Svensk rättspraxis

 

Civil- och straffprocessrätt 1963—1967¹

av professor LARS WELAMSON

 

 

I. Domstolsväsendet

 

Offentlighet
Enligt 1947 års lag om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar äger domstol, om vid förhandling företes hemlig allmän handling vars hemlighållande befinnes vara av synnerlig vikt, förordna att förhandlingen i vad angår sådan handling skall hållas inom stängda dörrar. Sådant förordnande är en förutsättning för att handlingen inte obetingat skall bli offentlig. Det är därför av vikt att möjligheten härtill utnyttjas i förekommande fall, även om ingen åhörare är närvarande vid förhandlingen. Se NJA 1966 s. 603. — Finns det anledning antaga, att förhandling kommer att hållas inom stängda dörrar, äger domstolen enligt 36 § 1 st. 2 p. sekretesslagen i avvaktan på sådan förhandling besluta, att handlingar som inkommer i målet inte får utlämnas utan dess tillstånd. Man kan nu fråga sig vad denna föreskrift kan fylla för funktion, eftersom sekretesslagens bestämmelser om hemlighållande i vanlig ordning är tillämpliga beträffande handling som inkommit till domstol innan förhandling ägt rum. Spörsmålet belyses i NJA 1964 s. 109. HD:s majoritet uttalade där, att det icke kan anses lagligt att enligt nyss nämnda bestämmelse besluta om hemlighållande av handlingar vida utöver syftet med 1947 års lag. Endast i undantagsfall kan det, sade majoriteten, vara tillåtligt att i avbidan på förhandling inom stängda dörrar i den begränsade omfattning som 1947 års lag medger, hemlighålla andra handlingar än sådana som skall vara hemliga redan på grund av bestämmelser i sekretesslagen. Vilka dessa undantagsfall skulle vara har majoriteten inte antytt. Enligt en beträffande motiveringen skiljaktig ledamot måste emellertid vid bestämmelsens tillkomst ha ansetts, att sekretess understundom kan bli erforderlig icke blott beträffande själva den hemliga handlingen utan även i fråga om skrifter, utlåtanden eller protokollförda yttranden, hänförande sig till denna handling. En annan med avseende på motiveringen skiljaktig ledamot uttalade, att bestämmelsen i 36 § 1 st. 2 p. sekretesslagen inte kunde antagas vara avsedd för fall, då förhandling inom stängda dörrar vore att förvänta enbart på grund av 1947 års lag och att dess tillämpning fast hellre måste förutsätta, att förhandling inom stängda dörrar kan ifrågakomma jämlikt stadgande — i 5:1 RB eller annorstädes — som medger sådan förhandling med hänsyn till själva målets

 

¹ Närmast föregående översikt återfinns i SvJT 1964 s. 401 ff. Föreliggande översikt är upprättad efter väsentligen samma principer, men vissa skiljaktigheter betingas av rättsfallsmaterialets sammansättning. Litteraturhänvisningar har i allmänhet lämnats endast till ställen, där respektive rättsfall kommenterats. Hänvisningar som återfinns hos Regner, Rättspraxis i litteraturen, harregelmässigt inte upptagits här. 

beskaffenhet eller ämnet för förhandlingen. Till de återgivna yttrandena bör uppmärksammas, att sekretesslagens regler i avsevärd utsträckning anknyter inte bara till innehållet i en viss handling utan även till vem som upprättat den. Så är exempelvis en partsinlaga till domstol, vari ett hemligtl äkarutlåtande kommenteras och kanske helt eller delvis refereras, inte utan vidare hemlig enligt sekretesslagen, och detsamma gäller partsinlagor angående sådana förhållanden som enligt 5 kap. RB motiverar att förhandling hålles inom stängda dörrar. Med hänsyn härtill synes 36 § 1 st. 2 p. sekretesslagen ha en beaktansvärd funktion att fylla i fall av båda de typer som berörs i de båda reservanternas yttranden. (Att majoriteten härvidlag skulle ha varit av annan mening kan inte utläsas av rättsfallet.) Rättsfallet berör även spörsmål under vilka omständigheter beslut enligt nämnda lagrum kan omprövas av högre rätt. Av majoritetens beslut framgår, att förordnandets laglighet kan omprövas då talan föres mot beslut, varigenom begäran att utfå handling som omfattas av förordnandet blivit avslagen. En av de båda reservanterna uttalade, att även lämpligheten av förordnandet borde kunna i denna ordning omprövas. Denne ledamot uttalade också, att själva förordnandet icke torde kunna överklagas av envar, medan enligt tryckfrihetsförordningen däremot envar som vägrats utlämnande kan överklaga detta beslut och på denna väg få förordnandet prövat.

 

Åklagare
Visst intresse för frågan om åklagarens ställning och uppgifter erbjuder följande passus ur RÅ:s yttrande i NJA 1966 s. 594 (s 601 o. f.): »En samlad bedömning av omständigheterna i målet ger enligt riksåklagaren närmast vid handen, att de tilltalade — i synnerhet Elisabet — icke förfarit oaktsamt i sådan grad som krävs för ansvar för häleriförseelse. Med hänsyn till utgången i underdomstolarna anser sig riksåklagaren dock böra bestrida bifall till de tilltalades ändringsyrkande. Då det synes vara av betydande intresse att innebörden av ifrågavarande aktsamhetskrav blir belyst genom ett avgörande av HD, biträder riksåklagaren emellertid deras begäran om prövningstillstånd.» (Endast prejudikatdispens kunde ifrågakomma.) För min del har jag svårt att förlika mig med att RA utifrån sin egen bedömning ansett sig böra bestrida bifall till revisionstalan. Eftersom målet var indispositivt, hade ju den prövning som RÅ från prejudikatsynpunkt fann önskvärd kommit till stånd, även om han inte bestritt bifall till ett enligt hans mening befogat överklagande.

 

Advokat
Advokat, som på uppdrag av säljaren förmedlat försäljning av en revisionsbyrå, hade för köparen uppgivit att av byråns ca 40 klienter alla utomen funnes kvar. Underlåtenhet av advokaten att upplysa att omkring 1/3 av byråns inkomster härrörde från den klient som lämnat byrån har i NJA 1965 s. 107 ansetts stå i strid med god advokatsed. (Om god advokatsed se även TSA 1963 s. 61 ff., 1964 s. 26 ff., 1965 s. 21 ff. och s. 37 ff., 1966 s. 23 ff., s. 27 ff. och s. 119 ff. samt 1967 s. 15 ff.)

 

Rättegångsförseelse
Enligt ett förlikningsavtal förband sig X att till Y utge vissa belopp på bestämda tider. I rättegång om första amorteringen framställde X viss in-

 

vändning, som emellertid ogillades. I hovrätten hade båda parterna begärt att få höras under sanningsförsäkran, men målet avgjordes på handlingarna av hovrätten, varefter HD ej meddelade prövningstillstånd. I rättegång om den andra amorteringen gjordes samma invändning, som på nytt ogillades. Y hördes härvid under sanningsförsäkran, varemot X förklarade sig inte vilja avlägga sådan. Sedan Y lagsökt på den tredje amorteringen och mött samma invändning men beloppet utdömts genom lagsökningsutslag, sökte X återvinning, alltjämt med samma invändning. Vid huvudförhandling i återvinningsmålet yrkade X, som själv förde sin talan, att domstolen måtte utsätta ny huvudförhandling för att han skulle kunna skaffa rättegångsbiträde och få höras under sanningsförsäkran. Detta yrkande avslogs, och lagsökningsutslaget fastställdes, varjämte X dömdes till ansvar för att han mot bättre vetande sökt återvinning och vidhållit sina invändningar som vore uppenbart ogrundade. X klagade enbart ifråga om honom ådömt ansvar. HD:s majoritet fann, att det måste antagas att X — som i ett av målen förklarat sig icke vilja yttra sig under sanningsförsäkran och i det förevarande målet icke varit beredd att utan uppskov avlägga sådan försäkran — till fullo insåg att hans återvinningstalan var ogrundad. En ledamot ansåg det icke vara utrett att X:s talan varit ogrundad vid det förhållandet att han i rättegången åberopat bevis som icke prövats av domstol, nämligen förhör under sanningsförsäkran med honom själv. NJA 1967 s. 348.

 

Vite
I ett skillnadsmål inställde sig vid sammanträde för muntlig förberedelsepart, som förelagts personlig inställelse vid äventyr av vite, endast genom ombud. Detta ledde inte till uppskov med förberedelsen men synes ha föranlett att huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen inte kunde hållas — eftersom den uteblivne partens ombud begärde särskild huvudförhandling. Beslut av underrätten att utdöma vitet blev av hovrätten undanröjt. SvJT 1964 rf. s. 65.

