Elfte Haagkonferensen
Haagkonferensen för internationell privaträtt sammanträdde till sin elfte session under tiden 7—26 oktober 1968. Vid konferensen var 20 europeiska stater representerade (från Östeuropa endast Jugoslavien och Tjeckoslovakien, som deltog för första gången sedan år 1928) samt Förenade Arabrepubliken, Canada (ny medlem), Israel, Japan och Amerikas Förenta Stater. Dessutom deltog Indonesien som observatör.1
Liksom vid 1966 års extrasession (SvJT 1966 s. 6352) utsågs den nederländske professorn L. I. de Winter (jfr SvJT 1966 s. 312) till president vid konferensen. Generalsekreteraren vid Haagkonferensens permanenta byrå M. H. van Hoogstraten tjänstgjorde som konferensens generalsekreterare.
Konferensarbetet fördelades på fyra kommissioner. I den första, där den engelske professorn R. H. Graveson var ordförande och presidenten i Parisdomstolen (Tribunal de Grande Instance de Paris) P. Bellet rapportör, utarbetades förslag till en konvention om erkännande av äktenskaps- och hemskillnader (Convention sur la reconnaissance des divorces et des séparations de corps). Konventionen, som i tillämpliga delar innebär en omarbetning av 1902 års skillnadskonvention, utgör ett försök till broslagning mellan länder som medger skilsmässa och sådana som inte känner detta institut. Konventionen får här den dubbla effekten att minska tendensen till »forumshopping» och att reducera antalet s. k. haltande skilsmässor, dvs. skilsmässor som godtas i det land där den ena kontrahenten lever men inte i det land där den andra parten bor.
När ämnet förberedelsevis behandlades vid 1964 års session framhölls att konventionen borde vara »dubbel», dvs. innehålla regler om såväl jurisdiktionskompetens som erkännande av utländska domar. Vid den slutliga utformningen nöjde man sig emellertid med en »enkel» konvention, som inte direkt ger regler om laga domstol i skillnadsmål men som ålägger de kontraherande staterna att erkänna avgöranden som meddelats av vissa enligt konventionen behöriga domstolar.
Konventionen avser bara erkännande av avgörandet i skillnadsfrågan. För erkännande förutsätts att en av parterna vid tiden för ingivandet av skillnadsansökningen var på visst sätt knuten till det land där skillnadsdomen meddelades. Så är alltid fallet om svaranden hade hemvist i skillnadslandet. Enbart kärandens hemvist där godtas om det varat minst ett år före skillnadsansökningen eller om makarna haft gemensamt hemvist där. Andra fall är om båda makarna var medborgare i skillnadslandet eller käranden var medborgare där och dessutom antingen hade hemvist där eller hade haft hemvist där under en sammanhängande ettårsperiod, vilken åtminstone delvis infallit under de två åren närmast före målets anhängiggörande. Ytterligare ett fall är att käranden var medborgare i skillnadslandet och befann sig där vid sakens anhängiggörande samt makarna haft sitt sista gemensamma hemvist i land som inte medger skilsmässa.
Erkännande får inte vägras under hänvisning till att den i domen åberopade skillnadsgrunden inte skulle godtas av lagen i det land, där erkännandet begärs, eller att domen grundats på en annan lag än den som skulle varit tillämplig enligt erkännandelandets lagvalsregler. Erkännande får däremot vägras om båda makarna vid skillnadstillfället var medborgare i land som inte medger skilsmässa eller om svaranden dömts ohörd eller om domen strider mot en äldre dom rörande parternas äktenskapliga status eller om erkännandet skulle vara uppenbart oförenligt med erkännandelandets ordre public.
Konventionen syftar bl. a. till att underlätta erkännandet av äktenskapsskillnader för att möjliggöra för parterna att gifta om sig. Eftersom skillnadsstatutet inte behöver överensstämma med giftermålsstatutet har det ansetts nödvändigt att föreskriva att en stat, som är skyldig att erkänna en äktenskapsskillnad enligt konventionen, inte får hindra någondera parten från att ingå nytt äktenskap under åberopande att äktenskapsskillnaden inte erkänns enligt ett annat lands lag.
