Att bli domare — ett debattinlägg
Domstolsväsendet ligger i stöpsleven och domstolskommitténs den 28 juni 1968 reviderade direktiv upptar som en av tre huvudpunkter domarutbildningen och domarkårens utformning. Detta bör i högsta grad intressera oss som vistas på domarbanan och jag vill här lufta några i debattsyfte lätttillspetsade synpunkter.
    Jag utgår från att vi vid domarborden — helst dem alla men åtminstone överrätternas — vill se ett representativt urval av juristkårens absoluta elit. Att dessa domares gärning också bör vara koncentrerad till väsentliga judiciella uppgifter är en förutsättning som jag här endast vill antyda.
    Det har stundom sagts, närmast med syftning på hovrätt, att en idealiskt sammansatt kollegial domstol bör innehålla en god handläggare, en »knäckare», en god skribent och en allmänt omdömesgill person. Med min målsättning nödgas jag vara mer anspråksfull. Jag föreställer mig en domarkår som uteslutande består av dokumenterat framstående jurister, rekryterade dels ur den kategori som för närvarande besätter domarborden och dels bland åklagare, advokater, rättsvetenskapsmän och andra som kan tillföra domstolarna annan mångsidig erfarenhet och kunnighet. För dessa domare skulle — till gagn för deras självständighet — ämbetet utgöra karriärens höjdpunkt och i princip skulle de ej syssla med annat än att döma, låt vara att deras meriter skulle destinera dem till att vid sidan av vardagsgärningen leda offentliga utredningar av olika slag. En efter dessa linjer omsorgsfullt utsedd och sammansatt domarkår skulle besitta sådana reella kvalifikationer att den bl. a. — under förutsättning av vissa andra jämkningar i ordningen för vår rättskipning — kunde på ett avgörande sätt bidra till att till domstolarna återföra tvister som nu går till skiljedom; jfr domstolskommitténs reviderade direktiv. Det kan nämligen knappast råda tvivel om att bland orsakerna till skiljemannainstitutets flitiga användning i vårt land figurerar ej endast sådant som de bekymmer den indispositiva offentlighetsprincipen ger upphov till utan också en viss brist på förtroende för genomsnittsdomarens förmåga till inlevelse i särskilt de affärsmässiga tvisternas bakomliggande verklighet. En breddning av rekryteringsunderlaget till advokatkåren skulle, rätt utnyttjad, kunna råda bot på denna brist. Och otvivelaktigt skulle framstående rättsvetenskapsmän kunna medföra åtskillig vitalitet även till andra domstolar än HD. Självfallet skulle en bredare förankring dessutom verka berikande rent mänskligt.
    Uppenbarligen kan denna anspråksfulla målsättning inte helt tillgodoses inom ramen för vårt nuvarande, ganska strängt slutna rekryteringssystem.Och här möter mitt andra grundläggande antagande i sammanhanget, nämligen att det nuvarande rekryteringssystemet under alla förhållanden tarvar en ordentlig översyn. Dess i mina ögon allvarligaste brist sammanhänger i viss mån med den i övrigt godartade grundsatsen om reglerad befordringsgång. Det är ju nämligen denna som möjliggör, att man reda ni unga år väljer domarbanan för att sedan — låt vara under utvecklande

 

av stor flit och vissa, av fiskalsprövning och annan vedermöda påkallade ansatser åt skarpsinne till — med tillförsikt se fram mot ett ordinarie domarämbete, när det behövliga antalet årsringar av »förtjänst och skicklighet» hunnit avsätta sig på det spirande domarämnet. Och under tiden är sagda ämne merendels i full verksamhet vid domarbordet och handlägger där — med tillämpning av ofta mycket svårhanterliga och omdömeskrävande normer i lag och praxis — många frågor av vital betydelse för medmänniskor långt innan en mänsklig och yrkesmässig mognad att tala om hunnit utvecklas; de flesta av oss har väl mer än en gång upplevt detta som besvärande. En sådan ordning kan ha tett sig rimlig nog under en tid då boklig bildning i sig själv var respektingivande och då knappheten på utbildade krafter nödvändiggjorde att domstolarna pålades administrativa funktioner vid sidan av de judiciella. Numera torde den emellertid vara långtifrån självklar, allra minst kanske för en med vaket samhällskritisk blick försedd rättssökande allmänhet. Och det kan ej undgås att kritiklusten väcks inför sådana fenomen som att underrätts dom, kanske beslutad av tre erfarna domare, prövas av en hovrätt i sammansättning en ordinarie och tre unga icke-ordinarie ledamöter. Jag har för min del mer än en gång våndats i sådant kollegium med den bibehållna min av obesvärat självförtroende som omständigheterna påkallat. Det torde f. ö. vara ett för vårt system utmärkande särdrag att domaren avancerar från överrätt till underrätt. Visdomen häri är inte lättillgänglig ens för dem som invigts i tankegången att rättskipningens tyngdpunkt skall ligga i första instans.
    Till den nuvarande ordningens sålunda antydda avigsidor får väl läggas den risk för yrkesmässig isolering som domaren löper genom att hela eller så gott som hela sitt yrkesverksamma liv anlägga den synvinkel domarbordet erbjuder; denna risk förebyggs endast delvis genom inslag i karriären av tjänstgöring i statsdepartement, offentliga utredningar, riksdagsutskott och andra myndigheter. Å andra sidan kan i hägnet av denna relativa isolering lätt odlas och bringas till full blom en fallenhet för överväganden på uteslutande sakliga grunder och objektivitet i övrigt som domarbanan i nuvarande skick torde stimulera mer än andra. Antagligen är det en starkt bidragande orsak till att så förhållandevis många dugande jurister lockas till banan och förblir den trogna trots andra frestande utvecklingsmöjligheter.
    Om den nuvarande rekryteringsordningen sålunda har brister som sådan och dessutom är föga lämpad att tillgodose den målsättning jag inledningsvis angav, kan man fråga sig om en fullständig revolution är nödvändig i detta stycke. Jag tror inte det. Enligt min mening kan man — med jämkningar bl. a. för att häva nuvarande svåra slagsida till förmån för lagstiftningsmeriterat folk — applicera samma system som redan tillämpas för HD på de övriga allmänna domstolarna och därvid bevara flera av den nuvarande ordningens primärdrag; den reglerade befordringsgångens grundsats måste emellertid slutligen uppges. Efter en grundläggande teoretisk utbildning, som jag förutsätter lika för allmänjuristerna, skulle enligt min tankegång, som ett oeftergivligt första meritkrav för envar som ville ha möjlighet att framdeles kröna sin karriär med domarämbete, komma både tingstjänstgöring och tjänstgöring som aspirant i hovrätt med väl utstånden fiskalsprövning som avslutning. Båda dessa praktikformer skulle vara i stort sett oförändrade. Den unge praktikanten skulle emellertid helst ej tillåtas utöva andra dömande funktioner än handläggning av lagsökningar

