Bedömningen av brottspåföljdens svårhetsgrad vid tillämpning av reglerna om reformatio in pejus och om rättegångskostnader i högre rätt
    I 51: 25 p. 1 RB stadgas beträffande reformatio in pejus i brottmål, att, då den tilltalade överklagat eller åklagare gjort detta till hans förmån, hovrätten icke får döma till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den av underrätten ådömda påföljden. Till en början bör kanske anmärkas att någon analogisk tillämpning av stadgandet på skärpt brottsrubricering icke godtagits i praxis (NJA 1954 s. 254 och 393). Stadgandet ger sålunda ej den tilltalade något skydd mot att högre rätt rubricerar brottet såsom svårare än vad underrätten gjort. Det är endast påföljden, som högre rätt är förhindrad att ändra till den tilltalades nackdel. Även i detta hänseende har emellertid skyddet för den tilltalade, som Ekelöf1 framhållit, urholkats genom att det icke gäller sådana påföljder som är inkommensurabla med straff. I paragrafens andra punkt upptas ett stadgande härom. Det sägs sålunda där att, då den tilltalade dömts till fängelse, hovrätten är oförhindrad att förordna

 

1 Ekelöf, Kompendium över rättsmedlen (1967) s. 27.

 

52 Lars Rubensonom villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till särskild vård även som döma till böter i samband med villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Omvänt kan även hovrätten, då underrätten meddelat sådant förordnande, döma till annan påföljd t. ex. fängelse.
    Före den ändring av förevarande stadgande år 1964, som föranleddes av brottsbalkens nya påföljdssystem och som är oväsentlig för ifrågavarande spörsmål, har stadgandet i några fall varit uppe till bedömande i praxis. I NJA 1942 s. 488 dömdes den tilltalade till straffarbete tre månader. Han klagade och yrkade i första hand frikännande och i andra hand nedsättning av straffet jämte villkorlig dom. Hovrätten, vars dom HD ej ändrade, dömde honom till ungdomsfängelse. I ett annat fall (NJA 1950 s. 174) dömde underrätten den tilltalade till straffarbete ett år sex månader. Den tilltalade yrkade i hovrätten befrielse från ansvar. Hovrätten dömde honom till förvaring med en minsta tid av ett år. Ansvarsfrågan var ej uppe i HD. I två fall har, sedan underrätten dömt till ovillkorligt frihetsstraff — fyra respektivetre månader — och de tilltalade vädjat om villkorlig dom, HD dömt tillsamma frihetsstraff villkorligt jämte dagsböter (NJA 1961 s. 545 och 1962 s. 352). Av dessa rättsfall framgår att vid avgörande av frågan om reformatio in pejus de individualpreventiva påföljderna är inkommensurabla i förhållande till frihetsstraff. Däremot gäller icke detsamma i förhållande tillböter. I NJA 1967 s. 209 hade den tilltalade i underrätten dömts till böter. Han vädjade och yrkade i första hand villkorlig dom eller skyddstillsyn. HD avvisade talan om villkorlig dom eller skyddstillsyn och uttalade bl. a. följande: »Villkorlig dom och skyddstillsyn är sålunda vid tillämpning av 51:25 RB att anse som svårare påföljder än böter och bedömningen påverkas icke av att den tilltalade yrkat att sådan påföljd måtte ådömas honom.»
    Det har sålunda — när det gällt reformatio in pejus — ansetts omöjligt att gradera de individualpreventiva påföljderna med avseende på svårhetsgraden såväl inbördes som i förhållande till fängelsestraffet. En tilltalad löper härigenom risken att, oaktat han ensam överklagat underrättens dom, i högre rätt ådömas en påföljd som för honom själv framstår såsom betydligt mera ingripande än den av underrätten bestämda påföljden. Det torde knappast kunna riktas några invändningar mot att anse påföljderna inkommensurabla på sätt detta kommit till uttryck i 51: 25 RB. Det är otvivelaktigt så att olika tilltalade upplever svårhetsgraden hos påföljderna mycket olika och detta gäller icke endast de individualpreventiva påföljderna inbördes utan även fängelsestraffet i förhållande till i vart fall vissa av de andra påföljderna. Snarare ger väl ovannämnda rättsfall från 1967 vid handen att en utvidgning av stadgandet till att avse även böter vore befogad på så sätt att bötesstraffet förklarades inkommensurabelt åtminstone i förhållande till andra påföljder som ej innebär frihetsberövande. Tydligtvis kan även i sådana fall uppträda delade meningar om vilken påföljd som är att betrakta såsom den svårare. Och det kan ju knappast anses tillfredsställande att — såsom i det anmärkta HD-avgörandet — regeln i 51: 25 RB, vilken tillkommit i den tilltalades intresse, leder till att en fullföljd av den tilltalade i påföljdsfrågan måste avvisas, emedan lagstiftaren i motsats till den tilltalade själv anser den yrkade påföljden strängare än den av underrätten ådömda.
    Problemet angående vilka påföljder som skall anses inkommensurabla får emellertid en vidare aspekt genom att domstolarna även i andra samman-

