Om falska telefonrecept
Som en följd av det tilltagande läkemedelsmissbruket har mål om obehöriga förfaranden med s. k. telefonrecept blivit allt vanligare vid domstolarna. Den straffrättsliga bedömningen av dessa gärningar medför vissa svårigheter. Att rättsläget är oklart framgår av följande båda hovrättsavgöranden.
1. Svea hovrätts dom 25 okt. 1960 (mål nr B 615/1960): W. hade till ett apotek inringt recept på narkotiskt läkemedel och därvid uppgivit sig vara överläkaren O., en existerande läkare. Åklagaren yrkade ansvar för grovt osant intygande. RR ansåg gärningen utgöra osant intygande, vilket dock ej var att bedöma som grovt. HovR, dit W. fullföljt talan, dömde däremot W. för urkundsförfalskning. Efter hänvisning till de då gällande, av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelserna om telefonering av recept till apotek anförde HovR:
I förevarande fall verkställdes på apoteket i anledning av W:s telefonsamtal nedteckning av receptet i föreskriven ordning. Den sålunda tillkomna handlingen, som gav falskt sken av att vara en av (O.) utfärdad ordination, finner hovrätten i betraktande av vad ovan upptagits vara att anse som sådan urkund varom förmäles i 12 kap. 1 § strafflagen. Genom W:s förfarande har— oavsett den kontrollskyldighet som åvilat apotekspersonalen — uppkommit fara i bevishänseende. W. har medverkat vid tillkomsten av den falska urkunden på sådant sätt att han är att anse som gärningsman.
2. Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 5 maj 1967 (mål nr B 115/1967): L. hade inringt recept till olika apotek och därvid uppgivit sig vara läkare. I ett fall var läkarnamnet uppdiktat, i de övriga användes namn på existerande läkare. Åklagaren yrkade ansvar för urkundsförfalskning och, beträffande obehörigen åtnjutna läkemedelsrabatter, för bedrägeri (i några fall försök till bedrägeri). RR fann, att det sätt på vilket de ifrågavarande recepten tillkommit icke kunde anses ha inneburit att någon förfalskningsåtgärd vidtagits ifråga om recepten. Däremot ansågs det styrkt, att L. begått bedrägeri respektive bedrägeriförsök. HovR fastställde underrättens dom i avseende på bedrägeri och försök därtill men ansåg gärningarna dessutom utgöra anstiftan till osant intygande med följande motivering:
Vad härefter gäller frågan, om L:s förfarande varit brottsligt jämväl i annat avseende, är upplyst, att apotekare och receptarier, som tagit emot telefonsamtalen från L., med ledning av L:s osanna uppgifter ifyllt blanketter för telefonrecept med bl. a. uppgivna läkare- och patientnamn och läkemedelsordinationer samt bestyrkt uppgifterna med sitt namn, allt i enlighet med föreskrift i medicinalstyrelsens receptkungörelse den 15 november 1965 (MF nr 100). De urkunder som sålunda framställts har varit äkta, icke falska. Däremot har i urkunderna lämnats osanna uppgifter till följd av att L. vilselett dem, som upprättat urkunderna. Förfarandet har inneburit fara i bevishänseende. L. är på grund härav förfallen till ansvar för anstiftan till osant intygande, vilket med hänsyn till den av L. avsedda användningen av läkemedlen, de stora kvantiteter recepten avsett samt antalet recept är att anse som grovt brott. Brotten är icke att främst betrakta som medel för bedrägeribrotten, vilka i förhållande till syftet med de osanna intygandena är bisaker.
Domstolarna har här haft att taga ställning till frågan: Kan den, som inringer ett recept under oriktig uppgift om att vara en därtill behörig person, därigenom anses framställa en falsk urkund? I fall 1 besvarade Svea hovrätt frågan jakande. Gärningen bedömdes som urkundsförfalskning. I fall 2 däremot fann hovrätten över Skåne och Blekinge att recepten var äkta och ogillade därför yrkandet om ansvar för urkundsförfalskning.
Kommentaren till BrB — utkommen i tiden mellan dessa båda avgöranden — innehåller under stadgandet om urkundsförfalskning följande uttalande: (II, s. 66):
Om, för att taga ett exempel, någon till ett apotek intelefonerar ett receptfalskeligen uppgivande sig vara viss läkare och ett apoteksbiträde med anledning därav skriver ett recept och förser det med den uppgivne läkarens namn, föreligger icke förfalskning eller anstiftan av förfalskning.
Uttalandet, som inte återfinns i SRK:s betänkande (SOU 1944: 69) och inte heller i kommentaren till brotten mot staten och allmänheten, syftar till att illustrera innebörden av det slags förfalskning, som enligt lagtexten består i att någon »falskeligen förskaffar sig annans underskrift». Härmed avses enligt motiven fall, där undertecknaren tror att han underskriver en annan handling än den han i själva verket får sig förelagd. Har gärningsmannen däremot förskaffat sig underskriften genom att vilseleda undertecknaren om någon bakomliggande omständighet, skall förskaffandet av underskriften inte anses ha skett falskeligen.
