KNUD WAABEN. Utilregnelighed og særbehandling. Problemer i den strafferetlige lære om ansvar og sanktioner. Kbhvn 1968. Københavns Universitetsfond til tilvejebringelse af læremidler. 156 s. Dkr 22,50.

 

Två år efter tillkomsten av 1864 års strafflag fick också Danmark en strafflag. Liksom den svenska trädde den danska i stället för bestämmelserna i den allmänna lagen, i Danmark Danske Lov av 1683, och senare förordningar. I Danmark var man emellertid raskare än i Sverige med att utbyta sin första fristående strafflag mot en ny. Redan år 1930 fick Danmark sin nu gällande strafflag. Liksom nästan alla andra strafflagar som kom till under mellankrigstiden är den påverkad av idéer som propagerades av männen kring den internationella kriminalistföreningen, föregångaren till Association internationale de droit pénal.
    Från detta håll ivrades för att det traditionella straffsystemet skulle kompletteras med vad man brukade kalla skyddsåtgärder. Man borde, hävdades det, ge domstolarna möjlighet att för vissa kategorier av brottslingar i stället för vanligt straff använda påföljder som vore särskilt lämpade för dem, till stor del sådana som innebar frihetsberövande på mer eller mindre obestämd tid. I vårt land infördes under mellankrigstiden några sådana påföljder. Den danska strafflagen gick långt i denna riktning. Den upptager ett flertal sådana påföljder vid sidan av de traditionella straffen. Avsikten är, att en långtgående differentiering av behandlingen skall äga rum redan på domstolsstadiet.
    Under den tid som förflutit sedan detta system tillkom har naturligt nog gjorts erfarenheter, som kan motivera en översyn av systemet. Straffelovrådet har fått i uppdrag att företaga en sådan, och säkerligen kommer den omsorgsfulla granskning av bestämmelsernas tillämpning som företagits av professor Waaben, själv ledamot av rådet, att vara ett värdefullt underlag när man överväger reformer.
    Det förefaller som om man borde kunna låta en önskvärd differentiering av anstaltsbehandlingen i större utsträckning än lagen tänkt sig ske på verkställighetsstadiet. I vilken sorts anstalt den dömde skall placeras är på det hela taget icke en fråga som lämpligen avgöres redan i brottmålet. Viktigare från rättssäkerhetssynpunkt är frågan om anstaltstidens längd. I vilken utsträckning även denna fråga kan överlämnas till beslut på verkställighetsstadiet genom att domstolen dömer till en mer eller mindre tidsobestämd påföljd diskuteras ingående i professor Waabens skrift. Det är, såsom där säges, otvivelaktigt, att man ännu på 1930-talet i reformvänliga kretsar hyste överdrivna föreställningar om möjligheten att med hittills

 

