Körkortsåterkallelserna

 

En TV-utsändning förra hösten om körkortsåterkallelserna och speciellt om det rätta organet för beslut i saken vittnar om hur pass stor aktualitet dessa frågor anses äga för en stor allmänhet. Åtminstone under en högkonjunktur tages den bötespåföljd, vartill en trafikförseelse kan leda, av många bilister med lugn, medan däremot förlust av körkort, praktiskt eller prestigemässigt, kan te sig som en verklig olägenhet eller åtminstone som något ganska obehagligt.
    De krav på nyordning, som här rests, har väsentligen riktats ej så mycket mot de materiella reglerna på området, tillkomna så sent som 1958 på grundval av den Mossbergska utredningen, utan mot att beslut i frågan fattas av länsstyrelsen, alltså av en administrativ myndighet, och ej av allmän domstol. Närmast har man då tänkt på den domstol som dömt rörande det rattfylleri eller den grova vårdslöshet, vilken i flertalet fall ligger bakom indragningen. Framför allt är det ett par motoristorganisationer som fört propagandan i denna för medlemmarna onekligen viktiga angelägenhet; några tidningar har också kraftigt engagerat sig. Organisationerna — och med dem lierade intressen — utgör med sina förankringar i olika partier en stark påtryckningsgrupp i samhället, vars makt ej skall underskattas. Härtill kommer att en del domare i de allmänna domstolarna stött kraven på körkortsbeslutens överflyttning till deras domstolar. Vederbörande har menat, att domstolen i trafikmålet med dess vidlyftiga procedur och grundliga utredningsmöjligheter vore mera skickad att besluta om återkallelsen än en länsstyrelse, vilken i allmänhet beslutar »på papperen» (muntlighet förekommer ju dock i praktiken mycket ofta i så måtto att vederbörande går upp till vederbörande i länsstyrelsen och talar för sin sak).¹
    Tanken på en överflyttning av körkortsåterkallelserna till de allmänna domstolarna avvisades bestämt av den Mossbergska utredningen och sedan av statsmakterna 1958. (Prop. 1958: 69 s. 88, 95.) Ett förslag om överflyttning, framlagt 1963 av 1957 års trafiknykterhetskommitté, erhöll en hård remisskritik och ledde ej till lagstiftning. När man nu så kort tid efteråt insisterar på en ändring, är det av intresse för bedömningen, hur de f. n. kompetenta myndigheterna sköter saken. Eftersom länsstyrelsernas beslut i körkortsärenden kan överklagas till domstol, f. n. regeringsrätten, och denna ut-

 

¹ Till denna inställning bidrager ofta en hos vissa domare yppad benägenhet att se ner på den rättsskipning, som idkas i länsstyrelserna. En tioårig erfarenhet av de mål, som från länsstyrelserna överklagas till regeringsrätten, har givit mig den bestämda uppfattningen att denna nedlåtande attityd är helt obefogad. Vad som möjligen brister i juridiskt-teknisk träning uppväges mer än väl av den säkerhet i det materiella bedömandet som en vid överblick av den sakliga bakgrunden till socialmål, byggnadsmål, hälsovårdsmål etc. skänker. Erkännansvärt är dessutom, hur pass väl länsstyrelserna — trots mycket svårare rekryteringsproblem än domstolarna — förmått undvika de balanser och den eftersläpning som i vid omfattning förekommit både hos förvaltningsdomstolar och vissa allmänna domstolar. 

