ARNE SVENSSON. Kriminalteknik. Brottets spår. En kortfattad redogörelse med synpunkter på spårens bevisvärde. Kompendium utgivet av Juridiska Föreningen i Uppsala 1968. 37 s. Kr. 8,00.

 

Kriminaltekniken brukar som en av juridikens s. k. hjälpvetenskaper hänföras till examensämnet processrätt vid de juridiska fakulteterna. Den undervisning som meddelas i kriminalteknik är emellertid inte obligatorisk och någon egentlig kontroll av kunskaperna i kriminalteknik torde inte förekomma i tentamen, varför en avsevärd del av de nyexaminerade juristerna torde sakna närmare insikter i ämnet. Även om det är polis och åklagare som får den första och kanske också den intimaste kontakten med de kriminaltekniska frågeställningarna — och inom såväl polischefs- som åklagarutbildningen är det väl sörjt för undervisningen i kriminalteknik — kan det ej sällan vara av betydelse även för domare och advokater att vara något insatta i problemen. Det är från den synpunkten mycket tacknämligt att kriminalkommissarien Arne Svensson låtit publicera rubricerade översikt över kriminalteknikens olika områden. Efter att inledningsvis ha berört vissa begreppsdefinitioner och omnämnt de institutioner, som utför kriminaltekniska undersökningar, behandlar Svensson i olika avdelningar de viktigaste kriminaltekniska spåren, såsom fingeravtryck, fotspår, hår, blod, utsöndringsprodukter, verktygsspår, vapen och ammunition, skottskador samt hand- och maskinskrift. Framställningen är mycket instruktiv och åtföljes av talrika illustrationer. För varje område anges i vilken mån statistiskt underlag för bedömning av bevisvärdet finns. Kompendiet avslutas med ett avsnitt om utformningen av sakkunnigutlåtanden och en jämförande tabell över förekommande formuleringar i sådana utlåtanden. Härav framgår — för att nämna ytterlighetsfallen — att ringa utrymme finns för gradering av sannolikhetsgraden vid undersökningar rörande ett visst ämnes förekomst i en substans eller vätska, vid fastställande av blodgrupp och vid fingeravtrycksbestämningar (slutsatsen är antingen negativ eller positiv), medan handskriftsundersökningar aldrig utmynnar i bestämda påståendenutan endast i uttalanden om större eller mindre grad av sannolikhet.

T. C.

 

M. HERRMANN. Der Schutz der Persönlichkeit in der Rechtslehre des 16. bis 18. Jahrhunderts (Beiträge zur neueren Privatrechtsgeschichte, Institut für Neuere Privatrechtsgeschichte der Universität zu Köln Bd 2). Stuttgart1968. W. Kohlhammer Verlag. 89 s. DM 18,40.

 

Den rättsvetenskapliga diskussionen rörande vad som allt oftare betecknas som personlighetens »integritetsskydd» — en diskussion som i den anglo-amerikanska rättssfären knyter an till begreppet »right of privacy» och som på den europeiska kontinenten sedan snart ett sekel arbetar med tanken på en »allmän personlighetsrätt» — har länge lidit av en betydande svaghet: det har rått åtskillig oklarhet om de historiska grundvalarna för de rättsregler som åberopas. Vissa översiktliga studier ha visserligen offentliggjorts efter andra världskriget, men grundligare källstudier ha icke förekommit. Denna lucka börjar nu att fyllas, för 1800-talets del av D. Leuze, Die Entwicklung des Persönlichkeitsrechts im 19. Jahrhundert (Bielefeld 1962), för den föregående tiden av Herrmanns arbete. Förtjänsten med detta ligger kanske icke främst i författarens grundliga genomgång av doktrin från glossatorerna till 1700-talets slut och — i den mån materialet medgivit — av tysk praxis från

 

1500-, 1600- och 1700-talen utan framför allt i det förhållandet, att Herrmann med en realism som icke är alldeles vanlig i diskussionen av frågor rörande personlighetsskyddet påvisar hurusom under århundraden två i förhållande till varandra fullständigt oberoende diskussionslinjer kunnat föras vidare beträffande samma rättsfrågor. Utgångsmaterialet för all historisk analys av integritetsskyddet på kontinenten är den romerska rättens actio injuriarum, en aktion som från ett primitivt ursprung i gammalromersk rätt, innebärande ansvar för vissa vanärande kroppsliga ingrepp, under den romerska rättens klassiska period utvidgades till ett allmänt skadeståndsansvarför uttryck av missaktning av annans personlighet för att sedan krympa i senklassisk tid till en ärekränkningstalan. När medeltidens europeiska jurister på allvar upptogo den romerska rätten, accepterade de på denna punkt status quo, och de romerska författarnas kasuistik återkom med deprimerande regelbundenhet i helt förändrade sociologiska omgivningar. Från renässansen och framåt följde utvecklingen två skilda vägar: medan den mer praktiskt orienterade och samtidigt vid de romerska källorna hårt bundna usus modernus fortsatte att i teoretiska utläggningar upprepa de romerska exemplen men i praktiken förvandlade injurieaktionen till en ren ärekränkningstalan, utvecklade naturrättsjuristerna läran om personlighetens rättsskydd med utgångspunkt i teorier om människans naturliga rättigheter på ett sätt som ter sig närmast utopiskt. Denna långvariga förekomst av två helt skilda linjer — ingendera tar överhuvudtaget någon notis om den andra — synes, trotsrättsområdets relativt perifera karaktär, innefatta ett betydelsefullt memento för all rättshistorisk forskning.

S. S.