 

II. Rättegången i allmänhet

 

A. Rättegången i tvistemål

 

Svensk domstols behörighet
Om en kärande, vars talan avvisats därför att svensk domstol befunnits inte behörig att pröva tvisten, i samband därmed blivit ålagd att ersätta motpartens rättegångskostnad, kan han, enligt vad som fastslagits i NJA 1966 s. 450, inte i ny rättegång om samma sak åberopa motpartens kostnadsfordran såsom grundande behörighet enligt bestämmelsen om förmögenhetsforum i 10:3 RB. Detta bedömande ter sig helt självklart, om den första processen haft till syfte just att åstadkomma en behörighetsgrundande tillgång för motparten. Av särskilt intresse är emellertid, att enligt HD bedömningen bör bli densamma, oavsett vilket syfte käranden haft med den första rättegången. Också detta ställningstagande — som överensstämmer med vad i litteraturen hävdats av Dennemark (Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål s. 168 f.) — förtjänar

 

enligt min mening instämmande. Man skulle ju eljest få den orimliga konsekvensen, att en person som av en kärande i god tro beträffande domstolens behörighet grundlöst instämts till svensk domstol, bleve nödsakad avstå från anspråk på kostnadsersättning för att inte resultatet av den första processen för hans del skulle vara omintetgjort. Se om fallet vidare nedan under Res judicata. — I NJA 1964 s. 398 och 1967 s. 300 förelåg spörsmål om behörighet för svensk domstol att upptaga mål om äktenskaplig börd, som väckts av barnet. Om det förstnämnda fallet se Karlgren i SvJT 1967 s. 521 och nedan under V, Resning. I det senare fallet var barnet av tysk nationalitet, fött i äktenskap mellan tysk man och argentinsk kvinna. Mannen hade vid talans väckande hemvist utom riket. Även om barnet finge anses ha hemvist i Sverige, förelåg enligt HD inte sådana omständigheter, att svensk domstol vore behörig att upptaga den i målet förda talan. (Tre ledamöter var skiljaktiga i fråga om motiveringen.) — Andra spörsmål om behörighet för svensk domstol i familjerättsliga mål och ärenden har aktualiserats i NJA 1964 s. 1, 1965 s. 172 och 1965 s. 351. Beträffande dessa fall må hänvisas till Karlgrens rättsfallsöversikt i SvJT 1967 s. 513 ff. — Angående fråga om behörighet för Stockholms rådhusrätt att utse medlare i tvist mellan makar som är svenska medborgare men inte haft gemensamt hemvist iriket, se SvJT 1966 rf. s. 67. — Om immunitet, se NJA 1965 s. 145 och därtill Karlgren i SvJT 1967 s. 522 f.

 

Allmän domstol och administrativ myndighet
I NJA 1963 s. 84 uppkom fråga, i vad mån allmän domstol ägde pröva kommunalt beslut rörande avgift för begagnande av allmän plats för korvförsäljning, fattat jämlikt lagen den 31 maj 1957 om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. m. Fallet belyser bl. a. frågan, i vad mån och under vilka förutsättningar motivuttalanden må kunna anses vara »bindande».

 

Andra spörsmål angående domstols behörighet
Sedan fastighetsägare hos inskrivningsdomaren ansökt om dödande av en i fastigheten gällande inteckning till säkerhet för kraftbolags rätt att framdraga elektriska ledningar m. m., invände bolaget att rättigheten fortfarande ägde bestånd. Då invändningen befanns ej vara uppenbart ogrundad och den föreliggande tvistefrågan ansågs icke böra prövas i inskrivningsärendet utan avgöras i rättegång, blev ansökningen avslagen. NJA 1966 s. 92. — Angående spörsmål, i vad mån domstol kunde pröva viss framställning om bestämmande av ersättning för ståndskogslikvid i samband med laga skifte, se NJA 1966 s. 179. — Under åberopande av ett i laga form tillkommet faderskapserkännande förde barn utom äktenskap och dess moder talan om underhåll mot den man som undertecknat erkännandet. Denne invände, att han ej vore fader till barnet, och begärde blodundersökning, varom också underrätten förordnade. Efter klagan upphävdes beslutet av hovrätten, enär faderskapserkännandets giltighet inte kunde prövas i det förevarande målet och målet följaktligen onödigtvis uppehållits genom beslutet om blodundersökningen. SvJT 1966 rf. s. 44. — Om arbetsdomstolens behörighet (frånsett förhållandet till allmän domstol, varom under nästföljande rubrik) se AD 1963 nr 7, 12, 15 och 29, 1964 nr 2, 1965 nr 6 och 28, 1966 nr 11, 20 och 25 samt 1967 nr 2 och 17.

 

Domstolarnas inbördes kompetens

 

Allmän domstol och specialdomstol
Genom omläggning av allmän väg hade fastighet åsamkats skada. Ägodelningsrätt ansågs, enär ingen del av fastigheten tagits i anspråk med vägrätt, inte behörig att upptaga talan om ersättning för skadan. SvJT 1964 rf. s. 27. Angående spörsmål om behörighet för allmän domstol eller arbetsdomstolen se AD 1963 nr 28, 1965 nr 29, 32 och 33, 1966 nr 26 samt 1967 nr 23.

 

Lokal kompetens
Det ovan under Svensk domstols behörighet anmärkta rättsfallet NJA 1965 s.172 berör även frågan om lokalt behörig domstol för inregistrering av äktenskapsförord. — I NJA 1966 s. 205 förelåg spörsmål, huruvida i visst fall bodelning finge anses ha skett i anledning av äktenskapsskillnad eller i anledning av makes död och förty av vilken domstol klander av bodelningen skulle upptagas. Sedan bodelningen klandrats av vissa parter vid Göteborgs rådhusrätt samt av andra parter vid Västerbottens södra domsagas häradsrätt, förklarade sig den förra domstolen obehörig och den senare behörig. Förstnämnda parter överklagade båda besluten. I samband med klagan över rådhusrättens beslut begärdes hänvisning till rätt domstol för den händelse även hovrätten skulle finna rådhusrätten obehörig. Hovrätten, som fastställde underrättens beslut, underlät att meddela den begärda hänvisningen. Efter domvillobesvär blev hovrättens beslut undanröjt, såvitt därigenom yrkandet om hänvisning jämlikt 10:20 RB lämnats utan bifall. I begärt yttrande till HD hade hovrätten anfört att den funnit det föga tilltalande att, då frågan om häradsrättens behörighet var föremål för bedömande av hovrätten för övre Norrland, meddela en hänvisning till häradsrätten, en hänvisning av en art som uppenbarligen förutsattes vara för den lägre rättenbindande. Man hade också att taga i betraktande, att nämnda hovrätt i sin tur kunde komma att meddela en hänvisning till rådhusrätten. Emellertid är hovrätts befogenhet att meddela hänvisning inte begränsad till underrätter inom hovrättens domvärjo. Trots att 10:20 enligt sin avfattning är fakultativ, torde hänvisning i princip inte böra underlåtas, om utredningen ger tillräckligt underlag för detta. I rättsfallet berördes av parterna också spörsmålet, huvuvida den som väckt talan i rätt tid men vid fel domstol, kan genom hänvisning jämlikt 10:20 RB undgå att träffas av preskription om preskriptionstid utgått efter stämningsansökningens ingivande. (Frågan har ställts av Ekelöf, Rättegång II s. 49 not 96.) Förfall av rena misstag, som parten upptäcker kanske redan innan avvisningsbeslut meddelats men efter preskriptionstidens utgång, kan det naturligtvis synas föga lämpligt att parten skall kunna bevara sin talan genom att klaga och begära hänvisning. Den motsatta ståndpunkten skulle å andra sidan innebära, att i mera svårbedömda fall en part för att undvika risk för rättsförlust skulle trots tillgång till hänvisningsförfarandet kunna bli tvungen att väcka talan vid flera domstolar. Från processekonomisk synpunkt är det uppenbarligen inte önskvärt. Processekonomiskt förefaller därför den restriktiva ståndpunkten — dvs. den ståndpunkt som ledertill preskription — i allt fall knappast ha något avsevärt försteg. För den liberala ståndpunkten talar enligt min mening två vart för sig vägande skäl. Då lagen uppställer en preskriptionstid som kan brytas endast genom talansväckande och inte redan genom krav eller erinran, kan anledningen inte

 

gärna vara någon annan än att det — i och för sig möjligen av skilda skäl —ansetts önskvärt att en eventuell tvist blir prövad inom viss kortare tid från den händelse som givit upphov till den. Part bör då inte kunna ensidigt förlänga fristen, exempelvis genom upprepade stämningsansökningar som han tar tillbaka innan motparten ingått i svaromål. Om man, i händelse av hänvisning, från preskriptionssynpunkt jämställer stämningsansökningen med en stämning till rätt domstol, riskerar man emellertid knappast att detta missbrukas, i allt fall till någon mera avsevärd förhalning. Denna ståndpunkt är också den från tillämpningssynpunkt enklaste. Utifrån den motsatta ståndpunkten måste man nämligen fråga sig, när talan skall i preskriptionshänseende anses väckt, om den efter stämningsansökan till fel forum blir till följd av hänvisning upptagen vid rätt domstol. Åtminstone om målet företagits till förhandling vid rätt domstol före preskriptionstidens utgång kan det ju inte rimligen bli fråga om preskription. Men vilken skulle då den relevanta tidpunkten vara? Den, då parten framställde begäran om hänvisning? Den då hänvisningen gavs, eller då hänvisningsbeslutet vann lagakraft, eller efter överklagande fastställts av HD? Den då rätt domstol företog någon åtgärd i anledning av hänvisningen? I så fall vilken åtgärd? Det kan tilläggas, att samtliga här tänkbara tidpunkter utom den då parten framställde begäran om hänvisning — som det från andra synpunkter förefaller ganska godtyckligt att beteckna som anhängiggörande av talan — är behäftade med nackdelen, att parten inte kan disponera över dem. Det är inte tillfredsställande att part skall kunna råka ut för rättsförlust genom preskription beroende på hur lång tid en domstol till följd av arbetsbelastning eller eljest dröjer med att vidtaga viss åtgärd. Enligt min uppfattning är därför den liberala ståndpunkten den som leder till minst otillfredsställande resultat. (HD:s avgörande i fallet innefattar inte något ställningstagande till denna fråga. Då målet sedermera efter hänvisning upptogs av häradsrätten framställdes enligt uppgift ingen preskriptionsinvändning.)

