Rättegångsförfarandet i brottmål i Förbundsrepubliken Tyskland

Rättegångsförfarandet i brottmål i Förbundsrepubliken Tyskland

Av länsåklagaren KLAS LITHNER

Redogörelsen är grundad på lagtext och litteratur i ämnet,¹ egna iakttagelser under ett tre veckors studiebesök i oktober 1967² samt upplysningar från en mängd jurister av olika kategorier.³

Organisationen
Handhavandet av rättsväsendet ankommer i första hand på de elva delstaterna. Förbundsrepublikens kompetens omfattar endast de områden som regleras av grundlagen (Bonner Grundgesetz av den 23 maj 1949). Ledningen inom varje delstat utövas av dess justitieminister.

Domstolarna

Dessas organisation, uppgifter och kompetens regleras av Gerichtsverfassungsgesetz av den 27 januari 1877, som trädde i kraft den 1 oktober 1879 (allmänt förkortad GVG). Varje delstats domstolsorganisation omfattar tre instanser, nämligen Amtsgericht, Landgericht och Oberlandesgericht (vanligen förkortade AG, LG och OLG). En exakt översättning av dessa benämningar till svenska är svår att åstadkomma, varför i fortsättningen dessa förkortningar användas.

¹ Följande verk ha använts som allmänna källor och citeras ej särskilt: Werner Hardwig, Gerichtsverfassung i Handwörterbuch der Kriminologie, utg. av Rudolf Sieverts (de Gruyter, Berlin, 2 uppl., 1966) del I s. 307—317, Eduard Kern, Gerichtsverfassungsrecht (Beck, München—Berlin, 2 uppl., 1954) och Strafverfahrensrecht (samma förlag, 6 uppl., 1960), Karl Olivecrona, Domstolsorganisationen i vissa främmande länder (5 uppl. 1967), samt Cyril D. Robinson, Arrest, Prosecution and Police Power in the Federal Republic of Germany, Duquesne University Law Review, 1965, nr 4 s. 225—301. Sistnämnda artikel är av särskilt intresse genom att den grundats på intervjuer med ett stort antal tyska jurister. De viktigaste kommentarerna till straffprocessrätten äro tre stora verk, som med jämna mellanrum utkomma i nya upplagor, nämligen Löwe—Rosenberg, Die Strafprozessordnung und das Gerichtsverfassungsgesetz (den berömda Leipziger Kommentar numera utgiven av Dünnebier, Geier m. fl.), Eberhard Schmidt, Lehrkommentar zur Strafprozessordnung und zum Gerichtsverfassungsgesetz, samt Müller—Sax, Kommentar zur Strafprozessordnung (tidigare Kleinknecht—Müller).

² För de stipendier som möjliggjort studiebesöket får jag härmed framföra mitt varma tack till styrelsen för Emil Heijnes Stiftelse för rättsvetenskaplig forskning och Max-Planck-Institut für ausländisches und internationales Strafrecht, Freiburg i. Br.

³ Bland de många personer som bidragit till att ordna studiebesöket skola härendast nämnas Professor, Dr. juris Hans-Heinrich Jescheck, förståndare för nyssnämnda institut vid universitetet i Freiburg i. Br., och Oberregierungsund Kriminalrat a.D., Dr. juris Walter Zirpins, Hannover.

Rättegångsförfarandet i brottmål i Förbundsrepubliken Tyskland 675Amtsgericht. Denna är den lägsta domstolen och dess område omfattar en eller vanligen flera kommuner (Gemeinden). Hela antalet i förbundsrepubliken är 865, och antalet varierar i olika delstater mellan 3 och 177. Domarna kallas Amtsgerichtsrat.
    AG:s kompetens i brottmål är beroende av straffsatserna för brotten ifråga och sammanhänger med den i strafflagen (Strafgesetzbuch av den 15 maj 1871) 1 § gjorda tredelningen av brotten i Verbrechen, Vergehen och Übertretungen. Verbrechen kan bestraffas med tukthus (Zuchthaus). Vergehen kan bestraffas med fängelse eller med böter över 500 DM. Übertretung slutligen kan bestraffas med häkte (Haft) eller böter högst 500DM.⁴ AG kan behandla:
1. Übertretungen
2. Vergehen, såvida åklagarmyndigheten ej på grund av målets vikt väcker åtal i nästa instans (vid LG), och
3. Verbrechen, såvida anledning ej föreligger att ådöma strängare straff än tukthus två år eller Sicherungsverwahrung (internering).
    Åklagarmyndigheten är dock alltid befogad att på grund av målets viktväcka åtal i nästa instans.
    AG består av ensamdomare (Amtsrichter) vid behandling av:
1. Übertretungen
2. Vergehen, där strängare straff än fängelse sex månader enligt lag ej kan följa å brottet, och
3. övriga arter av Vergehen, där åtal väckts inför ensamdomare och anledning ej föreligger att vänta strängare straff än fängelse högst ett år.
    I övriga fall består AG av en juristdomare som ordförande och två lekmannadomare (Schöffen) som medlemmar. Den kallas då Schöffengericht. Endast större AG äro organiserade som Schöffengerichte. Till lekmannadomare äro i princip alla tyska medborgare, som fyllt 30 år, valbara. De väljas av vederbörande kommunala organ. Lekmannadomarna väljas för en period av två år och tjänstgöra normalt en gång varannan månad. De avlägga en särskild ed och ha fullt ansvar för sin ämbetsutövning. De ha individuell rösträtt. Problemet med deras deltagande i rättskipningen har diskuterats mycket.
    AG tjänstgör även som ungdomsdomstol, antingen med ensam juristdomare eller med juristdomare och två lekmannadomare (Jugendschöffen), som äro speciellt utsedda för denna uppgift och av vilka den ena måste vara kvinna. Vid en AG med flera domare tilldelas en av dem uppgiften som ungdomsdomare.
Landgericht. Varje LG har inom sitt område flera AG. Hela antalet LG i förbundsrepubliken är 93, och antalet i de olika delstaterna varierar mellan 1 och 21. LG består av en ordförande (Landgerichtspräsident), ett antal avdelningsordförande (Landgerichtsdirektoren) samt domare (Landgerichtsräte). LG indelas i skilda avdelningar för tvistemål och brottmål (Zivilkammer resp. Strafkammer). Uppgifterna fördelas i huvudsak efter lokala grunder mellan avdelningarna.
    LG kan handlägga brottmål i tre olika sammansättningar nämligen:

