Due process of law

 

I de femte och fjortonde tilläggen till den amerikanska författningen stadgas att ingen person skall berövas liv, frihet eller egendom utan due process of law. Due process syftar främst till att värna om den enskildes rätt, att garantera hans människovärde och att skydda honom mot godtycke från myndigheternas sida. Vetskapen om att polis, åklagare och andra myndigheter måste iakttaga due process utgör en viktig förutsättning för yttrande- och pressfriheten, för en meningsfull politisk opposition, för att rasdiskriminering och religiös diskriminering skall förhindras osv. Det ligger i sakens natur, att det måste råda ett visst spänningstillstånd mellan due process och den allmänna ordningens krav, ett spänningstillstånd som stundom ger upphov till urladdningar i form av t. ex. angrepp på Högsta Domstolen. Visserligen är det icke enbart domstolarna — och i sista hand landets högsta dömande myndighet — som har att tillämpa due process, men av naturliga skäl har dessa kommit att bli de organ, som fått ett avgörande inflytande, då det gäller tolkningen av due process-begreppet. Beträffande innebörden av detta är man helt hänvisad till domstolspraxis.
    Eftersom såväl unionsförfattningen som samtliga delstaters författningar innehåller bestämmelser om due process of law finns det i Förenta Staterna 51 skilda, ehuru givetvis tämligen likartade due process-system. Detta är anledningen till att Högsta Domstolens roll i federala och statliga due processmål är något olikartad. I de förra dömer domstolen enbart på grundval av de i unionsförfattningen nedlagda bestämmelserna, varvid syftet är »maintaining and establishing civilized standards and . . . seeing that justice is done». I de senare är det domstolens uppgift att i likformighetens intresse garantera att vissa minimikrav uppfylls — oavsett vederbörande delstatliga författningsföreskrifter — för att tillgodose kravet på »fairness, just treatment and ordered liberty».
    Under den »aktiva» perioden i Högsta Domstolens moderna historia, som inleddes då Earl Warren år 1954 blev dess ordförande, har domstolen avkunnat en rad domar varigenom »due process» blivit närmare definierat. Flera av dessa domar har rönt synnerligen stor uppmärksamhet och vållat livlig debatt. Några har tagits till utgångspunkt för häftiga angrepp mot domstolen och gjorts till slagträn i den politiska debatten. Bland de ifrågavarande domarna må nämnas en enhällig dom år 1963 (i målet Gideon v. Wainwright) enligt vilken det åligger vederbörande delstatliga myndigheter att förse en anklagad med försvarsadvokat, om han begär det men ej har råd att bekosta en sådan. I ett påföljande år med fem röster mot fyra avdömt mål (Escobedo v. Illinois) uttalade domstolen, att en för brott misstänkt person, som tagits i förvar av myndighet, skall ha rätt till juridiskt biträde. Å majoritetens vägnar förklarade Arthur Goldberg, att »no system worth preserving should have to fear that if an accused is permitted to consult with a lawyer, he will become aware of, and exercise, his constitu-

 

