Förlängning av preskriptionstiden för mord i Tyskland

 

Tyska förbundsdagen har i slutet av juni tagit ställning till den besvärliga frågan om preskription av mord, begångna under nazisttiden, genom beslutatt förlänga preskriptionstiden för mord från 20 till 30 år. Samtidigt beslöts att helt avskaffa preskription av folkmord. Beslutet fattades med 298 röster för och 129 emot det framlagda förslaget till ändringar av strafflagen. De fria demokraterna (FDP) och ett åttiotal kristliga demokrater (CDU) hörde till nejröstarna.
    Genom beslutet blir det möjligt att till utgången av år 1979 ställa ännu ej uppspårade nazistförbrytare inför rätta. Hittills har preskriptionstiden för mord utgjort tjugo år.1 Förlängningen av preskriptionstiden för mord från 20 till 30 år ansluter sig till de nya preskriptionsbestämmelser för svårare brott som kommer att ingå i den ändrade tyska strafflagen från år 1973. Till dess har man dock icke kunnat vänta när det gäller nazistförbrytarna. Beträffande av dem begångna brott skulle egentligen preskription enligt strafflagen ha inträtt senast tjugo år efter andra världskrigets slut, men förbundsdagen förlängde på sätt och vis preskriptionstiden år 1965 med fyra år genom att besluta att den skulle anses ha börjat löpa först med ingången av år 1950, då rättskipningen i landet övergick i tyska händer. Genom fristen trodde man sig ha fått möjlighet att inleda undersökningarmot de flesta återstående fall av nazistförbrytare. Bedömningen var alltför optimistisk. Bl. a. har nytt omfattande material framkommit sedan en tysk åklagardelegation mottagits i Sovjetunionen och fått tillgång till vissa arkiv från kriget. Alltjämt måste också hänsyn tas till utländsk opinion och till de starka moraliska betänkligheter som föreligger på många håll i Västtyskland mot att låta förbrytarna från nazisttiden gå fria. Det blev därför nödvändigt att på nytt ta ställning till problemet före 1969 års utgång. Socialdemokraterna förordade ett generellt upphävande av varje preskriptionstid för mord och folkmord. De kristliga unionspartierna önskade en »differentierad» lösning med innebörd, att endast svåra förbrytare skulle kunna ställas inför rätta efter utgången av år 1969. De fria demokraterna intog ståndpunkten att preskriptionstiden av formella skäl överhuvud icke borde förlängas. Enligt deras mening hade preskriptionen till uppgift att utgöra ett skydd mot rättsliga misstag. Det förslag som godtogs innebär en politisk kompromiss. Resultatet blir följande ändringar i den tyska strafflagen: § 66 första stycket: »Durch Verjährung werden die Strafverfolgung und die Strafvollstreckung ausgeschlossen.» (oförändrat). Andra stycket: »Die Strafverfolgung von Verbrechen nach Paragraph 220 a (Völkermord) und die Vollstreckung von Strafen wegen Völkermords verjähren nicht.» (nytt). § 67 första stycket, första punkten: »Die Strafverfolgung von Verbrechen

 

1 Straffet för mord och folkmord är jämlikt §§ 211 resp. 220 a i tyska strafflagen livstids tukthus (kommer att utbytas mot livstids »frihetsstraff» enligt nyligen företagna ändringar av strafflagen; jfr SvJT 1969 s. 813). 

888 Preskriptionstiden för mord i Tysklandverjährt, wenn sie mit lebenslanger Freiheitsstrafe bedroht wird, in 30 Jahren.» (tidigare 20 år). Dessutom har följande förklaring gjorts: »Die Paragraphen 66 Absatz 2 und 67 Nummer 1 gelten auch für früher begangene Taten und früher verhängte Strafen, wenn die Verfolgung und Vollstreckung beim Inkrafttreten dieses Gesetzes noch nicht verjährt sind.»
    Även om en »differentierad» lösning av det slag, som de kristliga demokraterna önskade, icke resulterat i en lagtext har i praktiken en sådan lösning genomförts. I samband med tillkomsten av en ny lag om ordningsförseelser under hösten 1968 ändrades en bestämmelse i tyska strafflagen, närmare bestämt § 50. I dess andra stycke föreskrevs i motsats till tidigare, att ett lägre straff skall gälla för medhjälp till brott än det som gäller för själva brottet, om nämligen de egenskaper, förhållanden eller omständigheter (sammanfattningsvis kallade »besondere persönliche Merkmale»), som motiverar förövarens straff, saknas hos medhjälparen. I dylikt fall skall enbart straff för försök till brott utmätas. Förbundsrepublikens högsta domstol har nyligen fällt en dom med prejudicerande verkan vad avser hänvisningen till § 50 andra stycket vid utmätandet av straff för medhjälp till mord. Strafflagens § 211 som fastställer straffet för mord till livstids frihetsstraff innehåller som ett bland flera rekvisit för sin tillämpning »låga motiv» (»niedrige Beweggründe») vid dödandet av en människa. Om medhjälparen icke haft sådana, t. ex. icke drivits av rashat till gärningen, kan alltså numera med tillämpning av den nya lydelsen av strafflagens § 50 andra stycket personliga belastande egenskaper bedömas ej ha förelegat hos medhjälparen och denne kan därför dömas mildare, nämligen för försök till mord. Då försök till mord icke medför livstids frihetsstraff utan ett lägre straff, inträder preskription efter 15 år, kanske tidigare, enligt strafflagens § 67. Vid ändringen av strafflagens § 50 andra stycket förbisåg man tydligen vissa konsekvenser av den nya lydelsen. Många s. k. skrivbordsmördare från nazisttiden, som knappast kan överbevisas om att ha handlat utifrån »egna låga bevekelsegrunder», kommer att gå fria i fortsättningen. Brotten kan anses ha preskriberats redan år 1960. Ett antal förfaranden mot nazistförbrytare har också lagts ned efter den uppmärksammade domen. Betydelsen av den av förbundsdagen beslutade förlängningen av preskriptionstiden för mord till 30 år torde därför i viss mån ha reducerats.

Curt Leijon