Rättegångsreform i Belgien
Ett stort lagstiftningsarbete har nyligen förts i hamn i Belgien: en ny rättegångsbalk (Code judiciaire) promulgerades den 31 oktober 1967. Den omfattar hela domstolsorganisationen, förfarandet i civilmål samt delar av exekutionsrätten. Det stora lagverket utgör frukten av decenniers arbete — strängt taget ända sedan den belgiska nationalstatens tillblivelse 1830. Då fastslogs nämligen i den nya statens konstitution, att en ny, enhetlig lagstiftning om domstolsorganisationen med det snaraste skulle utarbetas.
Flera reformer genomfördes visserligen under 1800-talet och början av 1900-talet, men de voro blott partiella och processrätten kom därigenom att framstå som ett alltmer svåröverskådligt lappverk, där procedurbestämmelser från 1600-talet alltjämt voro gällande vid sidan av nyinförda instansordningar. Både domstolsväsendet och rättegångsordningen präglades av splittring, otydlig kompetensfördelning och stor omständlighet. Delvis var detta ett arv från den tid, då landet lydde under växlande främmande välden — senast franska och holländska. De olika domstolarnas behörighet var till den grad oklar, att de rättssökande ofta, efter kostsamma processer inför en domstol, till slut måste börja om vid en annan. Reformarbetet försvårades ytterligare av den regionalism och partikularism som sedan gammalt är påtaglig i Belgien. Efter den nya enhetsstatens tillkomst blev denna regionalism alltmer uppenbar genom de språkliga och kulturella motsättningarna mellan dess båda huvudkomponenter: den flamländska i norr ochden fransktalande, vallonska i söder.
Reformarbetet återupptogs emellertid efter det andra världskriget medstörre energi. 1958 tillsattes en särskild »generalkommissarie för rättegångsreformen». Ett under dennes ledning utarbetat förslag till ny rättegångsbalk godkändes av regeringen och framlades för parlamentet i december 1963. Under behandlingen i båda kamrarnas utskott och plena de följande åren undergick förslaget åtskilliga modifikationer — dock ej av principiell natur— innan det slutligen blev lag den 10 oktober 1967.
Den nya rättegångsbalken, som innehåller 1765 paragrafer, ersätter nu hundratals lagar och förordningar, där processrättsliga och organisatoriska regler voro inflätade i varandra och i speciallagstiftningar på det ekonomiska och sociala området. Det är alltså först nu som grundlagens intentioner uppfyllts — likväl återstår ännu en modernisering av straffprocessrätten, vilken är under arbete.
Målsättningen för reformarbetet kan sammanfattas sålunda: Alla lagar som beröra processrätten och domstolsväsendet samlas och överses, samtidigt som
— domstolsorganisationen förenhetligas och rationaliseras
— rättegångsförfarandet göres enklare, billigare och snabbare.
Några huvudpunkter i den nya rättegångsordningen må här antydas:
Fredsdomaren (juge de paix), som är lägsta instans i det minsta juris-
diktionsområdet (canton), får sin kompetens avskild från polisdomstolens, som har samma jurisdiktionsområde. Samtidigt utvidgas fredsdomarens behörighet i civilmål (upp till 2 500 kronors värde samt vissa handelsmål).
De största förändringarna gäller första instansen på vad som ungefärligen motsvarar häradsrättsnivå (arrondissement). Här uppdelas jurisdiktionen mellan tre skilda domstolar:
1) en allmän underrätt (tribunal de première instance) uppdelad på tre avdelningar: a) civilmål, b) straffmål, c) ungdomsmål. Endast yrkesdomare sitta i denna domstol.
2) en domstol för handelsmål (tribunal de commerce),
3) en arbetsdomstol (tribunal de travail).
Handelsdomstolarnas kompetens omfattar förutom större växelmål vissa angivna sjörättsmål, konkursmål m. m. samt alla tvister mellan handelsidkare. En yrkesdomare är ordförande och två handelsidkare bisittare.
Arbetsdomstolarna utgöra den kanske viktigaste nybildningen. De ersätta de hittillsvarande conseils de prud'hommes, ett slags förliknings- och sakkunnignämnder för tvister angående arbetsavtal. Dessutom överföras nu till arbetsdomstolarna alla mål härrörande ur sociallagstiftningen — tidigare handlades dessa av en mångfald administrativa kommissioner och nämnder. Här har alltså en verklig centralisering och unifiering genomförts.
I arbetsdomstolarna sitter en yrkesjurist som ordförande med två bisittare, representerande arbetsgivare- och arbetstagaresidan. Dessa representanter utväljas av regeringen (arbetsministern) bland kandidater som föreslagits av arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna.
En annan viktig nyhet är inrättandet av en särskild domstol för kompetensfrågor (tribunal d'arrondissement) vid sidan av förstainstansens domstolar. I denna ingå ordförandena i första instansens civildomstol, handelsdomstol och arbetsdomstol. Denna nya domstol skall utan dröjsmål kunna avgöra kompetenstvister.
Ifråga om förfarandet söker man uppnå större enkelhet och snabbhet bl. a. genom begränsning av nullitetsinvändningar och av uppskovsrätten samt genom modernisering och förenkling av bevisupptagningen. En större användning av skriftliga partsinlagor medgives. Proceduren i Belgien kan sägas vara en medelväg mellan muntligt och skriftligt förfarande.
Domarens processledande befogenheter ha väsentligt förstärkts — även detta ett led i strävandet att åstadkomma snabbare förfarande. I samma syfte föreskrives nu ett aktsystem för varje mål (dossier de la procédure), varigenom domaren har möjlighet att bättre följa målets utveckling. Delgivningsförfarandet förenklas genom ökat användande av postdelgivning.
En förenkling i proceduren vinnes också genom avskaffande av de speciella domstolsadvokaterna (avoués). Parterna äga uppträda själva eller genom ombud.
Överrätternas instansordning och kompetenser bibehållas oförändrade (Cour d'appel, Cour de Cassation). Dock införes en andra instansens arbetsdomstol, även den med bisittare, representerande arbetsmarknadensparter.
Även exekutionsrätten modifieras för att åstadkomma snabbare och effektivare verkställighet. Kvarstads- och beslagsförfarandet förenklas och förenhetligas. En särskild kvarstadsdomare (juge des saisies) skall
snabbt fatta beslut om skingringsförbud och kvarstad samt övervaka deras verkställighet.
Ikraftträdande av detta stora lagverk sker nu successivt med början den 1 maj 1968. Först den 1 november 1970 är hela den nya koden i kraft.
Rättegångsreformen i Belgien är även av intresse sedd mot bakgrunden av de centrifugala krafter, som just nu äro så framträdande i landet — en följd av den nämnda kampen mellan de båda folkgrupperna, den flamländska och den vallonska. Medan man prövar olika vägar till decentralisering och till statsorganens omdaning i federalistisk riktning, har man alltså nu på rättsskipningens område genomfört en unifiering och centralisering, som måste verka i motsatt riktning, d. v. s. sammanhållande för enhetsstaten.
Tage Grönwall