tional rights». Samma år fastslog domstolen (i målet Mallory v. Hogan), att förbudet mot att tvinga någon att vittna mot sig själv i det femte författningstillägget äger tillämpning på brottmål vid delstatlig domstol. Enligt en år 1961 avkunnad dom (Mapp v. Ohio) får bevismaterial, som uppdagats vid olaga husrannsakan eller beslag, icke förebringas i rättegång vid delstatlig domstol. (Sedan 1914 har ifrågavarande regel gällt vad beträffar federal domstol.)
    Högsta Domstolens kanske mest långtgående och kontroversiella »due process-dom» avkunnades den 13 juni 1966 med fem röster mot fyra (Mirandav. Arizona). I denna fastslogs att uttalanden eller bekännelser, som gjorts under polisförhör med för brott misstänkt, får användas som bevis i rättegången endast under vissa förutsättningar: 1. den misstänkte måste ha upplysts om sin rätt att iakttaga tystnad; 2. han måste ha upplysts om att alla hans uttalanden kan komma att användas mot honom; 3. han måste ha upplysts om sin rätt att ha juridiskt biträde närvarande vid förhöret samt att få rådgöra med denne; 4. den som är medellös skall ha erhållit av myndighet förordnat juridiskt biträde; 5. om en misstänkt underkastar sig förhör utan närvaro av rättegångsbiträde, åligger det åklagaren att bevisa att vederbörande blivit upplyst om sin rätt enligt ovan men avstått därifrån samt förstått innebörden härav; 6. om en misstänkt vid något tillfälle under förhöret uttalat en önskan om att få iakttaga tystnad, måste förhöret genast avbrytas och detta även i det fall att den misstänkte tidigare avstått från sin rätt till tystnad; 7. om den misstänkte begärt att få rådgöra med advokat, måste förhöret avbrytas till dess han fått tillfälle härtill.
    För historien till denna som »a landmark decision» betecknade dom är följande. Den 3 mars 1963 våldtogs en 18-årig flicka på en enslig landsväg i närheten av Phoenix, Arizona, och tio dagar senare greps en ung man av mexikansk börd, Ernesto Miranda, såsom misstänkt för brottet. Flickan kallades till polisen, där hon utpekade Miranda som gärningsmannen. Sedan två poliser i ett par timmar förhört mannen, erkände denne brottet, som han därefter fick skriftligen redogöra för. Dessutom förelades han en maskinskriven förklaring vari han vidgick, att han frivilligt — utan hot eller löften — avlagt bekännelse med full vetskap om sina rättigheter och om att hans uttalanden kunde komma att användas mot honom. Sedan Miranda sinnesundersökts och befunnits frisk, förklarades han av juryn skyldig och dömdes till 20—32 års fängelse. Då målet tre år senare kom upp i Högsta Domstolen, grundades appellen på att Miranda i strid mot det femte författningstillägget tvingats vittna mot sig själv. Förutom Warren ansåg Hugo Black, William Douglas, William Brennan och Abe Fortas att så varit fallet, varför den lägre rättens dom undanröjdes. (Vid en ny rättegång — vari bekännelsen inför polisen i Phoenix icke användes som bevis — dömdes Miranda till samma straff som det ursprungliga). I ett senare utslag (i målet Johnson v. New Jersey) fastslog Högsta Domstolen, att de i Mirandamålet fastställda reglerna inte skulle gälla retroaktivt.
    Domstolens liberala tolkning torde ha grundats på insikten om att en för brott misstänkt visserligen numera sällan utsätts för tredje graden men att polisens förhörsmetoder kan ha en psykisk effekt på den förhörde, som börvara lika oacceptabel — »The blood of the accused is not the only hallmark of unconstitutional inquisition» uttryckte Warren saken. Att dessa förhörsmetoder numera är ganska raffinerade är allmänt bekant. I domen gavs ex-

 