 

Talerätt, ställföreträdarskap, processgemenskap
I NJA 1964 s. 273 fann HD (med tre ledamöter mot två) att bank som utfärdat motbok till sparkasseräkning inte ägde föra talan mot beslut, varigenom motboken dödats jämlikt 1927 års lag om dödande av förkommen handling. Majoritetens ståndpunkt han förmodas ha föranletts av att dödningsåtgärd i och för sig inte kan innebära någon rättslig nackdel för gäldenären, medan minoriteten torde ha influerats av den faktiska risken för banken att vid eventuellt försök till uttag på boken det kunde komma att förbises, att boken blivit dödad. — Sedan stiftelse bildats och styrelse för den utsetts i enlighet med föreskrifter i testamente, har testamentsexekutor jämlikt grunderna för 22:7 ÄB jämfört med 7 § lagen om tillsyn över stiftelser ansetts behörig att föra talan om utseende av andra ledamöter i styrelsen. Frågan härom ansågs som en fråga om rättegångshinder vilken omedelbart skulle prövas. NJA 1966 s. 3. (Se om fallet vidare nedan under Säkerhetsåtgärd och Intervention.) — Åtskilliga spörsmål angående talerätt och ställföreträdarskap med anknytning till stiftelse aktualiserades också i NJA 1966 s. 149. Fallet är tyvärr alltför komplicerat för att ens en någorlunda begriplig redogörelse för detsamma skulle kunna lämnas här. — I SvJT1966 rf. s. 35 hade i en mellan fackförening och arbetsgivare träffad skriftlig uppgörelse arbetsgivaren förbundit sig att till föreningen inbetala belopp ut-

 

görande arbetstagares lönefordringar. Föreningen ansågs inte behörig att föra talan mot arbetsgivaren om inbetalning av beloppet. Avgörandet överensstämmer med principen att talerätt rörande annans rättsställning i allmänhet inte föreligger, ehuru det möjligen kunnat ifrågasättas om inte, såsom föreningen hävdade, den kunnat anses ha ställningsfullmakt för medlemmarna. (Se i detta sammanhang även AD 1966 nr 25.) Med nämnda princip stämmer också, att i NJA 1967 s. 415 enskilda lappbyar inte ansågs äga rätt att föra talan om ersättning i vattenmål till lappfonden för skada som påstods gälla lappväsendet i dess helhet. Däremot synes det något diskutabelt, att i NJA 1966 s. 327 enskilda delägares i häradsallmänning yrkande i vattenmål om ersättning för egen del för skada till följd av intrång i allmänningsskogs fiske inte blev upptaget till prövning. Den som påstår att han själv är berättigad till ersättning bör få sitt yrkande prövat. Utifrån domstolens ståndpunkt, enligt vilken den ersättning som kunde befinnas böra utgå, borde tillfalla häradsallmänningen, vill det därför förefalla som om domstolen bort ogilla yrkandena med motivering att sökandena för egen del inte vore berättigade till skadestånd och att någon talan för häradsallmänningens räkning inte förts. (Jfr NJA 1969 s. 105.) Någon nämnvärd praktisk betydelse har distinktionen mellan avvisning och ogillande uppenbarligen inte i ett fall som detta. — Spörsmål om talerätt i vattenmål, ehuru av väsentligen endast vattenrättsligt intresse, förelåg också i NJA 1964 s. 460. — Om talerätt i patentmål enligt äldre lag se NJA 1966 s. 237. Jfr Ekelöf, Rättegång II s. 60. — Angående talerätt rörande avstyckningsförrättning och i fråga om flyttning av jorddelningsservitut, se NJA 1964 s. 277 resp. SvJT 1964 rf. s. 6. — I NJA 1964 s. 500 fann HD (med fyra ledamöter mot en), att en i andra hand upplåten hyresrätt — avseende del av förstahandshyresgästens lägenhet — inte utgjorde sådan särskild rätt till fastigheten som avses i 2 § 3 st. expropriationslagen och att andrahandshyresgästen därför inte var sakägare i mål om expropriation av fastigheten. (Se om fallet vidare nedan under Intervention.) — Enligt 22 § 3 st. expropriationslagen kan sakägare, som efter det att stämning utfärdats i expropriationsmål uppges eller eljest blir känd, stämmas i målet om han ej ändå kommit tillstädes. Enligt NJA 1966 s. 140 är emellertid en förutsättning för sådan sakägares talerätt att slutligt avgörande — såvitt ankommer på domstols prövning — inte föreligger om avstående av egendom, till vilken sakägarens rätt hänför sig och som i princip skall övergå till nye ägaren fri från all särskild rätt. — Angående spörsmål om talerätt i fråga om skada vid ianspråktagande enligt byggnadslagen, se NJA 1966 s. 546. — Några fall med internationell anknytning rörande bl. a. talerätt, NJA 1964s. 1 och 1964 s. 247, har behandlats av Karlgren i SvJT 1967 s. 524 ff., vartill må hänvisas. — I SvJt 1967 rf. s. 38 har antagits, att en make kan mot den andres bestridande få äktenskapsförord registrerat. — För talan av mannen om att barn inte har äktenskaplig börd gäller särskild preskriptionstid enligt 2:1 FB. För talan av barnet mot mannen har däremot ingen preskriptionstid stadgats. I fall, där mannen försuttit preskriptionstiden och där modern inte velat å barnets vägnar väcka talan, har det nu inträffat, att mannen ansökt om förordnande av god man för att å barnet vägnar pröva frågan om anställande av bördstalan. Se NJA 1967 s. 12 och s. 490. I båda fallen har ansökningen bifallits med motivering att anledning funnes till antagande att annan än mannen vore fader, att det kunde hållas för visst att

 

modern inte avsåg att väcka bördstalan och att stridiga intressen kunde finnas mellan barnet och modern. Av två reservanter i det första fallet och en reservant i det andra (identisk med en av de två förstnämnda) uttalades emellertid, att mannen inte borde anses vara behörig sökande. I och för sig synes det finnas goda skäl för denna ståndpunkt. Såsom också framhölls i reservationerna, kan emellertid rätten även ex officio förordna god man dåden får anledning härtill, och sådan anledning kan givetvis vara framställning av icke behörig sökande. Frånsett den inte oviktiga frågan om möjlighet att överklaga underrättens beslut — som inte lär er tillkomma mannen om han ej är behörig sökande — frågar man sig därför, om behörighetsfrågan spelar någon praktisk roll. Möjligen skulle man kunna tänka sig att detskulle krävas starkare skäl för att förordna god man ex officio än för att göra det på ansökan av behörig person. Frånsett det fall att modern-vårdnadshavaren är sökande förefaller det emellertid knappast klart att det finns sakligt fog för en sådan distinktion. Det synes inte heller kunna utläsas att den avsetts av reservanterna eller någon av dem. Både enligt majoritetens och reservanternas ståndpunkt får tydligen mannen — enligt reservanterna via rättens officialprövning — en viss möjlighet att bota en inträdd preskription. Om något direkt kringgående blir det emellertid knappast fråga, eftersom den gode mannen förordnas att handla i barnets intresse och sålunda inte skall anställa bördstalan i enlighet med mannens önskemål, om han finner detta vara stridande mot barnets intresse. — I NJA 1965 s. 337 har fråga om förordnande av god man för eventuellt anställande av talan mot mannen bedömts såsom en fråga enligt 18:2 st. 1 FB — fråga om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller hans make — och inte 18:2 st.2 FB — annan angelägenhet där förmyndaren eller hans make kan ha ett intresse stridande mot myndlingens. Med hänsyn härtill har jämlikt 20:32 p. 2 FB modern-förmyndaren inte ansetts behörig överklaga beslut om förordnande av god man. (Äktenskapet bestod vid tidpunkten för ärendets prövning i underrätten men blev sedermera upplöst, varefter mannen avled.) Denna ståndpunkt är ju i och för sig den enda som är fullt förenlig med avfattningen av det berörda stadgandet. I överensstämmelse med vad som uttalats av en reservant förtjänar emellertid uppmärksammas, att den just ifall av förevarande typ ofta torde snarare motverka än främja stadgandets avsedda funktion. Denna är naturligtvis, såvitt gäller fråga om rättegång mot förmyndares make, att förhindra att makarna gemensamt ser till att talan inte anställes eller att den blir ogillad. Är makarna ense om att barnet framgent skall anses ha äktenskaplig börd torde emellertid den praktiska utsikten till att rätten skall bli i tillfälle att ex officio förordna god man vara ringa. Då spörsmålet aktualiseras, torde därför situationen vanligen vara den, att mannen vill ha en bördstalan förd, ehuru han själv försuttit preskriptionstiden, men att modern i barnets intresse motsätter sig sådan talan. Sådan var situationen just i det aktuella fallet, där makarna till yttermera visso var hemskilda. Rättsfallet synes — liksom de båda närmast förutnämnda fallen — ägnat att understryka vikten av att god man som förordnats för eventuellt anställande av bördstalan verkligen prövar vad som härvidlag från skilda synpunkter kan anses bäst förenligt med barnets intresse. — En av fem delägare i ett dödsbo klandrade av testamentsexekutor förrättat arvskifte bl. a. på grund av att i skiftet ingått en fordran å delägaren ehuru den vore tvistig och boet således inte vore berett till skifte. Två andra

 

