Varför aktioner?
Gustaf Petrén hade i Svensk Juristtidning 1969 s. 1 en artikel om aktioner, inklusive demonstrationer, som skrämde mig. Jag skall i mitt bemötande börja med orsakerna till 26 september-aktionen i Lund. Att jag väljer just denna beror på att jag deltog och alltså väl vet varför den kom till stånd och hur den utvecklades; men jag kommer också att beröra en del andra.
På tisdagen den 24 kunde några personer i lugn och ro, utan att störa den allmänna ordningen, dela ut ett stencilerat flygblad med rubriken »Vägra döda! Vägra värnplikt! . . .». Texten i övrigt bestod av 5 punkter om ickevåldsförsvar och avslutades med ett citat av A. Einstein. På onsdagen greps de på länsåklagare Strandmarks order, misstänkta för uppvigling. Låt mig för att belysa Strandmarks syn på stenciler citera ur en cirkulärskrivelse:1 »Hitintills har endast stencilerade flygblad förekommit. Anledning finns att antaga att man ej kommer att övergå till tryckta flygblad, eftersom man då ej kan räkna med myndighets ingripande — och det är just sådant man eftersträvar.» När vi på torsdagens morgon gjorde vår aktion gjorde vi den under parollen »Är yttrandefrihet uppvigling?».
Med tanke på denna paroll kan det vara av intresse att jämföra med andra — tryckta — uppmaningar till värnpliktsvägran och den rättsliga bedömningen av dessa. I december 1965 spred Anarkistiska Federationen ut ett tryckt flygblad som avslutades med: »Vägra värnplikt! Vägra varje inställelse till värnplikt! Vägra delta i någon funktion inom totalförsvaret! Uppmana andra att vägra!». Det här flygbladet, och två tidningar, behandlades i justitiedepartementet den 17/12 1965. Departementschefen fann innehållet i ifrågavarande tryckta skrifter icke föranleda någon hans åtgärd. Detta är lättförståeligt om man vet, att precis samma uppmaning står att läsa i boken »Att vägra döda, att vägra värnplikt». På hösten 1965 tillsattes, efter en livlig debatt, en kommitté — ej avhörd sedan dess — som skulle se över bland annat uppviglingsparagrafen. Det fanns alltså då anledning tro att myndigheterna insett, att det inte går att förleda någon att vägra värnplikt av misstag, i tron att det vore lagligt. (Det tar två dagar att vägra värnplikt — minst.) På pacifistiskt håll ansåg man uppviglingsparagrafen urkraft. Se till exempel i tidningen Freden nr 1 1966. Men tyvärr hade man fel. Under hela tiden efter tillsättandet av kommittén har myndigheterna haft ovanan att ingripa ibland. När man ingripit men insett, att det skulle bli för stort väsen om man fortsatte med en rättegång, har man lagt ner saken. Det har alltså rått en stor nyckfullhet på området.
Sedan den 3/6 1966 har vi en lag om vapenfri tjänst. I presentationen2 av den står: »Förslaget innebär att de vapenfrias tjänstgöring inte betraktas som värnpliktstjänstgöring utan träder i stället för denna som en särskild tjänsteplikt.» Den enda tolkningen jag kan göra är, att numera består den
medborgerliga skyldigheten i att göra antingen värnplikt eller vapenfri tjänst. Denna tolkning hade också den som skrev det stencilerade flygbladet. När han skrev rubriken jämförde han med vad Jan Myrdal hade fått säga i boken »Att vägra döda, att vägra värnplikt». Helt naturligt utgick han från att det måste vara samma bedömning på stencilering och på tryckning. Riktigt säker var han inte, så han bytte ut »totalförsvaret» mot »det militära försvaret». Detta borde ha räckt för att slippa ingripande. Plakat med texten »Vägra militär värnplikt» har friats i hovrätt,3 vilket är ytterligare ett skäl för att inte ingripa mot det stencilerade flygbladet.
Något som är skrämmande i sammanhanget är, att myndigheterna finner stencilering provocerande. På något annat sätt går det inte att tolka det ovanstående citatet från länsåklagaren. Att så är fallet kan man även få andra bevis på. I Karlshamn delade man på hösten 1968 ut två flygblad, ett med rubriken »Vägra vapentjänst». Givetvis ingrep polisen. Uppenbarligen hade polisen order att beslagta alla sorters stencilerade flygblad som delades ut vid mönstring. Redan detta är skrämmande, men jag finner det ännu värre, att detta flygblad ledde till åtal (frikänt).4 Med tanke på det flygblad Anarkistiska Federationen har fått dela ut kan det inte ha förelegat någon som helst anledning tro, att detta flygblad skulle bli fällt. Samtidigt delades det ut ett annat stencilerat flygblad som uppmanade till totalvägran. Detta senare flygblad blev fällt.4 Frågan är öppen hur en tryckfrihetsjury, med tillgång till andra exempel, hade ställt sig till denna text — om det ens hade blivit åtal, om det varit tryckt.