empel på hur polisen kan gå till väga för att få en tredskande att erkänna: långvarig utfrågning av omväxlande hårda och välvilliga förhörsledare, löften om hjälp, beskyllningar för andra brott, som vederbörande inte begått och som får honom att erkänna för att fria sig från dessa, antydda hot mot den misstänktes familj osv. 
    Vid en tid, då den stigande brottsligheten utgör ett allvarligt samhällsproblem, är det inte onaturligt att en dom som den ifrågavarande måste väcka olust och opposition. Redan de av domstolens medlemmar, som röstade emot majoriteten, uttalade sig kritiskt. Sålunda framhöll John Harlan i ett särskilt yttrande, att de nya reglerna kommer att »discourage any confession at all» och att »one is entitled to feel astonished that the Constitution can be read to produce this result». Från polis- och åklagarhåll har det bl. a. påpekats, att de inledande förhören med en misstänkt är av avgörande betydelse för polisundersökningen, och flera välkända åklagare har hävdat, att Mirandadomen allvarligt skadat polisens moral.
    På det politiska planet har oppositionen mot Högsta Domstolens »due process-domar» letts av den inflytelserike senatorn John McClellan (demokrat, Arkansas), som upprepade gånger förklarat, att »the reason the police cannot stop crime is the Court decisions». I sin egenskap av ordförande i senatens underutskott för strafflagstiftning och straffprocess intog McClellan en nyckelställning vid behandlingen av det lagförslag (S. 917), som antogs av kongressen den 6 juni under namnet The Omnibus Crime Controland Safe Streets Act of 1968. Lagens kapitel II innebär det allvarligaste angreppet mot landets högsta domstol, sedan president Roosevelt år 1937 sökte öka domstolens medlemsantal. Sålunda ges däri föreskrifter, som delssyftar till att upphäva de i bl. a. Mirandadomen fastslagna due processreglerna, dels ock i vissa hänseenden begränsar domstolens kompetens. En annan nyckelperson vid lagens tillkomst var ordföranden i senatens lagutskott, den starkt konservative James Eastland (demokrat, Mississippi). Genom lobbyverksamhet och på andra sätt verkade för billens antagande ett stort antal både enskilda och sammanslutningar, däribland åklagarnas organisation, National District Attorneys Association. Även Richard Nixon övade inflytande på kongressen genom att förorda de mot Högsta Domstolen riktade bestämmelserna. Å andra sidan uttalade sig den inflytelserika American Bar Association mycket kritiskt om lagförslaget. Lagen, som även ger polisen ökade befogenheter till avlyssning (varom mera nedan), antogs med stor majoritet trots att många som röstade för torde ha ansett eller misstänkt att den är grundlagsstridig, vilket hävdats av flera av landets ledande jurister, bl. a. — om än indirekt — av justitieministern Ramsey Clark. Före omröstningen i representanthuset förklarade John Dow (demokrat, New York): »This bill, as now amended, I regret exceedingly, and will only vote for it because of the widespread desire of all our people to curb and prevent continuation of violence in our land. As a price for this, we are saddled with amendments that threaten our liberties and mayremain to haunt us». Senator Wayne Morse (demokrat, Oregon), tidigare dekanus vid Oregonuniversitetets juridiska fakultet, betecknade lagförsla-

 

get som »the most shocking piece of legislation I can remember being presented to the Senate». Av flera skäl underlät presidenten att inlägga sitt veto mot lagen med den motiveringen att »it contains more good than bad», vilket av New York Times betecknades som »a surrender to public hysteria». Enligt uppgift har dock president Johnson beordrat den federala polisen att icke tillämpa lagens mest anstötliga bestämmelser.
    Samtidigt har det uppstått en livlig debatt kring grundlagsförbudet mot att tvinga någon att vittna mot sig själv. Från flera håll har förslag framkastats om en inskränkning av denna bestämmelse varvid som motivering anförts att den hindrar »effective law enforcement» i en tid av ökande brottslighet. Den ansedde federale domaren Henry Friendly har sålunda förordat, att det femte författningstillägget väsentligen modifieras på denna punkt och framhållit, att förbudet närmast tillkommit för att skydda dem, som utsätts för förföljelser av politiska eller religiösa skäl. Förre New York-guvernören Thomas Dewey har gått ännu längre genom att förklara att »we could get along just as well if we repealed the Fifth Amendment».
    Ett annat område, där due process-regler spelar en betydelsefull — och kontroversiell — roll är polisspaning i form av telefon- och annan avlyssning. Här skapar principen om privatlivets helgd, av president Johnson betecknad som »the right most valued by civilized men», konflikter med samhällets krav på snabb, diskret och effektiv bekämpning av organiserad och annan brottslighet. De olika delstaternas lagstiftning uppställer genomgående fordringar på att husundersökning ej får ske utan att tillstånd av domstol först har inhämtats. Installation utan dylikt tillstånd av lyssnarapparati en bostad har av Högsta Domstolen ansetts olaglig (Silverman v. United States 1961), medan avlyssning av telefonsamtal via en till ledningen utanför bostaden kopplad grenledning förklarats laglig (Olmstead v. United States 1928). I en år 1968 avkunnad dom (Katz v. United States) har däremot domstolen fastslagit, att avlyssning av telefonsamtal från en telefonkiosk är olaglig.
    Enligt kapitel III i den ovannämnda brottsbekämpningslagen, vilket kapitel antogs på förslag av senator Mc Clellan (S. 674) och senator Roman Hruska (republikan, Nebraska) (S. 2050), äger presidenten, dvs. den federala polisen, rätt till praktiskt taget obegränsad avlyssning därest vederbörande kan anses utgöra en fara för landets säkerhet. Lagen tillåter även avlyssning — efter tillstånd från domstol — under 30 dagar, som kan utsträckas med ytterligare 30 dagar. Allvarligare är det dock, att såväl den federala som den delstatliga och kommunala polisen äger rätt att utan sådant tillstånd under 48 timmar avlyssna samtal om enligt dess uppfattning»an emergency situation exists». Genom de nya avlyssningsreglerna hade enligt senator Ralph Yarborough (demokrat, Texas) kongressen »opened a Pandora's box of inquisitorial power such as we have never seen in the history of this country». Enligt senator Hiram Fong från Hawaii, lagens ende republikanske motståndare i senaten, skulle det nu inte dröja länge förrän »the authoritarianism of police rule would be substituted for the authority of law and the majesty of due process».
    För själva rättegångsförfarandet gäller en hel rad av domstolarna fastslagna due process-rättigheter: rätt till en konkret, preciserad anklagelse, snabb och offentlig rättegång, rättegångsbiträde, rätt att förhöra åklagarvittnen, opartisk domare och jury, en atmosfär i domstolslokalen, som är

