ERLING SELVIG. Det såkalte husbondsansvar. Studier i ulike typer av ansvar for hjelpere, herunder rederansvaret efter sjol. § 8. Oslo 1968. Universitetsforlaget. XVI + 271 s. Nkr 58,00.

 

Den svenska skadeståndsrätten har nu legat i stöpsleven sedan snart 20 år. Det flitiga utredningsarbetet under denna tid har visserligen hittills buri tringa frukt på lagstiftningens område; inom något år kan man emellertid vänta sig en proposition med förslag till allmän skadeståndslag, som innehåller åtskilliga väsentliga nyheter. En av de viktigaste rör arbetsgivarens skadeståndsansvar, det s. k. principalansvaret. För närvarande svarar han som bekant utom kontraktsförhållanden som huvudregel blott för vållande hos anställda i arbetsledande ställning; detta ansvar torde nu utvidgas till att gälla all skada, som hans arbetstagare vållar i tjänsten. Härigenom skulle vi i Sverige acceptera en regel, som sedan gammalt gäller bl. a. i dansk och norsk rätt. Vi kommer därför att få särskild anledning att studera, hur principalansvaret närmare utformats i våra grannländer.
    Redan av detta skäl bör uppmärksamheten fästas på den anmälda avhandlingen, som utförligt behandlar principalansvaret i norsk rätt och en del närliggande frågor. Även av andra orsaker är den i hög grad läsvärd. Författaren är känd bl. a. för flera tidigare arbeten på frakträttens område, vilka gett honom anledning till djupgående undersökningar också av allmänna obligationsrättsliga problem. Hans nya bok håller samma höga klass.
    Som antydes i bokens undertitel, är den inte någon egentlig monografi över principalansvaret. Selvig ägnar största uppmärksamheten åt frågan hur ansvaret skall placeras, när flera företagare samverkar vid ett arbete och någon av deras anställda vållar skada. Denna inriktning medför att en del praktiskt viktiga problem rörande arbetsgivarens skadeståndsskyldighet inte kommer att behandlas närmare, bl. a. hans ansvar för mera svårberäkneliga handlingar av arbetstagaren, såsom stöld och andra brottsliga gärningar riktade mot tredje man. Några egentliga komparativa undersökningar förekommer inte, även om författaren ofta och sakkunnigt anknyter till angloamerikansk, svensk och dansk rätt. Problemen inom frakträtten tilldrar sig också i detta arbete hans speciella intresse. Även i övriga delar är emellertid framställningen mycket givande. De frakträttsliga undersökningarna bör för övrigt ha särskilt intresse för svenska läsare på grund av den nordiska rättslikheten på detta område.
    I en kort inledning (§ 1) redogör författaren för arbetets syfte och vissa terminologiska spörsmål. Han använder sig av en mera nyanserad begreppsapparat än det är vanligt i dessa sammanhang; en klargörande skiss över olika former av företagaransvar (s. 8) rekommenderas till närmare studium. Värdet av att ansvarstyperna på detta sätt noga preciseras visar sig på många sätt i den fortsatta framställningen.

 