⁴ Av utrymmesskäl ha hänvisningar till lagrum i allmänhet uteslutits. Vidare har jag förbigått mindre viktiga undantagsbestämmelser och i allmänhet olikheter mellan förbundsrepublikens och delstaternas lagstiftning.

676 Klas Lithner1. på liten brottmålsavdelning (kleine Strafkammer)
2. på stor brottmålsavdelning (grosse Strafkammer) och
3. som Schwurgericht.⁵
    Liten brottmålsavdelning består av en juristdomare och två lekmannadomare (Schöffen), medan stor brottmålsavdelning består av tre juristdomare och två lekmannadomare. En Schwurgericht består slutligen av tre juristdomare och sex lekmannadomare (Geschworene). De senare utses på samma sätt som Schöffen.
    LG behandlar i andra instans överklagade mål från AG. Om domen där fällts av ensamdomare, tjänstgör i LG en liten brottmålsavdelning, medan stor brottmålsavdelning handlägger de mål, som i AG avgjorts med deltagande av lekmannadomare (Schöffengericht).
    Som första instans (på stor brottmålsavdelning) handlägger LG följande mål:
1. alla Verbrechen, som ej behandlas av AG eller LG som Schwurgericht,
2. alla Vergehen, där åklagarmyndigheten begagnat sin tidigare nämnda befogenhet att väcka åtal vid LG i stället för vid AG, och
3. alla brott, där åtal väckts vid AG men denna på grund av det väntade straffets svårhetsgrad beslutat överlämna målets handläggning till LG.
    LG som Schwurgericht slutligen handlägger endast mål om de allra grövsta våldsbrotten. Vid LG finnas även särskilda ungdomsavdelningar, vilka tjänstgöra som ungdomsdomstolar både i första och andra instans.
    Bland LG:s domare utser delstatens justitieminister en eller flera undersökningsdomare. Hans uppgifter nämnas i avsnittet om förundersökningen.

Oberlandesgericht. Sammanlagt finnas 19 OLG och delstaterna kunna sålunda ha mer än en vardera.⁶ Baden-Württemberg har två, därav en för Baden i Karlsruhe och en för Württemberg i Stuttgart. Delstaterna Bayern, Niedersachsen och Nordrhein-Westfalen ha vardera tre OLG. Domarna äro president (Oberlandesgerichtspräsident), avdelningsordförande (Senatspräsidenten) och domare (Oberlandesgerichtsräte), uppdelade på avdelningar (Senate). Varje avdelning består av tre domare. Särskilda brottmåls- och tvistemålsavdelningar finnas. Uppgifterna fördelas mellan avdelningarna dels efter målens art, dels enligt en lokal indelning. I OLG medverka icke lekmannadomare. För att åstadkomma enhetlig rättstillämpning inom en delstat finns det laglig möjlighet för delstater, som ha två eller flera OLG, att låta vissa mål hänskjutas till en av dem, som sålunda blir en delstatens »Högsta domstol». Av denna möjlighet har dock endast Bayern begagnat sig beträffande vissa brottmål.
I brottmål tjänstgör OLG som första och enda instans i mål om förräderibrott, som antingen överlämnats dit från Bundesgerichtshof eller som från förbundsrepublikens högste åklagare överlämnats till delstatens högste åklagare. Den brottmålsavdelning som handlägger dessa mål utökas därvid till fem domare.
OLG tjänstgör vidare som revisionsinstans vid talan om revision mot vissa domar av AG med ensamdomare, av LG i första och andra instans samt

⁵ Ordagrant översatt betyder ju Schwurgericht jurydomstol, men då jury ej förekommer i tyska domstolar, användes det tyska ordet i brist på lämplig översättning.

⁶ OLG i Berlin bär av historiska skäl namnet Kammergericht.

Rättegångsförfarandet i brottmål i Förbundsrepubliken Tyskland 677av Schwurgericht. De närmare förutsättningarna behandlas i avsnittet om förfarandet. Slutligen avgör OLG utlämningsfrågor.