Givetvis hade länsåklagare Strandmark något att gå efter när han ingrep. Vid Stockholms RR fälldes5 1968 ett plakat med texten »Kristna vägra värnplikt 5 Mos 5:17» (ej överklagat). Det här plakatet bars omkring utanför Storkyrkan. Jag finner den fällande domen högst dubiös. Vi hade också en dom att gå efter, när vi beslöt göra vår aktion. (Utöver praxis vadgäller tryck.) Låt mig citera ur den.6 »Om NN endast haft uppsåt att uppmana värnpliktiga att begära vapenfri tjänst i stället för tjänstgöring enligt värnpliktslagen, borde ett sådant uppsåt ha tydligare framgått av plakatets text, särskilt som lagen om vapenfri tjänst utgör endast ett undantag ifrån värnpliktslagen och då endast få värnpliktiga begär vapenfri tjänst.» Den första invändningen jag vill komma med är att uppmaningen »Vägra döda— Vägra värnplikt» är mångtydig. Den kan tolkas som en uppmaning att söka vapenfri tjänst, dvs. att försöka undvika tjänst som går ut på dödande. Eftersom detta är en helt realistisk tolkning av texten, blir resultatet av den fällande domen att om det föreligger en mångtydig uppmaning, skall den automatiskt tolkas som en uppmaning till det olagliga alternativet. Att myndigheterna gör denna tolkning är inte speciellt underligt, om man vet deras stora ovilja att tala om att det går att söka vapenfri tjänst. Nästa invändning är att domen innebär ett krav på plakattexter, som många gånger kan vara helt omöjligt att tillgodose. En plakattext måste vara kort och slagkraftig. Och så har vi för övrigt exempel från Stockholm, där just denna text inte lett till åtal (Hötorgsdemonstration nerlagd den 3/10 1967). Vore det inte rimligare, att man ålade myndigheterna att redogöra för vil-
ka lagliga tolkningar som finns då det gäller mångtydiga uppmaningar. Den tredje invändningen är, att det faktum att endast få söker vapenfri tjänst omöjligen kan vara ett hållbart skäl för att fälla plakatet. Generaliserar man detta domstolens argument, får man resultatet att förändringar eller uppmaningar till förändringar ej är tillåtna. Det är ju till en början alltid några få som går i spetsen, när det gäller att ändra något. Majoriteten brukar alltid finna dessa krav på förändring förargande, men förargelse finns inte med i TF's brottskatalog, just därför att det skall gå att komma med dessa förargande krav utan att bli straffad.
Vid det här laget torde godtycket i tillämpningen av uppviglingsparagrafen vara tillräckligt belyst. Frågan kommer genast upp, om man någon gång har försökt den »lagliga» vägen, dvs. Petréns väg, att få en ändring tillstånd. Det har man! 1965 friade Lunds RR i ett plakatuppviglingsmål.7 Länsåklagarmyndigheten överklagade omedelbart. I vadeinlagan8 kan man läsa bland annat följande: »Det kan väl ej bestridas, att detta med bokreklamen varit ett av syftena med aktionen. Men ett sådant konstaterande ger ej tillräcklig grund för frikännande, av två anledningar. För det första har otvivelaktigt i demonstrationsgruppen även förelegat ett allmänt pacifistiskt syfte, en önskan att draga en lans för värnpliktsvägran; S förklarade på min fråga uttryckligen, att detta syfte för honom sammanföll med reklamsyftet. »Länsåklagarmyndigheten insåg alltså, att det förelåg ett allmänt pacifistiskt syfte. Vidare i vadeinlagans text: ». . .; hade man haft tillgång till ett plakat, som citerade exempelvis statsrådet Per Edvin Skölds å sid. 89 i boken (Att vägra döda, att vägra värnplikt) återgivna synpunkter, skulle förvissoingen av vadesvarandena anmält sig som intresserade av att bära fram detta budskap till allmänheten. » Nej, varför skulle de ha varit intresserade av det? Och varför skulle det tas som anledning att överklaga? Att göra det är detsamma som att bara tillåta reklam för av myndigheterna gillade åsikter! Vidare i texten. »Vadesvarandena måste ha varit medvetna om att deras demonstration framstod som anti-värnpliktsinriktad; deras sinne för det skrivna ordets verkan måste ha gjort klart för dem, att plakattexterna voro ägnade att ge åskådarna impulser i viss riktning; . . .» Alltså skulle det inte vara tillåtet att ge åskådare impulser i viss riktning. Däremot har det alltid varit tillåtet för totalvägrare att tala om varför de totalvägrar. I hovrätten blev det fällande dom.9 Hovrättspresident Kjellin hade däremot en något annorlunda syn på saken. I hans votum kan man läsa följande:
För att någon skall ha gjort sig skyldig till uppvigling fordras enligt lag att han har uppmanat eller eljest sökt förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. Vid tolkningen härav måste beaktas att upprätthållandet av yttrandefriheten är ett samhällsintresse av största vikt. Det är allmänt sett av utomordentlig betydelse att den fria debatten och den fria informationen icke hindras i vidare mån än som äroundgängligen nödvändigt till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet. Därför kan tolkningen av lagens stadgande om uppvigling icke få drivas så långt att ord och uttryck som blott språkligt sett har en sådan innebörd som angives i stadgandet anses förbjudna. Det fordras något mera, nämligen att
situationen är sådan att det har någon praktisk mening att tala om uppmaning eller annat försök till förledande.
Man överklagade till HD, som emellertid inte tog upp saken.
Från formalistiskt håll kan det göras gällande, att vi skulle valt ett annatsätt att protestera på, mot beslaget av det stencilerade flygbladet. Till exempel besvärat oss vid Lunds RR. Det första felet med den här invändningen är att flygbladsutdelarna inte fick något beslagsprotokoll, och eftersomde inte var jurister, visste de inte var och hur de skulle besvära sig. Detfick de reda på långt senare, när jurister i staden talade om för dem att dehade rätt till beslagsprotokoll och att de kunde besvära sig. Sen är fråganom det hade varit meningsfullt. För att visa att så inte är fallet, har vi faktiskt besvärat oss i både rådhusrätt och hovrätt. Båda instanserna fastställdebeslaget.10 I båda instanserna har vi hänvisat till den bedömning som skett,när liknande uppmaningar varit tryckta, i båda instanserna har vi sagt attett granskningsexemplar får åklagaren gärna behålla — men det har alltsåinte hjälpt.
Detta att besvärsinstitutet inte fungerar är inte speciellt förvånande. Såtill exempel behandlades en ansökan om demonstrationstillstånd så listigt avmyndigheterna, att den behandlades i sista instans först efter den dag ansökan avsåg.11
26 september-aktionen gällde bl. a. rätten att fritt få dela ut flygblad. Detkan alltså vara intressant att beröra, hur det står till med den rätten påandra håll i landet, och vad gäller andra texter — detta för att inte ge enskev bild av de bakomliggande orsakerna. Täby storcentrum består av lokaler för butiker och allmänna inrättningar (post, tele, apotek, försäkringskassa, biograf) kring ett innetorg, allt under tak. Av någon för mig obekant anledning lät kommunen sälja marken och överlåta byggandet av torget påett privatägt fastighetsbolag. Företrädare för detta bolag har förklarat, atttorget är att betrakta som ägarnas vardagsrum. Ett mycket egendomligt betraktelsesätt med tanke på alla allmänna inrättningar vid torget. Torg»ägarna» har satt in en privat bevakning av torget för att hindra folk attdela ut flygblad, sälja tidningar, ha bössinsamlingar m. m. Polisen hjälpertill i avhysningen av dem som vill dela ut flygblad m. m. Polisen hänvisartill ägarna, som svarar att torget är avsett för andra ändamål. Det måsteemellertid vara uppenbart, att torget är avsett att vara en allmän samlingsplats. Enligt TF har man en ovillkorlig rätt att sprida skrifter på allmännaplatser. I det här fallet har lagligheten av skrifterna aldrig ifrågasatts. Dådet åligger JO att bevaka tryckfriheten, borde han ha ingripit ex officio,men det har han inte gjort.12 Det finns andra exempel. Mörby centrum ärockså privatägt och även där nekar man folk att sälja tidningar. Det ärockså ganska vanligt att parkeringsplatser är privatägda och att ägaren låter köra bort tidningsförsäljare — åberopande bestämmelsen om olaga intrång. Ändå är alla dessa platser avsedda för allmänheten. Ännu ett skräckexempel finns i Göteborg. Också där är det fråga om både allmän och privat mark samtidigt. Så har t. ex. spårvägens bussar en hållplats på området. Fabriken som ligger i området råkar emellertid äga marken.