Den åtskillnad, som lagstiftaren här genomfört, hänger samman med den teoretiska frågan: Vem är att betrakta som en urkunds upphovsman? Frågan om upphovsmannaskapet är av grundläggande betydelse för lagstiftningen om förfalskning. I tysk doktrin har framlagts en syn på denna fråga under beteckningen »die Geistigkeitstheorie», vilken vunnit anslutning framför den motsatta åsiktsriktningen, »die Körperlichkeitstheorie».1 Skillnaden mellan dessa båda teorier är i korthet, att den senare kräver egenhändighet för att straffskydd mot förfalskning skall ifrågakomma, medan enligt den förra det andliga upphovsmannaskapet är avgörande. Emot »die Körperlichkeitstheorie» har framhållits, att den erbjuder ett otillräckligt straffskydd i ett högt utvecklat samhälle. Även handlingar, vid vilka den angivne utfärdaren inte själv har lagt sin hand, måste skyddas mot förfalskning för att fylla sin funktion i samhällslivet.
Vår gällande förfalskningslagstiftning präglas av vad man kan kalla en »andlig äkthetssyn». Urkunder skyddas mot förfalskning även då de saknar egenhändig underskrift. Maskinskrivna, tryckta och på andra tekniska vägar framställda handlingar omfattas sålunda av straffbestämmelserna. Mot förfalskning skyddas dessutom även handlingar, som framställts med utnyttjande av en annan person såsom redskap. Vid vissa tekniska framställningssätt, som t. ex. vid telegrafering, ingår sådan medverkan. Denna medverkan framgår då av urkunden. Mot förfalskning skyddas emellertid även
en handling, som framställts av någon annan än den angivne utfärdaren, om blott denne lämnat sitt samtycke. Detta förhållande behöver inte framgå av handlingen. Som en handlings verklige upphovsman betraktas under sådana omständigheter den »andlige fadern» och inte den, som hållit i pennan. En urkund är falsk då den däri angivne upphovsmannen inte är den verklige. Är upphovsmannen riktigt angiven men urkunden oriktig i andra avseenden, kan framställandet vara att bedöma som osant intygande.
Det förhållandet, att den som inringer ett telefonrecept inte egenhändigt utskriver receptet, behöver alltså inte nödvändigtvis innebära, att han inte ändock kan vara att betrakta som receptets upphovsman. För bedömandet av den frågan kan en redogörelse för bestämmelserna om telefonrecept vara av intresse.
Gällande föreskrifter härom finns i medicinalstyrelsens kungörelse den 15 november 1965 angående förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m. m. (MF nr 100), den s. k. receptkungörelsen. Då ett recept inrings till ett apotek har den mottagande farmacevten att ifylla en särskild blankett. Denna är i stort sett utformad som blanketterna för skriftliga recept. Överst skall ifyllas uppgifter om patientens namn, födelsetid och adress. Därunder anges det ordinerade läkemedlets art, mängd och användningssätt. Nederst på blanketten för telefonrecept skall ifyllas uppgift om den inringandes namn, yrke, adress och telefonnummer. I en särskild ruta, intill uppgiften om ordinerat läkemedel, skall mottagaren skriva sitt namn samt datum för mottagandet. Förekomsten av denna uppgift och avsaknaden av dagteckning och egenhändig namnteckning av läkaren utgör de främsta olikheterna i formellt avseende gentemot skriftligt recept. Vidare krävs vid skriftligt recept uppgift om patientens adress endast vid förordnande av narkotiskt läkemedel.
Enligt bestämmelserna måste farmacevten kontrollera ett inringt recept om anledning finns att misstänka, att den inringande inte är den han utger sig vara. I praktiken brukar man, då läkaren är igenkänd, åsätta en stämpel, som utvisar att kontroll ej erfordras. Om så inte är fallet görs en kontrollringning, och därefter åsätts och ifylls en stämpel om verkställd kontroll.
Det kan vara befogat att påpeka, att förhållandet vid utfärdande av telefonrecept inte är sådant att förfalskningsansvar kan anses uteslutet med motivering, att urkunden här utgör något slags avskrift. Frågan om avskrifter som förfalskningsobjekt torde för svensk rätts vidkommande vara i viss mån oklar, men här kan en sådan invändning i alla händelser ej anses berättigad. En avskrift fordrar förekomsten, vid någon tidpunkt, av ett original. Vid telefonreceptförfarandet förekommer ingen annan handling än den ifyllda blanketten. I den kungörelse från år 1919 om telefonering av recept till apoteksinrättning (SFS nr 771), som var gällande fram till receptkungörelsens ikraftträdande, betecknades den mottagande farmacevtens nedteckning uttryckligen som originalrecept.
I de ovannämnda avgörandena torde hovrätterna haft olika uppfattningar om, vem som är att anse som upphovsman till ett telefonrecept. Svea hovrätt synes ha betraktat den inringande personen som receptets upphovsman, och eftersom denne inte var den däri angivne läkaren var receptet falskt. Hovrätten över Skåne och Blekinge tycks däremot ha sett de mottagande farmacevterna som receptens upphovsmän, och eftersom dessa var de i recepten angivna nedtecknarna var recepten äkta.