 

fri från varje slag av hot, att presumeras oskyldig till dess motsatsen bevisats, att få sin sak prövad på nytt därest rättegångsfel begåtts, osv.
    Till due process of law räknas även de på författningens förbud mot grymma och ovanliga straff grundade reglerna. Enligt dessa är t. ex. tortyrförbjuden liksom tunga hand- och fotkedjor samt avsiktligt långsam avrättning. Under åberopande av ifrågavarande förbud ogiltigförklarade Högsta Domstolen år 1958 (Trap v. Dulles) en federal lag enligt vilken den, som fällts för desertering, kunde berövas sitt medborgarskap. En dylik påföljd innebar nämligen »the total destruction of the individual's status in organized society. It is a form of punishment more primitive than torture, for it destroys the political existence that was centuries in the development».
    Såsom framgått av ovanstående har tendensen under de senaste 10—15 åren varit en väsentlig utvidgning av due process-begreppet. Denna utveckling i humanare riktning är i första hand att söka i ett starkare socialt medvetande och ökad tolerans, med växande styrka framförda krav på rättvisa eller »fairness» och vilja att bättre tillgodose minoriteters och andra underprivilegierades rättsskydd. Men även den starkare nationella uniformiteten på delstaternas bekostnad har spelat en roll. I stort sett är både konservativa och liberaler, republikaner och demokrater eniga om att due process utgör omistliga värden. En annan sak är att nyhetsmedia och allmänheten, i en tid då enligt president Johnson »crime — and the fear of crime — has become a public malady», reagerar mot regler, som förmenas försvåra effektiv bekämpning av den organiserade brottsligheten och att de, som gjort sig skyldiga till särskilt grova eller upprörande brott, snabbt grips och lagförs. Enligt en av Louis Harris sommaren 1968 företagen opinionsundersökning ansåg närmare 70 % av de tillfrågade, att »violation of law and order has been encouraged by the courts». Att denna uppfattning avspeglas i kongressen är knappast ägnat att förvåna. Säkerligen handlade representanthuset under affekt, då det med 368 röster mot endast 17 godkände brottsbekämpningslagen — två dagar efter mordet på Robert Kennedy. Vid en konferens i Philadelphia i fjol med federala domare varnade Earl Warren för faran att försvaga Högsta Domstolens ställning, då han bl. a. yttrade: »If one of our three coordinate branches of government is discredited, the entire structure of government is weakened. None of them can strengthen the democratic process by climbing over the weakened body of another. In the nature of things, the judiciary is the most susceptible to attack, because it cannot enter the political arena and trade blow for blow with those who would discredit its work. The others can and do».

G. Campbell-Westlind