Verkställighet av utländsk dom i tvistemål. År 1960 uppdrog chefen för justitiedepartementet åt professorn Lars Welamson att utreda frågan om verkställighet här i riket av utländsk dom i tvistemål och därmed sammanhängande spörsmål. Bakgrunden till utredningen var bl. a. att Haagkonferensen för internationell privaträtt vid sin nionde session samma år vidtagit förberedelser för att utarbeta förslag till en konvention om ömsesidigt erkännande av domar i civila mål och handelssaker. Vid en extraordinär session i april 1966 antog konferensen en konvention rörande erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område och i oktober samma år utarbetade en särskild kommitté ett tilläggsprotokoll till konventionen (se SvJT 1966 s. 635 och 723). Utredningsmannen, som i egenskap av svensk expert deltagit i konventionsarbetet, har nu redovisat sitt arbete i betänkandet Verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål (SOU 1968:40).
Frågan vilken verkan en utländsk dom i tvistemål bör tillerkännas här i Sverige är f. n. reglerad endast i begränsad utsträckning. Gällande bestämmelser avser dels domar i allmänhet från de nordiska länderna och Schweiz och dels domar i särskilda ämnen från ett eller flera länder. Till den senare gruppen hör bl. a. avgöranden i familjerättsliga och successionsrättsliga mål. Utanför det lagreglerade området torde utländsk dom inte tillerkännas annat än en viss bevisverkan. Någon verkställighet på grundval av ett sådant avgörande kan inte komma i fråga.
Utredningsmannen finner en utveckling i riktning mot vidgat internationellt erkännande av domar önskvärd. Utländska domar bör alltså kunna erkännas och verkställas här i landet i större utsträckning än vad som f. n. är fallet. För att få intresset av att svenska domar i rimlig utsträckning godtasutomlands tillgodosett bör emellertid enligt utredningsmannens mening i princip som villkor för erkännande av främmande domar krävas att svenska domar erhåller en motsvarande behandling utomlands. Utredningsmannen konstaterar att fullständig ömsesidighet i regel torde kunna åstadkommas endast genom överenskommelse med vederbörande utländska stater och utgår därför från att den önskvärda vidgningen som regel — liksom hittills varit fallet — bör ske genom sådana överenskommelser.
Enligt den hittills tillämpade ordningen har i regel varje överenskommelse om erkännande och verkställighet av utländska domar genom särskild lagstiftning transformerats till vår interna rätt. Enligt utredningmannens mening torde önskemålet om likformighet och överskådlighet i lagstiftningen kunna tillgodoses bättre om allmänna bestämmelser i ämnet samlas i en lag av generell räckvidd. Det föreslås därför att frågan om erkännande och verkställighet av utländska domar regleras i en sådan lag. Det förutsätts emellertid att särbestämmelser kan bli erforderliga i förhållande till vissa stater.