690 Bertil Bengtsson    I § 2 analyserar Selvig närmare skillnaden mellan en företagares ansvar för culpa hos självständig medhjälpare — t. ex. en anlitad entreprenör — och principalansvaret. Med utgångspunkt häri diskuterar han, hur ansvaret skall placeras för skador vållade av medhjälparens folk — ett problem som har aktualitet också för Sveriges del och som inte kommer att lösas av den nya lagstiftningen. Han betonar här den ändrade inställningen till principalansvarets rättspolitiska grund; det motiveras mindre med arbetsgivarens rätt att leda arbetet — en befogenhet som numera ofta mist sin praktiska vikt med hänsyn till kravet på specialkunskaper hos den anställde —än med risk- och försäkringssynpunkter av samma typ som åberopas till stöd för ett objektivt ansvar för farlig verksamhet. I enlighet härmed framhåller Selvig som det karakteristiska för en självständig uppdragstagare, att denne saknar sådan anknytning till arbetsgivarens verksamhet att han bör omfattas av företagets skadeståndsansvar och av dess ansvarsförsäkring. Synpunkten är väl värd att betonas, även om man kan tveka om det praktiska värdet av denna försäkringstekniska gränsdragning, vars innebörd inte närmare utvecklas. Som författaren uttalar i annat sammanhang (s. 112) torde det avgörande vara, om det arbete vari skadan vållats varit ett naturligt led i den försäkrade verksamheten; men ger detta någon större ledning i det konkreta fallet?
    I fortsättningen utvecklar Selvig vidare uppdragsavtalets betydelse för ansvarets placering: utgångspunkten skulle vara den arbetsfördelning som uppdragsgivaren och uppdragstagaren avtalat sinsemellan. Dessutom skulle risksynpunkter inverka på ansvarsplaceringen. Påfallande är att Selvig, i anslutning till en dom av Høyesterett (NRt 1967 s. 597), synes anse som ett väsentligt moment, om uppdragstagaren har ansvarsförsäkring eller eljest är solvent (s. 50 f). Här blir man tveksam; skulle verkligen den enskilde entreprenörens ekonomi och försäkringsförhållanden behöva utredas, när den skadelidande kräver ersättning av hans uppdragsgivare? För svenska domstolar torde ett sådant betraktelsesätt vara främmande.1
    Vid läsningen av detta avsnitt bör observeras det välkända förhållandet, att objektivt ansvar för farlig verksamhet, oberoende av varje culpa, är betydligt vanligare i Norge än i Sverige. Under sådana förhållanden får ansvaret för självständig medhjälpares vållande mindre betydelse. Som författaren själv framhåller, är denna senare ansvarstyp betydligt mindre utvecklad än t. ex. i Danmark. — Ett annat särdrag, som framträder även i övriga delar av undersökningen, är den vikt som fästes också vid domar av lägre instanser. I Sverige brukar man ju tillmäta sådan rättspraxis en ganska underordnad betydelse vid analysen av gällande rätt. Liksom vid läsningen av andra norska monografier kan man ibland tveka om hur pass representativt detta material egentligen är. Å andra sidan ger den utförliga motiveringen i dessa domar en rik provkarta på de olika synpunkter som kan anläggas i tvister av den aktuella typen.
    I § 3 tar författaren upp motsvarande skadeståndsfrågor i sjöfartsförhållanden, varvid han utförligt diskuterar räckvidden av 8 § sjölagen. I

 

1 F. ö. tycks Høyesteretts åberopade domskäl ge rätt svagt stöd för en regel av detta slag; hänvisningen till entreprenörens förhållanden verkar närmast som ett tilläggsskäl, som ytterligare skulle bestyrka det rimliga i att uppdragstagaren (en kommun) bar risken för skador till följd av otillräcklig tillsyn över det ganska farliga arbetet. 

