Påföljden förlust av medborgerligt förtroende slopad i Finland
I Finland har genom en lag som trädde i kraft den 1 febr. 1969 ur lagstiftningen avlägsnats vissa bistraff, nämligen påföljderna förlust av medborgerligt förtroende, ovärdighet att nyttjas i landets tjänst och ovärdighet att föra annans talan hos domstol eller annan allmän myndighet.
    I synnerhet frågan om avlägsnande ur finsk lagstiftning av påföljden förlust av medborgerligt förtroende har redan länge varit anhängig, särskilt av den orsaken att den för länge sedan slopats i flera andra länders lagstiftning (i Sverige genom en strafflagsändring 5.6.1936).
    Redan intagandet av nämnda påföljdsform i den i Finland fortfarande gällande strafflagen av år 1889 väckte på sin tid debatt. Sålunda hade den första strafflagskommittén, som berett sagda lag och tillsatts år 1865, av kriminalpolitiska skäl icke intagit den i sitt förslag. Däremot upptog den s. k. granskningskommittén som år 1880 tillsatts att granska sagda förslag, med hänvisning bl. a. till utländska förebilder, påföljden i sitt förslag. Den kom sålunda även att ingå i den på basen av förslaget stiftade lagen av år 1889. I praktiken framställdes icke mot nämnda bistraff under det följande kvartsseklet några särskilda invändningar. Professor Allan Serlachius anförde dock i anslutning till de dåvarande svenska förslagen, i det år 1920 färdigställda förslaget till ny strafflag, att påföljden förlust av medborgerligt förtroende borde avlägsnas och att förlust av de i lagen angivna rättigheterna borde göras beroende av domstols prövning i varje särskilt fall (jfr den svenska strafflagen 2 kap. 19 § i dess lydelse av 3.6.1921). Detta förslag ledde likväl icke till lagstiftningsåtgärder.
    Först efter krigsåren skred man till åtgärder för att ändra ifrågavarande lagstiftning. Regeringens första proposition i saken gavs i aug. 1945. Emedan riksdagens lagutskott fann det nödvändigt att stadgandena om ovärdighet att nyttjas i landets tjänst ändrades i detta sammanhang, återkallade regeringen ett år senare sagda proposition och avlät till riksdagen en ny

 

40 -693005. Svensk Juristtidning 1969

 

622 Förlust av medborgerligt förtroendeproposition, vari föreslogs att, förutom påföljden förlust av medborgerligt förtroende, även påföljderna ovärdighet att nyttjas i landets tjänst och ovärdighet att föra annans talan hos domstol eller annan allmän myndighet måtte avlägsnas från lagstiftningen. Propositionen godkändes i riksdagen i april 1947 med rösterna 90—70 men lämnades vilande över nyval med rösterna 104—69. När ärendet upptogs till behandling vid 1948 års riksdag, godkändes det först i sluten omröstning med rösterna 87—76 men förkastades sedan i öppen omröstning så knappt som med rösterna 89—87. Bistraffsystemet utvecklades under de följande åren så, att från ingången av år 1954 slopades vittnesogillheten såsom påföljd för personer under 18 år i stället för förlust av medborgerligt förtroende, och att från och med april 1958 ådömande av förlust av medborgerligt förtroende gjordes beroende av domstols prövning i varje enskilt fall.
    Den reform som nu trätt i kraft har förverkligats genom en lagstiftning, som innefattar dels en speciell lag, benämnd lagen om avskaffande avvissa bistraff, dels — av orsaker vilka refereras nedan — lagar om ändring i vissa andra lagar. I den speciella lagen har uttalats, att ur straffsystemetavlägsnas förlust av medborgerligt förtroende, ovärdighet att nyttjas i landets tjänst och ovärdighet att föra annans talan hos domstol eller annan allmän myndighet. Dessutom har däri stadgats, att i olika lagar ingående straffstadganden samtidigt skall upphöra att vara i kraft till de delar de föreskriver att brottsling skall eller kan dömas till förenämnda bistraff. Med anledning av att bistraffen slopas upphör även de inskränkningar i en persons rättigheter och förmåner, som är en följd av att han dömts till sådant bistraff eller ej är välfrejdad. Har någon tidigare dömts till bistraff av nämnt slag, upphör dylik straffpåföljd att gälla.
    I den nya lagstiftningen har man sålunda icke särskilt befattat sig med de talrika lagrum, i vilka antingen förlust av medborgerligt förtroende stadgas som påföljd av brott eller innehav av medborgerligt förtroende görs till förutsättning för någon befattning eller åtgärd. Likväl har vissa stadganden i strafflagens allmänna del och specialbestämmelserna om unga förbrytare blivit ändrade (strafflagen för Finland 2 kap. 14 a § 2 mom. och 8 kap. 7 § 4 mom. samt lagen om unga förbrytare 6 § 2 och 3 mom. har upphävts och strafflagen 2 kap. 7 § 1 och 2 mom., 10 § 1 och 2 mom.,14 a § 1 mom., 4 kap. 1 § 2 mom., 5 kap. 3 § 2 mom. och 7 kap. 7 § har ändrats). Den nämnda speciella lagen förutsätter icke något nytt system i stället för institutet förlust av medborgerligt förtroende, utan föreskriver t. o. m., såsom ovan sagts, att även de i lagen stadgade rättsverkningar, som följer av att någon person ej är välfrejdad, skall upphöra. Detta beror på att i finsk lagstiftning avsaknad av god frejd i flera lagar jämställts med avsaknad av medborgerligt förtroende. Då det likväl i fråga om vissa åligganden ansetts erforderligt att uppställa särskilda krav, har samtidigt riksdagsordningen (8 §), rättegångsbalken (15 kap. 2 § och 17 kap. 21 § 2 mom.), lagen om skiljemannaförfarande (5 §), lagen om arbetsdomstolen (3 § 1 mom.), lagen angående förmynderskap (5 och 28 §§) och lagen om rättighet att idka näring (2 § 1 mom., 5 och 6 §§) ändrats.
    Det är anmärkningsvärt att en reform, vilken såsom av det ovan anförda framgår ännu för ett par tiotal år sedan väckte starkt motstånd inom Finlands riksdag, nu blev enhälligt godkänd.

L. H. Salonen