Bundesgerichtshof. Förbundsrepubliken har dels en allmän högsta domstol för behandling av brottmål, tvistemål och ansökningsärenden (Bundesgerichtshof), dels en betydelsefull författningsdomstol, som av utrymmesskäl ej alls kan behandlas här,⁷ och dels ett antal specialdomstolar. Samtligas område omfattar hela förbundsrepubliken.
    Bundesgerichtshof (vanligen förkortad BGH) har sitt säte i Karlsruhe. BGH består av 104 domare, nämligen en president (Präsident des BGH), fjorton avdelningsordförande (Senatspräsidenten) och 89 vanliga medlemmar (Bundesrichter beim BGH). Den är indelad i fjorton avdelningar (Senate), därav nio tvistemålsavdelningar med en mycket noggrant specialiserad tilldelning efter olika typer av mål. De fem brottmålsavdelningarna däremot ha i huvudsak en territoriell målfördelning, så att varje avdelning får mål från ett par eller några OLG. En Strafsenat är utstationerad i Berlin. Den handlägger brottmål från Berlin och ett par OLG i nordvästra Tyskland. En bestämd avdelning tilldelas alla politiska brott, där BGH är behörig i första instans. Avdelningarna äro domföra med fem ledamöter.
    I brottmål är BGH:s kompentens följande:
1. den är första och sista instans beträffande de grövsta politiska brotten men kan besluta att hänvisa dem till OLG eller LG,
2. den är revisionsinstans vid ansökan om revision av domar, meddelade av LG i första instans eller Schwurgericht, såvida domarna ej skola överklagas i OLG.
    Dessutom har BGH flera särskilda uppgifter som handläggas av speciellt sammansatta avdelningar, vilka sammanträda vid behov. Dessa röra dels kartell-frågor och dels disciplinära förfaranden mot domare, åklagare, advokater och vissa andra kategorier av jurister. I disciplinärförfarandena deltaga även representanter för kategorierna ifråga.
    Då BGH arbetar på flera avdelningar, kan fråga uppkomma om att meddela en dom eller ett beslut, som strider mot en annan avdelnings dom eller beslut. Särskilda regler finnas för hur en sådan konflikt skall lösas. Om sådan fråga uppkommer mellan två brottmålsavdelningar inbördes, hänskjutes frågan till en särskilt sammansatt avdelning (Grosser Strafsenat). Motsvarande gäller beträffande tvistemål (Grosser Zivilsenat). Om det slutligen kan ifrågakomma för en brottmålsavdelning att avvika från en dom eller ett beslut som meddelats på en tvistemålsavdelning eller tvärtom, hänskjutes frågan till en ytterligare särskilt sammansatt avdelning (Grosser Senat).
    BGH:s domar publiceras i den sedan 1951 utkommande Entscheidungendes Bundesgerichtshofes in Strafsachen (BGHSt) resp. in Zivilsachen (BGHZ). Vid utnämningen av domarna i BGH medverkar ett domarvalsutskott. Detta består av de elva delstaternas justitieministrar och lika många av förbundsdagen valda ledamöter. Kandidaterna väljas av detta utskott. BGH:s yttrande inhämtas, förbundsrepublikens justitieminister måste tillstyrka utnämningen och slutligen utnämnes den valde av förbundspresidenten. Man fördelar enligt praxis domartjänsterna proportionellt mellan

⁷ Jfr Gerhard Simson, Den tyska författningsdomstolen, Statsvetenskaplig Tidskrift 1963 s. 290—312.

678 Klas Lithnerde olika delstaterna. De nyutnämnda domarna ha vanligen varit domare i en OLG.

För ett försök att klargöra det invecklade domstolssystemet hänvisas tillföljande tablå.

Domstolskompetensen i brottmål i första instans.⁸

Domstol Avdel- Samman- Kompetens

ning sättning

AG Ensam- 1 jurist- 1. Übertretungen

domare domare 2. Vergehen

a) vid enskilt åtal,

b) när strängare straff

än fängelse 6 måna-

der ej kan följa å

brottet,

c) när åklagaren väckt

åtal vid AG och an-

ledning saknas att

räkna med sträng- are straff än

fängelse 1 år.

3. Gärningar, vilka skola

bestraffas såsom Ver-

brechen endast på grund av återfalls-

bestämmelser, där

förutsättningarna un-

der 2 c) ovan före-

ligga.

Schöffen- 1 jurist- 1. Vergehen som ej äro att

gericht domare hänföra under 2 b) och

2 lekmän c) ovan, såvida ej åkla-

(Schöffen) garen på grund av må-

lets betydelse väcker

2. Verbrechen utom såd- ana där

a) Schwurgericht eller

BGH är behörig, eller

b) i det enskilda fallet

anledning föreligger

att vänta strängare

straff än 2 års straff-

arbete eller interne-

ring, eller

c) åklagaren på grund

av målets betydelse

väcker åtal vid LG.

⁸ Källa till tablån se Kern, Strafverfahrensrecht s. 27—29.

Rättegångsförfarandet i brottmål i Förbundsrepubliken Tyskland 679Domstol Avdel- Samman- Kompetens

ning sättning

Ensam 1 jurist- Mål om brott av ungdo-

ungdoms- domare mar mellan 14 och 21 år,

domare när anledning endast föreligger att räkna med

ådömande av varning,

övervakning, samhälls-

vård, skadestånd och ungdomsarrest och åkl-

agaren väckt åtal vid AG. Domstolen kan dock även

utdöma straff av ungdo-

msfängelse högst 1 år.⁹

Ungdoms- 1 jurist- Alla andra brott av ung-

domstol domare domar i nyss nämnd ålder

2 lekmän där icke ensamdomare

(Jugend- eller ungdomsavdelning i

schöffen) LG är behörig.

