Förlängning av preskriptionstiden för mord i Tyskland
Tyska förbundsdagen har i slutet av juni tagit ställning till den besvärliga frågan om preskription av mord, begångna under nazisttiden, genom beslutatt förlänga preskriptionstiden för mord från 20 till 30 år. Samtidigt beslöts att helt avskaffa preskription av folkmord. Beslutet fattades med 298 röster för och 129 emot det framlagda förslaget till ändringar av strafflagen. De fria demokraterna (FDP) och ett åttiotal kristliga demokrater (CDU) hörde till nejröstarna.
Genom beslutet blir det möjligt att till utgången av år 1979 ställa ännu ej uppspårade nazistförbrytare inför rätta. Hittills har preskriptionstiden för mord utgjort tjugo år.1 Förlängningen av preskriptionstiden för mord från 20 till 30 år ansluter sig till de nya preskriptionsbestämmelser för svårare brott som kommer att ingå i den ändrade tyska strafflagen från år 1973. Till dess har man dock icke kunnat vänta när det gäller nazistförbrytarna. Beträffande av dem begångna brott skulle egentligen preskription enligt strafflagen ha inträtt senast tjugo år efter andra världskrigets slut, men förbundsdagen förlängde på sätt och vis preskriptionstiden år 1965 med fyra år genom att besluta att den skulle anses ha börjat löpa först med ingången av år 1950, då rättskipningen i landet övergick i tyska händer. Genom fristen trodde man sig ha fått möjlighet att inleda undersökningarmot de flesta återstående fall av nazistförbrytare. Bedömningen var alltför optimistisk. Bl. a. har nytt omfattande material framkommit sedan en tysk åklagardelegation mottagits i Sovjetunionen och fått tillgång till vissa arkiv från kriget. Alltjämt måste också hänsyn tas till utländsk opinion och till de starka moraliska betänkligheter som föreligger på många håll i Västtyskland mot att låta förbrytarna från nazisttiden gå fria. Det blev därför nödvändigt att på nytt ta ställning till problemet före 1969 års utgång. Socialdemokraterna förordade ett generellt upphävande av varje preskriptionstid för mord och folkmord. De kristliga unionspartierna önskade en »differentierad» lösning med innebörd, att endast svåra förbrytare skulle kunna ställas inför rätta efter utgången av år 1969. De fria demokraterna intog ståndpunkten att preskriptionstiden av formella skäl överhuvud icke borde förlängas. Enligt deras mening hade preskriptionen till uppgift att utgöra ett skydd mot rättsliga misstag. Det förslag som godtogs innebär en politisk kompromiss. Resultatet blir följande ändringar i den tyska strafflagen: § 66 första stycket: »Durch Verjährung werden die Strafverfolgung und die Strafvollstreckung ausgeschlossen.» (oförändrat). Andra stycket: »Die Strafverfolgung von Verbrechen nach Paragraph 220 a (Völkermord) und die Vollstreckung von Strafen wegen Völkermords verjähren nicht.» (nytt). § 67 första stycket, första punkten: »Die Strafverfolgung von Verbrechen