Juridiska frågor vid Nordiska rådets sjuttonde session

 

Nordiska rådet avhöll sin sjuttonde session i Stockholm den 1—6 mars 1969. Mera centrala juridiska problem förekom denna gång endast i tämligen begränsad omfattning.
    Huvudfrågan vid sessionen var Nordek-planen, d. v. s. den föreliggande interimistiska rapporten om det pågående arbetet på ett utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden (NU 1969:1). I planen ingår som led bl. a. en fortsatt koordinering och harmonisering av den näringsrättsliga lagstiftningen och utformandet av nya institutioner och organ för det nordiska samarbetets effektivisering. Någon egentlig sakbehandling av dessa frågor förekom icke vid sessionen. Dock bör antecknas att rådet genom ett uttalande av juridiska utskottet tog viss ställning i organisationsfrågorna. Utskottet framhöll nämligen att Nordiska rådet i ett utvidgat samarbete bör tilläggas sådana funktioner, som det genom sin karaktär av parlamentariskt nordiskt organ är berättigat att utöva. Bl. a. borde det få ta ställning till budget och räkenskaper och få kontrollera och följa samarbetet på lämpligt sätt.
    Av allmänt statsrättsligt intresse är att vid sessionen kunde anmälas, att en ändrad praxis i naturalisationsärenden — tidigare förordad av rådet (se rek. nr 1/1964) — numera genomförts. Nordiska medborgare erhåller sålunda medborgarskap i annat nordiskt land normalt redan efter tre års uppehåll i vistelselandet. Dessutom har kravet på hemvisttid, då medborgarskap erhålles efter anmälan, sänkts från 10 år till 7 år, den undre åldersgränsen vid sådant förvärv av medborgarskap sänkts från 21 år till 18 år och den övre åldersgränsen helt slopats.
    Krav om enhetlig lagstiftning i Norden för genomförande av FN-beslut hade rests i ett medlemsförslag. Tanken var att de nordiska länderna skulle ha regler som säkerställde, att FN:s säkerhetsråds beslut och rekommendationer kan omedelbart verkställas i varje nordiskt land. Några nordiska länder har redan viss lagstiftning på området, dock av olika natur i de olika länderna. Speciella lagregler har utformats med hänsyn till FN:s beslut om sanktioner mot Rhodesia. Emellertid ansåg rådets ekonomiska utskott att behov av enhetlig nordisk lagstiftning på området inte förelåg. En likartad nordisk FN-politik ansågs möjlig även utan en sådan enhetlig lagstiftning. Något initiativ från rådets sida togs därför icke i denna fråga.
    Vad gäller straffrätten är att anteckna att Nordiska rådet, som länge sysslat med frågan om förbud mot boxning, nu samlade sig till ett uttalande om förbud mot den professionella boxningen (nr 6/1969). Denna rekommendation antogs med 33 röster mot 25 — vilka senare önskade skärpta säkerhetsregler — och 4 nedlagda röster. Inom den svenska delegationen var 11 för förbud och 5 mot.
    Frågan om gemensam nordisk abortlagstiftning har under längre tid stått på rådets dagordning. Vid årets session hade anordnats en allmän debatt i frågan. I Danmark och Finland har nyligen statliga kommittéer framlagt betänkanden i ämnet. En svensk utredning väntas bli färdig med sitt arbete under senare delen av 1969. Ett omfattande material fanns härigenom som underlag för debatten. I denna gjorde sig olika meningar gäl-

 

lande, allt från krav på en relativt fri abort till ett upprätthållande av status quo.
    Ett spörsmål tillhörande lagstiftningen på det medicinska området men med räckvidd långt in på många andra fält är frågan om lagregler angående transplantation. En likartad lagstiftning härom förordades i en rekommendation (nr 12/1969), i vilken regeringarna uppmanades att undersöka möjligheterna för antagande av sådana regler. Rådets socialpolitiska utskott hade noga genomgått saken. Läget är för närvarande att det i Danmark, Finland och Sverige finns lagstiftning på området. För Finlands och Sveriges del avser reglerna endast överförande av transplantat från avlidna personer. Danska lagen däremot behandlar även transplantation från levande personer. I Norge saknas lagstiftning på området. I sammanhanget behandlade socialpolitiska utskottet även frågan om begreppen hjärndöd contra hjärtdöd. Utskottet var av den meningen, att det här i Norden skulle ta avsevärd tid, särskilt med hänsyn till ämnets ömtåliga natur, att ändra den allmänt rådande inställningen i saken och komma fram till ett frångående av hjärtdödsbegreppet. Utskottet önskade få till stånd en öppen nordisk debatt, där allmänhetens synpunkter i ämnet kunde klarläggas.
    Under flera år har rådet ägnat stor uppmärksamhet åt föroreningsfrågorna och miljövården. På uppdrag av rådets socialpolitiska utskott hade Nordforsk, ett organ för samarbete mellan de statliga naturvetenskapligaoch tekniska forskningsråden i Norden, låtit utföra en utredning som låg till grund för utskottets slutliga behandling av ämnet (NU 1969:3). På förslag av utskottet antog rådet en rekommendation (nr 4/1969), vari regeringarna uppmanas att skapa förutsättningar för ett effektivt nordiskt samarbete på miljövårdens område bl. a. genom att införa likartad nationell lagstiftning. Den tankegången hade föresvävat utskottet att all lagstiftning av betydelse rörande miljövården skulle samlas inom en ram. Huruvida detta är praktiskt genomförbart återstår att se.
    Från den allmänna förvaltningsrättens område kan antecknas, att Nordiska rådet fick avskriva en tidigare rekommendation angående förenhetligande av reglerna om förhandsgranskning av film (rek. nr 12/ 1965). Något resultat hade icke uppnåtts med denna rekommendation. Alltjämt råder sålunda olika regler beträffande filmcensuren i de nordiska länderna.
    Trots avstyrkande från åtskilliga polisiära instanser och från tullmyndigheterna uttalade sig Nordiska rådet för en förändring av reglerna om gränspassage i en rekommendation till regeringarna (nr 1/1969). Resande, som endast medför tull- och avgiftsfritt gods, bör få rätt att passera de nordiska landgränserna efter eget gottfinnande. Endast undantag som motiveras av förekomsten av militära skyddsområden bör accepteras. I en annan rekommendation (nr 2/1969) föreslår rådet avskaffandet av den utgående passkontrollen på flygplatserna.
    De snabba förändringarna inom sjöfarten gör att fartyg med allt större tonnage blir vanligare och vanligare. Detta förhållande hade givit upphov till ett medlemsförslag om ett nordiskt initiativ för att få till stånd ändrade internationella sjövägsregler för stora fartyg i farvatten, där sådana fartyg medför särskild fara. En rekommendation av sådant innehåll antogs ocksåtill regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige (nr 19/1969).

Gustaf Petrén