LG Stor 3 jurist- 1. Verbrechen där icke

brottmåls- domare Schwurgericht eller BGH

avdelning 2 lekmän är behörig.

(Shöffen) 2. Vergehen och Ver-

brechen där

a) åklagaren på grund

av målets betydelse

väcker åtal vid LG

eller

b) AG hänskjutit målet

till LG, då anledning

föreligger att utdöma

ett strängare straff

än vad AG är behö-

rig till.

Schwur- 3 jurist- Mord, dråp, andra grova brott

gericht domare med dödlig utgång, grovt rån

6 lekmän och grov mordbrand.

(Geschwo-

rene)

Ungdoms- 3 jurist- 1. Mål som för vuxna skola

avdelning domare handläggas vid

2 lekmän Schwurgericht

(Jugend- 2. Särskilt stora mål, som

schöffen) LG:s ungdomsavdelning

övertager på begäran av AG:s ungdomsavdelning.

⁹ För kommentar till denna lagstiftning se Dallinger—Lackner, Jugendgerichtsgesetz (Beck, München—Berlin, 2 uppl., 1965).

680 Klas Lithner

Domstol Avdel- Samman- Kompetens

ning sättning

OLG Stor 5 jurist- Mål om grova politiska

brottmåls- domare brott, som av BGH för av-

avdelning görande överlämnats till

OLG eller som av förbun-

srepublikens högste åkla-

re för handläggning över-

lämnats till åklagaren vid

OLG.

BGH Brottmåls- 5 jurist- De grövsta fallen av hög-

avdelning domare och landsförräderi samt

därmed jämförliga hög-

målsbrott.

Åklagarmyndigheterna
Åklagarnas uppgift är att leda förundersökningen (med undantag för undersökningsdomarens i det följande behandlade uppgift), avgöra åtalsfrågan och utföra talan i brottmål. Organisationen av åklagarväsendet regleras liksom beträffande domstolarna av GVG. Domstolar och åklagarmyndigheter motsvara varandra och äro anknutna till, men i princip oberoende av varandra. Åklagarväsendet har en hierarkisk uppbyggnad med delstatens justitieminister som högsta myndighet. Under förbundsregeringen lyder endast förbundsrepublikens egen till BGH anknutna högsta åklagarmyndighet. En överordnad åklagare kan meddela en underordnad anvisningar om hur han skall besluta i en åtalsfråga. Vidare äro alla överordnade åklagare befogade att på vilket stadium som helst av förfarandet övertaga en åklagaruppgift från en underordnad åklagare.¹⁰

Delstaternas organisation. Vid varje LG finns en lokal åklagarmyndighet (Staatsanwaltschaft beim LG) och vid varje överrätt finns en högre åklagarmyndighet (Generalstaatsanwaltschaft beim OLG), alltså som tidigare nämnts 93 resp. 19 myndigheter. Vid en AG finns normalt ingen åklagarmyndighet, utan uppgifterna här fullgöras av åklagare från myndigheten vid vederbörande LG. De åklagare som endast äro behöriga att uppträda vid AG kallas Amtsanwalt. Dessa äro också de enda åklagare, av vilka ej kräves juridisk utbildning. De kunna vara tjänstemän ur »mellankarriären» men äro i så fall endast berättigade att uppträda inför ensamdomare.
Åklagare vid en LG äro en chef (Oberstaatsanwalt) samt Erste Staatsanwälte och Staatsanwälte. Samtliga åklagare inom en myndighet äro behöriga att företräda denna. Tjänstgöringsindelningen sker dels efter lokala grunder med anknytning till viss domstol eller domstolsavdelning, dels efter målens art.

¹⁰ Se Karl Burchardi und Gerhard Klempahn, Der Staatsanwalt und sein Arbeitsgebiet (Aschendorff, Mursten, 2 uppl. 1956).

Rättegångsförfarandet i brottmål i Förbundsrepubliken Tyskland 681    Åklagarmyndigheten vid OLG står under ledning av en Generalstaatsanwalt. Han är chef dels för denna ganska lilla åklagarmyndighet och dels för hela åklagarväsendet inom OLG:s område. Övriga åklagare vid en sådan myndighet äro Oberstaatsanwälte och Erste Staatsanwälte. Åklagarna vid myndigheten uppträda dels i de ganska få mål som OLG handlägger i första instans, och dels handlägga de revisionsmål, besvär över underordnade åklagares beslut samt utlämningsärenden.
    Den grundläggande forumregeln är att brott åtalas, där de förövats, och i andra hand i den misstänktes hemort. Det finns vidare omfattande lagliga möjligheter att på förundersöknings- eller åtalsstadiet sammanföra mål mot samme misstänkte eller tilltalade från olika domstolars jurisdiktionsområden.
    Åklagarmyndigheterna handlägga även vissa uppgifter som gälla förandet av straffregister, straffverkställighet och nådeärenden.