Petrén säger i sin artikel, att det inte är önskvärt att myndigheterna rättar sig efter de krav demonstranter ställer. Gäller det också följande krav? 1. Att det är samma bedömning på stencilerade och tryckta flygblad. 2. Att beslut om beslag sker i samma ordning både vad gäller tryckta och stencilerade skrifter. 3. Att avgörandet om texten är laglig eller ej sker i samma ordning. 4. Att uppviglingsparagrafen ändras så att den endast avser uppmaning till våldsbrott mot enskild. (Vad gäller det sista kravet inställer sig genast frågan om lagföring och straff är det rätta sättet att bemöta sådana uppmaningar på. Själv anser jag att uppviglingsparagrafen kunde strykas helt och hållet. Däremot torde det vara utsiktslöst att få igenom ett sådant krav.) Eller för att sammanfatta i ett enda krav: Att flygbladsutdelare får gå i fred, att man även i realiteten skall få söka påverka andra i viss riktning.
Petrén talar i sin artikel om det »uppiffande illegala inslaget». Ett ofta förekommande sådant inslag är skymfande av någon flagga. Utgår man från en formalistisk synpunkt är det bara att konstatera, att vi har en bestämmelse som förbjuder skymfning av flaggor. Men är det rätt att endast se till befintliga bestämmelser? Vore det inte rimligare att ställa frågan om bestämmelsen är berättigad i dag? Det som skall skyddas är ett underligt begrepp kallat nationaläran. Hur kan någon stat ha en ära? Att bestämmelsen har funnits i äldre tid kan jag förstå. Då var ju nationalsymbolen direkt knuten till härskaren, och det kunde hända att han blev så förargad av en skymfning av sin symbol, att han började krig — och att genom en bestämmelse försöka undvika det var vettigt. Tidigare ingick i bestämmelsen ett krav att skymfningen skulle ha framkallat fara för rikets vänskapliga förbindelser. Detta tyder just på att bestämmelsen var avsedd att hindra konflikter. Jag har mycket svårt att tänka mig, att något land skulle börja krig av den anledningen att någon skymfat dess symbol. Eftersom det här i landet är skymfning av USA's flagga myndigheterna ingriper mot, kan det vara skäl att uppehålla sig vid den ett tag.
För det första är USA's flagga inte en symbol för alla som bor i USA, utan en symbol för dem som styr landet och framför allt för den politik de bedriver. Den politiken får man öppet kritisera — i tryck, i landet, och jag hoppas att ingen drömmer om att förbjuda en sådan kritik. Att sedan många blir förargade är en annan sak. Vad man alltså måste observera är att flaggan inte står för någon sorts ära. Det går inte att tala om en sådan, om man betraktar saken på ett realistiskt sätt. Det finns med andra ord inget immateriellt intresse att skydda.
Jag sade tidigare, att jag fann det vettigt med konflikthindrande bestämmelser. För att precisera: Just den konflikthindrande aspekten är ett av de centrala kraven då det gäller lagstiftning och tillämpning. Om en bestämmelse skapar konflikter, skall man alltså avskaffa den, om inte avskaffandet skapar värre konflikter. Och blir det fråga om konflikt i båda fallen, skall man införa en bestämmelse som håller konflikten inom rimliga gränser. Vad gäller flaggskymfning är det t. ex. mycket lätt att införa en bestämmelse som ger polisen rätt att hålla isär politiska motståndare, om de visar tendenser att börja slåss. Men det finns inget skäl att gå steget längre, dvs. ha straffansvar för skymfningen. Just här finns det anledning att uppmärksamma en annan sak i Petréns artikel. Han gör nämligen inte klart för sig, att en aktion är något som utvecklas under hela den tid den pågår. Ett par av
de kravaller vi haft har börjat just med ett polisingripande mot flaggskymfning.