59—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

delägare yrkade i stämning å denne delägare fastställelse av att fordringenbestod. Sistnämnda talan upptogs till prövning såvitt angick angivna parters rätt, då delägarna förde sin talan inte för dödsboets räkning utan för egen del. NJA 1964 s. 54. I det nämnda skiftet hade ifrågavarande två dödsbodelägare — jämte andra delägare — tillskiftats andelar i fordringen. I NJA 1965 s. 248 yrkade de — gentemot nyssnämnda tredje delägare — att få ut vad som tillskiftats dem av fordringen. Svaranden invände, att enär skiftet ej vunnit laga kraft fordringen alltjämt vore dödsboets egendom samt följaktligen endast testamentsexekutorn och i allt fall inte kärandena ensamma ägde föra talan om betalning för fordringen. Enär kärandena förde talan för egen del och ej för dödsboet upptogs emellertid deras talan till prövning. —I NJA 1967 s. 249 hade av fem delägare i ett dödsbo, vilket avträtts till förvaltning av boutredningsman, fyra delägare efter stämning å den femte klandrat av boutredningsmannen förrättat skifte med yrkande hänförligt till visst i skiftet upptaget beslut angående egendom, som sistnämnda delägare påstod sig ha fått i gåva av den avlidne. Yrkandet upptogs till prövning. —I skiftesmål underställdes ägodelningsrätts prövning tvist mellan dödsbo och tre delägare i detta om bättre rätt till en för den avlidne lagfaren andel i fastighet. Mot ägodelningsrättens utslag fullföljdes i hovrätten talan för dödsboet av övriga delägare utom en. Som emellertid denne vid ägodelningsrätten och i hovrätten avgivit förklaringar av innebörd att han anslöte sig till den talan som fördes av de tre delägarna, har ansetts att dödsboet var i hovrätten behörigen företrätt. NJA 1964 s. 31. — Spörsmål om nödvändig processgemenskap har förelegat i några fall. I SvJT 1964 rf. s. 10 hade viss egendom överlåtits genom lösöreköp till två bolag gemensamt. Ansökan av det ena bolaget om säkerhetsåtgärd beträffande egendomen upptogs ej till prövning, då det andra bolaget inte biträtt ansökningen. — Se även SvJT 1966 rf. s. 24, anmärkt nedan under V, Besvär över domvilla. — I NJA 1967 s. 51 hade tre ägare till var sin ideell andel i fastighet anfört besvär över förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Deras besvär avsåg frågor dels om vägens sträckning och delaktighetstalen, dels om bibehållande av en stenmur och en bro och om eventuell ersättning för dessa och för stängsel dels ock om storleken av markersättning. En delägare i dödsbo, som också ägde ideell andel i fastigheten, yrkade ogillande av besvären. HD konstaterade, att besvärstalan inte bestritts av övriga delägare och att åt dödsbodelägarens bestridande inte kunde tillmätas betydelse i detta avseende, eftersom hon inte ägde behörighet att företräda dödsboet. Med hänsyn härtill och då saken vore sådan, att endast en dom kunde ges för samtliga ägare av fastigheten, skulle, uttalade HD vidare, enligt 14:8 st. 2 RB besvärstalan gälla även för övriga delägare i fastigheten. Att saken åtminstone i vissa delar var sådan som avses i 14:8 st. 2 kan det i och för sig inte råda något tvivel om. Intresset knyter sig i stället till rekvisitet i nämnda lagrum, att rättegångshandling skall gälla »till förmån för» medpart. Att med stöd härav medpart i speciell processgemenskap i allmänhet utan vidare är berättigad att ensam fullfölja talan torde vara klart, eftersom en sådan ändring som påyrkas i fullföljden normalt måste bedömas som förmånlig för samtliga medparter. Om en av flera medparter yrkar bibehållande av en stenmur och en bro, finns det emellertid ingen objektiv grund för ett påstående att bifall härtill är förmånligt för övriga medparter. (Det kan vara fullständigt rimligt om dessa anser bron och stenmuren vara anskrämliga och att det

 

skulle vara en stor vinst att — i synnerhet mot ersättning — få bort dem.) Av HD:s avgörande kan man nu för fall av denna typ utläsa, att det för upptagande av fullföljd talan är tillräckligt, att ingen medpart sätter sig emot det. (Att man inte fäster avseende vid en ensam dödsbodelägare i dödsbo som är medpart stämmer med vad som gäller enligt stadgad praxis om ställföreträdarskap för dödsbo.) Detta kan i och för sig synas rimligt nog. Man frågar sig emellertid, vad som skall hända om någon medpart förklarar sig bestrida att talan prövas. Någon säker slutsats härvidlag torde HD:s beslut i och för sig inte tillåta. I ett tillägg uttalade emellertid en ledamot för sin del, att den fullföljda talan i sådant fall skulle avvisas. För att inte den som vill bestrida ändring skall få ett sakligt oberättigat övertag är det emellertid enligt min mening önskvärt att meningsskiljaktigheten mellan parterna såvitt möjligt löses genom tillsättande av en god man. Om en medpart inte vill medverka till fullföljd torde emellertid den eller de övriga åtminstone normalt knappast hinna inom fullföljdstiden utverka förordnande av en sådan. Rättsfallet exemplifierar därmed enligt min mening — vid sidan av situationer som berörts i närmast föregående översikt (se SvJT 1964 s. 411 och s. 413 f. med hänvisningar) — ytterligare en situation, där en möjlighet till ratihabering av fullföljd synes påkallad. Härmed är inte sagt, att ratihabering undantagslöst borde krävas för prövning av talan, vilken i fall som här avses inte fullföljts av alla medparter. Man synes i och för sig väl kunna med HD i det berörda fallet anse talan behörigen fullföljd så länge ingen medpart motsätter sig dess prövning. Om någon motsättersig synes emellertid klaganden rimligen böra ges tid för tillsättande av god man och dennes eventuella ratihabering av fullföljden. Ståndpunkten har emellertid nackdelen att frågan, huruvida talan behörigen fullföljts, kan förbli svävande under hela handläggningen av målet i den högre instansen. Det vore med hänsyn härtill knappast orimligt att i nu avsedda fall föremålets upptagande till prövning förelägga klaganden att visa endera att övriga medparter förklarar sig inte ha någonting emot att klagandens talan prövas eller att god man förordnats och denne vidhåller ändringssökandet. — Tilläggas må, att en lösning enligt de här förordade riktlinjerna de lege lata möter särskilda komplikationer i civila vademål och beträffande sådan besvärstalan, som förutsätter missnöjesanmälan. Eftersom rätten genast skall pröva, huruvida vade- eller missnöjesanmälan rätteligen gjorts, finns det härintet utrymme för ratihabering. Då en anmälan i och för sig näppeligen någonsin kan leda till någon nämnvärd nackdel för medpart, vore det emellertid knappast otänkbart att, i fall som avses i 14:8 st. 2 RB, undantagslöst tillägga parts anmälan verkan för samtliga medparter.

 

Ombud
    I plenimålet RÅ 1963 ref. 37 har RegR förklarat juridisk person ej kunna godkännas som parts rättegångsombud i administrativt besvärsmål. Jfr Bramstång i FT 1969 s. 192 ff.

 

Fastställelsetalan
Åtskilliga rättsfall under perioden understryker vikten av att stor omsorg ägnas åt stämningsansökningens formulering vid fastställelsetalan. I NJA 1966 s. 94 hade en importör med flyg fått ett parti jordgubbar, som skadats vid transporten. Hans krav på ersättning mot flygbolaget avvisades av detta,

 

enär enligt dess uppfattning reklamation inte skett i tid, medan importören gjorde gällande, att han reklamerat omedelbart vid mottagandet. Reklamationsfrågan synes ha varit det enda tvistiga mellan parterna. Mot den bakgrunden anhängiggjorde importören — kort före utgången av tid för tvåårspreskription — talan med yrkande att domstolen måtte »fastställa att anmärkning mot skada å godset gjorts samt att rätten till talan mot bortfraktaren härigenom inte förlorats». Sedan svaranden invänt, att den sålunda väckta talan inte avsåg ett rättsförhållande utan endast ett sakförhållande, inkom käranden med en skrift, i vilken han »omformade» sitt yrkande till att bortfraktaren måtte förklaras skyldig ersätta den skada som vållats av angivna dröjsmål vid transporten. Underrätten, vars beslut fastställdes av både hovrätt och HD, fann att den ursprungligen instämda talan jämlikt 13:2 RB inte kunde upptagas till prövning och att bestämmelserna om ändring av talan inte kunde anses tillämpliga på den i målet väckta otilllåtna talan. Två ledamöter i HD fann emellertid — i likhet med en reservant i hovrätten — att talan bort upptagas till prövning, och uttalade därvid, att det var uppenbart att käranden avsett att få bolagets ansvarighet för skadan fastställd, att hans yrkande borde anses såsom innefattande begäran därom, och att det förtydligande i denna riktning som gjorts inte innefattade otillåten ändring av hans talan. Enligt min uppfattning är det för att undvika rättsförluster på rent formella grunder angeläget, att 13:2RB inte tillämpas alltför restriktivt och att i allt fall erforderliga preciseringar till överensstämmelse med lagens krav godtages i rimlig utsträckning. Jag har därför sympati för minoritetens ståndpunkt. Däremot synes det invändningsfritt att HD i NJA 1964 s. 66 avvisat ett yrkande om fastställelse, att ett avtal av visst innehåll blivit träffat mellan parterna. Käranden gjorde i målet gällande, att svaranden brutit mot avtalet och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet, medan svaranden bestred att något avtalträffats. Såsom HD uttalade, torde med hänsyn till vad käranden anfört om innebörden av sin talan inte ha kunnat tolkningsvis i yrkandet inläggas ett krav på fastställelse att svaranden genom att bryta mot avtalet ådragit sig skadeståndsskyldighet. (Käranden synes inte ha varit beredd att i målet styrka avtalsbrott från svarandens sida.) Att ett visst avtal träffats torde inte kunna göras till föremål för fastställelsetalan, eftersom det inte konstituerar någon rättsföljd med mindre avtalet också är giltigt. Däremot torde det i princip vara möjligt att få fastställt, att ett avtal av viss innebörd är gällande mellan parterna. (Jfr t. ex. Olivecrona, Rätt och dom, 2 uppl. 1966 s. 174 med hänvisn.) Man kan fråga sig, om det inte varit möjligt att tolkningsvis ge kärandens yrkande denna innebörd. Emellertid var ju kärandens uppgivna syfte inte att få fastslaget vad som framdeles skulle gälla mellan parterna. Om man hade upptagit en fastställelsetalan av sistnämnda innebörd, skulle ett bifall inte ha lett till klarhet, huruvida det bestod ett rättsförhållande mellan parterna i form av skadeståndsskyldighet för svaranden. Det skulle därefter ha återstått att pröva, huruvida svaranden verkligen brutit mot avtalet, och en sådan uppdelning av frågan om skadeståndsskyldighet synes knappast förenlig med 13:2 RB. (Jfr härtill också 17:5 st. 2 RB.) För att fastställelsetalan angående ett rättsförhållande skall upptagas torde fordras inte bara att det råder ovisshet om rättsförhållandetsom länder käranden till förfång utan också att prövning av fastställelsetalan är ägnad att undanröja denna ovisshet. Förhållandet belyses ytterligare

