HILDING EEK. Folkrätten. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (LI). Sthm 1968. Norste. dts. XVII+458 s. Kr. 59, 50, inb. 69,00.
Professor Eeks ovan nämnda verk måste hälsas med tillfredsställelse. I Skandinavien har inte på långa tider publicerats ett så omfångsrikt och fullständigt folkrättsligt översiktsverk, som även kvalitetsmässigt fyller mycket höga krav. Då bokens sidor är relativt stora, texten satt med jämförelsevis liten stil och petit text förekommer rikligt, rymmer verket betydligt mera fakta, resonemang och konklusioner än vad sidoantalet skulle förutsätta. Verket är klart skrivet, avvägningen mellan teori och praxis, som för övrigt omfattar de senaste rättsfallen på området, är lyckad och förf:s åsikter, vilka är välmotiverade och avfattade i försiktig form, kan i regel accepteras. Som en speciell förtjänst anser jag, att han gör klar skillnad mellan allmänt accepterade folkrättsliga regler och statsfördrag, som endast äger begränsad giltighet, samt att han undviker att göra generaliseringar på basen av domstolsavgöranden, som gäller specialfall. Förf. försöker inte lösa alla problem och framför vid behov synpunkter för och emot. Läsaren har alltid klart för sig huruvida förf. behandlar spörsmålen de lege lata eller de lege ferenda. I verket behandlas även på vissa punkter svensk rätt, men huvudvikten är klart lagd på de spörsmål, som gäller hela det internationella rättssamfundet. De internationella organisationerna behandlas ganska vidlyftigt, vilket med tanke på den stora betydelse de nuförtiden har är på sin plats. Verket är ytterst omsorgsfullt skrivet och jag har inte kunnat finna ett enda sakfel.
Om man vill söka efter brister, så fäster man i första hand uppmärksamheten vid verkets disposition. Vissa av bokens huvudavsnitt förefaller att vara överdimensionerade. I fråga om I avdelningen beror detta på dess vida rubrik. Vissa besläktade frågor, såsom de vilka anknyter till de internationella organisationerna, har utan anledning fördelats på skilda kapitel. Spörsmålens behandlingsordning avviker även i vissa avseenden från det som är allmänt vedertaget, men härom kan man alltid diskutera. Krigsrätten inklusive neutralitetsrätten har behandlats endast i förbigående i samband med andra frågor, utan att denna »diskriminering» särskilt skulle ha motiverats. Men förf. är ingalunda den enda nutida folkrättsforskare, som lämnat krigsrätten helt eller i stort sett obehandlad. Slutligen vill jag påpeka, att förf., som kanske i alltför hög grad stöder sig på vissa anglosaxiska och särskilt amerikanska realister, ofta lägger alltför stor vikt vid effektivitetsprincipen. Sålunda tycks han anse, att om en allmän folkrättslig norm eller konventionsklausul inte tillräckligt strikt tillämpas i praktiken, så kan detta innebära att normen eller konventionsklausulen inte gäller. Men överträdelser inträffar ju även på det område, som regleras av intern rätt, som f. ö. känner normer av lex imperfecta-natur. Som exempel nämner jag, att förf. — i motsats till den åsikt, som är förhärskande — anseratt jus ad bellum fortfarande gäller utanför FN eller i den s. k. allmänna