Emot denna förmodan om vad hovrätten i fall 2 ansett ifråga om upphovsmannaskapet talar emellertid det förhållandet, att gärningarna ansettsutgöra anstiftan till osant intygande. Till belysning av detta skallanföras ett annat av hovrätten över Skåne och Blekinge avdömt mål:
3. Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 12 okt. 1964 (mål nr B 302/1964): En kvinna hade från ett apotek uthämtat läkemedel under åberopande av ett telefonrecept. Receptet var inringt av en läkare, som dock förmåtts härtill av en person, som uppgivit oriktigt namn. Åklagaren yrkade ansvar för brukande av osann urkund. HR frikände kvinnan med motivering, att ifrågavarande telefonrecept ej kunde hänföras till sådan osann urkund som avsågs i SL 13:11 1 st. HovR, dit åklagaren fullföljt talan, anförde, att enär läkarens föreskrifter riktigt återgivits i det ifrågavarande telefonreceptet och detta därför inte var osant, ansvar för brukande av osann urkund ej kunde följa. Eftersom den åtalade gärningen ej heller eljest var straffbelagd, ogillades åklagarens talan och fastställdes underrättens dom.
I detta fall var alltså uppgiften om den inringandes identitet en under alla omständigheter sann uppgift. Uppgifterna om patienten, för vilken ordinationen var avsedd, betraktades emellertid också som sanna. Om hovrätten sett receptet som en av läkaren avgiven urkund, skulle den svårligen kunnat underlåta att döma kvinnan för brukande av osann urkund, eftersom hon insett att läkaren vilseletts att lämna osann uppgift om vem ordinationen var avsedd för. Har receptet istället betraktats enbart som ett intyg av den mottagande farmacevten, vilket domsskrivningen tyder på, är utgången förståelig. Mottagaren har sanningsenligt intygat vad den inringande läkaren uppgivit och har därför inte i objektivt hänseende uppfyllt rekvisiten för brottet osant intygande.
Om man betraktar farmacevten som telefonreceptets upphovsman synes nämligen, mot bakgrund av receptkungörelsens bestämmelser, receptet svårligen kunna tillmätas urkundskvalitet i annat avseende än som ett intyg om mottagandet av vissa uppgifter. Farmacevtens egen namnteckning på blanketten har enligt 6 § den innebörden, att receptets mottagande bestyrks. De föreskrivna kontrollåtgärderna syftar till att förhindra, att oriktiga uppgifter införs i telefonrecept, men de torde inte kunna anses medföra att den mottagande farmacevten därigenom kommer att stå som garant för uppgifternas objektiva riktighet. Utgör receptet ett riktigt återgivande avde avgivna uppgifterna måste detta betraktas som ett sant intyg, oavsett huruvida själva uppgifterna är sanna eller osanna, liksom en vidimation aven avskrift är sann om blott avskriften överensstämmer med originalet, även om dessa handlingar innehåller osanna uppgifter.
Det kan knappast anses tillfredsställande att, med bortseende från den inringandes medverkan, betrakta telefonreceptet enbart som ett intyg av farmacevten om mottagandet av vissa uppgifter. I fall 3 frikändes kvinnan i båda instanserna. Även då omständigheterna är sådana som i fallen 1 och 2, då alltså den inringande avgett osann uppgift om sin identitet, måste intygandet i så fall anses sant. De straffbestämmelser, som omedelbart hänför sig till ett oriktigt hävdande av viss behörighet, täcker inte det väsentligen straffvärda i sådana gärningar, lika lite som möjligheten att tillämpa bedrägeristadgandet i avseende på läkemedelsrabatten.
Ett sådant synsätt kan inte heller anses förenligt med den andliga äkthetssyn, som ligger till grund för lagstiftningen om förfalskning. Systemet med
telefonrecept utgör en förenkling av det vanliga skriftliga receptförfarandet, motiverat av en önskan att vid behov möjliggöra snabb expediering. Båda metoderna innebär avgivande av en viljeförklaring av innehåll, att visst läkemedel ordineras viss patient. Även om receptutfärdaren vid telefonreceptmetoden inte själv håller i pennan, måste han anses vara receptets verklige upphovsman och farmacevten blott ett redskap.
Möjligheten, och därmed frestelsen, till missbruk är säkerligen större vid telefonreceptmetoden än vid det vanliga receptförfarandet. Från apotekarhåll påpekas, att det ofta är omöjligt att försäkra sig om, att den inringande verkligen är den han säger sig vara. De föreskrivna kontrollåtgärderna är ineffektiva och måste vara det, för att inte syftet med metoden skall motverkas.
Såväl principiella som praktiska skäl synes alltså kunna andragas för en bedömning av obehöriga förfaranden med telefonrecept som urkundsförfalskning då gärningsmannen, som i fallen 1 och 2, själv verkställt inringningen. Har han istället genom vilseledande utnyttjat en behörig receptutfärdare för sitt syfte, bör gärningen bedömas som en form av medverkan till osant intygande.2
Madeleine Löfmarck