Finländskt betänkande om frihetsstraff. Den 28 maj 1964 tillsattes i Finland en kommitté med uppdrag att utarbeta ett principbetänkande om verkställigheten av frihetsstraff. År 1966 kompletterades direktiven så, att betänkandet också skulle omfatta kriminalvården i frihet. Till ordförande för kommittén, som bestod av tjänstemän och parlamentariker, utsågs förre justitieministern, jur. utr. dr J. O. Söderhjelm. I januari 1966 företog kommittén en studieresa till Sverige. Kommitténs betänkande (kommittébetänkande 1969: A 4), överlämnades till justitieministern den 21 april detta år. Sedan betänkandet remissbehandlats kommer det egentliga lagberedningsarbetet i ämnet att påbörjas.
De mest centrala frågorna i kommitténs betänkande gäller frihetsstraffets arter, utvecklingen av de öppna anstalterna och anordnandet av kriminalvården i frihet. Betänkandets röda tråd kan sägas vara, att förhållandena i
straffanstalterna skall fås att motsvara förhållandena i frihet så långt det blott är möjligt. Ett viktigt medel för att nå detta mål är att verkställa frihetsstraffet i öppna anstalter, d. v. s. i arbets- och fångkolonier. Dessa anstalter måste därför utvecklas. Kommittén föreslår emellertid också betydande förändringar beträffande de slutna straffanstalterna.
Finland har i nästan 80 års tid haft ett frihetsstraffsystem med två straffarter. Frihetsstraffen är antingen tukthus eller fängelse. Enligt kommitténs uppfattning är ett sådant system föråldrat och medför numera större olägenheter än nytta. Därför föreslår kommittén, att Finland, på samma sätt som många andra länder redan har gjort skall införa ett enhetligt frihetsstraff, som skulle kallas fängelse. Avtjänandet av fängelsestraff skulle kunna ske antingen i egentligt fängelse eller i arbetskoloni. Det skulle ankomma på domstolen att besluta, om straffet skall verkställas i fängelse eller i arbetskoloni. Enligt kommitténs uppfattning kan enhetligt frihetsstraff införas utan en totalreform av strafflagstiftningen. Kommittén anser att det för bekämpande av brottsligheten i landet är synnerligen viktigt att få till stånd ett verkligt effektivt och modernt system för kriminalvården i frihet. Samtidigt borde de materiella stadgandena om övervakning av förbrytare utvecklas och förbättras.
Följande detaljer ur betänkandet kan framhållas:
För dem som har dömts till ett längre frihetsstraff borde inrättas en särskild mottagningsanstalt, vars personal skulle ha bästa möjliga sakkunskap i fångvård, psykiatri och psykologi. På basen av undersökningen i mottagningsanstalten skulle ett individuellt behandlingsprogram för fången uppgöras. Arbetsdriften i fängelserna borde effektivt industrialiseras och också för övrigt utvecklas så, att fångarna alltid kan placeras i nyttigt och produktivt arbete. Genom att arbetsmöjligheterna blir flera ökas också möjligheterna till yrkesutbildning och tillvänjningen till arbete. Den ersättning en fånge nu får för sitt arbete i fängelset är högst obetydlig, från 65 penni till 1,60 mark om dagen. Enligt kommitténs förslag borde denna ersättning stå i fast relation till de löner, som betalas i arbetskolonierna, vilka i sin tur följer löneutvecklingen på den fria arbetsmarknaden.
Alla straffanstalter borde beredas tillräckligt utrymme för undervisning och anstalterna borde förses med modern undervisningsmateriel. Studerande som sitter i fängelse borde beredas tillfälle att fortsätta sina studier. Fängelsebiblioteken är i behov av förbättring. Fångarna borde ges så vidsträckta rättigheter som möjligt att prenumerera på och ta emot tidningar. Fångarna borde också i större utsträckning än hittills beredas tillfälle att lyssna på radio och se på television under sin fritid.
