Tage Grönwall 811Europeisk konvention om domstols behörighet och domsverkställighet

 

En konvention om domstols behörighet och om verkställighet av rättsavgöranden i civil- och handelsmål undertecknades i Bryssel den 26  september 1968 av de sex medlemsstaterna i Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC). Konventionen utgör ett viktigt steg på vägen mot den harmonisering av medlemsländernas jurisdiktion som ingår i gemenskapens målsättning. Det stipuleras nämligen i gemenskapens grundläggande fördrag, 1957 års Romtraktat, att medlemsstaterna skola förhandla bl. a. om »säkerställande, för deras medborgares räkning, av erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar» (art. 220).
    Hittills har detta ämne reglerats i olika bilaterala konventioner, som under årens lopp slutits mellan de sex staterna. Mellan de tre Beneluxstaterna — som sedan 1958 är förenade i en ekonomisk union — finnes också en särskild konvention av 1961 om domsverkställighet, dock ej ännu ratificerad. Alla dessa olika konventioner varierar betydligt ifråga om principer och utformning. Hellre än att komplettera detta nätverk av avtal har man nu valt att ersätta det med en enhetlig, multilateral konvention —som alltså kräver nationell lagstiftning inom konventionsländerna.
    Den nya konventionen är resultatet av ett mångårigt arbete inom gemenskapens organ. Den nu undertecknade texten har utarbetats inom en av EEC:s ministerråd år 1960 tillsatt expertkommitté under ledning av professor A. von Bülow, Bonn. Utarbetandet av den slutliga konventionstexten — ett första förslag framlades 1964 — har skett parallellt med arbetet på den konvention i samma ämne som antogs av Haag-konferensen för internationell privaträtt 1966 (erkännande och verkställighet av utländska domar). Även om denna senare konvention är av annan natur — den är snarare en konventionsmodell för bilaterala avtal — har en jämförelse mellan dess och EEC-konventionens regler sitt intresse, ej minst med hänsyn till Sveriges eventuella anslutning till Haag-konventionen.1
    EEC-konventionen har uppenbarligen en högre ambitionsgrad än Haagkonventionen — vilken kräver kompletterande bilaterala avtal för att i anslutna stater säkerställa erkännande och verkställighet av utländska domar. EEC-konventionen vill komplettera den ekonomiska integrationen mellan medlemsstaterna med en integration också av deras internationella processrätt i förmögenhetsrättsliga mål. Den vill möjliggöra en »fri cirkulation» för sådana rättsavgöranden inom gemenskapens område, ett slags domslutens »gemensamma marknad».
    Konventionen omfattar endast mål och domar, där objektet är av förmögenhetsrättslig natur och även detta med viss begränsning. Uteslutna är sålunda frågor om rättskapacitet, mål om makars förmögenhetsförhållanden samt mål om successionsrätt, konkurs och sociala förmåner. I detta avseende ansluter sig sålunda EEC-konventionen i stort sett till Haag-konventionen. EEC-konventionen omfattar emellertid även sådana förmögenhetsrättsliga mål som i vissa länder falla under administrativ domstols kompetens t. ex. den franska Conseil d'Etat. — Skiljedomar, som enligt Romtraktaten skulle omfattas av harmoniseringen, ha lämnats utanför konventionen, detta av hänsyn till de olika avtal som redan reglera frågan om

 

1 Båda konventionstexterna (EEC-konventionen blott på franska) ha fogats som bilagor till det betänkande om verkställighet av utländska domar, som nyligen avgivits av professor Lars Welamson (SOU 1968:40). 