Så som skymfningsbestämmelsen är utformad i dag, finns det ett viktigt krav man måste ställa på tillämpningen. Nämligen att alla flaggor behandlas lika. I samband med Sovjets invasion av Tjeckoslovakien skedde minst ett grovt skymfande av Sovjets flagga. Den här gången var det emellertid opportunt, det ansågs förståeligt att man visade andra vad man tyckte om denna invasion. Att man valde just offentlig skymfning berodde på, att detvar ett enkelt sätt att visa sin uppfattning på. Det blev alltså inget åtal den här gången. Jag är mycket glad över att man tillät skymfningen. Men samtidigt framstår det som ett exempel på den totala nyckfullheten hos myndigheterna — man måste nämligen hålla i minnet, att det är samma grupper som skymfar även USA's flagga. Men det är kanske inte fråga om nyckfullhet. Min misstänksamhet grundar sig på ett mål vid Stockholms RR.13 En person hade satt samman den svenska och den sovjetiska flaggan på så sätt att den svenska bildade mittfält. Åklagaren yrkade ansvar enligt BrB 16:7, däremot inte (enligt tillgängligt referat) enligt BrB 19:10. Rådhusrätten friade. Under domskäl kan man läsa bl. a. följande: »A L's politiska åskådning är sådan att han aldrig i något läge kan tänka sig att skymfa svenska eller utländska höghetstecken.» »Arrangemanget avsåg alltså ett debattinlägg och hade alls inte till syfte att ge uttryck för förakt för den svenska flaggan eller svenska myndigheter.»
Eftersom Petrén tar upp Båstad, skall även jag göra det. Den 20/11 1965 antog FN's säkerhetsråd en resolution. Punkt 6 lyder: »Uppmanar alla stater att inte erkänna denna illegala regim och att inte upprätthålla några diplomatiska eller andra kontakter med denna illegala regim;» (min kursivering). Det borde vara onödigt att säga mer! Men tyvärr är så inte fallet. Uppenbarligen måste man explicit påpeka att det var en fråga om att följa eller inte följa en internationell resolution, som den tredje, utsugna delen av världen stod bakom.
Ett av de värre felen Petrén gör i sin artikel är att han inte håller isär olika slags aktioner. Alla har inte med demonstrationsrätt att göra. Vi har t. ex. följande olika former: demonstration, picket line (man går med plakat på 20 meters lucka), flygbladsutdelning, gatuteater, »ockupation», stoppande av något. För att bara nämna några stycken. Ibland kombineras flera av dessa, vilket man måste observera för att kunna bedöma aktionen. Givetvis händer det, precis som på andra håll, att det i samband med en aktion förekommer spontana olämpliga inslag.
Låt mig börja med det mest brännande, dvs. stoppandet av något, det som troligen fått Petrén att skriva sin artikel. Det bästa svenska exemplet är Båstad. Det kan uttryckas mycket enkelt: En grupp A beslutar att göra en handling H. En annan grupp B anser, att utförandet av H kränker ett vitalt intresse I. Detta intresse I kan vara ett lagligt skyddat intresse eller ett moraliskt, t. ex. genom en resolution, skyddat intresse. Att stoppa H kränker givetvis A's frihet att göra vad A vill. Och här har vi frågan: Vilket är väsentligast? A's frihet att göra H eller intresset I. Om det sedan råkar vara så, att intresset I är skyddat internationellt sett, men A's frihet är nationellt skyddad, blir det onekligen problematiskt. Åtminstone för dem som bara i ord rättar sig efter internationella resolutioner. Går gruppen B
ut och stoppar H, så är det för dem en nödrättsfråga. Slutsats: Att stoppa Båstadsmatchen var alltså ingen demonstrationsrättsfråga.
Gatuteater borde vara en helt ofarlig aktionsform. Om några personer på ett torg uppför en kort pjäs, så stör det inte den allmänna ordningen. Går det bra i Malmö och Köpenhamn borde det gå även i Lund, men jag har exempel på motsatsen. Denna aktionsform kan också vara ett bra exempel på vad sensationslystna journalister kan ställa till med. När OS-truppen skulle lämna landet, valde man just gatuteater. I våra tidningar presenterades detta under rubriken »Gerillatrupper ska försöka stoppa OS-planet». Det är fortfarande en gåta för mig hur en kort teaterpjäs skulle kunna stoppa ett flygplan.
Gatuteater är en ovanlig aktionsform. Eftersom Petrén kritiserar detta med ovanliga uppseendeväckande former, former som inte har prövats tidigare, så vill jag ställa frågan: Vad finns det för anledning att inte tillåta sådana? Uppenbarligen resonerar myndigheterna som så, att det ovanliga med nödvändighet är något man måste förbjuda. Är det verkligen så?