Anm. av Erling Selvig: Det såkalte husbondsansvar 691fråga om ansvarets placering anlägges liknande synpunkter som vid uppdragsförhållanden i allmänhet.
    § 4 behandlar det utomobligatoriska principalansvarets förhållande till det ansvar för medhjälpares vållande som gäller i kontraktsrätten. Selvig jämför ingående dessa båda ansvarstyper. Skillnaden mot kontraktsrättens regler har i Norge särskild betydelse när det gäller ansvaret för självständig medhjälpares culpa; liksom hos oss är detta mera vittgående i avtalsförhållanden. Domstolarna lägger här vikt vid kontraktstypen och en tolkning av det enskilda avtalet med den skadelidande: kan uppdragsgivaren gentemot denne ha åtagit sig att svara för skada som vållats av uppdragstagarens folk? Också Selvig synes ibland benägen att anlägga sådana utpräglat kontraktsrättsliga synpunkter; bl. a. åberopar han även domar som inte rör skadestånd som belägg för kontraktsansvarets innebörd (se t. ex. s. 92 f). För min del är jag inte säker på att detta betraktelsesätt alltid leder till de lämpligaste resultaten. När skada på person eller egendom uppkommer under fullgörelsen av ett avtal, blir ofta speciella rättspolitiska hänsyn aktuella, vilka saknar motsvarighet vid andra påföljder än skadestånd men i ganska ringa grad varierar med det enskilda avtalet eller med kontraktstypen. Bl. a. kan här framhållas betydelsen av ansvarsförsäkringens utformning, vilken Selvig betonat i flera andra sammanhang. — En annan omständighet av vikt torde vara, om entreprenörer och andra uppdragstagare utom kontraktsförhållanden svarar för alla anställdas vållande eller om de som i gällande svensk rätt blott är ansvariga för arbetsledningens culpa. I det senare fallet har den skadelidande särskilt intresse av att kunna vända sig mot sin medkontrahent uppdragsgivaren; annars kan han bli helt utan ersättning, ifall skadan vållats av uppdragstagarens arbetare i underordnad ställning.2
    Detta kapitel innehåller också en ingående diskussion om transportörbegreppet med polemik mot Grönfors' uppfattning, att endast den kan avge ett transportlöfte med verkan enligt frakträttsliga regler som har en praktisk möjlighet att fullgöra transporten (Allmän transporträtt s. 44 ff). Det skulle enligt Selvig vara främmande för allmänna kontraktsrättsliga principer, att rättsverkningarna av ett löfte skulle variera allteftersom löftesgivaren vid avtalsslutet kunde disponera över medel att uppfylla det eller ej. Han framhåller också vissa betänkliga konsekvenser av Grönfors' ståndpunkt, bl. a. att bortfraktarbegreppet blir ett annat enligt Haag-lagen än i sjölagen.3
    § 5 rör en fråga som i ringa grad behandlats i nordisk doktrin: förhållandet mellan uppdragsgivaren och uppdragstagaren, såvitt gäller ansvaret för underordnade medhjälpares vållande. Avgörande skulle i princip vara, vem som slutit tjänsteavtalet med skadevållaren. I de fall där uppdragsgivaren ställt sin arbetskraft till uppdragstagarens disposition föreslås en mera nyanserad lösning, varvid bl. a. arbetets karaktär och uppdragets varaktighet skulle inverka. — I §§ 6 och 7 tar Selvig åter upp speciella trans-

 

2 Ofta får dock problemet begränsad betydelse genom att uppdragstagaren har en ansvarsförsäkring, som täcker även hans anställdas skadeståndsskyldighet.

3 Se om frågan även Selvig i TfR 1966 s. 376 ff samt nyligen häremot Grönfors, Successiva transporter (1968) s. 67 ff. Jfr vidare Wetter, Vem kan utfärda konossement? (Handelshögskolan i Göteborg. Skrifter 1968:2.) 

692 Anm. av Erling Selvig: Det såkalte husbondsansvarporträttsliga problem: ansvaret för skador vållade vid lastning och lossning samt frågan om ansvarsplacering och tvingande regler inom transporträtten. Undersökningen har direkt intresse för svensk rätt. Ett återkommande tema är, att de frakträttsliga reglerna ofta är blott en tillämpning av obligationsrättens allmänna principer på ett särskilt rättsområde.
    I ett kort avslutande avsnitt framhåller författaren bl. a., att diskussionen inte lagt grunden för någon omvärdering av rättspraxis på berörda områden. Man kan väl hålla med om att avhandlingens främsta betydelse inte ligger på detta plan. Selvigs inträngande analys av gällande rätt och välbalanserade diskussion av de rättspolitiska problemen bör emellertid ge nordiska jurister ett långt bättre grepp om de många komplicerade frågor han behandlar. Han har med detta arbete gjort en väsentlig insats också på den allmänna skadeståndsrättens område.

Bertil Bengtsson