 

och betalningsförelägganden och liknande saker av, judiciellt sett, övervägande kryptogam karaktär; det följer av min grundtanke att väsentliga dömande funktioner måste förbehållas domarna. Det skulle därefter stå den unge fiskalen fritt att gå kvar i hovrätten eller underrätt och där biträdamed sådana ej alltför kvalificerade sysslor som nyss nämnts, eventuellt under tidsbegränsat förordnande. De flesta skulle emellertid sannolikt söka sig ut på den allmänna juristarbetsmarknaden, till advokatbyråer, åklagarkontor, länsstyrelser m. m. Och många av dem kunde redan dessförinnan lockas till vårt svällande utredningsväsende, varigenom alltså kunde vinnas ersättning för de fiskaler och assessorer som under nuvarande ordning på bred front engageras i lagstiftningsarbetet och andra offentliga uppdrag. Vägen kunde även stå öppen till Nedre Justitierevisionen och till den akademiska undervisningen och forskningen. Kanske skulle det visa sig möjligtatt kombinera flera sådana sysslor. Bland alla dessa efter hand mognande domarämnen skulle några programenligt komma att visa sig de andra klart överlägsna. Ur den kretsen skulle våra domare utses; för överrätterna skulle rekryteringsunderlaget naturligtvis också omfatta underrättsdomarna.
    I och för sig torde en sådan ordning vara möjlig att genomföra utan alltför stora tekniska svårigheter. Hederligast mot oss som beträtt domarbanan under andra förutsättningar och förmodligen även mest praktisk i övrigt vore den metoden att, räknat från en given framtida tidpunkt, fiskalsförordnande endast medförde den begränsade kompetens som nyss angavs. När de som dessförinnan börjat karriären efter hand honorerats med ordinarie ämbeten, kunde man börja fylla luckor vid domarborden efter de nya linjerna. Reformen måste emellertid sättas in i ett större sammanhang med de möjligheter till komplikationer som det medför; att den är i och för sig genomförbar behöver dock ej betvivlas.
    Jag är på det klara med att mina tankegångar ger upphov till en del frågetecken. De viktigaste menar jag vara huruvida tillräckligt antal kvalificerade domare kan rekryteras, ifall vårt ganska omfattande domstolsväsende inte reduceras, samt om tillsättningsmekanismen skall kunna förmås att fungera tillfredsställande. Den första frågan vill jag inte söka besvara utan inskränker mig till att, i den händelse otillräckligt rekryteringsunderlag måste förutses, rekommendera att nuvarande rekryteringsordning behålls på det hela taget oförändrad för första instans medan den av mig skisserade ordningen genomförs fullt ut för överrätterna. Den andra frågan vill jag besvara på det sättet att det med god vilja ej är omöjligt att konstruera verksamma spärrar mot missbruk av tillsättningsinstrumentet. Jag kan tänka mig en sådan spärr utformad så att — enligt grundlagregel — till domare inte finge utses annan än den som, efter Kungl. Maj:ts förslag in casu, av ett kollegium bestående av företrädare för HD, hovrätterna, advokatsamfundet, åklagarkåren och de juridiska fakulteterna förklarats skickad till ämbetet. Än bättre — men förmodligen svårare att få genomförd med tanke på den rörelsefrihet man kan antas föredra på högsta ort — vore kanske, att nämnda kollegium anförtroddes uppgiften att vid förekommande vakans föreslå en eller flera lämpliga kandidater av vilka Kungl.Maj:t hade att utse en till ämbetet. En spärr av sådant slag skulle tillika fungera mot tänkbara försök av målmedvetna och fördomsfria pretendenter på domarämbete att — kanske med stöd av en genom publikknipande krumsprång och finter vunnen opinion bland press och allmänhet — bryta igenom besvärande krav på realmeriter.

Christer Rune