Stränga straff i New York för narkotikainnehav. Det tilltagande narkotikamissbruket bland ungdomar i New York, »the alarming rise in the incidence of the use of narcotics, particularly among young people», åberopades av guvernör Nelson Rockefeller, då han den 24 maj 1969 undertecknade en lag, varigenom de redan tidigare stränga straffen för narkotikainnehav kraftigt skärps. Den som olagligen innehar eller säljer åtta uns eller mer av drogerna heroin, morfin, kokain eller opium kan dömas till högst 25 års fängelse (tidigare var maximigränsen 15 år). För den, som olagligen innehar eller säljer 16 uns eller mer av nämnda gifter, blir maximistraffet livstids fängelse (tidigare 15 års fängelse).

G. C.-W.

 

Reform av de utomäktenskapliga barnens ställning i Tyskland. Enligt gällande rätt i Västtyskland har ett utomäktenskapligt barn i flera avseenden sämre ställning än ett barn i äktenskap. Det har inte rätt till arv efter sin far och fadern är bara i begränsad mån underhållsskyldig mot barnet. Föräldramyndigheten över barnet tillkommer barnavårdsnämnden och inte modern. I förbundsrepublikens författning från 1949 föreskrivs emellertid att utomäktenskapliga barn genom lag skall beredas samma betingelser för sin andliga och kroppsliga utveckling och för sin ställning i samhället som barn i äktenskap. Bestämmelser av motsvarande innebörd fanns redan i Weimarförfattningen.
    Den västtyska författningsdomstolen uttalade redan år 1959 att de lagstiftande myndigheterna inte efter eget gottfinnande kunde uppskjuta den av grundlagen förutsatta reformen av de utomäktenskapliga barnens rättsliga

 

57—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

ställning. År 1961 tillsattes en utredning i ämnet. Utredningsarbetet resulterade i ett betänkande år 1966. Utredningens förslag var ganska konservativt utformat. På uppdrag av justitieminister Heinemann utarbetades ett nytt förslag, vilket lades fram för förbundsdagen i september 1967. Förslaget innebar bl. a. att barn utom äktenskap skulle få rätt till arv efter sin far och samma rätt till underhållsbidrag från denne som barn i äktenskap samt att föräldramyndigheten skulle överföras från barnavårdsnämnden till modern. Förslaget mötte starkt motstånd på olika håll inom och utom förbundsdagen.
    I en dom i början av mars 1969 gjorde författningsdomstolen ett nytt uttalande i frågan. Under hänvisning till författningen förklarade domstolen, att den omstridda reformen måste genomföras under innevarande legislaturperiod, dvs. före utgången av år 1969. Skulle detta inte ske uppmanades domstolarna att bortse från gällande lag och själva skapa ny rätt efter eget omdöme och enligt grundlagstiftarens vilja. Det var första gången sedan sin tillkomst som författningsdomstolen på detta sätt ställde ett ultimatum till de lagstiftande myndigheterna.
    Den 14 maj 1969 togs förslaget slutligen upp i förbundsdagen, som antog det med vissa ändringar. Bl. a. infördes en möjlighet för fadern och barnet att reglera arvsanspråket slutligt under faderns livstid när barnet är mellan 21 och 27 år. Detta sker genom att fadern till barnet betalar ut ett belopp motsvarande tre års underhållsbidrag. De nya arvsreglerna träder i kraft den 1 juli 1970 men skall inte tillämpas på barn som då är äldre än 21 år.

A. K.