väg flitigt begagnas, är det alltså skäl undersöka hur länsstyrelsernas beslut står sig vid överprövning.
    Belysning av detta spörsmål gives i två ej förut offentliggjorda undersökningar, den ena gällande år 1963² och den andra 1 kv. 1968. Av den förra framgår att regeringsrätten blott i 15 fall av 815 upphävt av länsstyrelse beslutad körkortsindragning, alltså i mindre än 2 % av fallen. Undersökningen från 1 kv. 1968 utvisar ännu mindre ändringsfrekvens, ett fall av 272. Under båda perioderna har regeringsrätten emellertid i så måtto visat förståelse för de klagande, som nedsättning av minsta tiden för körkortets förlust skett, 1963 i 74 fall av 803 (9 %) och 1968 i 18 fall av 263 (7 %). Det är naturligtvis svårt att utan direkta undersökningar hos länsstyrelserna uttala sig om kvaliteten av den handläggning, som ägnas körkortsärendena, men jag har i varje fall efter deltagande i flera tusen körkortsmål i regeringsrätten fått det bestämda intrycket, att utredning och beslut präglas av stor omsorg. En erfaren domare, häradshövding E. Leche, som nära kunnat följa handläggningen i en länsstyrelse, har nyligen redovisat mycket gynnsamma iakttagelser från sitt län.³
    Under TV-utsändningen underströks från ett par håll hur vanskligt och känsligt det kan vara att ta ställning till frågan om en körkortsindragning. Så är säkert emellanåt fallet, men det dominerande intrycket, när man i regeringsrätten prövar dit fullföljda mål — vilka rimligen bör utgöra de mera kontroversiella — är tvärtom, att flertalet fall med nuvarande regler är mycket enkla och att det föreliggande materialet är tillräckligt och klargörande. Intrycket är vidare, att länsstyrelserna i allmänhet i sin rättsskipning visar stor mildhet. Detta illustreras ju av den låga ändringsprocenten. Det är också klart att enhetligheten i bedömandet måste bli väl tillgodosedd, när samma tjänstemän i en länsstyrelse under flera år tar ställning till alla hithörande fall från länet — mycket bättre än den skulle bli om bedömandet splittrades på något hundratal underrätter och ännu fler domare (i stället för på tjugutalet länsstyrelser). Akterna i regeringsrätten tyder f. ö. på åtskillig ojämnhet i bötesstraffen olika domare emellan. Till enhetligheten bidrager också samråd i olika former mellan vederbörande ansvariga i olika länsstyrelser. En brist i länsstyrelsehandläggningen är emellertid att, om någon enstaka landshövding eller landssekreterare eller annan befattningshavare visar alldeles överdriven mildhet (och praxis alltså i det länet blir gynnsammare än i allmänhet), det f. n. saknas möjlighet att genom överklagande från det allmännas sida motverka detta. Regeringsrättens ledamöter har i ett avgivet remissyttrande (9 dec. 1967) velat råda bot härför genom att för hithörande fall införa klagorätt för ett allmänt ombud. En sådan anordning blir givetvis så mycket mer påkallad, om man — som bl. a. rikspolischefen C. Persson hävdat — finner att länsstyrelsernas praxis generellt är för mild. Tilläggas må i sammanhanget, att länsstyrelserna kritiserats för obenägenhet att resolut draga in körkortet för sådana bilister, vilka — utan sammanhang med bilkörning — genom fylleri visat opålitlighet i nykterhetshänseende.
    Inom rättsskipningen är det inte ovanligt — alldeles bortsett från nämndemännen i underrätterna — att man vid sidan av ämbetsmannadomarna sätter kunniga lekmän. Så är t. ex. fallet i vattendomstolarna, i arbetsdom-

 

² Utförd vid jur. fakulteten i Stockholm av Ulf Berg.

³ Se F. T. 1968 s. 186.

 

