford i Westfalen, utgöres av domstolens president, ett »Presidential Council» med administrativa uppgifter och tre avdelningar, var och en bestående av president och fyra ledamöter. Som domstolens president fungerar de tre avdelningspresidenterna i tur och ordning. Första avdelningen upptager fullföljda mål från den franska zonen, andra avdelningen mål från den brittiska zonen och tredje avdelningen mål från den amerikanska zonen. I praktiken har det alltså, såsom också förutsattes vid domstolens tillkomst, förblivit vid den förutvarande ordningen med tre särskilda högsta instanser, en för varje zon. Sammanföringen till en organisatorisk enhet har i huvudsak enbart administrativ betydelse.84
I varje avdelning utnämns två domare av västtyska förbundsregeringen85 och två domare av regeringen i det land, från vars tidigare ockupationszon avdelningen har att upptaga fullföljda mål. Presidenterna, som inte får vara av amerikansk, brittisk, fransk eller tysk nationalitet, utnämns av förbundsregeringen och respektive allierad regering gemensamt.86 Varje avdelning består alltså av domare från tre olika stater. Officiella språk är för första avdelningen franska ochtyska samt för de båda övriga engelska och tyska. Domstolens kansli består f. n. av c:a 30 personer.
Vad beträffar förfarandet vid fullföljd av talan i de högsta restitutionsdomstolarna är följande att nämna.
Såsom redan framgått kan talan fullföljas till någon av dessa domstolar såväl från die Kammer (Landgericht) som från mellaninstansen (Oberlandesgericht, i Berlin Kammergericht). Den som vill fullfölja talan från die Kammer direkt till den högsta domstolen (s. k. Sprungrevision) måste vänta därmed, tills tiden för överklagande hos mellaninstansen har utlöpt. De närmare reglerna om fullföljden
är olika vid var och en av avdelningarna i högsta restitutionsdomstolen i Herford och motsvarande domstol i Berlin.
Första avdelningen fungerar uteslutande som en revisionsinstans såväl vid s. k. Sprungrevision som ock vid prövning av talan mot avgörande av mellaninstansen. I båda fallen är prövningen begränsad till att avse huruvida någon rättsnorm åsidosatts eller tillämpats oriktigt (Gesetzesverletzung). I huvudsak samma ordning gäller förandra avdelningen, som emellertid i båda fallen har att pröva ej blott om »Gesetzesverletzung» föreligger utan även om »ein grober Fehlspruch ergangen ist».
För tredje avdelningen gäller, att talan mot avgörande som meddelats av mellaninstansen kan grundas enbart på »Gesetzesverletzung». Prövningen av talan som föres direkt mot ett avgörande av die Kammer är däremot begränsad på ett annat sätt, nämligen till att avsedels huruvida de fakta, som fastställts som grundval för avgörandet, har tillräckligt stöd i bevismaterialet, dels huruvida die Kammermissbrukat sin diskretionära befogenhet och dels huruvida det finns något som tyder på att die Kammer hade förutfattad mening i saken. De vid tredje avdelningen gällande föreskrifterna om vad överprövningen skall omfatta är alltså olika vid fall av direkt fullföljd talan från die Kammer och fall av fullföljd mot avgöranden av mellaninstansen. I de förstnämnda fallen är prövningen i praktiken i huvudsak begränsad till bevisfrågor och i de sistnämnda till rättsfrågor.
De i högsta restitutionsdomstolen i Berlin tillämpliga reglerna företer likheter med sistnämnda föreskrifter. Även där gäller, att den som väljer att överklaga direkt från die Kammer till den högsta domstolen kan stödja sin talan i huvudsak endast på förhållanden, vilka omedelbart hänför sig till felaktigt förfarande av die Kammer medavseende på fastställandet av fakta. Prövningen i den högsta domstolen är nämligen i dylikt fall begränsad till att avse — förutom frågan om det finns tecken på att avgörandet påverkats av förutfattade meningar — följande förhållanden, nämligen huruvida de fakta, som die Kammer funnit utredda, är grundade på tillräckliga bevis, huruvida slutsatserna i bevisfrågan på varje punkt svarar mot bevismaterialet i dess helhet samt huruvida slutsatserna i bevisfrågan företerluckor, som beror på att die Kammer försummat att upptaga betydelsefulla bevis. Finns inte anledning till anmärkning i något av dessa hänseenden, kan den högsta domstolen inte ändra det överklagadeavgörandet. Den äger m. a. o. inte gå in på en prövning huruvida rättsfrågorna bedömts riktigt. Den som vill ha en sådan prövning måste vända sig från die Kammer till mellaninstansen och därifrån, i händelse av missnöje, till den högsta domstolen.