På grund av ämnets kontroversiella natur har man nödgats öppna flera reservationsmöjligheter. Bl. a. får stat som inte medger äktenskapsskillnad möjlighet att vägra erkänna en skillnadsdom, om en av makarna vid skillnadstillfället var medborgare i land som inte medger äktenskapsskillnad.
Arbetet i andra kommissionen leddes av professor Y. Loussouarn från Paris. Till rapportör utsågs rådman Essén. Efter ett i slutskedet mycket hektiskt arbete kunde kommissionen förelägga konferensen för godkännande ett förslag till konvention om tillämplig lag vid trafikolyckor (Convention sur la loi applicable en matière d'accidents de la circulation routière).3
Konventionen behandlar bara lagvalet vid utomobligatoriskt civilrättsligt ansvar på grund av trafikolycka. Vissa frågor har undantagits från konventionens tillämpningsområde. Bl. a. gäller konventionen inte beträffande till-
verkares, säljares och reparatörers ansvar för skadebringande egenskaper hos fordon eller beträffande regressfrågor.
I överensstämmelse med praxis i flertalet medlemsstater i Haagkonferensen föreskrivs som huvudregel tillämpning av den interna lagen i det land där olyckan ägde rum (lex loci delicti commissi). Som ett betydelsefullt tillskott till kollisionsreglerna i ämnet görs emellertid vissa undantag från lex loci för fall då parterna äger gemensam anknytning till annat land än olyckslandet. Som kriterium har valts de inblandade fordonens registrering. Om bara en bil är vållande4 och denna bil är registrerad i annat land än olyckslandet, tillämpas registreringslandets lag i fråga om ansvaret gentemot föraren, brukaren, ägaren eller annan som har rättighet i fordonet utan hänsyn till var de hade sitt hemvist. Registreringslandets lag tillämpas även beträffande skada som tillfogats passagerare i fordonet, om passageraren hade hemvist i ett annat land än olyckslandet. Vidare tillämpas registreringslandets lag beträffande skada som tillfogats person, som befann sig på olycksplatsen utanför fordonet, om vederbörande hade hemvist i registreringslandet. Om flera personer lidit skada bestäms tillämplig lag särskilt förvar och en av dem. Om en olycka vållats av flera fordon skall nu angivna bestämmelser om tillämpning av registreringslandets lag gälla, under förutsättning att alla inblandade fordon är registrerade i samma land. Om slutligen en eller flera personer utanför fordonet eller fordonen kan anses medvållande till olyckan gäller nyss nämnda bestämmelser bara under förutsättning att alla dessa personer hade hemvist i registreringslandet. Regeln gäller vare sig dessa personer är skadelidande eller ej.
Bestämmelsen om tillämpning av registreringslandets lag då bara ett fordon är inblandat i olyckan innebär ett mycket vidsträckt undantag från huvudregeln om tillämpning av lex loci. I fall då flera fordon är inblandade eller då en eller flera personer utanför fordonet eller fordonen är medvållare, torde undantagen från lex loci däremot bli ganska sällsynta.
Nu anförda reglering avser person- och fordonsskador. Beträffande andra sakskador än skador på de inblandade fordonen föreskrivs att samma lag, som är tillämplig på skada som åsamkats passagerare, också gäller beträffande skada på gods som tillhör passageraren eller som anförtrotts honom och som befordras med fordonet. I fråga om skada på annat gods i bilen tillämpas samma lag som beträffande ansvar mot ägaren av bilen. Beträffande skada på egendom utanför fordonet tillämpas lex loci, utom i fall då en person utanför fordonet lidit både person- och sakskada; i detta fall gäller samma lag för sakskadan som för kroppsskadan.
Om ett fordon inte är registrerat eller är registrerat i flera länder tillämpas stationeringsortens lag i stället för registreringslandets. Detsamma gäller om varken ägaren, brukaren eller föraren vid olyckstillfället hade hemvist i registreringslandet.
Som ett undantag från undantagen föreskrivs att man, oavsett vilken lag som är tillämplig, vid bedömande av ansvarsfrågan alltid skall beakta de trafik- och säkerhetsföreskrifter som gällde på olycksplatsen vid olyckstillfället.
