HUGO TIBERG. Skuldebrevsrätt. Sthm 1967. Norstedts. 115 s. Kr. 18,00.

 

Den produktive forskardocenten Hugo Tiberg har nu inmutat även skuldebrevsrätten. I förra delen av rubr. lärobok ges (efter Inledning i kap. I) synpunkter på fordringar och fordringsbevis i allmänhet (kap. II) samt på möjligheten av partsväxlingar i fordringsförhållanden på borgenärens eller gäldenärens sida (kap. III). Med utgångspunkt från de sålunda beskrivna principerna av allmän räckvidd inom obligationsrätten behandlas därefter de olika typerna av skuldebrev, varvid framställningen stegvis går från reglerna om enkla skuldebrev och om fordringar i allmänhet (kap. IV) över den mellanform av enkla skuldebrev (t. ex. bankböcker), som karakteriseras av vissa löpande egenskaper (kap. V), till de rent löpande skuldebreven (kap. VI). I ett avslutande kapitel (VII) beskrives karaktären hos en s. k. anvisning.
    Framställningen är tilltalande på flera sätt. Tiberg söker genomgående förklara sambandet mellan olika egenskaper, som kan utmärka ett skuldebrev. Han skriver i dessa delar resonerande och intresseväckande, och bokens användning som läromedel underlättas av sammanfattningar i slutet av varje kapitel. Ur pedagogisk och systematisk synpunkt vill jag dock göra ett par allmänna invändningar. (En pedagogisk detaljanmärkning är f. ö., att hänvisningar till lagrum i skuldebrevslagen saknas vid behandlingen av vissa frågor. Se s. 21 ang. 11 och 26 §§ SKL, s. 74 ff. ang 32 §, s. 81 ang. 11 § och s. 88 ang. 21 § 1 st. Vid behandlingen av begreppet novation omtalas ej alls presumtionen däremot enligt 1 §; se s. 24 f. samt jfr s. 14 f. och 23. På s. 94 omtalas HB 10: 15, ett lagrum som ej existerar.)
    Att de löpande skuldebreven behandlas sist är ej utan nackdelar. Sålunda måste framställningen om legitimationsreglerna vid enkla skuldebrev med Tibergs uppläggning i viss utsträckning bygga på regler, som med tanke på uppbyggnaden av skuldebrevslagen nog dessförinnan enklare kunde beskrivas på tal om löpande skuldebrev. (Se t. ex. s. 45 ang. 30 §, som hänvisar till 17 §, och s. 47 ang. innebörden av s. k. legitimationsklausuler.) Det måste dock medges, att någon helt invändningsfri ordning för beskrivning av skuldebrevsrätten ej är lätt att finna, och att Tibergs stegvisa övergång från fordringar i allmänhet till skuldebrev också har fördelar.
    En svaghet tycks mig i varje fall vara, att bankböcker och andra enkla skuldebrev, som tillagts vissa löpande egenskaper, diskuteras innan de allmänna reglerna för löpande skuldebrev behandlas (kap. V). Åtminstone framställningen om presentations- och värdepapper (s. 70 ff.) har blivit oklar, kanske främst vad som sägs om betydelsen av begreppet värdepapper i teknisk mening. Detta begrepp tycks f. ö. inte vara entydigt definierat någonstädes i boken. I centrum ställs, med all rätt, det uppmärksammade rättsfallet NJA 1961 s. 192 (se om detta särskilt Hessler, Riksgäldskontorets förvaringsbevis och certifikat, 1962) där HD i anslutning till skuldebrevslagens motiv underkände en ren presentationsklausul, d. v. s. att en gäldenär skulle ha rätt att påfordra fordringshandlingens företeende för fullgörande

 

