Beviskravet i brottmål

 

I en artikel i tidningen Expressen den 1 april 1969 redovisades i anslutning till debatten kring en TV-rättegång som visades den 30 mars i år bl. a. en intervju med professorn i processrätt vid Lunds universitet Per Olof Bolding.
    Jag avser icke att med dessa rader taga ställning till frågan huruvida domstolen dömde rätt eller fel i det aktuella målet. Däremot önskar jag till diskussion upptaga ett juridiskt spörsmål, vilket ur såväl principiell som praktisk synvinkel har synnerligen stor betydelse.
    Enligt professor Boldings förmenande måste vid bedömningen av den föreliggande bevisningen i ett mål »riskerna för misstag ställas i proportion till påföljden, som kan drabba den som blir föremål för misstagens verkningar. Om ett straff på livstid hotar måste domstolen ställa enorma krav på bevisningen». Detta resonemang innebär — annorlunda uttryckt — att kravet på styrkan av bevisningen skall ställas i relation till det straff brottet förskyller. Större risker för misstag bör alltså kunna tolereras, om påföljden för den dömde blir av mindre allvarlig art. Därest brottet förskyller ett strängt straff kan endast obetydliga risker tolereras. Blir det fråga om maximalstraff — livstids fängelse — får någon risk för misstag icke föreligga. Domaren skall då vara fullt övertygad om den tilltalades skuld.Med professor Boldings i artikeln redovisade syn på bevisprövningen torde en person, som står tilltalad för ett bötesbrott, kunna fällas till ansvar på grundval av en bevisning, som, om målet avsett exempelvis ansvar för mord, icke varit tillräcklig för fällande dom. Detta innebär, att domstolen i realiteten frångår kravet på full övertygelse om den tilltalades skuld i mål som gäller mindre allvarliga brott. Medveten om att en klar risk för misstag föreligger kan sålunda domstolen döma en person i ett bagatellmål

 

på en bevisning, vilken om fråga vore om ett svårare brott, skulle leda till ett ogillande av åtalet. I stället för full övertygelse i skuldfrågan såsom grund för fällande dom accepterar man en ståndpunkt som medför att den tilltalade löper risk att fällas till ansvar på en bevisning som i realiteten endast innebär sannolika skäl för vederbörandes skuld. En dylik rättstilllämpning överensstämmer illa med kravet på rättssäkerhet och likhet inför lagen.
    Genom den nya rättegångsbalken, vilken trädde i kraft den 1 januari 1948, infördes regeln om den fria bevisprövningen som grundsats för prövningen av vad som är bevisat i målet. Denna regel ger domaren en oinskränkt rätt att utan begränsning av legala regler pröva allt det bevismaterial som förebringas i målet. Lagregeln föreskriver den arbetsmetod som domaren skall använda vid framletandet av sanningen. Fri bevisprövning ger däremot icke utrymme för överväganden, vilka innebär att domarens värdering av bevisningen och hans därpå grundade övertygelse i skuldfrågan ställes i relation till påföljden. Antingen är domaren på grundval av den förebragta bevisningen — utan sidoblickar på brottets svårhetsgrad och påföljden — övertygad om den tilltalades skuld, i vilket fall vederbörande skall fällas, eller ock har bevisningen icke ingivit domaren full övertygelse i skuldfrågan, i vilket fall åtalet skall ogillas.
    För fällande dom i ett brottmål skall bevisningen vara av sådan styrka, att domaren är helt övertygad om den tilltalades skuld. Även ringa tvivel bör föranleda domaren att frikänna den tilltalade.
    Ett bötesstraff för butikssnatteri kan för en person framstå som helt betydelselöst, medan samma straff för en annan kan innebära en katastrof i såväl personligt som ekonomiskt hänseende. Skall i dessa båda fall olika beviskrav gälla för fällande dom? Misstagens verkningar blir ju för den senare oändligt mycket tyngre att bära än för den förre. Innebär icke professor Boldings resonemang att så bör vara fallet?
    Såsom framgår av det anförda kan jag icke acceptera en uppfattning som innebär att beviskravet ställes i relation till påföljden utan hävdar att samma krav på bevisningens kvalitet skall gälla vare sig å brottet kan följa ett ringa bötesstraff eller livstids fängelse samt oavsett vilka konsekvenser ett och samma straff kan få för den ene eller andre individen.

 

Olof Arvidson