Lekmannadomstolar i Iran

Under juli månad i år förverkligades en viktig etapp i Irans judiciella och sociala reformprogram. Då gick huvudstaden Teherans innevånare till val för att för första gången utse de 180 »hedervärda män och kvinnor», som skall ingå i stadens 'skiljeråd', arbitration councils. Sådana domstolar, vardera om fem ledamöter, har nämligen upprättats i vart och ett av de 36 distrikten i huvudstaden.
    De nya domstolarna har varit efterlängtade. De ordinarie underinstanserna har på senare år fått en orimligt tung arbetsbörda. Att utvidga de existerande domstolarna föreföll inte vara någon effektiv långsiktig lösning av problemet och skulle dessutom leda till kraftigt stegrade kostnader för statsverket.
    Ledamöterna i skiljeråden skall vara över 30 år, läs- och skrivkunniga samt i besittning av en god vandel (d. v. s. åtminstone ej vara straffade). Dessutom skall de ha bott i domkretsen i minst sex månader. Däremot krävs inga juridiska fackkunskaper. Mandatperioden är tre år. För sina insatser kan ledamöterna endast påräkna ett symboliskt arvode.
    Uppdraget har tydligen verkat lockande: till de 180 platserna hade — då ännu flera veckor återstod av nomineringstiden — nästan 2 000 kandidater blivit anmälda, däribland, glädjande nog, åtskilliga kvinnor.
    Trots att systemet med skiljeråd tidigare ej prövats i denna skala är det egentligen knappast fråga om något experiment. Sådana råd har redan upprättats i 49 provinsstäder; sedan val hållits i Teheran är det av större städer endast Shiraz som saknar dessa domstolar och där skall val arrangeras inom kort. Erfarenheterna av verksamheten uppges ha varit positiva. I Tabriz, t. ex., klarade arbitration councils på drygt två månader av 4 000 bagatellmål, som det skulle ha tagit de ordinarie domstolarna mer än ett år att handlägga, och i Teheran räknar man nu med att ungefär 80 % av civilmålen skall lastas över på dessa enheter.
    Men det är inte bara yrkesdomarna som är belåtna. För parterna framstår det som en fördel att disponera en snabb och billig rättegångsform utan vidlyftig pappersexercis. Varje myndig medborgare får kära, svara eller fungera som ombud inför skiljeråden och den även i Iran kostsamma medverkan av advokat är således normalt ej erforderlig. Den enda handling som upprättas är en utskrift av själva avgörandet.
    Med tanke på att domstolen består av lekmän har dess behörighet begränsats till bagatellmål, vilka dock utgör huvuddelen av de vid allmän

 

domstol förekommande målen. Skiljeråden handlägger civilmål om högst 10 000 rials värde (c:a 700 kr.), grannelagstvister, hyrestvister, vissa tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare samt en del konflikter på det familjerättsliga planet. Härtill kommer vissa brottmål, bl. a. i anslutning till nyssnämnda civilmål, samt trafikmål och ringa skadegörelse. Skiljeråden kan här utdöma högst två månaders fängelsestraff och böter om 1 200 rials (c:a84 kr.). Då de aktuella sanktionerna likväl kan framstå som tämligen kännbara för dem som drabbas därav har man varit förutseende nog att vid lekmännens sida ställa en av justitieministeriet utsedd »juridisk-teknisk» rådgivare, en pensionerad domare el. dyl. Denne är ej röstberättigad men kan överklaga ett beslut, då han på goda grunder finner att rådet överskridit sin behörighet. Domstolens avgörande är eljest utan appell.

 