Fångarnas rätt till brevväxling borde vara så vidsträckt som möjligt. Den nu gällande undantagslösa regeln om censur av fånges brev borde ersättas med ett smidigare stadgande, som ger fängelsets direktör censureringsrätt, men som inte förutsätter censurering av varje brev. Tidpunkten för besök i fängelserna och besökstidens längd borde ordnas så, att varje fånge kan ta emot besök så ofta som det befinns erforderligt och ändamålsenligt. Övervakningen borde göras så finkänslig som möjligt. Fängelsets direktör borde ges befogenhet att tillåta besök även utan övervakning, om det är uppenbart att förtroendet inte missbrukas. Enligt kommitténs uppfattning borde det vara möjligt att ge fånge lov att för viss kort tid avlägsna sig från fängelset, om något särskilt, viktigt skäl föreligger. Förutsättning för ett sådant tillstånd
skulle bland annat vara, att det inte är skäl att misstänka att fången kommer att missbruka friheten.
Kriminaliseringen av rymning från fängelse borde avskaffas och för rymning borde utsättas endast disciplinstraff. Om disciplinsförfarandet borde ges så noggranna regler som möjligt, och i dem borde beaktas, att ärendena måste avgöras snabbt, men samtidigt på ett sådant sätt, att ingen oskyldig straffas. Fången skall beredas tillfälle att avge förklaring innan han straffas. Disciplinstraff borde kunna ges villkorligt. Sådana disciplinstraff som minskning av föda, hårt viloläger o. dyl. borde helt avskaffas. Beläggande med bojor får under inga omständigheter användas som disciplinstraff.
Prövotiden för villkorligt frigiven fånge borde fastställas särskilt i varje fall till minst ett och högst tre år eller till högst fem år, om reststraffet är längre än tre år. En fånge som fört ett ordentligt liv hela prövotiden ut borde anses ha avtjänat endast den del av straffet, som har verkställts i straffanstalt, och återstoden av straffet borde anses ha förfallit.
Huvudregeln borde alltjämt vara, att endast förstagångsförbrytare får avtjäna sitt straff i arbetskoloni. Domstolen borde dock ges rätt att förordna om verkställighet av straffet i arbetskoloni också i det fall att den dömde är återfallsförbrytare, om vägande skäl för ett sådant förordnande föreligger.
För kriminalvården i frihet borde vid justitieministeriets fångvårdsavdelning inrättas en särskild övervakningsbyrå. För distriktsförvaltningen borde skapas ett nät av statliga kriminalvårdsinspektörer. I enskilda övervakningsfall borde distriktsinspektören vara berättigad att få handräckning av lämpliga lokala organ, närmast av social- och polismyndigheterna. Som enskilda övervakare kunde man anlita socialtjänstemän och socialnämndernas medlemmar samt polismän, som är lämpliga för uppgiften. Också lämpliga privatpersoner borde användas som övervakare.
I lagstiftningen borde kraftigare än hittills framhållas, hur viktigt det är för övervakningsarbetet, att övervakaren tar egna initiativ och är aktiv i sin verksamhet. Övervakaren får inte nöja sig med att passivt följa med och kontrollera den övervakades liv, utan han måste med aktiva åtgärder stödja och främja den övervakades ställning i samhället.
Övervakningssystemet måste göras så smidigt, att de villkor som den övervakade har att rätta sig efter vid behov snabbt kan göras strängare eller lindrigare. Stadgandet om att villkorligt frigiven som brutit mot föreskrifterna kan häktas borde bibehållas. Häktningstiden borde räknas som strafftid.
Också en fullvuxen person som har fått villkorlig dom borde kunna ställas under övervakning, om särskild anledning därtill föreligger. Beslutet härom skulle fattas av domstolen och övervakningen skulle anordnas och skötas av samma organ, som har hand om övervakningen av villkorligt frigivna.
På framställning av distriktsinspektören för kriminalvård kunde domstolen förordna, att prövotiden för villkorligt dömd skall förlängas eller att övervakningen skall upphöra. Dessutom borde det finnas möjlighet att förordna om övervakning också senare än i samband med domen, om särskild anledning att anordna övervakning har yppat sig. För att göra övervakningen av de villkorligt dömda effektivare borde man i speciella fall kunna förordna, att den dömde för en kort tid, till exempel minst en och högst två månader, skall placeras i anstaltsvård. Förordnandet skulle ges av domstol, och det skulle komma till användning till exempel då missförhållanden som har kun-
nat observeras i den dömdes omgivning ger särskild anledning att få honom underkastad en grundligare undersökning och effektivare kriminalvård änden vanliga övervakningen i frihet ger möjlighet till.
Henrik Grönqvist