Det vanligaste är därför att talan först fullföljs hos mellaninstansen. Vid senare fullföljd mot dess avgörande kan hos den högsta domstolen talan samtidigt föras mot avgörandet i die Kammer med den ovan angivna begränsningen till bevisfrågorna. Efter det att mellaninstansen dömt i målet kan man också — fast det knappast förekommer i praktiken — fullfölja talan hos den högsta domstolen mot enbart avgörandet i die Kammer, varvid samma begränsning som nyss sagts gäller i fråga om talans omfång. Har ena parten fullföljt talan hos mellaninstansen, äger andra parten inte fullfölja talan direkt hos den högsta domstolen, förrän mellaninstansen avgjort målet.
Vad gäller fullföljd av talan mot avgöranden av mellaninstansen är prövningen även i den högsta domstolen i Berlin begränsad till att avse s. k. Gesetzesverletzung. I fråga om sådana avgöranden fungerar denna domstol som en revisionsinstans på samma sätt som mellaninstansen vid prövningen av dit fullföljda mål. Vad i närmast föregående avsnitt sagts om förfarandet vid den sistnämnda gäller i hithörande delar också för den högsta domstolen.
På grund av arten av den prövning, som sker i de högsta restitutionsdomstolarna, förekommer muntlig förhandling endast undantagsvis och då för dryftande av någon verkligt viktig principfråga, som inte tidigare avgjorts i högsta instans. Enligt vad erfarenheten visat är det som regel mera ändamålsenligt att låta parterna skriftligen utveckla sin talan i rättsligt hänseende.
Det är som överprövningsinstanser i rättsfrågor som de högsta restitutionsdomstolarna haft och fortfarande har sin största betydelse. Under de gångna åren har de, liksom deras tidigare motsvarigheter före dem, haft att taga ställning till synnerligen invecklade rättsliga problem med ej sällan högst betydande räckvidd. Ofta har det gällt mycket känsliga avvägningar mellan helt oförenliga intressen. Ett stort antal principavgöranden har haft prejudicerande verkan förmånga tiotusentals fall av likartad beskaffenhet. Som exempel kan nämnas de förut berörda avgörandena i fråga om behörigt forum förersättningsanspråk och giltigheten av anmälningar enligt § 30 BRüG. Ett par andra mål, som avgjordes i Berlin för två år sedan, är prejudicerande för ca 110 000 anspråk avseende konfiskationer i Ungern. I avsevärd omfattning har dessa domstolar haft att i rättskipningsväg fylla luckor i restitutionslagstiftningen. Deras insatserför en enhetlig rättskipning har varit betydande.87
Det förhållandet, att den grundläggande lagstiftningen, d. v. s. de
allierade lagarna, inte är lika i alla områden, har med nödvändighet lett till att likartade fall ibland ej kunnat bedömas på samma sätt i de olika lagarnas tillämpningsområden. De högsta restitutionsdomstolarna har energiskt strävat efter att, inom ramen för vad som varit möjligt med hänsyn till gällande lagregler, åstadkomma en för allas verksamhetsområden enhetlig rättstillämpning. I sådant syfte förekommer, såväl genom skriftväxling som vid muntliga överläggningar, samråd mellan samtliga domare i de högsta instanserna i rättsligafrågor av gemensamt intresse. Alltsedan tillkomsten av BRüG sker på detta sätt ett utbyte av synpunkter på tillämpningen av denna lag, som är gemensam för alla de förutvarande zonerna och Berlin. Samarbetet omfattar också gemensamma frågor om tillämpningen av de allierade lagarna. Härigenom har det i allmänhet lyckats att få till stånd enhetliga avgöranden i de högsta instanserna, när förutsättning härför funnits med hänsyn till innehållet i lagstiftningen.
6. Restitutionsprogrammets nuvarande läge
Någon ytterligare lagstiftning på restitutionsrättens område torde inte vara aktuell. Vid översynen av BRüG 1964 förutsattes att den då genomförda regleringen avseende ersättningsanspråk mot Deutsches Reich och jämställda rättssubjekt skulle vara definitiv. Eftersom anmälningstiderna har löpt ut, är något nytt tillflöde av mål inte att vänta. Emellertid återstår ännu mycket arbete, innan restitutionsprogrammet är helt genomfört.
Fram till den 1 juli 1968 hade i Berlin slutbehandlats ca 766 000 och i Västtyskland i övrigt ca 590 000 restitutionsmål. Vid samma tidpunkt var antalet fortfarande anhängiga mål i Berlin ca 150 000 och i Västtyskland i övrigt ca 10 500.