stolen och i flera av socialstyrelsens mer eller mindre dömande nämnder. Länsförvaltningsutredningen (SOU 1967: 20) har nyligen föreslagit införande av lekmannaledamöter vid länsstyrelsens rättsskipande verksamhet, så t. ex. för körkortsmålen där två lekmän skulle deltaga. Samtidigt skulle länsstyrelsen i dylik sammansättning f. ö. erhålla behörighet att höra vittnen. Från länsstyrelsehåll yppas ofta olust inför dylika projekt om lekmannainslag i rättsärenden — man menar, icke utan rätt, att körkortsfrågorna i regel är enkla, vidare att deras beskaffenhet inte kräver något speciellt lekmannainslag och att inkallandet av lekmän till särskilda sammanträden skulle medföra större vidlyftighet än nu och onödiga dröjsmål. Frågan är emellertid, om inte just för körkortsmålens del medverkan av ett par motorintresserade lekmän skulle innebära en tacknämlig insyn och minska utrymmet för den överdrivna medlidandepropaganda,⁴ som nu bedrivs på området.
    På det förvaltningsrättsliga gebitet är det en tämligen fast regel att den myndighet, som efter lämplighetsbedömning har att ge tillstånd, behörighet eller legitimation, också skall kunna på liknande grunder återkalla tillståndet etc., när vederbörande visat sig mindre skickad för den sysselsättning det gäller. Så är det med socialstyrelsen som återkallar legitimationen för en läkare, som t. ex. av allmän domstol blivit fälld i en aborthistoria (med klagorätt betr. återkallelsen till regeringsrätten), och länsstyrelsen som återkallar tillstånd att inneha skjutvapen för den som stått inför rätta för missbruk av vapnet. Med hänsyn till denna regel är det högst naturligt att den länsstyrelse, som utfärdat ett körkort, också skall återkalla detsamma, när innehavaren, t. ex. genom onykterhet vid ratten eller många smärre trafiksynder, visat sig olämplig som förare (lika väl som länsstyrelsen gör det vid allmänt onyktert levnadssätt). Givetvis kan man, för att tillmötesgå ett välorganiserat opinionstryck, för att följa vissa internationella förebilder e. d.,⁵ göra avvikelser från regeln, men man bör då först göra klart för sig, om ej överflyttningen av körkortsfallen till de allmänna domstolarna kan få vissa opåräknade konsekvenser. Det är notoriskt, att åklagarna mångenstädes redan är starkt belastade och att bestyret med 10—20 000 körkortsfall för dem (och för domstolarna) skulle innebära ett nytt arbetsläge, där konkurrens med andra mer trängande arbetsuppgifter kunde uppstå. Om statsmakterna då ej kraftigt förstärker åklagarorganisationen är det risk att man tvingas s. a. s. ransonera anhängiggörande av återkallelsetalan (eller avstå från att yrka körkortsförlust för att slippa tidskrävande muntlig förhandling, kanske

 

⁴ Belysande för den påfallande ensidighet som utmärker agitationen i ämnet är, att i de motioner, som man de sista åren förmått olika riksdagsmän att framlägga och vari vidlyftigt ordas om vikten av domstols bedömande av körkortsåterkallelserna (t. ex. AK 1968: 41), man icke funnit lämpligt nämna, att beslut om körkortsåterkallelse överklagas till regeringsrätten. På så vis har man sluppit att redovisa, att vid den högsta förvaltningsdomstolens överprövning av fallen endast en ringa procent befunnits böra ändras och att länsstyrelserna alltså i det hela väl ryktat sitt värv. — I en av de tidningar, som särskilt engagerat sig i ämnet, omnämndes däremot i ett reportage, att man kan klaga över länsstyrelsens beslut hos regeringsrätten, men »där ändrar man så sällan» (sic!).

⁵ I en del västliga länder (Danmark, Frankrike, Västtyskland) återkallas körkort i anl. av brott principiellt av domaren, på några håll har man ett dualistiskt system, på andra håll, t. ex. Norge, Schweiz och Österrike, ett system liknande det svenska. 

i två instanser).⁶ Det kan m. a. o. tänkas bli färre återkallelser än förr.⁷ Motoristernas energiska talesmän vore inte mer än människor, om de ej räknade med en sådan effekt. Innan utredningsorgan eller statsmakter tar ställning till frågan, bör man naturligen göra klart för sig, om man bör eftersträva färre indragningar i ett läge när man varje dag (eller åtminstone varje kväll) kan se så många körkortsinnehavare i farten som uppenbarligen inte borde ha körkort. Och anser man det sakligt befogat med större mildhet — nuvarande regler kan i vissa lägen leda till väl stränga resultat — förefaller det att vara en rakare väg att ändra lagens förutsättningar för körkortsåterkallelse än att flytta avgörandet i dessa ämnen till andra statsorgan med mera tungt och formbundet arbetssätt.
    Under TV-utsändningen framhölls från något håll med skärpa, hur allvarlig en körkortsindragning kan te sig för en yrkesman, som för sin försörjning är beroende av körkort. Att sådana fall är vanliga skall ej förnekas, men enligt min erfarenhet tar länsstyrelserna all rimlig hänsyn till vederbörandes situation, t. ex. genom att medge lägre »minsta tid» än den vanliga, ett år. Frågan är, om man ej härvid ibland förbiser, att man har anledning ställa högre anspråk på en yrkeschaufför än på en vanlig privatbilist — en yrkeschaufför med benägenhet för rattonykterhet eller hänsynslös och vårdslöskörning innebär ju genom sin körningsfrekvens en större trafikrisk än en privatbilist som mestadels blott kör till och från arbetet. — Vad angår behovet är det å andra sidan ovisst om den stora massan av våra trafiksyndare, som får sina körkort indragna, kan göra sannolikt att de har starkt behov av körkortet. Det förekommer bl. a. i regeringsrättens praxis ett stort antal mestadels yngre klagande, som grovt försyndat sig men som knappastkan styrka annat behov av körkort än som sammanhänger med nöjes- eller turistkörning.⁸ Det är i sådana fall som man återfaller på det rutinmässigt använda argumentet, att man visserligen inte har stort behov för egen del men att man brukar skjutsa sin gamla mamma eller gamla pappa till handelsbod eller biograf och därför bör få återkallelsebeslutet upphävt!
    Under ett tidigare skede var ett ofta hört argument för körkortsåterkallelsernas överflyttning till allmän domstol, att det vore praktiskt att domstolen på en gång beslöt om alla konsekvenser av ett begånget trafikbrott, alltså både om fängelse eller böter och om körkortets förlust. Detta skäl har uppenbarligen mist en del av sin tyngd i och med att — med ordningsbotens

