Betänkande om ämbetsansvaret. Ämbetsansvarskommittén (ordf. presidenten Sten Rudholm) har nyligen lagt fram ett principbetänkande rörande en reform av ämbetsansvaret och det disciplinära ansvaret i offentlig tjänst (SOU 1969:20).
    Det nu rådande sanktionssystemet uppvisar ett splittrat mönster. Av de ämbetsansvariga tjänstemännen har en del lagreglerat disciplinansvar (statstjänstemän i allmänhet) andra ett avtalsreglerat (kommunaltjänstemän iegentlig mening) medan vissa åter helt saknar disciplinansvar. Och bland tjänstemän med disciplinansvar finns åtskilliga som ej har ämbetsansvar. Beträffande en del statstjänstemän kan avsättning användas såsom disciplinpåföljd, beträffande andra inte. För vissa offentliga funktionärer — främst ledamöter av beslutande statliga och kommunala församlingar — gäller vidare att de endast har ett begränsat ämbetsansvar och står utanför straff- och disciplinansvar i fråga om tjänstefel i allmänhet. Intrycket av ett splittrat mönster förstärks om man beaktar att ämbetsansvaret liksom det författningsreglerade disciplinansvaret ej torde kunna tillämpas på avtalsbrott: här får istället verka de regler om skadestånd etc. som privaträtten erbjuder. Ämbetsansvaret kan vidare kritiseras emedan det straffsanktionerar varje förseelse i tjänsten, huru obetydligt felet än må vara, och vidare emedan personkretsen för ansvaret angivits på ett mycket otydligt sätt i lagstiftningen (BrB 20:12). De antydda reglerna om straff- och disciplinansvar riktar sig vidare i stort sett blott mot offentliga tjänstemän jämte vissa uppdragstagare men berör ej de offentliga funktionärer i övrigt som är verksamma i offentliga organ, vare sig dessa organ gestaltats i traditionell myndighetsform eller på annat sätt, exempelvis genom privaträttsligt bildade rättssubjekt.
    Kommittén har eftersträvat ett för all offentlig verksamhet enhetligt system, där som motiv för sanktionerna uppställs samhällsmedlemmarnas intresse avatt offentliga funktioner utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt.
    Till det straffbara området hänför kommittén vad som med en ny brottsbenämning kallas maktmissbruk, d. v. s. åsidosättande av de författningsregler och andra särskilda föreskrifter som gäller för utövning av offentlig myndighet. Som förutsättning för straffbarhet uppställes att missbruket av myndighet för det allmänna eller någon enskild lett till förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa. Subjektivt krävs uppsåt eller oaktsamhet som ej är ringa. Någon särskild personkrets för straffansvaret uppställes ej: kretsen omfattar i princip alla som utövar offentlig myndighet, vare sig de intar ställning som offentlig tjänsteman eller ej.
    Även tagande av muta anser kommittén alltjämt böra vara straffbart. Enligt kommitténs mening bör en utredning komma till stånd om förutsättningarna för ett mera generellt mutansvar avseende envar anställd inom såväl den offentliga som den privata sektorn. I avbidan härpå bör en mutparagraf som tar sikte endast på offentliga funktionärer omfatta samtliga arbetstagare vid statliga och kommunala myndigheter och vidare personal och styrelseledamö-

 

896 Notiserter hos allmänna inrättningar och samhällskontrollerade företag, om dessa har offentliga funktioner av mera betydelsefull art eller utövar monopolverksamhet. Till ansvarskretsen hänföres bl. a. även vissa uppdragstagare och samtliga utövare av offentlig myndighet.
    Vidare bör enligt kommittén i BrB alltjämt finnas en ansvarsregel om brottmot tystnadsplikt. Det föreslås emellertid att straffansvaret endast skall avse brytande av sådan tystnadsplikt som finns stadgad i lag eller annan författning. En sådan ansvarsregel kräver lika litet som straffbudet rörande maktmissbruk eller en generell regel om mutansvar att en särskild personkrets föransvaret anges. Den föreslagna ansvarsregeln är bl. a. avsedd att ersätta den mångfald av skiftande straffbestämmelser mot brytande av tystnadsplikt som förekommer i specialstraffrätten.
    Övriga fel och försummelser i tjänsten har funnits böra beivras i disciplinär väg. Straffansvar för vanliga tjänstefel föreslås således avskaffat. Härvidlag har kommittén beaktat bl. a. att en sådan avkriminalisering skulle stå i överensstämmelse med den praxis som under senare år utvecklats av riksdagens ombudsmän och justitiekanslern och som innebär att erinringar i skilda former fått träda i åtalens ställe. Det diskuterade disciplinansvaret bör enligt kommittén omfatta i huvudsak samma personkrets som straffbudet rörande mutbrott.
    Kommittén diskuterar även frågan om lagreglering eller avtalsfrihet bör råda när det gäller utformningen av nu avsett disciplinansvar. I denna fråga har kommittén ej intagit någon slutlig ståndpunkt. I betänkandet redovisas dock en sammanfattning i punkter av vad som skulle kunna inflyta i en lagstiftning på området.
    Kommittén föreslår vidare att avsättning och suspension avskaffas som brottspåföljder. I stället tillägges den offentlige arbetsgivaren rätt att avskeda arbetstagare som begår brott eller som eljest grovt eller vid upprepade tillfällen åsidosätter sina tjänsteåligganden.
    I processuellt hänseende föreslår kommittén att alla tvister rörande det offentliga anställningsförhållandet, däri inberäknat tvister om avsked och disciplinpåföljd, på samma sätt som tvister mellan privata arbetsgivare och arbetstagare skall prövas av allmän domstol eller i förekommande fall av arbetsdomstolen. Kommittén lägger i förevarande betänkande dock ej fram något förslag om att den administrativa besvarsrätten skall avskaffas annat än beträffande avskeds- och disciplinfrågor.
    Kommitténs förslag är att se mot bakgrund av bl. a. vad som sägs i betänkandet rörande ämbetsansvarets arbetsrättsliga betydelse. Det framhålles, att ämbetsansvaret f. n. lärer få anses icke blott vara uteslutet vid avtalsbrott utan även utesluta avtal i varje fall om tjänsteåligganden. Det av kommittén föreslagna sanktionssystemet är avsett att vinna tillämpning såväl inom det område som f. n. är avtalsförbjudet som inom det avtalsfria området. Härvidlag hänvisar kommittén bl. a. till att tjänsteavtalsparternas eventuella intresse av att avtalsbrott icke sanktioneras med straffrättsliga eller eljest författningsreglerade påföljder måste vägas mot allmänhetens intresse av att avtalen ej åsidosättes genom tjänsteförseelser. Och vad angår ämbetsansvarets roll att utesluta avtalsfrihet föreslår kommittén att denna ersättes av uttryckliga lagregler om de inskränkningar i avtalsfriheten som anses påkallade, något som får betydelse för de tjänstemän och uppdragstagare med ämbetsansvar som ej omfattas av 1965 års tjänstemannalagstiftning.

 

Notiser 897    Även justitieombudsmännens och justitiekanslerns verksamhet beröres i betänkandet. Bl. a. föreslås att deras tillsyn skall omfatta samma personkrets som den vilken avses bli omfattad av mutansvar och innefatta rätt att åtala för de tre föreslagna brottstyperna respektive rätt att anmäla ifrågasatt disciplinförseelse till vederbörande disciplinmyndighet.
    I betänkandet beröres också frågan om skadestånd i offentlig verksamhet och vidare framlägges vissa förslag som tar sikte på den militära sektorn.

J. L.