786 Ivar Strahlkända metoder anordna en resocialiserande behandling så beskaffad att det kan konstateras när den intagne gjort tillräckliga framsteg för att bli frigiven. I Danmark, liksom hos oss och på många håll, har icke minst från anstaltspersonalens sida framhållits svårigheter och olägenheter som uppstår, om icke frihetsberövandets längd är från början åtminstone någorlunda bestämd. Tendensen synes i Danmark gå i riktning av att begränsa användningen av tidsobestämda påföljder. Att döma av professor Waabens skrift ifrågasättes dock icke ungdomsfängelses berättigande, och det står väl också utom debatt att sinnessjuka och vissa andra utpräglat abnorma måste kunna omhändertagas i anstalt på tid som icke är på förhand fastställd. Den rättsliga regleringen av abnormbrottslighetens behandling erbjuder emellertid problem.
    I danska strafflagen § 16 stadgas, att straff icke skall följa på handlingar av personer som är otillräkneliga på grund av sinnessjukdom eller tillstånd som är att jämställa därmed eller »åndssvaghed i højere grad», det vill säga stark intellektuell undermålighet. I § 17 undantages ytterligare vissa kategorier från straff, nämligen de som vid handlingens företagande befann sig i ett av bristande utveckling, svaghet eller störning av själsförmögenheterna betingat varaktigare tillstånd, därunder sexuell abnormitet, vilket dock icke var av den i § 16 angivna beskaffenheten. Om dessa säges i § 17, att rätten skall pröva om de kan anses ägnade för påverkan genom straff. Det underförstås, att om så icke anses vara fallet, straff ej skall ådömas. Att straff är uteslutet enligt § 16 eller § 17 innebär icke, att brottspåföljd är utesluten. Enligt § 70 står ett stort antal påföljder till buds för domstolen, däribland intagning i mentalsjukhus men också t. ex. intagning i förvaringsanstalt i kriminalvårdens regi. Om åter straff kan ådömas, kan domstolen enligt § 17 bestämma, att detta skall verkställas i en särskild anstalt eller anstaltsavdelning för s. k. psykopater.
    Bestämmelserna bär prägeln av en tid, då från kretsen kring den internationella kriminalistföreningen riktades kritik mot läran om tillräknelighetoch otillräknelighet men kritiken ännu ej lyckats helt övertyga. Att i § 16 såsom förutsättning för straffbarhet uppställts otillräknelighet lär emellertid mindre ha berott på tilltro till möjligheten att genom i verkligheten urskiljbara kriterier uppdela människorna i tillräkneliga och otillräkneliga än på önskan att domstolarna icke skulle bli helt beroende av den psykiatriska expertisens konstaterande av sinnessjukdom eller annan i § 16 avsedd abnormitet. Man ville ge domstolarna befogenhet att efter skönsmässig bedömning i undantagsfall döma till straff, ehuru den tilltalade i psykiatriskt utlåtande hänförts till § 16. I § 17 talas icke om otillräknelighet. Ett annat begrepp införes, vilket likaledes leder till straffrihet. Begreppet är »icke ägnad för påverkan genom straff». Även detta begrepp är ytterligt lösligt. Det tycks fattas så, att domstolen prövar om icke någon annan till buds stående påföljd är bättre än det straff som i det konkreta fallet kommer i fråga. Det är nämligen beträffande detta straff som domstolen har att pröva, huruvida den tilltalade är ägnad för påverkan genom straff. Ändamålsenligheten i det särskilda fallet av ifrågakommande påföljder blir således avgörande. Men även när det gäller tillämpning av § 16 anlägges ett sådant betraktelsesätt. Man anser sig kunna låta avgörandet bero av vilket straff som in concreto kommer i fråga. En tilltalad lär sålunda kunna anses tillräknelig om straffet stannar vid böter, ehuru han

 

Anm. av Knud Waaben: Utilregnelighed og særbehandling 787skulle varit att anse som otillräknelig om straffet skulle ha blivit fängelse. Därmed har man avlägsnat sig ganska långt från läran att vissa människor är tillräkneliga, andra otillräkneliga.
    Som synes är bestämmelserna att läsa på ett sätt som icke utan vidare framgår av deras lydelse. För en svensk är de mycket svårfattliga. Deras förtjänst ligger nog mest i att de tillåter ett lagande efter lägligheten. Med den klokhet och humanitet som utmärker de danska domstolarna kommer dessa, såvitt man kan se, till goda avgöranden. Det är åtminstone det intryck en svensk får av professor Waabens ingående och väldokumenterade framställning. Med en viss tillfredsställelse kan en svensk nämligen finna, att den danska strafflagen i tillämpningen leder till resultat som icke mycket avviker från dem en tillämpning av svensk lag skulle medföra. Dansk praxis förefaller att, om det tillåtes att säga det, låta sig leda av en mera modern åskådning än den som framträder i lagtexten. Professor Waaben själv har en fördomsfri och realistisk syn på sitt ämne, och man läser hans framställning med intresse och utbyte.
    Skriften ingår i Köpenhamns Universitets årliga festskrift men kan köpas separat.

Ivar Strahl