 

Bedömningen av brottspåföljdens svårhetsgrad 53hang än då det gäller reformatio in pejus nödgas bedöma påföljdernas inbördes svårhetsgrader. Enligt 31: 1 och 2 RB anknyts rättegångskostnadernas fördelning i brottmål till om domen är fällande eller friande. För högre rätts vidkommande har i 31: 10 RB angetts när en dom skall anses fällande, nämligen endast då den tilltalade dömes till påföljd, som är att anse som svårare än den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts i lägre rätt, dömes för brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder till ändring i lägre rätts dom. När är då i detta hänseende en påföljd att bedöma som svårare än en annan och har man här betraktat påföljdernas inbördes svårhetsgrader på samma sätt som dessa kommit till uttryck i 51: 25 RB?
    I förarbetena till 31: 10 RB2 sägs »att om hovrätten, vare sig talan föres av den tilltalade eller av åklagaren, gör ändring i underrättens dom på sådant sätt, att ändringen icke omedelbart kan sägas vara till men för den tilltalade, t. ex. förordnar, att skyddsåtgärd skall träda i stället för straff, eller utbyter en skyddsåtgärd mot en annan dylik åtgärd, den tilltalade icke är skyldig att gälda hovrättskostnaderna». Som synes framgår ej direkt av yttrandet huruvida processlagberedningen ansett domen icke fällande även för det fall att skyddsåtgärd utbytes mot straff. Som tidigare sagts är en sådan ändring möjlig utan hinder av regeln om reformatio in pejus i 51: 25 RB. Det förefaller alltså tveksamt om man som Welamson3 kan påstå att det avsetts, att varje sådan ändring, som enligt 51: 25 kan vidtagas på den tilltalades klagan, vid tillämpningen av 31: 10 RB skall anses vara till hans förmån. Praxis utvisar också inkongruens i tillämpningen av de båda stadgandena.
    Det är till en början klart att, om straffet sänks, om än aldrig så litet, kostnaderna skall stanna på statsverket. I NJA 1949 s. 132 hade sålunda den tilltalade dömts till förvaring med en minsta tid av tio år. Sedan han yrkat väsentlig nedsättning av minsta tiden, sänktes denna till åtta år och kostnaderna förklarades skola stanna på statsverket. Rättsfallet belyser också det förhållandet att parternas yrkanden i brottmål icke spelar samma roll för kostnadsfördelningen som i tvistemål.4 Det förhållandet att, oaktat den tilltalade yrkat att bliva frikänd, straffet endast nedsättes eller utbytes mot en annan påföljd saknar sålunda betydelse för kostnadsfördelningen. Det är till resultatet, d. v. s. om domen är fällande eller friande i den mening som avses i 31: 10 RB, som man skall se. Det kan här anmärkas, att då, på talan av åklagare, brottet hänförts under strängare lagrum utan att straffet ändrats, domen icke har ansetts fällande enligt 31: 10 RB och kostnaderna sålunda stannat på statsverket (NJA 1949 s. 612 och 1954 s. 240).
    Om man därefter övergår till de av processlagberedningen omnämnda fallen att en ändring sker på så sätt att ett fängelsestraff eller en skyddsåtgärd (individualpreventiv påföljd) utbytes mot en annan skyddsåtgärd, så har praxis även här intagit den ståndpunkten att kostnaderna skall stanna på statsverket. I ett fall före brottsbalkens ikraftträdande (NJA 1957 s. 637) har en tilltalad, som jämlikt 5: 5 SL förklarats fri från straff, sedan han klagat och yrkat villkorlig dom eller frihetsstraff, av hovrätten och HD dömts till ungdomsfängelse. HD förklarade att kostnaderna i de högre instanserna skulle stanna på statsverket. Ett rättsfall efter brottsbalkens tillkomst belyser samma förhållande. Den tilltalade hade dömts till skyddstillsyn. Sedan åklaga-

 

2 SOU 1938:44 s. 352.

3 SvJT 1953 s. 702.

4 Ekelöf, Rättegång III (1964) s. 188.

 

