Replik

Det mesta av vad Sten Ljungkvist anför i sin artikel »Varför aktioner?» föranleder icke någon kommentar från min sida. Min opponent liksom många andra iakttager icke den skiljelinje, som går mellan å ena sidan tillämpningen av nu gällande bestämmelser och å andra sidan önskemål om ändringar i gällande rätt. Hans framställning blir därigenom styckvis lätt förvirrande.
    En stor del av artikeln innehåller notiser om ojämnheter i den praktiska tillämpningen av reglerna i 16:5 BrB om uppvigling och i 4:6 BrB om olaga intrång. Att lagregler icke blir alltid och överallt likformigt tilllämpade tillhör de ofrånkomliga ofullkomligheterna i alla rättsordningar. Möjligheterna till överklagande avser ju att råda bot på de värsta bristerna härvidlag.
    Som naturligt är blir, då man är så engagerad som Ljungkvist i själva sakfrågorna, framställningen starkt präglad av de egna önskemålen om huru de ifrågavarande bestämmelserna bör tolkas. Då de rättsmedel, som står till buds, inte leder fram till de av Ljungkvist önskade resultaten, blir hans kommentar den att besvärsinstitutet inte fungerar.
    Vidare för Lundkvist ett relativt utförligt resonemang om straffbudet i 19:10 BrB om skymfande av utländsk rikssymbol, särskilt annat lands flag-

 

¹⁴ Prop. 1956:143.

 

ga. Argument redovisas för och emot denna bestämmelse. I detta rent rättspolitiska spörsmål kan man ha olika meningar. Lundkvist påtalar också här att lika fall bedömts olika vid tillämpningen av straffstadgandet. Det sammanhänger i sin tur med att detta brott icke får åtalas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Lagstiftaren har därmed infört ett moment av politisk prövning, som leder till olikheter i tillämpningen. Att så blir fallet är sålunda åsyftat.
    De materiella ändringar i brottsbalken, som Ljungkvist önskar, har jag ingen anledning kommentera. Utredning pågår för övrigt redan i de flesta av Ljungkvist uppmärksammade hänseendena.
    Ljungkvist anmärker på att jag icke håller isär demonstrationsrätten och olika slag av aktioner. Jag medger gärna att jag icke besitter Ljungkvists sakkunskap beträffande olika sätt att agera för att dra till sig uppmärksamhet under en demonstration. Aktionerna ingår, såvitt jag förstått rätt, ofta som ett led i demonstrationen (plakatbärande, flygbladsutdelning, gatuteater). Att därutöver aktioner kan förekomma, som icke utgör moment i demonstrationer, är självklart. Det finns aktiviteter, som kan straffrättsligt rubriceras som stöld, misshandel, skadegörelse etc., vilka icke ingår i en demonstration men som dock har viss anknytning till en sådan i tiden eller i rummet. Att en aktion vidare utvecklas, medan den pågår,är väl närmast en truism. En åtgärd leder till andra i en kedjereaktion, det är naturligt. Dessa påpekanden förefaller mig dock icke inverka på riktigheten av vad jag anfört i min ursprungliga artikel.
    Det föreligger ett missförstånd, då Ljungkvist tror, att jag i och för sig kritiserat att det vid en demonstration användes uppseendeväckande former. Jag har blott konstaterat att bruket av uppseendeväckande former i vissa lägen lätt glider över till kriminellt handlande. Brottsliga åtgärder väcker som bekant ofta mer uppseende än lagenliga. Men det finns självfallet många fullt lagliga sätt att framkalla den uppmärksamhet som krävs för att en demonstration skall bli lyckad.
    Ljungkvist ställer några frågor till mig, som jag gärna vill besvara. Några gäller huruvida man genom demonstrationer kan ge uttryck för sina krav om en likartad tillämpning av vissa bestämmelser i gällande rätt. Självfallet kan man det. Ingenting finns att invända mot att man genom en demonstration ger till känna sitt missnöje med att bestämmelser i gällande rätt icke tillämpas likadant över allt och av alla myndigheter ute i landet. Att genom en demonstration rikta myndigheternas uppmärksamhet på olikformighet i lagtillämpningen beträffande en viss bestämmelse kan i mitt tycke vara riktigt nyttigt. Att de välkända demonstrationerna i Lund i början av detta år hade detta syfte har dock förbigått mig.
    I samma andedrag frågar Lundkvist mig, om jag icke tycker att myndigheterna skall följa demonstranternas krav om viss ändring av reglerna om uppvigling i 16:5 BrB. Mitt svar blir självfallet nej. För lagändringar har vi en bestämd ordning, fastställd i grundlag. Hur uppviglingsparagrafen skall utformas avgöres inte av ett antal demonstranter utan av majoriteten i Sveriges riksdag. Vad jag i min artikel ville framhålla var bl. a. att demonstranter inte har någon större rätt att få sina synpunkter på t. ex . en lagstiftningsfråga beaktade än vad alla de människor har, som hyser andra åsikter men som inte gått ut på gatorna för att tala om vad de tycker.

 

    På några punkter gör sig Ljungkvist till tolk för uppfattningar, mot vilka jag från mina utgångspunkter måste reagera.
    Det resonemang, som författaren för om en rätt för enskilda medborgare till självtäkt för att hindra andra från att utnyttja de rättigheter samhället ger dem, en s. k. stopprätt, är inte förenligt med gällande svensk rätt. Det är samhällets sak, inte enskilda individers angelägenhet, att ingripa mot andra enskilda för att »stoppa» något.
    Kritiken i slutet av Ljungkvists artikel har jag också svårt att godtaga. Jag har för min del ansett att i våra dagar, då massmedia behärskar stora delar av opinionsbildningen, demonstrationen är ett tjänligt och behövligt medel att föra fram åsikter, som eljest skulle kunna undertryckas. Därmed är emellertid icke sagt att demonstranterna skall på offentlig plats ha företräde framför den normala trafiken, för vilken våra kommunikationsleder är avsedda. Folk som färdas på gator och torg ger sig i allmänhet ut föratt förflytta sig, icke för att bli objekt för meningsbildare. Det är en medborgerlig rätt också att slippa bli utsatt för påträngande propaganda, om man önskar vara i fred. Gator och torg bör därför i mitt tycke i första hand brukas för sitt egentliga syfte, för kommunikationsändamål. Trafikanten bör kunna färdas till sitt mål utan att bli nödgad att lyssna till åsikter, med vilka han ej vill bli besvärad. Härtill bör hänsyn tas, då gatumarkens utnyttjande skall fördelas mellan trafikanter och demonstranter.
    Artikelns avslutande frågor synes mig meningslösa. Att våld förekommer i dessa sammanhang beror ju på att enskilda icke vill underkasta sig den rättsordning, som gäller i vårt land. Denna kan ändras genom demokratiskt fattade beslut, däremot icke genom våldsåtgärder av enskilda riktade mot samhället. Rättssamhällets förespråkare — och till dem hör säkerligen en överväldigande majoritet av svenska folket — kan icke godta en liten grupp enskildas krav på att få bruka våld för att omgestalta samhället sådant de skulle vilja ha det.

Gustaf Petrén