Förbundsstatens åklagarmyndighet. Denna, som är anknuten till BGH, kallas Bundesanwaltschaft och består av en Generalbundesanwalt som chef samt Bundesanwälte och Oberstaatsanwälte beim BGH. En Bundesanwalt har samma lön och rang som domarna vid BGH, och en sådan tjänst är normalt en slutpost i karriären. Huvuduppgifterna äro två, nämligen dels att vara åklagare i de ganska sällsynta mål, där BGH är första och enda instans, d. v. s. de grövsta politiska brotten, dels att handlägga de mål från övriga domstolar som BGH behandlar i egenskap av revisionsinstans. Vid myndigheten finns en speciell avdelning, som uteslutande behandlar de politiska brotten. Denna avdelning samarbetar intimt med delstaternas högsta åklagarmyndigheter och med »Bundesamt für Verfassungsschutz», vars uppgifter delvis motsvara den svenska särskilda polisverksamhetens. I övrigt fördelas uppgifterna efter lämplighet. I mål, som behandlas i BGH som revisionsinstans, är det alltid en åklagare från den centrala åklagarmyndigheten, som uppträder.
Ej ens vid förundersökningar och åtal i sådana mål om politiska brott, som skola handläggas vid OLG i första instans, har förbundsrepublikens högste åklagare rätt att befalla över delstaternas högsta åklagare. Då en delstats åklagarmyndighet eller en tilltalad anför revision i BGH, insändes akten till den centrala åklagarmyndigheten, som genomgår den för att se, om skäl för ansökan föreligga. Om så ej anses vara fallet kan myndigheten i yttrande till BGH förklara, att den icke instämmer i yrkandet. Arbetet med revisionsmålen blir på grund av revisionsförfarandets art en mycket kvalificerad juridisk verksamhet, som ingalunda kan jämföras med den aktiva åklagarverksamheten vid andra domstolar.

Polisväsendet
Även detta är en uppgift, som i första hand åvilar delstaterna, närmare bestämt deras inrikesministerier. Under varje sådant lyder ett Landespolizeiamt under ledning av en Landespolizei-Inspektor, samt en särskild kriminalpolisavdelning (Landeskriminalamt). Den sistnämndas uppgifter äro dels centrala, dels ledande och dels att vara ett mellanled mellan det nedannämnda Bundeskriminalamt och de lokala kriminalpolismyndigheterna. De enda polisorganisationer varöver förbundsregeringen disponerar äro dels den nyssnämnda myndigheten för författningsskydd, vars personal dock icke är

682 Klas Lithnerbefogad att använda tvångsmedel, och dels den centrala kriminalpolismyndigheten (Bundeskriminalamt, vanligen förkortat BKA) i Wiesbaden. I den senares åligganden ingår att samla uppgifter i brottsbekämpande syfte, utgiva den tyska motsvarigheten till Polisunderrättelser, upprätta ett kriminaltekniskt laboratorium, utbilda delstaternas kriminalpolispersonal och svara för det internationella samarbetet. Beträffande den byrå inom BKA som handlägger forskning och utbildning förtjänar särskilt att nämnas de förnämliga kurser på olika områden som årligen ordnas, och där föreläsningar och diskussioner snabbt publiceras i serien »Vortragsreihe des BKA».¹¹

Utbildning
Då juristutbildningen nyligen behandlats i en svensk artikel, hänvisar jag av utrymmesskäl endast dit.¹²

Tillsättning av tjänster
I grundlagen stadgas, att domarna äro oavhängiga och endast underkasta delagarna (art. 97, 1 p.) samt att ingen får berövas rätten att dömas av sin laglige domare (art. 101, 1 p.). Utom av grundlagen och den tidigare nämnda GVG regleras domarnas rättsställning också av en den 8 september 1961 antagen domarlag (Deutsches Richtergesetz).¹³ Huvudregeln är att samtliga domare skola vara ordinarie och endast äro skyldiga att avgå på grund av uppnådd pensionsålder eller därför att de av domstol funnits skyldiga till brott. Det finns dock vissa undantag från förstnämnda regel. Huvudregeln är att en delstats domare utnämnas av dess ministerpresident efter förslag av delstatens justitieminister, men i vissa delstater kan ett domarvalsutskott medverka. Övergång mellan domar- och åklagarbanorna är i vissa delstater, särskilt i södra Tyskland, mycket vanlig, både som ett normalt led i tjänstgöringen och som befordran.
Delstatens åklagare tillsättas av dess regering eller justitieminister. De kunna när som helst överföras på övergångsstat. Förbundsstatens åklagare utnämnas av förbundspresidenten på förslag av förbundsrepublikens justitieminister efter tillstyrkan av förbundsrådet.

Rättegångsförfarandet

Liksom i Sverige vilar detta på principerna offentlighet, muntlighet, koncentration och fri bevisprövning.

Förundersökningen. Det svenska institutet förundersökning motsvaras i Tyskland av två stadier, nämligen dels den förberedande utredningen (Ermittlung), som i och för sig kan leda fram till ett beslut i åtalsfrågan, och dels, i de sällsynta fall där undersökningsdomare medverkar, en rättslig förundersökning under dennes ledning (Voruntersuchung). Praktiskt taget alla

11 Jämför Lithner, Ekonomisk brottslighet och specialisering av åklagaruppgifterna i Holland, Landsstaten 1967 s. 95—96.

12 Se Hans-Heinrich Vogel, Juristutbildningen i Västtyskland, Juristnytt 1967s. 541 ff och Hans Berg, Das Referendarexamen in der Bundesrepublik und West-Berlin (Muller—Albrechts, Düsseldorf, 1961).