 

i NJA 1966 s. 453, där svenskt rederi och försäkringsbolag förde talan mot en tysk fartygsägare med yrkande om fastställelse att rederiets ansvarighet i anledning av fartygskollision finge på visst sätt begränsas enligt sjölagens regler om begränsning av redaransvaret. Med hänsyn till att den tyske fartygsägaren inte inom stadgad preskriptionstid väckt talan vid svensk domstol mot rederiet fanns emellertid inte anledning räkna med att frågan om redaransvarets begränsning kunde komma att här i riket föranleda ett ställningstagande i något rättsligt sammanhang. Talan mot rederiet hade däremot väckts i Tyskland före preskriptionstidens utgång, men den betydelse en svensk dom kunde få i nämnda mål (dvs. ingen rättskraft utan på sin höjd en mer eller mindre stark bevisverkan) ansågs inte tillräcklig för att motivera talans prövning. — I anledning av käromål avseende skyldighet att på grund av kroppsskada utge ersättning för förlorad arbetsförtjänstunder viss i huvudsak förfluten tid yrkades i NJA 1963 s. 442 genstämningsvis, att livränta skulle fastställas även för framtiden. Talan upptogs till prövning, enligt hovrättens av HD fastställda beslut med motivering att ovisshet, ländande svaranden-genkäranden till förfång, rådde beträffande storleken av dennes förpliktelser. I och för sig synes detta invändningsfritt. Det intressanta i fallet är emellertid framför allt, att fastställelsetalen här utnyttjades även — och efter vad det vill synas i första hand — för annat ändamål än att undanröja den nämnda ovissheten. Av parternas argumentering kan utläsas, att båda parter räknade med att den skadelidande på grund av den fortgående penningvärdesförsämringen skulle få sammanlagt större belopp om han periodvis begärde ersättning för förfluten tid än om en livsvarig livränta fastställdes. Eftersom några bestämmelser om uppräkning av livräntor av förevarande slag inte finns och någon uppräkning utan stöd av sådana bestämmelser inte torde medges i praxis, innebär alltså rättsfallet, att en skadeståndsskyldig kan genom fastställelsetalan spekulera i att en efter i huvudsak dagsvärdet utdömd livränta genom fortgående inflation kommer att bli förhållandevis billig för honom. Särskilt tillfredsställande är väl inte detta, men resultatet synes inte ha kunnat undvikas, och det är knappast heller processreglernas sak att motverka inflationens verkningar. — Om fastställelsetalan vid arbetsdomstolen se AD 1963 nr 15 och 28, 1966 nr 25 samt 1967 nr 2 och 24.

 

Ändring och justering av talan
Angående spörsmål i mål om klander av sysslomans förvaltning, huruvida käranden under förberedelsen i underrätt ändrat sin talan i strid mot bestämmelserna i 13:3 RB, se NJA 1966 s. 193 och 1964 s. 38. — Sedan makar i gemensam ansökan om hemskillnad förklarat sig ense om att hustrun skulle ha vårdnaden om makarnas barn jämte visst underhåll till dem och att hustrun skulle kvarsitta i hemmet till dess bodelning skett samt underrätten meddelat dom i enlighet med ansökningen, vädjade mannen och yrkade ändring i fråga om vårdnad och underhåll samt rätt att kvarsitta i hemmet. Dessa yrkanden ansågs kunna upptagas till prövning. SvJT 1967 rf. s. 75. Avgörandet bestyrker vad i en tidigare rättsfallsöversikt uttalats därom, att på grund av rättens officialprövningsplikt ifråga om vårdnad om barn sådana frågor och därmed sammanhängande spörsmål inte alltid bedöms enligt en strikt tillämpning av de vanliga procedurreglerna. (Se SvJT 1959 s. 256 f. Jfr NJA 1966 s. 525, nedan under IV, Omfattningen

 

av högre rätts prövning.) I NJA 1967 s. 327 gav emellertid HD reglerna om ändring av talan en tillämpning, som medförde, att efter äktenskapsskillnad något beslut om vårdnaden över huvud inte kom att föreligga. Sedan underrätt dömt till hemskillnad mellan en fransk man och en svensk kvinna — tillika fransk medborgare — tillerkänt hustrun vårdnaden om makarnas barn och medgivit mannen viss rätt till umgänge med barnet, hade hovrätten på talan av mannen gjort viss ändring ifråga om umgängesrätten. Hustrun hade därefter klagat till HD med yrkande om vissa inskränkningar i umgängesrätten. I hovrätten hade emellertid upplysts, att fransk domstol genom laga kraft ägande dom dömt till äktenskapsskillnad mellan makarna och förordnat om vårdnad och umgängesrätt. Vid huvudförhandling i HD yrkade hustrun under hänvisning till den franska domen i första hand att få vårdnaden om barnet efter äktenskapsskillnaden och i andra hand att få vårdnaden för tiden intill dess rättskraftigt avgörande i Sverige förelåg beträffande vårdnaden efter äktenskapsskillnad. Mannen medgav vårdnadsyrkandet men yrkade viss rätt till umgänge. HD, som konstaterade att den franska domen rörande äktenskapsskillnad skulle lända till efterrättelse i Sverige — och att det därför saknades grund för att meddela föreskrifter om umgängesrätt under hemskillnad — fann (med fyraledamöter mot en) att de i HD väckta frågorna om vårdnad och umgängesrätt efter äktenskapsskillnad inte kunde prövas i målet. Att sålunda — vid det förhållandet att den franska domen skulle här erkännas endast i vad avsåg äktenskapsskillnad men inte i fråga om vårdnad och umgängesrätt —parterna kom att bli skilda utan någon föreskrift i fråga om vårdnaden är väl i och för sig inte särskilt anmärkningsvärt. Situationen blir ju därvidlag densamma, om det meddelas en fransk dom utan att någon svensk process är anhängig. Det förefaller likväl ganska rimligt att — såsom bort ske enligt reservantens mening — HD åtminstone meddelat provisoriska föreskrifterom vårdnaden. — I SvJT 1964 rf. s. 53 aktualiserades frågan, huruvida en höjning av det belopp som yrkades på viss grund borde vid tillämpning av 13:3 RB anses utgöra krav på »annan fullgörelse» enligt p. 1 eller »nytt yrkande på väsentligen samma grund» enligt p. 3. Frågan om tillämpningsområdet för respektive punkt har praktisk betydelse i så måtto, att enligt p. 1 krävs, att ändringen föranletts av omständighet som inträffat eller blivit känd för parten först under rättegången, men i gengäld ändringen kan ske i princip när som helst under processen, medan taleändring enligt p. 3 inte obetingat kan ske sedan målet företagits till huvudförhandling och överhuvud inte är medgiven i högre rätt. I rättsfallet medgavs taleändringen av både underrätten och hovrätten. Medan underrätten synbarligen tillämpade p. 1, åberopade emellertid hovrätten p. 3. Hovrättens bedömning synes i och för sig invändningsfri. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma, att den inte utesluter, att också p. 1 kan vara tillämplig på taleändring av förevarande slag. I likhet med Ekelöf (Rättegång II, 2 uppl. s. 143 med not 114) menar jag sålunda, att om taleändringen skett först i hovrätten, den bort tillåtas under de i p. 1 angivna förutsättningarna. Beträffande rättsfallet må slutligen anmärkas, att rubriken är felaktig, eftersom den lyder »Otillåten ändring av talan» (utan frågetecken), medan ändringen ju ansågs tillåten. — Se angående ändring av talan även NJA 1966 s. 94, anmärkt ovan under Fastställelsetalan.