 

⁶ Antalet fall, då körkortsåterkallelse överväges, torde utgöra omkring 30 000 om året, antalet faktiskt beslutade körkortsåterkallelser i anledning av brott 8—9 000 om året. Å andra sidan bör nämnas, att för den stora grupp av körkortsåterkallelser (över hälften av samtliga), där orsaken är rattfylleri o. d. och åtal i vanlig ordning anställes, återkallelsefrågan måhända ej skulle orsaka väsentligt mer arbete (fastän sannolikt sammankopplingen av ansvars- och återkallelsefrågan skulle föranleda ökad benägenhet att föra saken genom alla instanser).

⁷ Mot denna förmodade konsekvens har åberopats att de västtyska domstolarna vid körkortsbeslutens överflyttning dit begagnat sig av återkallelsebefogenheten i stigande omfattning. Tillämpligheten härav på svenska förhållanden kan dock på goda grunder bestridas. Snarare förtjänar erinras, att sedan de s. k. lösdrivarmålen flyttades från länsstyrelse till allmän underrätt dessa mål praktiskt taget helt försvunnit (samtidigt som det berörda klientelet ingalunda minskat!).

⁸ I »Samhällsreaktioner vid trafikbrott» (Stockholm 1966, Norstedts s. 27)har prof. G. Johansson närmare uppehållit sig vid denna talrika kategori. 