Anders Agell 517av sin prestation men samtidigt frihet att fullgöra samma prestation även utan att fordringshandlingen företes. Utgången innebar synbarligen, att HD var beredd att godtaga presentationsklausuler som gällande endast hos skuldebrev, som enligt en numera i doktrinen vedertagen terminologi är värdepapper i teknisk mening, d. v. s. inte tillåter gäldenären att med befriande verkan betala till annan än skuldebrevets innehavare. Tibergs redogörelse för rättsfallet brister i exakthet, och en kritisk kommentar (s. 72 mitten) till utgången med frågan vari obilligheten skulle ha bestått, om presentationsklausulen fått gälla enligt sin lydelse, bygger synbarligen på att förf. ej beaktat ett avgörande moment i HD:s bedömning. Enligt denna kunde presentationsklausulen i det aktuella fallet helt enkelt inte kopplas ihop med egenskapen av värdepapper i teknisk mening. En sådan lösning skulle nämligen ha inneburit, att en i beviset upptagen s. k. denuntiationsklausul, som just gav vid handen att beviset inte var värdepapper i teknisk mening, tvingats vika. I valet mellan att underkänna presentations- eller denuntiationsklausulen ansåg emellertid HD att den förra måste underkännas, eftersom det då gjordes minst ingrepp i bevisets innehåll.
    Tibergs avgränsning av de regler som ger sakrättsskydd (se särskilt s. 54 ff. ang. enkla skuldebrev) låter sig ävenledes diskuteras. Med denna term avser han frågan vem av flera, konkurrerande borgenärer, som vid konkurrerande fång skall äga företräde till gäldenärens prestation. Till denna problemkrets hänföres dels frågan om ny borgenärs skydd mot överlåtarens borgenärer, dels den i praktiken sällsynta men principiellt intressanta frågan om företräde för endera av två nya borgenärer i fall av dubbelöverlåtelse. Men anspråk från överlåtarens borgenärer kan näppeligen anses grundat på något »fång». Och härtill kommer som en viktigare invändning mot systematiken, att frågan om godtrosförvärv genomgående kommer att behandlas under en särskild rubrik vid sidan av reglerna om sakrättsskydd. Denna nybildning utgör näppeligen någon klargörande pedagogisk förenkling eller vinning i övrigt.
    Den genomgående sammankopplingen av frågorna om ny innehavares skydd mot överlåtarens borgenärer och om hans skydd vid dubbelöverlåtelse motsvaras visserligen av ett samband i regelsystemet, mest iögonfallande vid enkla skuldebrev, där denuntiationen till gäldenären i båda fallen är avgörande, även om det vid dubbelöverlåtelse tillkommer ett godtroskrav, som inte har någon motsvarighet vid frågan om borgenärsskydd (se 31 § SKL). Något allmänt godtrosförvärv kan ju däremot normalt ej alls äga rum vid enkla skuldebrev. Vid löpande skuldebrev är dock sambandet påtagligt mellan frågorna om dubbelöverlåtelse och godtrosförvärv. Lagkommentaren ger t. o. m. uttryck för tanken, att 14 § ang. godtrosförvärv skulle vara direkt tillämplig även vid tvesala. (Marks v. Würtemberg & Sterzel, Lagen om skuldebrev, 3 uppl. 1953 s. 76 not 1. Jfr Tiberg själv s. 102.) En sak för sig är emellertid att det vid tvesala kan vara diskutabelt, om man som förutsättning för den siste förvärvarens företräde bör upprätthålla något krav på överlåtarens legitimation beträffande sitt eget förvärv, eftersom tvesalakonflikten blott gäller det inbördes företrädet mellan två förvärvare. (Avvisande till ett sådant krav är Nial bl. a. i SvJT 1939 s. 165 f. och Tibergs. 101 f.) Oavsett vad man anser om de rättspolitiskt avgörande synpunkterna vid dubbelöverlåtelse, synes det dock lämpligt att på vedertaget sätt låta sakrättsterminologien omfatta alla de problem som här berörts (d. v. s.

 

518 Anm. av Hugo Tiberg: Skuldebrevsrättfrågorna om borgenärsskydd, tvesala och godtrosförvärv) och att inom den ramen framhålla föreliggande samband eller olikheter mellan reglerna.
    Vid sidan av dessa främst systematiska och pedagogiska anmärkningar må framhållas, att Tiberg diskuterar en rad komplicerade tillämpningsproblem, även sådana som tidigare knappast dryftats i litteraturen (se t. ex. s.50 ff. ang. tillämpningen av legitimationsreglerna vid enkla skuldebrev på fordringar på annat än pengar). Härigenom rymmer boken mera än som kunnat väntas med hänsyn till lärobokskaraktären eller arbetets omfattning. Flera skarpsinniga synpunkter förekommer. I sitt begränsade format har emellertid framställningen i dessa svåra frågor enligt min mening på åtskilliga punkter inte blivit klar eller tillräckligt underbyggd för att författarens ställningstaganden skall kunna övertyga. (Se t. ex. s. 52 f. ang. pantförskrivning av naturafordringar eller det reservationslösa påståendet s. 65 f. om tillämpligheten i visst fall av 31 § 2 st. SKL.) En diskussion från min sida av hithörande problem skulle emellertid göra denna anmälan alltför lång.

Anders Agell