 

Återkallelse
Den i SvJT 1955 rf. s. 6 intagna ståndpunkten, att 13:5 RB är tillämplig i mål enligt lagsökningslagen har upprätthållits i SvJT 1966 rf. s. 82. Medan denna ståndpunkt i och för sig synes förtjäna instämmande synes emellertid den tillämpning av stadgandet som skett i sistnämnda rättsfall vara något tvivelaktig. I mål om betalningsföreläggande hade gäldenären anmält skriftligt bestridande. På borgenärens begäran hänsköts målet därefter till rättegång, men borgenären återkallade sin talan, innan svaranden därefter vidtagit någon processhandling. Svaranden ansågs emellertid ha ingått i svaromål genom sitt nämnda bestridande och befanns därefter äga påfordra målets prövning. Det är att märka, att bestridandet i och för sig inte kunnat framtvinga något fortsättande av proceduren, eftersom hänskjutande förutsätter borgenärens begäran. En rationell tillämpning av 13:5 RB leder därför enligt min uppfattning till att endast ett sådant ingående i svaromål som sker efter målets hänskjutande till rätten förhindrar återkallelse. Tanken bakom 13:5 är ju, att käranden inte skall få i onödan ställa till besvär försvaranden — besvär som förutsättes manifesterat i en processhandling vilken kan betecknas som ingående i svaromål. Den åtgärd av borgenären, som han återkallade, hade emellertid inte föranlett någon dylik processhandling från gäldenärens sida. — I NJA 1964 s. 70 fann HD (med tre ledamötermot två), att sedan ägodelningsdomaren beslutat om fastställelse å avstyckning och i samband därmed förordnat om sammanläggning, sökanden till sammanläggningen ägde genom överklagande av beslutet återkalla sin ansökan därom — medan däremot motsatsen finge anses gälla beträffande avstyckningen. — Sedan överlantmätare anfört besvär över hovrätts utslag,varigenom tillstånd till avstyckning meddelats, har, då ansökningen om sådan frånfallits, förrättningen undanröjts. NJA 1963 s. 584.

 

Litispendens?
Sedan hustru vid domstol i Schweiz väckt talan mot mannen med yrkande om äktenskapsskillnad på grund av otrohet från dennes sida, yrkade mannen vid svensk domstol, under påstående om otrohet av hustrun, äktenskapsskillnad jämlikt 11:8 GB. Talan upptogs till prövning. (Jfr 7 § 1936 års lagom erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Schweiz, samt 13:6 RB.) NJA 1964 s. 352. — Se även AD 1966 nr 25.

 

Intervention
I mål mot handelsbolag har bolagsman ansetts inte äga rätt till självständig intervention. SvJT 1967 rf. s. 39. — Sedan i ärende rörande förordnande avförmyndare för omyndig en dotter till den omyndiga överklagat underrättensbeslut, begärde en son till den omyndiga att få inträda som intervenient med yrkande att beslutet måtte fastställas. Denna hemställan föranledde inte något hovrättens yttrande, enär sonen jämlikt grunderna för 20:28 FB vore att anse såsom part i hovrätten. SvJT 1966 rf. s. 14. — I det ovan under rubriken Talerätt anmärkta rättsfallet NJA 1964 s. 500 ansågs, såsom där nämnts, andrahandshyresgäst inte vara sakägare i mål om expropriation av fastigheten. Rätt för denne att intervenera ansågs inte heller kunna grundas vare sig på det förhållandet att genom expropriationen hyresgästens och därmed även andrahandshyresgästens nyttjanderätt komme att upphöra eller därpå att andrahandshyresgästen skulle ha rättsligt intresse av hur upp-

 

kommande ersättningsfrågor avgjordes. Att i målet väckts fråga om förtida tillträde ansågs inte medföra rätt för andrahandshyresgästen att självständigt intervenera jämlikt 14:11 st. 2 RB. I sistnämnda hänseende var två ledamöter av skiljaktig mening. — I NJA 1967 s. 33 hade mellan fastighetsägare och vissa personer träffats avtal, enligt vilket de vore berättigade att i händelse av försäljning eller expropriation av fastigheten få närmare angiven del av köpeskillingen eller löseskillingen för fastigheten (I), respektive mellan hyresgäst i fastigheten och vissa personer träffats avtal, enligt vilket dessa personer vore berättigade till pensioner, vilkas storlek var beroende av den ersättning för hyresrättens upphörande, som vid expropriation tillerkändes hyresgästen (II). Nämnda personers intressen av löseskillingens bestämmande i mål om inlösen av fastigheten jämlikt byggnadslagen ansågs vara av »rent faktisk art» och därför inte berättiga dem till intervention i målet. I all synnerhet beträffande det första fallet, som jämväl refererar till ett frivilligt köpeavtal utan att därvid stadgats någon medbestämmanderätt i fråga om prissättningen, kan det väl finnas fog för att tolka avtalet så, att avtalsparternas rätt gjorts beroende av dom i lösenmålet såsom en rent faktisk företeelse utan att de avsetts skola ha någon rätt att influera på avgörandet. Låt oss emellertid antaga, att avtalen skrivits så, att ersättningen skulle uppgå till viss del av det belopp, till vilket löseskillingen vid inlösen rätteligen skulle bestämmas, samt att i fråga om det rätta lösenbeloppet dom i målet om inlösen skulle gälla för och emot samtliga avtalsparter som om den meddelats i rättegång där respektive kontrahent varit part. I sådant fall skulle ansökan om självständig intervention näppeligen ha kunnat avslås med den i rättsfallet anförda motiveringen. Exemplet aktualiserar emellertid frågan, i vad mån en person måste finna sig i att hans mellanhavande med annan kompliceras på det processuella planet genom att den sistnämnde i avtal med tredje man anknyter till nämnda mellanhavandeoch därmed skapar en situation, där ett kanske avsevärt antal personer gör anspråk på självständig intervention. — Part som åtnjöt fri rättegång med biträde ansågs i NJA 1964 s. 394 berättigad att, när biträdet fullföljt talan mot beslut, varigenom hans yrkande om ersättning av allmänna medel ogillats, såsom intervenient deltaga i rättegången på biträdets sida. — I det ovan under Talerätt anmärkta rättsfallet NJA 1966 s. 3 hade på yrkande av testamentsexekutor god man förordnats att, intill dess annorlunda bestämdes, företräda stiftelse i ursprungligen utsedda styrelseledamöters ställe. I rättegång, där testamentsexekutorn yrkade utseende av andra ledamöter,ansågs gode mannen inte äga inträda som intervenient. — Se även SvJT 1966 rf. s. 53, nedan under IV, Rätt till fullföljd.

 

Säkerhetsåtgärd
Såsom under föregående rubrik nämnts, blev i NJA 1966 s. 3 god man på yrkande av testamentsexekutor förordnad att, intill dess annorlunda bestämdes, i ursprungligen utsedda styrelseledamöters ställe företräda stiftelse. Förordnandet skedde med tillämpning av 15:3 och 5 RB. — Med stöd av skiljeavtal påkallade ägare av aktier i familjebolag skiljedom för att få fastslaget, att övriga aktieägare inte utan hans samtycke ägde sälja aktier till utomstående. Handräckning i form av förbud vid vite ansågs — efter ansökan hos överexekutor — kunna enligt 187 a § UL meddelas till säkerställande av blivande skiljedom. NJA 1964 s. 423. — En person, som enligt

 

laga kraft ägande dom förpliktats utge underhållsbidrag till sin frånskilda hustru, yrkade efter stämning å henne fastställelse av att han inte längre vore underhållsskyldig. Han hemställde också om omedelbart förordnande, att den förra domen inte vidare skulle få verkställas. I anledning av sistnämnda yrkande föreskrevs med tillämpning av 15:3 RB att, intill dess laga kraft ägande dom förelåge, bidragen skulle uppbäras av god man, vilken efter målets slutliga avgörande hade att utbetala medlen till part, som befunnits därtill berättigad. NJA 1965 s. 356. — Se vidare NJA 1966 s. 541, anmärkt nedan under II B, Rättegångskostnad. — Om interimistiskt förordnande i arbetstvist se AD 1963 nr 12.

 

Omröstning
I gåvoskattemål företogs i NJA 1965 s. 238 särskilda omröstningar i delsfrågan huruvida en eller flera gåvor skulle anses föreligga, dels frågan vilken skatteklass som skulle tillämpas. — Vid överläggning i HD i ett skadeståndsmål yppades skiljaktiga meningar dels i frågan, huruvida svaranden varit vållande, dels — om så ansågs vara fallet — huruvida och i vad mån käranden tillkommande skadestånd skulle jämkas på grund av medvållande från hans sida. Med fyra ledamöter mot en fann HD, att särskilda omröstningar inte skulle äga rum. NJA 1967 s. 504. Någon motivering i omröstningsfrågan har inte givits. Det kan emellertid förmodas, att HD:s ståndpunkt föranletts av svårigheten att från varandra isolera spörsmål om vållande och medvållande. Dessa spörsmål torde också få anses mera intimt sammanhänga med varandra än exempelvis spörsmål om skadeståndsskyldighet på grund av vållande och skadeståndsskyldighet på grund av strikt ansvar, som i NJA 1961 s. 523 uppställdes till skilda omröstningar.

 

Mellandom
Fråga huruvida talan om fordringsanspråk på grund av arrendeavtal vore preskriberad enligt 2:41 nyttjanderättslagen har i NJA 1964 s. 122 ansetts inte kunna avgöras genom mellandom. Se angående rättsfallet vidare nedan under VII.

 

Förlikning
I mål om klander av bodelning ansågs i NJA 1966 s. 469 ett muntligen inför rätta träffat förlikningsavtal mellan makarna bindande. — Se vidare NJA 1964 s. 396, nedan under Res judicata, samt NJA 1967 s. 24 och SvJT 1967 rf. s. 75, nedan under Rättegångskostnad.

 

Rättelse
Angående fråga om rättelse i fastighetsbok se NJA 1966 s. 90. Se angåenderättelse av dom även JO 1966 s. 105 ff.