»Ockupation» är en av dessa brännande frågor. Hur pass olaglig är en »ockupation»? I Lund var t. ex. inskrivningsförrättningen offentlig. Det var inte svårt att räkna ut. Här i landet är alla förrättningar inför nämnd offentliga — medvetet — om inte annat uttryckligen är stadgat. Ofta rör det sig om att dels skaffa upplysningar, dels också göra framställningar i visst ärende. I Lund begärde vi att få upplysningar. Som svar blev vi utsläpade. Jämför t. ex. med K Cirk 18/10 1946 »Jämväl i övrigt bör myndighet tillhandagå allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor, som beröra myndighetens verksamhetsområde, såvida icke lämnandet av sådant biträde av särskild anledning finnes medföra olägenhet.» Samma citat kan vara bra att ha i minnet när man bedömer aktionen på UKÄ. Det är alltså här inte en demonstrationsrättsfråga utan en fråga om att få upplysningar och att få göra framställningar.
Utdelning av flygblad och försäljning av tidningar har jag redan berört. Det är en tryckfrihetsfråga. Skall vi ha spridningsrätt? Eller skall vi avskaffa TF?
Vid det här laget torde det vara möjligt att gå in på demonstrationsrätten, vilken alltså måste hållas isär från aktionsrätten. Först måste man emellertid göra klart för sig, att det finns dels parlamentariska aktioner, dels utomparlamentariska. Båda dessa former går i sin tur att dela upp i lagliga och olagliga aktioner. Definitionen av vad som är en parlamentarisk aktion är tyvärr något flytande. Enligt en snäv definition hör endast deputerades agerande i en beslutande församling hit, dvs. riksdagsmännens i riksdagen. En artikel i t. ex. Svensk Juristtidning är däremot uppenbarligen något utomparlamentariskt. Ett helt vanligt möte är också något utomparlamentariskt. Tyvärr sätter många likhetstecken mellan en utomparlamentarisk aktion och en olaglig aktion. Det händer även på vänsterkanten, vilket har bidragit till förvirringen. Dessutom har ordet kommit att användas i samband med ovanliga, såväl lagliga som olagliga, aktioner.
Enligt denna uppdelning är alltså en demonstration en utomparlamentarisk aktion, som kan vara laglig eller olaglig. Då jag hoppas att Petrén inte vill avskaffa, enligt gällande rätt, lagliga demonstrationer, skall jag begränsa mig till olagliga. Enligt gällande rätt måste man söka tillstånd för en demonstration, något som onekligen stämmer till eftertanke. Denna eftertanke blev hos mig än större när jag hittade följande mening: »Meningen
med ett tillståndsförfarande är ju att en verklig prövning skall föregå polismyndighets beslut i ärendet.» Så här står det alltså i förarbetena till LAS14/12 1956.14 Vi måste göra klart för oss vilka intressen som kolliderar i det här sammanhanget. Å ena sidan har vi den heliga trafiken, å den andra åsiktsspridning. Eventuellt blir trafiken obetydligt försenad eller också omöjliggöres en åsiktsmanifestation. Vi kan jämföra med TF, man behöver inte skaffa publiceringstillstånd. Det biter kanske bättre att jämföra med utländsk rätt. I Danmark räcker det med en anmälan på närmaste polisstation. Det borde räcka även här i Sverige. Om det är en liten grupp som skall demonstrera, så kolliderar en sådan demonstration inte med något intresse. Då kan det inte finnas någon som helst anledning att ha ens anmälan. Just i prövningen ligger en stor fara — faran att bara opportuna demonstrationer får lov att äga rum. Vi har sett tydliga exempel på det här i landet. Man får utan vidare demonstrera utanför Sovjets ambassad, men utanför USA's går det inte. Ett fenomen som lett till en del bråk.
Invändningen som många kommer med här är att vi har traditionella former för att sprida nya, inopportuna, åsikter på, framför allt tidningar och böcker. Dessa former används också, men man når inte alla på detta sätt. Och just här finner jag Petréns artikel mest skrämmande, för det är endast genom att dela ut flygblad, demonstrera m. m. jag kan nå ut med min åsikt. Och uppenbarligen måste jag explicit påpeka, att ur det faktum att jag vill nå ut med mina åsikter, därur följer inte att jag vill tvinga dem på folk.
Petrén säger i sin artikel att det förekommer våldsamheter i samband med aktioner. Det är riktigt, men läsaren kan kanske själv, vid det här laget, svara på följande frågor: När förekommer det? Varför? Hur våldsamt är det egentligen? Och vem är mest våldsam?
Sten Ljungkvist