NIELS EILSCHOU HOLM. Det kontradiktoriske Princip i Forvaltningsprocessen. Juristforbundets Forlag. Kbhvn 1968. 496 s. Dkr. 31, 25.

 

Kärt barn har många namn. I svensk förvaltning talar man hellre om kommunikationsprincipen än om den kontradiktoriska principen när man diskuterar tillämpningen av den gamla maximen »audi alteram partem». Det sammanhänger bl. a. med att så många förvaltningsärenden är enpartsärenden. Det administrativa rättsskyddet är i Danmark och Norge utformat på ett sätt som erinrar mycket om common-law-ländernas. Det är i princip de allmänna domstolarnas uppgift att legalitetspröva förvaltningsavgörandena vid tvister mellan medborgare och förvaltning. Holms uppslag att studera hur principen att ingen skall dömas ohörd tillämpas i dansk förvaltning mot bakgrund av vad som gäller enligt USA:s due-process-klausul och Englands natural justice är därför avgjort ett gott metodval. Den rikt utvecklade doktrinenoch judikaturen i framför allt USA borde kunna berika systematiseringen och analysen i hög grad. De ger författaren en flygande start. Huvudparten av avhandlingen (290 sidor) ägnas åt engelsk och amerikansk rätt, medan dansk rätt får bara 150 sidor, varav 30 behandlar den mera speciella frågan om »offentliggørelse af administrationens praksis». Det förefaller som om åtskilligt mer borde vara att säga om kommunikationsprincipen i dansk förvaltning. Det som sägs är dock trots alla skillnader mellan dansk och svensk förvaltning av i vart fall rättsteoretiskt intresse också för svenska förvaltningsjurister. Uppenbart är dock att det är avsnitten om engelsk och amerikansk rätt som väger tyngst i avhandlingen, vilken antagits att försvaras för den juridiska doktorsgraden.

B. W.

 

Yearbook of the European Convention on HumanRights/Annuaire de la Convention européenne des Droits de l'Homme. 1966. Vol. 9. 's-Gravenhage 1968. Martinus Nijhoff. XXI + 823 s. Hfl. 108,00.

 

Den nionde volymen av årsboken över den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna har utkommit. Den avser året 1966 och är liksom sina föregångare från tidigare år indelad i tre delar. I den första delen finner man en samling av viktigare texter och allmänna upplysningar rörande tillämpningen av konventionen. Den andra delen, som är den centrala, innehåller texterna till en lång rad viktiga avgöranden av kommissionen för de mänskliga rättigheterna; däremot meddelades under år 1966 inte någon dom av domstolen för de mänskliga rättigheterna. Den tredje delen avser konventionens tillämpning i de enskilda konventionsstaterna och innehåller referat av parlamentsdebatter och avgöranden av nationella domstolar.

 

Litteraturnotiser 793    En viktig händelse under år 1966 var, att Storbritannien sent omsider godtog såväl den individuella klagorätten till kommissionen som domstolens kompetens. Detta innebar en kraftig omsvängning av den brittiska attityden, som tidigare avspeglats i bland annat följande auktoritativa uttalande i parlamentet:

 

    »The position which Her Majesty's Government have continuously taken up is that they do not recognize the right of individual petition, because they take the view that States are the proper subject of international law and if individuals are given rights under international treaties, effect should be given to those rights through the national law of the States concerned. The reason why we do not accept the idea of compulsory jurisdiction of a European court is because it would mean that British codes of common and statute law would be subject to review by an international court. For many years it has been the position of successive British Governments that we should not accept this status.» (Yearbook of the European Convention on Human Rights, Vol. 2, s.546).
    Även för Sveriges vidkommande fullbordades under år 1966 en attitydförändring, vilken manifesterade sig i att Sverige, under följande av Danmarks, Islands och Norges exempel, godtog domstolens kompetens. Den svenska förklaringen, som avsåg en tid av fem år, är återgiven i årsboken.
    Av årsboken framgår vidare, att under 1966 303 klagomål anhängiggjordes inför kommissionen. Av klagandena var 47 % i fängelse eller på annat sätt berövade friheten. Mer än hälften av klagomålen var riktade mot Förbundsrepubliken Tyskland, medan endast ett klagomål anhängiggjordes mot ettvart av Danmark, Norge och Sverige.
    Kommissionen avgjorde under 1966 190 mål. Av dessa avvisades 170 direkt, medan 15 avvisades först sedan förklaringar inhämtats från de berörda regeringarna. De återstående 5 målen upptogs av kommissionen till fortsatt prövning i sak (dvs. förklarades, med kommissionens terminologi, »admissible» eller »recevable»). De frågor, som kommissionen i dessa mål ansåg förtjänta av fortsatt prövning, var av skiftande art. I ett fall (Poerschke mot Förbundsrepubliken Tyskland) var frågan, om klaganden hållits häktad underen oskäligt lång tid och om rättegången mot honom dragit alltför mycket utpå tiden. Ett annat mål (Binet mot Belgien) avsåg vissa rättssäkerhetsaspekter på den belgiska lösdriverilagstiftningen. I ett tredje mål (Köplinger mot Österrike) fann kommissionen skäl att närmare undersöka, om klaganden ställts inför rätta inom skälig tid och om han i vissa hänseenden fått åtnjuta tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier under domstolsproceduren. I ett fjärdefall (Kornmann mot Förbundsrepubliken Tyskland) gjorde klaganden gällande, att han misshandlats i fängelse. Det femte målet (Televizier mot Nederländerna) gällde frågan, om ett förbud för viss tidskrift att publicera sammanställningar över kommande radio- och televisionsprogram innebar en otillåten begränsning av yttrandefriheten. Kommissionens avgöranden i dessa fem mål liksom i ett stort antal andra mål återges i årsboken.
    Sammanfattningsvis kan sägas, att den nionde årsboken är en mycket intressant och ibland ganska underhållande läsning. Möjligen kan man — liksom i fråga om åtskilliga andra liknande publikationer — beklaga, att årsboken utkommer så lång tid efter utgången av det år, till vilket den hänförsig.

H. D-s