54 Lars Rubensonren klagat och yrkat fängelse, ändrades påföljden till ungdomsfängelse, därvid kostnaderna förklarades skola stanna på statsverket (NJA 1965 s. 454). Ännu större anledning än i dessa båda fall att anse domen icke fällande ärdet givetvis, då någon, som dömts till fängelse, vädjar om frikännande och högre rätt därefter dömer till en individualpreventiv påföljd. Att den tilltalades yrkande gått utöver vad han uppnått saknar som jag tidigare nämnt betydelse för kostnadsfördelningen.
    När det gällt en ändring från en villkorlig påföljd till ett frihetsstraff har domstolarna emellertid varit mindre benägna att i kostnadshänseende räkna den tilltalade tillgodo omöjligheten att gradera påföljderna. Två hovrättsfall före brottsbalkens tillkomst utvisar just svårigheten att göra jämförelser av svårhetsgraden hos olika påföljder. I det första fallet hade den tilltalade dömts till fem månaders frihetsstraff villkorligt. Sedan åklagaren yrkat ovillkorligt frihetsstraff dömdes den tilltalade till sådant straff i tre månader. Han förpliktades i detta fall återgälda statsverket kostnaderna för sitt försvar (SvJT 1950 s. 126). I det andra fallet (SvJT 1959 rf s. 73) blev emellertid utgången i kostnadsfrågan den motsatta. Här hade den tilltalade av underrätten dömts till straffarbete sex månader villkorligt. Sedan han yrkat frikännande från ansvar, undanröjde hovrätten ett tidigare ådömt straff om fyra månader och dömde honom till ett gemensamt straff av straffarbete sju månader. I detta fall lät alltså hovrätten kostnaderna stanna på statsverket. Av några rättsfall efter brottsbalkens tillkomst framgår dock klart, att HD ansett en ändring från såväl villkorlig dom som skyddstillsyn till fängelse vara fällande dom i kostnadshänseende. I NJA 1965 s. 379 hade den tilltalade dömts till villkorlig dom och böter. HD dömde honom till fängelse en månad. I det andra fallet (NJA 1966 s. 131 I) dömdes den tilltalade, som erhållit skyddstillsyn av underrätten, till fängelse åtta månader samt förklarades en villkorligt medgiven frihet om tre månader 22 dagar förverkad. I NJA 1966 s. 131 II slutligen hade den tilltalade dömts till skyddstillsyn jämte böter, vilket ändrades till fängelse fyra månader. I samtliga tre fall ålades den tilltalade att återgälda statsverket kostnaderna för sitt försvar.
    Mot den praxis, som de sistnämnda tre HD-fallen ger uttryck för, kan enligt min mening riktas tungt vägande invändningar. Det förefaller mig i högsta grad inkonsekvent att å ena sidan förklara t. ex. skyddstillsyn och fängelse såsom inkommensurabla storheter då det gäller regeln om reformatio in pejus i 51: 25 RB och därigenom urholka det skydd, som denna regel varit avsedd att bereda den tilltalade, medan man å andra sidan vid tilllämpningen av 31: 10 RB jämför svårhetsgraden hos det som sålunda förklarats ojämförbart och detta dessutom till den tilltalades nackdel. Det skulle enligt min mening vara mera tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt och ligga i enkelhetens intresse om praxis intog den ståndpunkt, som Welamson ansett vara avsikten med stadgandet i 31: 10 RB, nämligen att i alla de fall, då regeln om reformatio in pejus i 51: 25 RB icke lägger hinder i vägen för ändring av påföljd, denna ändring ej heller skulle anses såsom fällande dom vid tillämpningen av 31: 10 RB. Det förefaller mig vidare ytterligt godtyckligt att å ena sidan såsom i NJA 1965 s. 454, där en ådömd skyddstillsyn ändrades till ungdomsfängelse, befria den tilltalade från kostnadsansvar, medan man å andra sidan såsom i NJA 1966 s. 131, där högre rätt ändrade skyddstillsynen till fängelse, förpliktar honom att återgälda kostnaderna. Särskilt orimligt förefaller detta att vara om man betänker att

 

Bedömningen av brottspåföljdens svårhetsgrad 55påföljden ungdomsfängelse sannolikt för de flesta tilltalade framstår som en betydligt svårare påföljd än det tidsbestämda fängelsestraffet. Man bör också hålla i minnet att svaret på frågan hur kostnaderna skall fördelas vid ändring från en individualpreventiv påföljd till fängelse i praxis endast har besvarats beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn. Det vore onekligen intressant att se hur avvägningen skulle komma att ske vid en ändring från exempelvis internering eller ungdomsfängelse till fängelse. Förpliktelse för den tilltalade att återgälda kostnaderna även i ett sådant fall skulle givetvis framstå såsom ännu egendomligare än 1966 års rättsfall, särskilt vid en jämförelse med utgången i NJA 1965 s. 454.

Lars Rubenson