13 Se kommentar av Günther Schmidt-Räntsch, Deutsches Richtergesetz (Beck, München—Berlin, 1962).

förundersökningar inledas av polisen, som har skyldighet att göra detta vid misstanke om brott, som ligger under allmänt åtal. Åklagaren är vid förundersökningen berättigad att anlita biträde av polispersonal. Om ett frihetsberövande eller vissa andra tvångsmedel förekomma, måste åklagaren övertaga ledningen av förundersökningen, men i andra fall varierar praxis alltefter brottets art och kriminalpolispersonalens kvalifikationer m. m. I större städer slutföres en större andel av förundersökningarna självständigt av polisen. I samband med åtskilliga andra ändringar av reglerna om straffprocessen 1965 infördes också en skyldighet för åklagaren att, när utredningen är slutförd, underrätta den misstänkte om hans rätt att i försvararens närvaro bli föremål för ett muntligt slutförhör av åklagaren, men denna rätt utnyttjas enligt uppgift ytterst sällan. Samtidigt infördes skyldighet för förhörsledaren att vid det första förhöret underrätta den misstänkte om att han icke är skyldig att yttra sig, och denna rätt utnyttjas enligt uppgift ej sällan. Förundersökningen avslutas med att den redovisas till åklagaren, som därefter fattar sitt beslut i åtalsfrågan. Han kan givetvis också på ett tidigare stadium besluta att förundersökning ej skall inledas eller skall nedläggas.
Förundersökning under ledning av undersökningsdomare har nyligen behandlats i ett svenskt betänkande och av utrymmesskäl hänvisar jag endast dit.14

Tvångsmedel. Då bestämmelserna härom till största delen överensstämma med de svenska, behöver här endast något nämnas om häktningsreglerna. Den som gripits som misstänkt för brott skall, om han ej dessförinnan försatts på fri fot genom beslut av polis eller åklagare, senast under följande dygn inställas inför domare i AG för prövning av häktningsfrågan. Vid skälig misstanke om ett brott, varå kan följa fängelse i mer än sex månader, kan häktning ske på grund av flyktfara eller kollusionsfara. För lindrigare brott kan häktning ske endast på grund av flyktfara. Häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet av samma slag kan däremot endast ske vid de grövre sedlighetsbrotten. För de allra grövsta brotten krävs ej särskilt häktningsskäl. Vid beslut om häktning bestämmes samtidigt häktningstiden, som ej får sättas längre än till tre månader. Om åtal ej kunnat ske inom denna tid, måste ny häktningsförhandling hållas och ny åtalstid bestämmas.15 Om häktningen varat sex månader, måste frågan prövas av OLG enligt särskilda regler. Villkorligt anstånd med verkställighet av häktningsbeslut kan meddelas och förbindas med villkor, som påminna om dem vid ett svenskt reseförbud. Häktningstiderna äro enligt uppgift betydligt längre än i Sverige.

Väckande av åtal. Förfarandet vilar på legalitetsprincipen, men härifrån finnas liksom i Sverige åtskilliga undantag, nämligen:
1. för Übertretung, där förövarens skuld är ringa, om åtal ej är ur allmän synpunkt påkallat,
2. för Vergehen under samma förutsättningar och
3. i fall som påminna om dem som i Sverige regleras i RB 20:7 2 p.

14 Se Gerhard Simson, Om förundersökningsledaren i främmande rätt i SOU 1967:59 Förundersökning s. 335—340.

15 Ang. de omfattande ändringar av häktningsreglerna som skedde 1965 se Hans Dünnebier, Das neue Recht der Untersuchungshaft (1966) och H. J. Koch, Das Haftverfahren der StPO (1966).

Dessutom förekomma flera andra mindre viktiga undantag från huvudregeln. För att kunna underlåta åtal i fallen under 2 och 3 ovan måste åklagaren dock ha medgivande av domstolen, alltså ett fall, där principen om åklagarens oberoende genombrutits. Åtal väckes genom en stämningsansökan, som i vissa avseenden måste vara utförligare än en svensk sådan, men dessutom har domstolen att på grundval härav genom ett särskilt beslut pröva, om huvudförhandling skall komma till stånd.16 Det finns vidare i mål om allmänt åtal möjlighet för en målsägande, som är missnöjd med ett beslut av åklagare att ej väcka åtal, att anföra besvär häröver hos vederbörande Generalstaatsanwalt. Om han ej här fått bifall till sina besvär, kanhan hos OLG anföra besvär, s. k. Klageerzwingungsverfahren.17 Om hans talan bifalles, innebär detta ett beslut av domstolen att åtal skall väckas. Detta är alltså ett ytterligare fall, där nyssnämnda princip genombrutits. Förfarandet är mycket sällsynt.