812 Tage Grönwallskiljedomars erkännande och exigibilitet, liksom till det inom Europarådet utarbetade förslaget till multilateral konvention om skiljedomar.
    Huru förverkligas nu den eftersträvade »fria cirkulationen» av domar och rättsliga avgöranden? Endast några huvuddrag i konventionens 68 artiklar må här återges.
    Ifråga om domstolskompetensen bygger konventionen på en exklusiv domicilprincip: fysiska och juridiska personer, domicilierade i en medlemsstat, skola, oavsett medborgarskap, instämmas till domstol i den staten enligt de kompetensregler som där gälla. Undantag för specialforum stipuleras i vissa angivna mål, exempelvis forum solutionis, forum delicti i skadeståndsmål, och kärandens hemvistland i mål om underhållsbidrag. Specialregler gälla också på försäkringsrättens område och för avbetalningsköp. Dessutom gäller exklusiv kompetens i frågor om fast egendom, industriellt rättsskydd och vissa bolagsförhållanden.
    Eftersom kriteriet för behörighet sålunda är domicil utan hänsynstagande till nationalitet, följer att behörighetsreglerna gälla även gentemot medborgare i andra än konventionsländer, exempelvis Sverige. Den rättssäkerhet som konventionen vill genomföra inom Gemensamma Marknaden kommer alltså även medborgare i icke-medlemsländer till godo. Därmed går man alltså längre än Romtraktatens citerade art. 220.
    För en svarande som är bosatt utanför konventionsområdet gälla de nationella reglerna om behörighet i varje konventionsland. Detta kan leda till vissa besvärande konsekvenser i de fall där ett konventionsland medger utnyttjandet av forum arresti för personer som ej äro där domicilierade.2 Någon definition av domicil-begreppet gives icke i konventionen — här får alltså tillämpas lex fori, subsidiärt lagen i domicillandet, om detta är ett annat än domstolslandet.
    Av huvudregeln följer även att endast domstolen i svarandens domicilstat kan uttala sig i behörighetsfrågan. Därmed undvikas sålunda de komplikationer, som vållas av att verkställighetslandets domstol kan ompröva behörigheten hos domstolen i domslandet.
    Erkännandet av domar och andra rättsliga avgöranden givna i ett konventionsland sker utan någon särskild procedur och utan den i äldre avtal förekommande uppräkningen av specifika villkor för erkännandet. Möjligheterna till invändningar mot erkännande reduceras väsentligt: endast ett fåtal omständigheter kan åberopas, såsom ordre public och bristande delgivning med svaranden, eller redan föreliggande dom mellan samma parter i samma sak.
    Ifråga om verkställigheten möjliggör denna reglering av kompetensfrågan och erkännandet en betydande förenkling av proceduren. Man har stannat för ett enkelt ansökningsförfarande: exekvatur begäres hos domstol i verkställighetslandet. Något kontradiktoriskt förfarande kräves sålunda icke och domaren i verkställighetslandet skall snabbt besluta om exekution.
    Konventionen skall ratificeras och träder i kraft tre månader efter det den sista av de sex medlemsstaterna deponerat sitt ratifikationsinstrument.

 

2 Jfr härom Kurt Nadelmann, The outer world and the Common Market: Experts' draft of a convention on recognition of judgments i Common Market Law Review, 1968 Vol. 5 No. 4. 

Konvention om domstols behörighet och domsverkställighet 813    Av intresse även för länder utanför Gemensamma Marknaden är naturligen frågan om konventionens utvidgning till sådana stater som söka och vinna anslutning till EEC. Härom säges i konventionstexten (art. 63) att varje stat som blir medlem av EEC måste acceptera konventionen som bas för förhandlingar om den lagharmonisering som förutsättes i Romtraktaten. Den nödvändiga anpassningen kan göras till föremål för en särskild konvention mellan den inträdande staten och de sex signatärmakterna.
    Flertalet av de sex ville gå längre och redan nu förbereda konventionsområdets utvidgning. Sålunda avgavs vid undertecknandet en deklaration av Holland, med instämmande av övriga stater utom Frankrike, vari rekommenderas att förhandlingar redan nu upptas med de stater, som ansökt om medlemskap i EEC, för att på så sätt förbereda deras anslutning till konventionen. För Sveriges del skulle ett upptagande av sådana förhandlingar till en början bli beroende av tolkningen av den i juli 1967 ingivna svenska ansökningen om förhandlingar med EEC — formen för Sveriges anslutning till Gemensamma Marknaden lämnas däri öppen.
    Det synes likväl finnas skäl att vid utarbetandet av ny svensk lagstiftning i ämnet beakta den reglering som nu är på väg att genomföras mellan de sex stater, som äro våra främsta handelspartner på den europeiskakontinenten.

Tage Grönwall