Angående antalet ännu ej avslutade mål mot annan svarande än Deutsches Reich och jämställda finns inga exakta uppgifter men förfrågningar har gett vid handen att dessa mål är fåtaliga. I de allra flesta av dem är själva frågan om restitutionen avgjord. Ännu kvarvarande tvister gäller vid räkningen eller andra följdverkningar avrestitutionen. I allmänhet har spörsmålet, huruvida restitution skulle ske, eller någon annan för anspråken prejudicerande fråga förts genom instanserna eller också har målen vid prövning i högre instans återförvisats för ny behandling. I en del fall beror förseningen på båda dessa saker. Uppenbarligen skulle samtliga dessa mål ha varit slutbehandlade för länge sedan, om inte restitutionsdomstolarnas arbetsbelastning ökat så oerhört genom tillkomsten av BRüG.88
Antalet mål mot Deutsches Reich och jämställda rättssubjekt (BRüG-mål) är som framgått av det sagda fortfarande betydande, särskilt i Berlin. Det är f. n. omöjligt att säga, hur lång tid bearbetningen av dessa mål kommer att kräva. Säkert kommer det att dröja åtskilliga år, innan det sista restitutionsmålet är slutligt avgjort.
Flera omständigheter samverkar till att restitutionsverksamheten ännu inte funnit sin avslutning, fast c:a 20 år förflutit från den grundläggande lagstiftningens tillkomst. Några av dem skall här antydas. Först må nämnas den väldiga måltillströmningen. Härtill kommer målens ofta vidlyftiga och invecklade natur som, i förening med de speciella förhållanden på vilka talan grundar sig, nödvändiggör ovanligt omständliga och tidsödande utredningsåtgärder, bl. a. arkivforskning, av såväl parter som domstolar. Den rättsliga bedömningen på detta i vår tid unika rättsområde89 är vansklig och kräver ingående överväganden. En annan viktig anledning är att det dröjde så länge innan bestämmelser infördes om ansvaret för frånhändanden, som skett genom Deutsches Reich och därmed jämställda rättssubjekt. Som nämnts utlöpte anmälningstiden för anspråk på grund av
dylika frånhändanden den 1 april 1959, varefter nya tidsfrister i vissa fall fastställdes till följd av bl. a. 1964 års ändringar i BRüG. Det måste också hållas i minnet, att det västtyska domstolsväsendet under efterkrigstiden vid sidan av övrig verksamhet haft att fullgöra många andra maktpåliggande och tidskrävande uppgifter avseende förhållanden som sammanhänger med nazistregimen och kriget.
Beloppet av ersättningar, som förbundsrepubliken enligt BRüG har att betala till individualberättigade, beräknas komma att uppgå till ca 4,3 miljarder DM.90 Till successorsorganisationerna har förbundsrepubliken betalat c:a 143 miljoner DM till reglering av deras anspråk mot Deutsches Reich och därmed jämställda rättssubjekt.91 Vidare har inrättats två s. k. Härteausgleichsfonder om tillhopa 810 miljoner DM för bidrag till personer, som inte kunnat genomdriva sina restitutionsanspråk bl. a. av det skälet att den frånhända egendomen inte hör under restitutionsdomstolarnas domvärjo.92
För att få en fullständig uppfattning om de förmögenhetstillgångar, som genom restitution återförts till förföljda och deras rättsinnehavare, måste man också räkna med värdet av den egendom som återställts in natura och av de ersättningar som andra svarande än Deutsches Reich och jämställda förpliktats betala. Några fullständiga upplysningar härom finns inte. Enligt uppgift beräknas successorsorganisationernas andel i dessa värden till minst 150 miljoner DM. Motsvarande andel för de individualberättigade utgör i Berlin c:a 500 miljoner DM och i den amerikanska zonen93 minst lika mycket. Uppgifter för de brittiska och franska zonerna går inte att erhålla.
Det är alltså högst ansenliga förmögenhetsvärden som genom restitutionsprogrammet återgår till de förföljda och deras rättsinnehavare. Det skulle vara intressant att sammanställa dessa värden och motsvarande värden, som återvunnits i andra länder94 efter krigsslutet, med totala värdet av de förmögenhetstillgångar, som utsattes förorättmätigt frånhändande till följd av den nazistiska förföljelsepolitiken i alla de av nazismen behärskade områdena. Tillförlitligt material för en någorlunda exakt jämförelse av detta slag går av naturliga skäl inte att erhålla. Undersökningar som gjorts av judiska forskare ger dock vid handen, att den gottgörelse som förekommit inte tillnärmelsevis täcker de ifrågavarande ekonomiska förlusterna.