Något om tiden för besvärsmåls avgörande i hovrätt

 

I vademålen kan hovrätten beträffande huvudsaken i princip icke åstadkomma några snabba avgöranden. I vanliga vademål skall vadeinlagan jämte akten i målet från underrätten insändas till hovrätt först efter anslutningsvadetidens utgång (RB 50:5 och 51:5). Undantag härifrån gäller beträffande häktade eller då i vadeinlagan framställes yrkande, som påkallar omedelbar prövning, då handlingarna från underrätten skall insändas genast. Men i alla vademål måste skriftväxling äga rum, innan målet beträffande huvudsaken får företagas till avgörande. Huvudförhandling får vanligen inte ens beträffande häktade hållas före utgången av anslutningsvadetiden. (RB 51:13 st. 2). I Gärdes m. fl. kommentar uttalas dock:

Därest förberedelsen hunnit avslutas före fullföljdstidens utgång, bör ock före sistnämnda tidpunkt tiden för huvudförhandlingen kunna bestämmas. Huvudförhandlingen kan dock ej i något fall hållas före fullföljdstidens utgång. Kan anslutningsvad, t. ex. vid nöjdförklaring av den tilltalade, icke ifrågakomma, kan huvudförhandling äga rum omedelbart efter vadetidens utgång.

    Däremot är meningen att besvärsförfarandet skall underlätta snabba avgöranden i överrätterna.2 Underrätterna skall utan dröjsmål till hovrätten insända handlingarna i målet (RB 52:4). Kommunikation är icke obligatorisk annat än vid ändring av underrättens avgörande (RB 52:7 st. 2). Ja, i vissa fall kan t. o. m. ändring göras i underrättens beslut utan att motparten hörts över besvären (RB 52:7 st. 3). Sistnämnda bestämmelse i RB har medfört, att hovrätt och HD utan att avvakta besvärstidens utgång företar målen till omedelbart avgörande och det behöver dröja allenast några dagar från underrättens avgörande till dess HD:s beslut föreligger.3
    Beträffande andra besvärsmål har åtminstone i hovrätterna hävdats, att dessa mål icke kan avgöras före besvärstidens utgång. Som skäl för detta ståndpunktstagande har åberopats, att part före besvärstidens utgång kan återkalla sin besvärstalan. Detta skäl synes dock vara föga bärkraftigt, enär part jämlikt RB 52:12 har rätt att återkalla sin talan ända fram till den tidpunkt, när hovrättens beslut meddelats. Det har också sagts, att behov icke föreligger att företa mål till avgörande före besvärstidens utgång i andra fall än när bestämmelserna i RB 52:7 st. 3 medger detta.
    Mot detta må framhållas, att det även i andra fall kan föreligga behov av snabba avgöranden. Jag tänker här närmast på vräkningsmålen jämlikt 192 § UL. När en person vräkts av överexekutor och klagat till hovrätten under yrkande om inhibition samt hovrätten avslagit detta yrkande saknar vederbörande klagorätt över det avslagna inhibitionsyrkandet.4 I dessa mål

 

1 Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken, s. 786.

2 Se NJA II 1943 s. 681 m.

3 Se exempelvis NJA 1965 not C 88.

4 Se UL 219 §.

 

714 Från praktiska rättslivetkan omedelbar klagorätt till HD tillkomma parten endast om hovrätten samtidigt med avslag å inhibitionen jämväl avgör målet. Om så ej sker torde i regel verkställighet av överexekutors utslag äga rum omedelbart sedan verkställighetsorganet fått kännedom om att hovrätten avslagit inhibitionsyrkandet.
    Utslag i vräkningsmål avkunnas ej muntligen i följd varav besvärstiden jämlikt 214 § UL räknas från den dag hyresgästen erhållit del av beslutet. Delgivningsskyldighet åligger i dessa fall jämlikt 215 § UL hyresvärden som vinnande part. Sådan delgivning synes regelmässigt ej äga rum på annat sätt än genom att vräkningsansökningen via utmätningsmannen delgives hyresgästen, och besvärstiden kommer på grund härav att — ibland ganska avsevärt — överstiga tre veckor från dagen för överexekutors utslag. Därest man väljer vägen att avvakta besvärstidens utgång innan målet avgöres kommer tiden från överexekutors utslag till hovrättens utslag därför att förskjutas utöver tre veckor.
    Starka praktiska skäl talar enligt min mening för att man i hovrätt skall avgöra vräkningsmålet samtidigt som man avslår inhibitionsyrkandet. Man torde inte behöva ställa alltför stora anspråk på själva besvärsinlagan. In dubio torde man kunna anse att samma skäl åberopas som inför överexekutor.5
    Några legala hinder mot att omedelbart företa målet till avgörande torde ej föreligga.
    1. RB 52:7 st. 3 anses — trots att det egentligen endast utgör ett undantag från regeln att ändring ej må göras i underrättens beslut med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig — kunna så tolkas, att dessa besvärsmål får avgöras före besvärstidens utgång.
    2. RB 52:11 föreskriver att sedan erforderliga åtgärder vidtagits, målet skall så snart ske kan av hovrätten företagas till avgörande.
    3. RB 52:12 föreskriver, att besvärstalan må återkallas, innan hovrättens slutliga besdlut meddelats.
    Mot det här förda resonemanget kan måhända invändas, att man — i de fall, där hyresvärden inte fått helt bifall till sin talan beträffande rättegångskostnader — vid omedelbart avgörande av vräkningsfrågan inte vet, om han kommer att fullfölja talan i denna del, när vräkningsfrågan avgöres av hovrätten. Hinder synes emellertid ej möta mot att pröva vräkningsfrågan i ett beslut och — om hyresvärden klagar — rättegångskostnadsdelen i ett senare beslut.6 Under alla förhållanden kan hinder ej föreligga mot att företa besvärsmålet till avgörande före fullföljdstidens utgång, när hyresvärden av underinstansen fått helt bifall till sin talan. I dessa fall kanju hyresvärden ej överklaga underinstansens avgörande.7

Jerker Victor

 

5 Se NJA 1966 not C 34.

6 Se NJA 1954 s. 89.

7 Jämför RB 51:13 st. 2 och not 1.