En av de viktigare nyheterna i konventionen är föreskriften att den till-
lämpliga lagen i princip skall avgöra samtliga frågor som uppkommer i anledning av olyckan såsom skadeståndsrekvisiten, handlingens rättsverkningar m. m. Man har alltså tagit avstånd från den på vissa håll tillämpade ordningen att behandla frågan om skadeståndets storlek efter en annan lag än den som är tillämplig på ersättningsfrågan i övrigt.
För att i största utsträckning tillförsäkra skadelidande rätt att direkt kräva den skadeståndsskyldiges försäkringsgivare, »action directe», föreskrivs att sådan rätt tillkommer den skadelidande i första hand om den erkänns av den på skadeståndsanspråket i övrigt tillämpliga lagen. Är så inte fallet och är det registreringslandets lag som är tillämplig, gäller rätten likväl om den erkänns av lex loci. Om ingen av dessa lagar medger sådan rätt skall den dock finnas om den medges i den lag som är tillämplig på försäkringsavtalet.
Konventionen har fått formen av en »loi uniforme», dvs. den är tillämplig utan reciprocitetsvillkor och även om den utpekade tillämpliga lagen inte hänför sig till fördragsslutande stat.
Den tredje kommissionen (ordförande H. Arnold, Ministerialrat i tyska justitieministeriet och rapportör advokaten Ph. W. Amram, USA) lade fram förslag till konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (Convention sur l'obtention des preuvesà l'étranger en matière civile ou commerciale). Konventionen är ett led i det arbete som sedan flera år har bedrivits inom konferensen i syfte att vidga det internationella samarbetet på civilprocessens område. Dessa strävanden har tidigare resulterat i den vid tionde sessionen antagna konventionenom delgivning av handlingar i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, vilken trätt i kraft den 10 februari 1969 (mellan USA, Storbritannien och Förenade Arabrepubliken), och i den vid 1966 års extraordinära session utarbetade konventionen om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område.
Bevisupptagningskonventionen är liksom den nyssnämnda delgivningskonventionen avsedd att ersätta motsvarande bestämmelser i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner. Det kan anmärkas, att reglerna om bevisupptagning i 1954 års konvention helt oförändrade har förts över från 1905 årskonvention. Den revision av bestämmelserna som nu ägt rum har haft väsentligen två syften. Å ena sidan har man sökt förenkla förfarandet vid översändande och behandling av framställningar om bevisupptagning vid utländsk domstol. Å andra sidan har man eftersträvat att närmare reglera en stats möjligheter att genom diplomatisk eller konsulär representant eller annan person, som särskilt utsetts för ändamålet, ta upp bevis i ett annat land.
I fråga om förfarandet vid bevisupptagning inför utländsk domstol kan först nämnas att den nya konventionen — efter mönster av delgivningskonventionen — innehåller bestämmelser om att varje konventionsstat skall utse en central myndighet, som skall motta och till vederbörande domstol vidarebefordra framställning om bevisupptagning från annat land. I regel skall sålunda en begäran om upptagande av bevis sändas direkt från den domstol som önskar beviset till mottagarlandets centrala myndighet utan anlitande av diplomatiska eller konsulära kanaler. En annan nyhet är, att stat skall vara skyldig att motta en framställning om bevisupptagning som är gjord på engelska eller franska språket. I konventionen har dock öppnats möjlighet till reservation på denna punkt. Ytterligare kan nämnas att konventionen —
i motsats till vad som är fallet enligt nuvarande konventioner på området — upptar vissa regler om rätt för vittne eller annan person som skall höras att vägra yttra sig.
På initiativ av USA har i den nya konventionen tagits in ett flertal regler rörande en stats rätt att genom sina diplomatiska eller konsulära företrädare eller genom särskilt utsedd person (s. k. commissioner) ta upp bevis i ett annat land. Bestämmelsernas räckvidd är dock begränsad. Den enda förpliktelse som åläggs konventionsstat är att respektera annan stats rätt att utan användande av tvång ta upp bevis av egna medborgare genom diplomatisk eller konsulär representant. Enligt konventionen kan emellertid en stat avge förklaring av innebörd att den nu angivna rätten att ta upp bevis skall vara beroende av tillstånd från behörig myndighet i det land som har avgett förklaringen. De möjligheter till bevisupptagning utom rätta som i övrigt öppnas i konventionen är alltid beroende av tillstånd från behörig myndighet i det land där beviset skall tas upp. För användande av tvång mot dem som skall höras fordras dessutom att detta land har avgett en förklaring i sådant syfte. Det kan tilläggas, att konventionen medger att konventionsstat reserverar sig beträffande samtliga bestämmelser angående bevisupptagninggenom diplomatisk tjänsteman etc.