och strafföreläggandets vidgade tillämpning — straffet i stor utsträckning bestämmes av polismannen eller åklagaren i stället för av underrätten. Ett visst fog kan kravet på en gemensam bedömning äga i sådana alltjämt hos domstol bedömda fall, där det förhållandet att körkortet kan antagas sedermera bli indraget möjligen borde få influera på straffets höjd. Mitt intryck är emellertid att detta är ett mera teoretiskt än praktiskt argument — de fall, där den samlade påföljden f. n. blir för hård, torde med länsstyrelsernas milda körkortspraxis vara utomordentligt få; med någon händighet lär man under alla förhållanden även under nuvarande system kunna finna utvägar att undvika för stor stränghet i enskilda fall. Jag utgår ifrån, att ingen seriös deltagare i debatten vill helt avskaffa det nu regelmässiga fängelsestraffet för rattfylleri — som kraftigt hjälpt till att inskärpa det förkastliga i spritförtäring före bilkörning;⁹ inte heller vill väl någon hävda, att den omständigheten att rattfylleristen får en månads fängelse i allmänhet borde föranleda till att han slipper körkortsåterkallelse eller efter blott några veckor utan körkort åter får köra. Över huvud får man ej dölja för sig att om man vill från den trafik, där ständigt fler dödsfall och olycksfall inträffar, allt större materialskador vållas, hålla undan de nonchalanta, oskickliga eller rent ansvarslösa bilförarna måste man iakttaga fasthet och konsekvens. Och återkallelsen är — även om den för rattfylleristen kan te sig som extra straff— till sin funktion en säkerhetsåtgärd till skydd för den stora majoriteten av hyggliga och lojala bilister samt för övriga trafikanter.
    Ett stundom hört skäl mot nuvarande ordning är, att länsstyrelsernas beslut i allmänhet kommer så långt efter brottet (och dom i trafikmålet) att körkortsåterkallelsen skulle träffa särskilt hårt. Häremot kan till en början erinras att över hälften av alla slutgiltiga återkallelsebeslut föregås av en »tillsvidareåterkallelse» som sker omedelbart efter brottet. Alldeles bortsett härifrån visar en verkställd undersökning av ett visserligen begränsat men sannolikt representativt antal återkallelser (utan föregående t.v.-återkallelse), som under hösten 1968 prövats i regeringsrätten, att kritiken icke tål konfrontation med verkligheten; dröjsmålen ligger nämligen huvudsakligen på annat håll än i länsstyrelserna. Materialet hänför sig till elva slumpvis valda föredragningsdagar, där man undersökt väntetiden dels mellan brott och lagakraftvunnen dom (resp. godkänt strafföreläggande), dels mellan domens lagakraftvinnande och länsstyrelsens återkallelsebeslut. Det framgår, att mellan trafikbrottet och lagakraftvunnen dom i genomsnitt förflöt 28 1/2 vecka, mellan domens lagakraftvinnande och länsstyrelsens återkallelsebeslut däremot blott 10 1/2 vecka. Enligt ett interpellationssvar av kommunikationsministern 1966 (AK 7 dec. nr 36 s. 20) skulle genomsnittstiden för länsstyrelsens handläggning vara ännu lägre, cirka 1 1/2 månad. Det är alltså polisutredning och åtal, som kräver den mesta tiden, nära tre gånger mer än länsstyrelsens handläggning.
    Det sagda utesluter ej, att det är klart önskvärt att länsstyrelserna kommer fram till sina avgöranden på kortare tid än 5—10 veckor. Från länsstyrelsehåll förnekas icke, att detta kunde vara möjligt, men erinras att medde-

 

⁹ I »Samhällsreaktioner etc.» efterlyser flera deltagare behovet av attitydförändringar bland motoristerna. Det torde vara få samhällsåtgärder, som såpass effektivt bidragit till en attitydförändring, nota bene i fråga om spritförtäring i samband med bilkörning, som det konsekvent tillämpade fängelsestraffet vid rattfylleri. 

landen från resp. domstolar ej alltid kommer länsstyrelsen tillhanda så snabbt som sig borde samt att den grove trafiksyndaren, som känner sig hotad av en körkortsindragning, ofta genom att undandraga sig delgivningar o. d. själv skjuter på den tidpunkt då länsstyrelsen kan besluta och han måste lämna ifrån sig körkortet. Man framhåller också — och det bekräftas av akterna hos regeringsrätten — att man för att komma till ett väl avvägt beslut kan tvingas göra remisser till kommunala nämnder och annan kompletteringsutredning (som åklagare eller domstol ej funnit erforderlig).
    Vi lever i en tid, då statsmakterna synes bestämt eftersträva att begränsa området för den regelrätta RB-processen och från dess område, resp. från domstolsbehandling överhuvud, utesluta enkla fall, som inte kräver den vidlyftighet och de kostnader, som modern muntlig process i allmänhet medför. Fördenskull är det ju som strafföreläggande och ordningsbot, båda instituten viktiga för trafikbrottsligheten, fått ett allt större tillämpningsområde. Det kan synas egendomligt att projekt samtidigt kommer fram att till de allmänna domstolarna överföra en betydande grupp avgöranden, som hittills väl skötts av de instanser, där de enligt svensk förvaltningsrättslig tradition hör hemma. Förklaringen till att dessa krav vunnit så pass mycket gehör är måhända — förutom naturligen den energiskt förda medlidandeskampanjen för trafiksyndarna — vad en skarpsynt norsk iakttagare, prof. Bratholm, berörde vid den nordiska kriminalistkonferensens överläggning rörande körkortsåterkallelserna våren 1967; han framhöll att medborgarna i gemen, när det gäller fall som de själva tror sig lätt kunna råka ut för, hyser en instinktiv motvilja mot effektiv repression och ordentlig kontroll (märk kritiken mot dolda hastighetskontroller som varande någonting närmast osnyggt!). Man ser därför ej ogärna att proceduren blir vidlyftig, grundlig (för att ej säga krånglig) — härigenom minskas ju risken att man drabbas av en obehaglig påföljd. Ur den synpunkten är den genomsnittlige körkortsinnehavaren naturligt lyhörd för talet om att länsstyrelsernas enkla, tämligen konsekventa handläggning ej erbjuder tillräcklig rättssäkerhet och benägen hoppas, att körkortsåterkallelsernas överflyttning till de allmänna domstolarna generellt skall medföra en lindrigare samlad bedömning av hans trafikförsyndelser.
    Parentetiskt må erinras, att regeringsrätten för sin del vid olika tillfällen begärt att bliva befriad från uppgiften att överpröva körkortsbesvären.¹⁰ Även om dessa mål är enkla, utgör de nämligen genom sitt antal (cirka 1 500 om året) en dryg börda och tar en tid, som med fördel borde ägnas juridiskt och materiellt mer krävande målgrupper. Om regeringsrätten bör befrias från körkortsmålen är det emellertid därför ingen anledning att flytta körkortsåterkallelserna från länsstyrelserna, vilka synes sköta uppgiften tämligen bra och genom sin nära kontakt med regional trafikexpertis är nog så väl ägnade att bevaka trafiksäkerhetskraven i stort. Naturligtvis bör det finnas en klagoinstans ovanför länsstyrelsen. Som sådan har förvaltningsdomstolskommittén (SOU 1966: 70) tänkt sig kammarrätten (kammarrätterna), som enligt dess förslag skulle bli en allmän administrativ mellaninstans (ej som nu nästan enbart skattehovrätt). Körkortsmålen skulle där kunna föras till