Den misstänkte och hans försvar. En misstänkt är alltid berättigad att fr. o. m. förundersökningens början låta sig biträdas av försvarare, som han själv utser. Vid det första förhöret skall han underrättas om rätten till försvarare.
Offentlig försvarare skall förordnas i följande fall:
1. vid huvudförhandling i första instans inför BGH, OLG eller LG,
2. när åtalet gäller en Verbrechen,
3. när psykiatrisk vård, alkoholistvård eller förbud mot yrkesutövning kan ifrågakomma som påföljd,
4. när den tilltalade är döv eller stum,
5. när den tilltalade sedan minst tre månader är häktad,
6. när rättspsykiatrisk undersökning beslutas och
7. vid huvudförhandling i den tilltalades frånvaro.
Behörig som försvarare är vilken västtysk advokat som helst. Till offentlig försvarare bör förordnas advokat, som är verksam inom den ifrågavarande domstolens område. Försvararens rättigheter äro i flera avseenden mer inskränkta än i Sverige. Offentlig försvarare får ersättning av allmänna medel. Den är betydligt mer taxebetonad än i Sverige. Huvudregeln är att en tilltalad, som fällts till ansvar, skall återgälda det allmänna denna ersättning.18

Huvudförhandling i underrätt. Däri ingå följande moment:19
1. Ordföranden uppropar parter och övriga personer för att konstatera deras närvaro.
2. Vittnena underrättas om vittnesplikten och få lämna rättssalen.
3. Ordföranden ber den tilltalade redogöra för sina levnadsomständigheter eller redogör för dem ur akten. Även straffregisterutdraget uppläses.
4. Åklagaren och försvararen få ställa frågor till den tilltalade om hans levnadsomständigheter.

16 Om väckande av åtal se Jäger — Schmidt, Die praktische Entscheidung der Staatsanwaltschaft (Müller — Albrechts, Düsseldorf, 1956).

17 Jämför Till Kalsbach, Die gerichtliche Nachprüfung von Massnahmen der Staatsanwaltschaft im Strafverfahren (1967).

18 Se Hubert Schorn, Der Strafverteidiger (1966).

19 Se H. Koeniger, Die Hauptverhandlung in Strafsachen (1966).

5. Åklagaren uppläser ansvarsyrkandet, som är utförligare än ett svenskt sådant.
6. Ordföranden underrättar den tilltalade om hans rätt att vägra yttra sig. Om han begagnar sig härav, kunna hans uppgifter under förundersökningen icke åberopas som bevisning.
7. Ordföranden hör den tilltalade. Jämfört med det svenska systemet är alltså den stora skillnaden att ingen sakframställning förekommer.20
8. Åklagaren och försvararen få ställa frågor i saken till den tilltalade.
9. Härefter följer bevisupptagningen. Någon bestämd ordning har ej föreskrivits mellan vittnen, sakkunniga och skriftlig bevisning, utan denna kan bestämmas allt efter omständigheterna. Den som är målsägande enligt svensk rätt (der Verletzte) betraktas enligt tysk rätt som vittne. Domstolen kan underlåta att kräva edgång av vissa personer. Eden avlägges alltid efter vittnesförhöret. Eden kan avläggas även utan ett religiöst moment. Även »falsche uneidliche Aussage» är straffbar. Vittnesförhören hållas av ordföranden, som dock på åklagarens och försvararens samstämmiga begäran kan överlåta åt dem att hålla vittnesförhören, vilket då sker i form av huvudförhör och korsförhör enligt engelskt mönster.21 Detta har dock uppgivits vara ovanligt. Den tilltalade har också rätt att ställa frågor till vittnen och andra bevispersoner.
10. Härefter följa åklagarens och försvararens pläderingar med ett anförande från varje part. Ett större antal kan dock medgivas av domstolen. Den tilltalade har alltid rätt att yttra sig till sist. Åklagaren yrkar alltid i sin plädering på ett bestämt straff.
11. Rätten drar sig tillbaka för överläggning och formulering av domen. I mera invecklade fall kan den meddelas vid senare tillfälle, men normalt avkunnas den omedelbart.22
12. Ordföranden uppläser domslutet, redogör för domskälen och meddelar fullföljdshänvisning.
Till det högtidliga intrycket bidrager att samtliga medverkande jurister jämte protokollföraren äro iförda ämbetsdräkter.

Fullföljd av talan mot dom av AG. Bestämmelserna överensstämma till stor del med de svenska. Fristen för överklagande är dock endast en vecka, och inom ytterligare en vecka måste vadekäranden utveckla sin talan. Båda parter ha obegränsad rätt att överklaga. Undantag är att domar av en AG, som endast gälla Übertretungen, där den tilltalade antingen frikänts eller dömts till böter, blott kunna överklagas genom ansökan om revision.

Huvudförhandling i andra instans. Huvudregeln är att all bevisning skall upptagas på nytt, men härifrån kan man göra undantag för sådana vittnen, vilkas uppgifter visat sig ej ha någon betydelse för saken. Ny bevisning får åberopas i obegränsad omfattning. Huvudförhandlingen börjar med att en

20 Jämför Hans Dahs, Das rechtliche Gehör im Strafprozess (München, 1965).

21 Som ett par exempel på den rikhaltiga litteraturen om vittnesprivilegier och frågeförbud m. m. kunna nämnas Karl Peters, Beweisverbote im deutschen Strafverfahren i Verhandlungen des 64. deutschen Juristentages (Essen 1966 Band I Teil 3 A) s. 91—164 och Gerald Grünwald, Beweisverbote und Verwertungsverbote i Juristenzeitung 1966 nr 15—16 s. 489 ff.

22 Jämför Kroschel, Die Abfassung des Urteils in Strafsachen (Berlin, 20. Aufl., 1964). 44—693005.

Svensk Juristtidning 1969

medlem av domstolen som referent redogör för sakens dittillsvarande förlopp.