 

Res judicata
Att avvisningsbeslut har rättskraft (jfr i litteraturen Ekelöf, Rättegång II s. 20 med hänvisningar i not 29, III s. 70 och Cars, Resning i rättegångsmåls. 110) bekräftas av NJA 1964 s. 398 (varom vidare nedan under V, Resning) och 1966 s. 450 (anmärkt ovan under Svensk domstols behörighet).— I dom å hemskillnad hade i överensstämmelse med ett mellan makarna

 

slutet avtal hustrun berättigats sitta kvar i hemmet till dess bodelning skedde. Efter det att sedermera dömts till skillnad i äktenskapet utan att bodelning ägt rum ansågs hinder inte föreligga att på nytt till bedömande upptaga frågan om rätten att kvarsitta i hemmet. NJA 1966 s. 466. — Rättsfallet NJA 1964 s. 396 berör ett i litteraturen omdiskuterat spörsmål, nämligen frågan huruvida en genom dom stadfäst förlikning har samma rättskraft som en vanlig dom, eller om förlikningsavtalets giltighet kan utan hinder av fastställelsen prövas i vanlig rättegång. (Se Olivecrona, Rättoch dom, 2 uppl. 1966 s. 335 ff. med hänvisningar samt Ekelöf i SvJT 1961 s. 369 ff. och Rättegång V s. 54 ff.) Sedan i mål om äktenskapsskillnad domstol stadfäst förlikningsavtal, varigenom X åtog sig att utgiva visst underhållsbidrag till Y, förklarades på talan av X i särskild rättegång avtalet ogiltigt, såvitt gällde detta underhållsbidrag. X begärde härefter verkställighet av ogiltighetsdomen ifråga om rättegångskostnad, varvid Y till kvittning åberopade fordran på underhållsbidrag enligt stadfästelsedomen. Samtliga instanser vägrade kvittning. Medan överexekutor och hovrätten uttryckligen framhöll, att stadfästelsedomen inte utgjort hinder för prövning av förlikningsavtalets giltighet i senare rättegång (vilket dock sattes i fråga av en reservant i hovrätten), konstaterade HD endast, att förlikningsavtalet förklarats ogiltigt genom laga kraft ägande dom i vad gällde underhållsbidraget, samt att vid sådant förhållande stadfästelsedomen inte kunde verkställas och följaktligen inte heller föranleda kvittning i utmätningsärendet. Enligt Ekelöf, Rättegång V s. 54 not 131, saknar rättsfallet prejudikatvärde i den berörda principfrågan: »Genom att ändra på hovrättens domskäl lärer HD velat antyda att den ej fattat ståndpunkt i frågan om hustrunstalan om ogiltigförklaring av det stadfästa förlikningsavtalet bort upptas till prövning.» Förvisso är denna tolkning plausibel. Om den är riktig, synes man emellertid inte bara ha anledning beklaga, att HD försuttit möjligheten att ge rättstillämpningen vägledning i en inte oviktig principfråga, som måste besvaras innan en med rättsfallet analog situation kan inträffa. Man måste också fråga sig, på vilken grund HD:s avgörande i så fall bygger. Möjligen har man ansett, att om domstol dömt i strid mot reglerna om res judicata, den senast meddelade domen bestämmer rättsläget, såvida den vunnit laga kraft och inte upphävts på besvär över domvilla. Inte heller denna ståndpunkt — som väl knappast kan anses i och för sig alldeles självklar — kan emellertid med säkerhet utläsas av avgörandet. — Sedan köparen av en maskin till säljaren erlagt viss del av köpeskillingen och genom lagakraftvunnen dom förpliktats att utgiva återstoden, yrkade köparen i senare rättegång — under påstående om fel på maskinen — skadestånd av säljaren. Samtliga ledamöter i de dömande instanserna var ense om att denna talan inte kunde prövas såvitt avsåg frågan, om någon del av det utdömda beloppet skulle återgå i form av skadestånd. Föredragande revisionssekreteraren, vars betänkande gillades av två ledamöter i HD, ansåg emellertid, att skadeståndsyrkandet borde prövas såvitt gällde ett belopp svarande mot det vid köpslutet erlagda. HD:s majoritet avvisade däremot talan i dess helhet. NJA 1965 s. 94. Majoritetens ståndpunkt förtjänar enligt min uppfattning instämmande. Om en säljare, efter att ha uppburit halva den avtalade köpeskillingen, för talan med yrkande att utfå den återstående hälften, kan det inte vara rimligt att anse den sak, varom talan väckts, vara rätten till halva köpeskillingen. Befinnes säljaren i denna rättegång exempelvis på

 

grund av fel i godset inte ha rätt till mer än halva köpeskillingen, skall man rimligtvis inte bifalla hans käromål och låta käranden därefter söka återfå den frivilligt erlagda hälften, utan hans talan om resterande hälft torde böra ogillas. I konsekvens härmed måste bifall till en talan om resterande köpeskilling ha samma rättskraft som bifall till en talan om hela köpeskillingen. — En komplicerad fråga om res judicata i tvist, huruvida viss fastighet skulle utgöra prästlönetillgång för pastorat, förelåg i NJA 1963 s. 312. — Angående rättskraftens subjektiva gränser i mål om prästboställe se NJA 1963 s. 267. — Genom lagakraftvunnen dom hade S efter en sprängningsolycka tillerkänts skadestånd av kronan i form av livränta samt ersättning för lyte och stadigvarande men, varvid skadeståndet beräknats efter en invaliditetsgrad av 66 2/3 %. I ny rättegång yrkade S att, enär den verkliga invaliditetsgraden uppgått till 100 %, kronan måtte förpliktas att såsom ytterligare skadestånd utgiva vad i livränta samt ersättning för lyte och men belöpte på återstående 33 1/3 % invaliditet. Talan upptogs inte till prövning. NJA 1965 s. 235. Det synes i målet inte ens ha påståtts att kärandens tillstånd försämrats efter domen. Den enda teoretiskt tänkbara grunden för att upptaga talan till prövning förefaller därför vara ståndpunkten, att det i de båda målen var fråga om olika rättsföljder. Också enligt min mening måste emellertid en sådan ståndpunkt anses förfelad. Liksom man otvivelaktigt inte kan betrakta varje kronas ersättning för sveda och värk som en rättsföljd för sig från res judicata-synpunkt, med påföljd att man skulle kunna uppdela ett krav på sådan ersättning på praktiskt taget hur många rättegångar som helst, kan det rimligtvis inte heller vara möjligt att därvidlag uppdela krav på ersättning för invaliditet på s. a. s. skilda sektorer av invaliditetsgraden. — Sedan A i underrätt dömts för allmänfarlig vårdslöshet till straff och förpliktats utgiva ojämkat skadestånd, dock med lägre belopp än som yrkats, fullföljde målsäganden ensam talan och yrkade högre skadestånd. Invändning av A bl. a. att han inte vore vållande till de uppkomna skadorna upptogs inte till prövning. SvJT 1967 rf. s. 25. Förmodligen har hovrätten funnit det väsentligt, att det i målet var fråga om en och samma rättsföljd. Härpå tyder särskilt en hänvisning till det nyss nämnda rättsfallet NJA 1965 s. 235. För att en hänvisning till detta fall skall ha tett sig motiverad bör man emellertid rimligen ha funnit någon annan beröringspunkt än att båda fallen rörde res judicata-frågor beträffande samma rättsföljd. Någon sådan beröringspunkt har jag för min del inte kunnat finna. Av det förhållandet, att en rättsföljd inte kan uppdelas på flera rättegångar, kan i och för sig inte rimligtvis följa, att om underrättens dom vinner laga kraft beträffande viss del av en rättsföljd, grunden skulle vid överinstansens prövning ha rättskraft även beträffande den där aktuella delen. I litteraturen har, såvitt jag vet, problemet inte särskilt diskuterats. Uttalanden såsom exempelvis att grunden för käromålet prekluderas »enbart med avseende på den rättsföljd varom fråga varit i målet» (Ekelöf, Rättegång III s. 101) torde inte få tolkas motsättningsvis just därför att man endast torde ha haft förhållandet mellan flera särskilda rättegångar i sikte och det inte kan bli fråga om flera sådana rörande delar av samma rättsföljd. Beträffande den i rättsfallet föreliggande situationen kan till en början sägas, att i allt väsentligt samma skäl talar för en begränsning av grundens rättskraft till vad i underrätten utdömts som i allmänhet motiverar principen att domskäl inte vinner rättskraft. Visserligen behöver ju part inte

 

räkna med framtida anspråk som han inte kan förutse, eftersom man härrör sig inom ramen för ett i målet framställt yrkande. Det förefaller likväl svårt att inse, varför inte part skulle kunna låta underrättens dom vinna laga kraft mot sig utan att därför förlora annat än just det belopp som domslutet lyder på. Om motparten klagar kan visserligen parten anföra anslutningsvad — om det gäller en underrättsdom men inte om det gäller en hovrättsdom! Han kan emellertid knappast anslutningsvis vädja endast ifråga om vållandefrågan. Klagan över enbart domskäl är ju inte tillåten och domslutet innehåller ingen fastställelse att han varit vållande utan endast en förpliktelse att betala skadestånd. Utifrån hovrättens ståndpunkt skulle alltså parten för att hålla vållandefrågan öppen beträffande det belopp som underrätten inte utdömt, få lov att anslutningsvädja beträffande det utdömda beloppet, även om han i och för sig är fullt beredd att låta vid underrättens dom förbli i den delen. En sådan reglering bör enligt min mening inte accepteras redan därför att den är alltför komplicerad för att parter i allmänhet skall kunna förväntas begripa den och därmed ägnad att leda till onödiga rättsförluster. Det finns enligt min mening ingen anledningatt frångå den enkla principen, att en part måste klaga om han vill ha ändring i domslutet, men att han inte har någon anledning att klaga om han — oberoende av domskälen — kan acceptera domen. Jag har därför svårt att förlika mig med hovrättens bedömande av det förevarande fallet. — Sedan hyresgäst genom dom förpliktats utgiva avtalad hyra för viss tid samt domen vunnit laga kraft och det utdömda beloppet erlagts, hade vederbörande hyresnämnd meddelat beslut, varigenom grundhyra för den förhyrda lokalen bestämts till lägre belopp än den avtalade hyran med verkan från och med första dagen av nämnda tid, och hade statens hyresråd enligt utslag ej funnit skäl göra ändring i hyresnämndens beslut. Hyresgästen, som mot hyresvärden riktade krav att återfå för mycket erlagd hyra, sökte nu resning i det genom domen avgjorda målet. Resningsansökningen lämnades utan bifall, då domen inte utgjorde laga hinder för hyresgästen att föra talan om återfående av hyra som erlagts utöver vad som skolat utgå enligt hyresrådets utslag. NJA 1966 s. 325. Bedömandet överensstämmer väl med den allmänna karakteristiken av rättskraftens innebörd, att domen har samma betydelse som domstolen tillmätt åberopade rättsfakta. (Se t. ex. Ekelöf, Rättegång III s. 77 ff.) Domstolen har ju inte prövat eller ens ägt pröva i vad mån avtalet stred mot hyresregleringslagen, och det måste vara riktigt att domen i förhållande till denna lag inte tillmätes annan betydelse än själva avtalet. — Se angående spörsmål om res judicata i vattenmål NJA 1965s. 11 (II) och s. 515 samt i arbetstvist AD 1966 nr 18.