Lagen om skiljeråd i städerna (av 6 juni 1966) tillkom närmast som ett komplement till och en vidareutveckling av landsbygdens s. k. houses ofequity eller people's courts, 'folkdomstolar', en av hörnstenarna i shahens »vita revolution». Genom att ge de fattiga och länge förtryckta bönderna»juridisk självstyrelse» ville man främja den genomgripande omvandling av samhället, som nu igångsatts genom storgodsens upplösning, krafttag mot analfabetism och ohälsa m. m.
    Då godsägarna försvann från en stor del av byarna lämnade de efter sig ett vakuum. Det gällde inte bara att fylla deras plats beträffande finansiering och arbetsledning — på dessa områden ligger reformprogrammets tyngdpunkt — utan också med avseende på rättsskipningen. Genom sin dominerande ställning var godsägaren nämligen den som de facto svarade för det mer eller mindre goda rättstillståndet på orten. Domstolarna var avlägsna, kostsamma och väsensfrämmande för de flesta byborna och dessutom ej sällan mindre insatta i tvisternas »tekniska» sida. Det gällde för det mesta ägotvister samt tvister om rätten till den knappaste produktionsfaktorn, vattnet, och om boskapen.
    Genom inrättandet av folkdomstolar 1963 tog man fasta på att det mindre var lagtolkningsförmåga än praktisk erfarenhet som behövdes för att lösa flertalet av dessa tvister. Ledamöterna väljs av bybefolkningen och domstolens uppgifter motsvarar i huvudsak dem, som senare kommit att uppställas även för de ovan beskrivna skiljeråden. Att tvisteföremålet i detta fall endast får motsvara 5 000 rials värde (ungefär 350 kr.) torde inte utgöra någon allvarlig kompetensbegränsning med tanke på de knappa ekonomiska förhållanden under vilka landsbygdsbefolkningen fortfarande lever.
    Några juridiskt skolade rådgivare kan myndigheterna inte ställa till förfogande på landet, men meningen är att byns literary corpsman (en student, som gör sin värnplikt som lärare m. m. i en by utan eget skolväsen) skall hjälpa till som rättens sekreterare. Det är han som mottager och nedtecknar käromålet, delgiver svaranden dess innehåll och noterar dennes svaromål. Vid handläggningen inför folkdomstolen föredrager han detta material och utskriver, sedan parterna anfört sin bevisning och argumentation och domstolen träffat sitt beslut, rättens avgörande.
    Tanken bakom folkdomstolarna har inte bara varit att skapa en effektiv form för rättsskipningen på landsbygden. Minst lika stor betydelse tillmäter man deras uppfostrande funktion, att som en »demokratins skola» främja självstyrelse och kollektivt ansvarstagande även för uppgifter utöver det ju-

 

diciella området. Hittills har ungefär halvtannat tusen sådana domstolar inrättats, men den slutliga målsättningen ligger vid 10 000. Den ordinarie underdomstol, inom vars domkrets folkdomstolen är belägen, utövar en viss tillsyn över dess funktioner; enligt denna sakkunskap är f. ö. avgörandenas juridiska kvalitet »överraskande hög».

 

Då man på officiellt håll försäkrar, att tanken bakom de nya lekmannadomstolarna »inte lånats från någon främmande ideologi eller något främmande land» (Houses of Equity, London 1967, s. 1 f), är detta otvivelaktigt riktigt. Däremot kan den komparativrättslige betraktaren, trots påståendet att systemet innebär någonting nytt i förhållande till »all tidigare juridisk erfarenhet, inte endast i Iran utan även på annat håll» (ibid., s. 10), inte frigöra sig från vissa associationer, i första hand till de östeuropeiska ländernas kamratdomstolar. I själva verket visar parallellerna mellan dessa båda institutioner hur likartade den sociala revolutionens metoder kan vara t. o. m. i detaljerna, även om bakomliggande initiativ, ideologi och målsättningar hör hemma i diametralt motsatta läger. Detsamma gäller f. ö. i ännu högre grad om man granskar den iranska »vita revolutionens» centrala reformer — jordbrukens sammanförande i kooperativa enheter, industriarbetarnas materiella intressestimulans genom andel i företagsvinsten, de planekonomiska inslagen i näringslivets utveckling etc. Samtidigt är givetvis de grundläggande skillnaderna i det ekonomiska och sociala mönstret uppenbara.
    Vad kamratdomstolarna och deras iranska motsvarigheter beträffar är det inte endast det gemensamma behovet att avlasta de ordinarie domstolarna och de snarlika kompetensområdena som faller i ögonen. I praktiken tycks det också vara samma lokalt tongivande element — i Sovjetunionen fackföreningsfolk och partifunktionärer, i Iran byns »äldste» — vars auktoritetpå detta sätt även formellt utnyttjas för att skipa rätt efter billighetens principer.
    Av intresse är också frågan, om inte en viss »ideologisk kunskapsnivå» hos lekmannadomare och allmänhet är en förutsättning för att sådana domstolars verksamhet skall bli framgångsrik. Såväl i Sovjetunionen som i Iran är befolkningen genom miljö, uppfostran och utbildning väl hemmastadd i kommunismens resp. islams moralregler, vilka båda synes erbjuda tämligen konkreta handlingsmönster för de vardagliga mellanmänskliga relationerna.Besitter domarna goda och allmänheten tillräckliga kunskaper på detta område borde ju en dylik lekmannarättsskipning väl motsvara både juristernas krav på likformighet och allmänhetens rättviseföreställningar.

Andreas Ådahl