Ansökan om revision. Grundprincipen är att revisionsinstansen endast prövar rättsfrågan och alltså är bunden av underinstansens prövning av sakfrågan. Förutsättningen för revision är att domen strider mot lag, d. v. s. att en rättsregel icke tillämpats eller tillämpats felaktigt.
    De absoluta revisionsgrunderna påminna om den svenska rättens förutsättningar för resning eller besvär över domvilla. Att revision grundas på dessa förutsättningar är dock mera ovanligt, och den vanligen åberopade grunden är att en rättsregel (vanligen straffrättslig) åsidosatts eller tillämpats felaktigt. Revisionsansökan ingives inom en vecka från domens meddelande till den domstol som meddelat domen. Senast inom en månad därefter måste revisionskäranden skriftligen utveckla sin talan. Om revisionsansökan ej avvisas som för sent inkommen eller formellt felaktig, skall den delgivas motparten, som kan yttra sig, varefter akten sändes till åklagaren i revisionsinstansen, som efter yttrande sänder akten vidare till revisionsdomstolen. Där förberedes målet av en referent, varefter huvudförhandling hålles. Referenten redogör för saken, varefter åklagaren, den tilltalade och försvararen yttra sig. Den tilltalades och försvararens utevaro är intet hinder för huvudförhandling. Den åklagare som för talan i revisionsinstansen är vid OLG en Generalstaatsanwalt eller någon representant för honom och vid BGH en företrädare för Bundesanwaltschaft. Om revisionsansökan bifalles, innebär detta, att domen upphäves och målet hänvisas till en annan avdelning av den domstol som dömt i målet eller en annan domstol i samma instans. Revisionsdomstolen kan dock även meddela frikännande dom. Det finns även möjlighet att använda ett förenklat förfarande, när enligt BGH:s mening förutsättningar för revision icke föreligga eller ansökan är uppenbart ogrundad. Revisionsinstansen kan i sådant fall avslå ansökan utan huvudförhandling.
    Beträffande fullföljdsfrågor i allmänhet hänvisas till tablån på följande sida.23
    Instansordningen vid överklagande av beslut i brottmål är ungefär motsvarande.

Snabbare huvudförhandling. Det finns dessutom möjlighet att avgöra brottmål med huvudförhandling genom ett snabbförfarande (beschleunigtes Verfahren). Detta kan användas vid AG på yrkande av åklagaren, om saken är enkel och kan avgöras genast. Huvudförhandling skall då hållas omedelbart eller snarast möjligt. Stämningsansökan erfordras icke, utan yrkandet kan framställas muntligt vid huvudförhandlingens början. Rätten kan avslå begäran därom. I praktiken användes detta förfarande särskilt för sådana fall av lindrigare brottslighet, där erkännande föreligger.

Förenklade brottmålsförfaranden. Det finns vidare fyra typer av förenklade förfaranden utan huvudförhandling i brottmål, nämligen Strafbefehl, Strafverfügung, Bussgeldbescheid och gebührenpflichtige Verwarnung. Det första förfarandet påminner dels om ett svenskt strafföreläggande på den tid detta fastställdes av domstol (jämför RB 48:4 i dess ursprungliga lydelse) och

23 Se Kern, Gerichtsverfassungsrecht s. 128.

Instansordningen vid överklagande av domar i brotmål

Domstol i AG AG LG LG BGH

första instans 1 domare 1 domare liten som brottmåls-

2 lekmän brottmåls- Schwur- avdelning

avdelning gericht 5 domare

3 domare 3 domare

2 lekmän 6 lekmän

Domstol i LG LG

andra instans liten stor

brottmåls- brottmåls-

avdelning avdelning

1 domare 3 domare

2 lekmän 2 lekmän

Revisions- OLG BGH

instans brottmålsavdelning brottmålsavdelning

3 domare 5 domare

dels om en tredskodom i brottmål. Det andra förfarandet påminner delvis om ett svenskt strafföreläggande av nyssnämnda typ, det tredje om ett vanligt svenskt strafföreläggande och det fjärde om en svensk parkerings- eller ordningsbot. Då samtliga förfaranden nyligen behandlats i svensk litteratur beskrivas de av utrymmesskäl icke här närmare.24

Särskild talan om överlämnande till psykiatrisk vård. Det förekommer vidare ett med allmänt åtal delvis jämförligt förfarande, som kortfattat bör nämnas. Efter avslutande av en förundersökning, där åklagaren beslutat att på grund av den misstänktes sinnesbeskaffenhet ej väcka åtal mot honom, kan han istället vid vederbörande domstol yrka, att den misstänkte efter rättspsykiatrisk undersökning överlämnas till vård i psykiatrisk anstalt (Sicherungsverfahren). Förfarandet överensstämmer i övrigt i huvudsak meden huvudförhandling i brottmål.

24 Jämför beträffande de två första instituten Hubert Schorn, Das Strafbefehls- und Strafverfügungsverfahren (Frankfurt a.M., 1962) samt beträffandede tre sista typerna av förenklade förfaranden, särskilt för trafikförseelser, Nils Mannerfelt och Carl-Johan Cosmo, Ordningsbot — parkeringsbot (1967, s.13—14) samt Gerhard Simson, Om påföljder för trafikbrott i främmande lagstiftning i Samhällsreaktioner mot trafikbrott (Wenner-Gren Center Svenska Symposier, 1966) s. 183—184, och Straffrättens utveckling i Tyskland, SvJT 1963 s. 593—594. Den sistnämnde har även haft vänligheten att genomgå manuskriptet och därvid göra värdefulla påpekanden.