Brittisk lag om egendomsbrott
Den som i brottslig avsikt nattetid bröt sig in i ett bostadshus kunde enligt en nyligen upphävd engelsk lag straffas för »burglary» med upp till livstidsstraffarbete. Men om inbrottet företogs under dagen, dvs. mellan kl. 6 ochkl. 21, i bostadshus eller — även nattetid — i annat hus t. ex. butik ellerkontor, hette gärningen »housebreaking» och var högsta straffet sju års straffarbete. Fastän avsikten icke nödvändigtvis måste vara att stjäla eller att begå annat egendomsbrott utan kunde vara mord, våldtäkt, undanröjande av bevis osv., återfunnos definitionerna och straffbuden i Larceny Act, lagen om tjuvnad. Dessa byggde på ett myller av prejudikat rörande common laws inbrottsbegrepp, och ha i sin tur givit upphov till knappast färre avgöranden i tolkningsfrågor. Och likväl må det betvivlas att när lagen upphävdes slutgiltiga begreppsbestämningar utformats t. ex. om vad som är bostadshus, del av bostadshus eller alls icke bostadshus.
    Förmögenhetsbrotten ha betecknats som det mest komplicerade kapitlet i engelsk straffrätt. Trånga definitioner och strikta tolkningsregler ha via mängden av rättsfall givit material för kodifiering, i främsta rummet de två Larceny Acts av 1861 och 1916. Dessa ha emellertid ingalunda uttömt ämnet utan kompletterats med några tiotal särskilda författningar. Hela komplexet har nu sammanförts i Theft Act, 1968, som trädde i kraft vid senaste årsskifte. Den anses ha på många sätt moderniserat och förenklat de tidigare begreppen. Men samtidigt beklagas att lagstiftarna funnit det nödvändigt behålla tekniken att i lagen formulera invecklade definitioner och förklaringar och skapa särskilda brottstyper av gärningar som mycket väl skulle kunna subsumeras under de allmänna beskrivningarna.
    Den numera avskaffade rubriceringen »larceny» förutsatte att egendomen befann sig i annans besittning. Om tillägnelsen skedde sedan egendomen på fullt hederligt sätt kommit i gärningsmannens besittning kallades brottet »embezzlement» (förskingring) eller »fraudulent conversion», vilket senare synes motsvara trolöshet mot huvudman. Dessa tre brottstyper ha samlats under en gemensam allmän definition av stöld — »theft» — vilken medhjälp av ett antal specialdefinitioner täcker ägande, besittning och vårdnad av egendom. Den lyder: »den gör sig skyldig till stöld som oärligen tillgriper egendom som tillhör annan i avsikt att varaktigt beröva denne egendomen.» Klammern om de tre äldre typerna åstadkommes genom ordrika och vida definitioner av orden tillhöra (belong) och tillgripa (appropriate). Det senare ordet ersätter beskrivningen i den gamla larceny-definitionen »takes and carries away». Medelst ett antal ytterligare definitioner, undantag och förklaringar av vad som är eller icke är egendom, oärlighet, berövande, varaktighet etc. utstakas det område som den laglydige bör undvika att beträda.
    Rån — »robbery» — som icke tidigare definierats i lag erhåller en definition, som i stort sett svarar mot »våld å person eller hot som innebär trängande fara». Theft Act har från vägtrafiklagen övertagit typen tillgrepp av fortskaffningsmedel, dock ej som i Sverige begränsad till motordrivet fordon. Straffbarhet föreligger även om avsikt ej förelåg att varaktigt beröva ägaren fordonet. Den som i egenskap av passagerare färdas med ett fordon som han vet vara olovligen åtkommet gör sig även förfallen tillstraff. En komplicerad paragraf skapar ett särskilt brottsbegrepp »bortförande av egendom från offentlig plats». Bakgrunden till bestämmelsen lär

 

vara det för några år sedan inträffade bortförandet av Goyas porträtt avhertigen av Wellington från National Gallery. Gärningen skulle givetvis i regel kunna falla under den allmänna stölddefinitionen.
    Den pittoreska uppdelning av inbrottsdeliktet, som berördes i inledningen, har avskaffats och »burglary» kan nu begås dygnet runt och i vilken sorts byggnad som helst. Vidare är det ej väsentligt att gärningsmannen »bryter» sig in (»breaks and enters» i Larceny Act), utan kriteriet är att han olovligen (by trespassing) inträder i byggnaden och slutligen skall därvid syfte föreligga att begå visst angivet brott: stöld, tillfogande av svår kroppsskada, våldtäkt eller skadegörelse på egendom. Som synes går man här ånyo utom ramen för förmögenhetsbrott. Om den brottsliga avsikten utförts eller först efter inträdet uppkommit och utförts föreligger en något förändrad situation. I sådant fall är det endast stöld eller svårare kroppsskada som konstituerar »burglary». Att de två övriga gärningarna här uteslutits beror på att de i och för sig bestraffas strängare än »burglary». En särskild brottstyp, grovt inbrott, har skapats för det fall att gärningsmannen utrustat sig med vapen eller sprängämne.
    Trots att lagen är rubricerad Theft Act upptager den åtskilliga brottstyper som knappast enligt engelsk uppfattning torde kunna kallas stöld. Sålunda inbegriper den bedrägeribrott (deception), förutsatt att gärningen innebär åtkomst av egendom, och — under samma förutsättning — utpressning.
    Den engelska rättsskipningen har av ålder varit känd för höga straffsatser för egendomsbrott. Det kan vara av intresse att jämföra de i Theft Actangivna maximistraffen med de svenska. För »theft» utdömes upp till tio års fängelse (i Larceny Act livstid) mot i Sverige sex år för stöld, bedrägeri och förskingring om brotten äro att anse som grova. Rån kan i England straffas med livstids fängelse, i Sverige med tio år. Straffen för inbrott och grovt inbrott äro högst fjorton år respektive livstid, i Sverige kan gärningen medföra straffskärpning som för grov stöld, dvs. högst sex år. Å andra sidan har straffet för fordonstillgrepp höjts från ett till tre års fängelse, i Sverige är straffet högst två eller om brottet är grovt fyra år.
    En och annan kuriositet innehåller även Theft Act. En skarpsynt kommentator påpekar sålunda att om en luffare tar sig in i ett hus för att övernatta och därvid tänder gaskaminen för att värma sig, han gör sig skyldig till »burglary», emedan konsumerandet av gas utgör stöld. Men om han i stället tänder en elektrisk kamin kan han ej straffas för burglary, ty elströmkonsumtionen är ej stöld utan ett brott för sig.

G. von Otter