I den fjärde kommissionen, vilken leddes av den schweiziske federale domaren A. Panchaud, diskuterades dels vissa speciella frågor dels konferensens framtida uppgifter. Vad gäller de förstnämnda må här uppmärksammas två spörsmål av mera allmänt intresse. När man vid 1966 års extrasession utarbetade en konvention om erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område kvarstod en betydelsefull fråga olöst vid sessionens slut. Enighet kunde inte nås om ett av Storbritannien och USA väckt förslag att i konventionen ta in ett förbud mot tillämpning av forumregler av utpräglat nationalistisk karaktär, t. ex. regler enligt vilka domstolskompetens grundas uteslutande på kärandens nationalitet eller hans vistelse i domstolsstaten. Man beslöt därför att tillsätta en särskild kommitté för att utarbeta ett tilläggsprotokoll beträffande hithörande spörsmål. Kommittén sammanträdde i oktober 1966 och utarbetade därvid ett sådant protokoll (SvJT 1966 s. 723). En under arbetet omdiskuterad fråga var om protokollet borde göras till en integrerad del av konventionen eller om det borde ges möjlighet att ratificera denna utan att också ratificera protokollet. Kommittén begränsade sig till att utarbeta ett fakultativt tilläggsprotokoll. Efter en amerikansk framställning togs frågan om förhållandet mellan konventionen och tilläggsprotokollet upp på nytt vid den nu aktuella sessionen. Detta ledde inte till någon ändring av protokollets juridiska karaktär. Man antog emellertid enhälligt en rekommendation av huvudsaklig innebörd att stat som ratificerar konventionen också bör ratificera tilläggsprotokollet.
En annan fråga som diskuterades i den fjärde kommissionen rörde möjligheterna att vinna större anslutning till de av konferensen utarbetade konventionerna genom ett ökat utbyte av informationer mellan medlemsstaterna. Konferensen antog i detta syfte en rekommendation, enligt vilken staterna bl. a. inom två år från mottagandet av den vid en session upprättade slutakten skall underrätta permanenta byrån om sin inställning till de konventioner som är intagna i slutakten. Om byrån önskar det, skall staterna vidare årsvis informera byrån om hur de ställer sig till de konventioner som konferensen tidigare (sedan år 1950) har antagit. Sådana upplysningar vidare-
befordras av byrån till övriga medlemsstater, om inte en stat uttryckligen begär att så inte skall ske.
Vad slutligen gäller det framtida arbetet beslöt konferensen att föreslå nederländska statskommissionen och permanenta byrån att överväga lämpligheten att ta upp vissa angivna ämnen på dagordningen vid nästa eller följande sessioner. I första hand föreslogs att man skulle behandla tillverkares ansvar för skadebringande egenskaper hos godset (products liability) och successionsrättsliga frågor, särskilt problemen om boutredning. I andra hand nämndes följande ämnen: sådana underhållsfrågor som inte regleras av 1956 års konvention om tillämplig lag beträffande underhållsskyldighet till barn och 1958 års konvention om erkännande och verkställighet av beslut ifråga om sådan skyldighet (dvs. underhåll till vuxna), lagvalsregler beträffande äktenskap och revision av 1902 års giftermålskonvention med tillägg bl. a. av frågor om erkännande och återgång av äktenskap, tillämplig lagbeträffande äktenskapets rättsverkningar, erkännande av interna adoptioner, tillämplig lag beträffande skuldebrev (negotiable instruments) samt internationell jurisdiktionskompetens och tillämplig lag beträffande äktenskaps- och hemskillnad.
Eric Essén, Trygve Hellners