Exporträtt 3. NILS ERIK SEGERFORS & JOSEF FISCHLER. Agentavtalet. Sthm 1968. Exportföreningens Serviceaktiebolag, Förlaget. 170 s. Inb. kr.52,00.

 

Exportföreningens i denna tidskrift (1968 s. 637) redan uppmärksammade utgivning av handböcker i exporträttsliga ämnen har nu fortsatt med en volym om agentavtalet. Framställningen fyller uppenbarligen ett praktiskt behov, inte minst för de ingalunda fåtaliga jurister, som sysslar med att upprätta agentavtal eller får reda ut problem uppkomna med anledning av sådana avtal. Den avslutande minneslistan vid avtalsskrivning och de bifogade kontraktsformulären erbjuder utmärkt hjälp. Fördelaktigt är också, att varje avsnitt avslutas med en redogörelse för tillämplig lag och behörig domstol för den händelse parterna inte är av samma nationalitet. Däremot måste man beklaga, att den nyttiga redogörelsen för fem av de tolv behandlade länderna snart kommer att bli föråldrad, eftersom det därför bereds ny lagstiftning — Sverige, Danmark, Norge (Finland ingår inte bland de behandlade länderna), Belgien och Nederländerna.
    Arbetet mellan förf. har uppdelats så, att Fischler behandlat Tyskland, Österrike och Schweiz, medan Segerfors åtagit sig övriga redovisade rättssystem. De förstnämnda rättsområdena har fördelen att vara närbesläktade, varför framställningen i denna del sammanhålls och upprepningar undviks; boken gör här ett genomarbetat intryck. Några allvarligare invändningar eller oklarheter aktualiseras aldrig. På sin höjd blir det fråga om sådant som att förf. menar avtalstidens längd vara av betydelse vid fastställande av agents avgångsvederlag enligt västtysk rätt (s. 92), trots att det i själva verket synes vara omtvistat, om avtalstidens längd alls skall räknas agenten tillgodo eller icke.
    Ett mera splittrat intryck gör Segerfors' avsnitt. Delvis beror detta på att materialet i sig är disparat, men något större sammanhållning hade nog kunnat åstadkommas med hjälp av några redaktionella grepp. Sålunda skulle England och USA ha kunnat sammanföras på motsvarande sätt som skett med länderna i Fischlers avsnitt. Som det nu är, har upprepningarna blivit många, vissa frågor behandlats i det ena men ej i det andra avsnittet, gemensamma frågor icke fått parallell behandling (t. ex. vad beträffar den allmänna begreppsbildningen s. 33 f och 43 f) och viktiga skillnader aldrig poängterats (sålunda borde s. 43 ha framhållits, att tredjemans valrätt, när han fått kännedom om att en huvudman står bakom hans motpart, är annorlunda utformad i amerikansk rätt än i engelsk). Den invecklade begreppsapparaten i agency-rätten förefaller ej vara tillfredsställande utredd; sålunda kan termen authority ingalunda utan närmare förklaring återges med den svenska termen befogenhet (så som sketts. 34), ty den saknar i själva verket en exakt motsvarighet (jfr min bok Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 90 not 35). Inte heller är det korrekt, att agentens behörighet skulle härledas »rättsligt sett ur agentens ställning» (s. 34); härledandet sker alltid ur kontrakt eller delikt (jfr Ställningsfullmakt s. 67).
    Några andra rättssystem, vilka lämpligen kunde ha sammanhållits till en grupp, är Benelux-länderna. Det hade då framstått desto naturligare att nämna även det gemensamma lagförslaget för dessa länder från 1965.
    Avsnittet om fransk rätt saknar den teoretiska grundval, som erfordras

 

för att läsaren skall kunna bibringas en närmare förståelse för reglerna. Vad som sägs om avtalets upphörande (s. 57 f) tycks mig vara missvisande. Tanken att agenten har en rätt till kundkretsen är i själva verket grundläggande för de franska bestämmelserna, även om det saknas »en uttrycklig bestämmelse» (s. 58) om kundkretsens uppbyggande eller utvidgning som förutsättning för avgångsvederlag.
    I redogörelsen för svensk rätt har jag särskilt fäst mig vid en punkt, som förefaller inbjuda till genmäle. Förf. har i ett sammanhang (s. 31) anfört följande: »I de fall då agentavtal slutits på obestämd tid utan särskild uppsägningsklausul, uppkommer frågan huruvida agenten ändock äger rätt till viss uppsägningstid, därest huvudmannen icke haft giltig anledning att med omedelbar verkan återkalla uppdraget. Denna fråga har ännu ej varit under bedömning av H. D. och vägledande uttalanden i förarbetena till kommissionslagen saknas.» Kommissionslagen är i själva verket otvetydig på denna punkt: uppdrag som ej givits för bestämd tid eller med avtalad uppsägningstid kan fritt återkallas utan påföljd för huvudmannen, alltså utan att man forskar i vilka skälen kan vara för uppsägningen. Förf. menar, att frågan har »prövats» i ett avgörande av Sthlms RR år 1965 och citerar ett avsnitt ur domen. Den däri bedömda frågan torde emellertid ha varit, om enligt handelsbruk (jfr kommissionslagen 1 §) rätt till uppsägningstid förelåg vid agentavtal som varat lång tid och haft avsevärd omfattning. Denna fråga besvarades i målet jakande, vilket är något helt annat än vad förf. tycks vilja göra gällande när han framhäver målets vägledande betydelse.
    Till slut några små formella invändningar. Irriterande är det flera gånger återkommande förkortade uttryckssättet »agentens del credere» i stället för agentens ansvar del credere. Urvalet av redovisad litteratur förefaller knappast alldeles invändningsfritt. Bowsteads klassiska, senare av andra bearbetade Agency är ett av de få arbeten som direkt citeras, men det utgör i dag blott ruiner av den ursprungliga boken och speglar ej det nutida rättsläget särskilt väl. Tibergs lärobok i Mellanmansrätt omnämnes i gammal uppl., och Landos instruktiva lilla skrift om Agenten og eneforhandleren i vesteuropeisk ret (1964) saknas.
    Priset på föreliggande volym har något minskats i förhållande till de båda föregående delarna, men det har också sidantalet. Alltjämt väntar man på en konsumentvänligare prispolitik, som kan medföra att Exportföreningens nyttiga information kommer en bredare läsekrets tillgodo än den lilla grupp, som i dag har råd att utan nämnvärd uppoffring inhandla sina privata exemplar till gällande priser.

Kurt Grönfors