 

¹⁰ Det bör nämnas att regeringsrätten, som eljest sedan länge besväras av en anmärkningsvärt stor balans, konsekvent prioriterat körkortsmålen med påföljd att dessa i genomsnitt avgöres inom tre—fyra månader efter länsstyrelsens beslut. 

en eller ett par specialavdelningar, vilkas beslut endast i fall av utpräglat prejudikatintresse skulle kunna överklagas till regeringsrätten. En annan utväg är att inrätta (ev. i anslutning till trafiksäkerhetsverket) en centralnämnd med domare som ordförande och vice ordförande och ett par erfarna trafiksakkunniga som bisittare. Det är i sammanhanget anledning erinraom ett känt uttalande av den danske højesteretsdomaren Frost att man i vår tid ej skall dra sig för inrätta specialinstanser i fall där sakernas antal är stort, där särskild sakkunskap kräves och där behov föreligger av snabbt besked.¹¹ — Bägge de angivna lösningarna har den fördelen, att man ej splittrar besläktade körkortsbeslut på olika instanser och instanskedjor (som fallet måste bli när körkortsindragningar på grund av t. ex. rattfylleri skulle beslutas av allmän domstol, indragning i anledning av onyktert levnadssätt beslutas av länsstyrelse — liksom även utfärdandet av körkort, antingen efter utgången av en indragningsperiod, som föranletts av brott, eller för förstagångssökande, vilka bakom sig har olovliga körningar eller andra förseelser (en ej oansenlig kategori!).
    Vid konferensen om »Samhällsreaktioner vid trafikbrott» på Biskops-Arnö i sept. 1965 underströk den norske trafikexperten R. N. Torgersen att trafiköverträdelsernas väldiga ständigt växande antal gjorde det till ett centralt önskemål — om man ej skall översvämmas av papper — att sörja för enkla arbetsrutiner. Den nuvarande svenska ordningen beträffande körkortsåterkallelserna kan säkert förbättras på den ena eller andra punkten, men den uppfyller ändå onekligen det Torgersenska kravet på relativ enkelhet! I allvarliga, tämligen klara fall omedelbart omhändertagande och/eller provisoriskt återkallelsebeslut av länsstyrelsen, i övriga fall beslut av länsstyrelse efter lagakraftvunnen dom och med den enhetlighet som ett stort domsområde medger, slutligen rätt att påkalla överprövning hos en central instans som ger snabbt besked. Man frågar sig om det finns tillräckliga skäl att splittra detta tämligen väl fungerande system genom att överföra en del, ev. alla körkortsåterkallelser på grund av brott till instanser, som normalt icke sysslar med administrativa tillståndsbeslut.

Kurt Holmgren