 

Rättegångskostnad
I SvJT 1967 rf. s. 72 hade i ett faderskapsmål käranden yrkat underhållsbidrag med 125 kr per månad till dess barnet fyllt 18 år. Svaranden hade vitsordat 60 kr i månaden. Underrätten utdömde 60 kr i månaden för tiden från barnets födelse till den 1 juli 1969. För återstående tid till dess barnet fyllde 18 år bestämdes däremot underhållsbidraget — med hänsyn till att svaranden som var studerande antogs kunna efter avlagd examen få en inkomst som satte honom i stånd att betala åtminstone fordrade belopp — till 125 kr i månaden. Härefter inträffade emellertid det säregna, att käranden vädjade med yrkande om nedsättning av bidraget till 60 kr i månaden

 

för hela tiden och att svaranden bestred den yrkade ändringen. Hovrätten biföll ändringsyrkandet och fann med hänsyn till omständigheterna återbetalningsskyldighet gentemot statsverket för kostnader för fri rättegång i hovrätten inte böra åläggas någondera parten. En reservant fann ändringssökandet inte ha bort upptagas till prövning men var, överröstad härutinnan, i fråga om rättegångskostnaderna ense med majoriteten. Som grund för vadetalan angav käranden, att en uppdelning av underhållsbidragets storlek för olika tider vore ägnad att försvåra hans möjligheter till en framtida talan om ändring av underhållsbidragets storlek på grund av väsentligt ändrade förhållanden. Enligt reservanten var emellertid denna uppfattning felaktig. Jag är för min del också närmast böjd för att antaga, att vadetalan bort avvisas såsom innefattande ett yrkande till vadekärandens nackdel. Att endast yrkanden till vadekärandens förmån kan prövas bestyrkes också just av kostnadsreglerna. Vadetalan bifölls ju till alla delar, och enligt 18:15 jämförd med 18:1 RB har det då knappast funnits någon laglig möjlighet att reglera kostnadsfrågan annat än genom full ersättning för hovrättskostnaden till vadekäranden. (Möjligen skulle man kunna tänka sig full ersättning till vadesvaranden enligt — det förvisso konstlade — resonemanget, att part som framställer ett yrkande till sin egen nackdel blir tappande part om det bifalles. I allt fall för kvittning av hovrättskostnaderna synes emellertid något som helst stöd i lagen inte kunna uppletas.) Att hovrätten ansett sig vid bifall till vadetalan inte kunna följa lagens ordalydelse är i och för sig ganska begripligt men borde enligt min uppfattning närmast ha tagits till intäkt för att reservantens ståndpunkt i avvisningsfrågan var den riktiga. — Spörsmål om tillämpning av 18:2 RB förelåg bl. a. i NJA 1963 s. 423. På talan av hustrun dömde underrätt till hemskillnad jämlikt 11:1 GB och bestämde, i enlighet med makarnas å ömse sidor gjorda medgivanden, angående vårdnaden om makarnas barn och rätt till umgänge med barnet även som rörande skyldighet för mannen att utgiva underhållsbidrag och om rätt för hustrun att sitta kvar i hemmet. Även i skillnadsfrågan var makarna ense. Underrätten förpliktade mannen att ersätta statsverket hälften av dess kostnad i anledning av hustruns fria rättegång. Hovrätten, där mannen sökt ändring beträffande ersättningsskyldigheten, biföll inte ändringssökandet. Sedan talan fullföljts vidare till HD, anförde underrätten i infordrat yttrande bl. a. att vid gemensam ansökan part som inte har fri rättegång skall åläggas att ersätta statsverket hälften av kostnaden förandra makens fria rättegång, där det inte finnes obilligt (8 § 3 st. FRL), och att konsekvensen syntes fordra att motsvarande blev fallet där den make som ej har fri rättegång efter stämning infinner sig vid förberedelsen och då genast medger samtliga yrkanden. HD fann emellertid, att kostnaderna beträffande hemskillnaden med hänsyn till omständigheterna bort kvittas med tillämpning av 18:2 RB och att målet i övrigt, såvitt handlingarna utvisade, föranlett inga eller i allt fall endast obetydliga särskilda kostnader, varför mannen befriades från ersättningsskyldighet. En reservant var emellertid skiljaktig ifråga om motiveringen och en annan med avseende på slutet. Sistnämnda reservant framhöll bl. a. såsom ur processpolitiska synpunkter angeläget att den möjlighet som finns att lösa frågor i samband med hemskillnad och äktenskapsskillnad genom gemensam ansökan utnyttjas i största möjliga utsträckning och att det med hänsyn härtill knappast kunde framstå såsom påkallat att generellt tillämpa undantagsstadgan-

 

det i 18:2 RB i mål av denna typ. Det är emellertid att märka att i skillnadsmål, som anhängiggjorts genom stämning, det inte finns någon laglig grund för att ålägga part ersättningsskyldighet till statsverket i vidare mån än han skulle ha haft att gälda kostnadsersättning till motparten om denne inte haft fri rättegång. Och om ingen av parterna haft fri rättegång synes det svårt att tänka sig att svaranden skulle nödgas ersätta motpartens kostnad. Visserligen kunde en sådan lösning från processpolitisk synpunkt kanske te sig ändamålsenlig, om svaranden vägrat att vara med om en gemensamansökan. Emellertid är det ju åtminstone företrädesvis för fall, där i saken ingen meningsskiljaktighet rått, som kvittningsregeln i 18:2 måste antagas vara avsedd, och det förefaller tvivelaktigt om man i praktiken kan göra dess tillämpning beroende av skälen för att inte en gemensam ansökan kommit till stånd. För den händelse man till förebyggande av missbruk vill nå konsekvens ifråga om återbetalningsskyldighet vid gemensam ansökan och vid stämning synes man därför — såsom advokatsamfundet framhöll i ett i målet avgivet yttrande — snarast få tänka sig en specialreglering för stämningsfallen svarande mot 8 § 3 st. FRL. (Beträffande rättsfallet må slutligen nämnas att revisionstalan innehåller intressanta upplysningar om underrättspraxis rörande kostnad i olika typer av skillnadsmål.) — Mål om äktenskapsskillnad på grund av otrohet enligt 11:8 GB kan inte väckas annorledes än genom stämning, och sådana processpolitiska skäl som nyss antytts för att eventuellt inte kvitta kostnaderna enligt 18:2 även om parterna är ense i sak gör sig alltså inte här gällande. Möjligen skulle det däremot kunna hävdas, att den, vars make varit otrogen, bör kunna få äktenskapsskillnad utan någon ekonomisk uppoffring. (Jfr Ekelöf, Rättegång III s. 176, vars uttalande emellertid avser det fall att den förfördelade maken också får vårdnaden om makarnas barn.) I NJA 1967 s. 252 har emellertid HD (med i denna del en reservant) bedömt kostnadsfrågan på samma sätt som i NJA 1963 s. 423. Jfr vidare rättsfallet NJA 1967 s. 24, varom närmare nedan. — Enligt Jacobsson (Parts kostnad i civilprocess s.136 f.) skulle, för tillämpning av stadgandet i 18:3 st. 1 RB, culpa hos den vinnande parten vara ett oeftergivligt krav. Detta skulle utmärkas av ordet »eljest» i andra ledet av stadgandets rekvisit. För min del tror jag inte, att lagtexten tillåter någon sådan slutsats. Ehuru jag inte varit i tillfälle att företaga någon systematisk undersökning, har jag intrycket att uttrycket »eljest» i lagtext inte sällan brukas för att utmärka, att vad därefter utsäges ofta men inte nödvändigtvis alltid kännetecknar också vad som förutnämnts. Med andra ord: att inleda en rättegång utan att motparten givit anledning till det kan ofta vara vårdslöst men det behöver inte alltid vara det, och att käranden förfarit culpöst vid rättegångens inledande behöver inte förutsättas för att 18:3 st. 1 RB skall kunna tillämpas. Jag har för mindel antagit, att stadgandet i 18:3 RB bör tillämpas så, att om svaranden effektivt medgivit viss del av kärandens yrkande och domstolen utdömer endast det medgivna beloppet, svaranden åtminstone normalt bör ha full ersättning för sin kostnad, alldeles oavsett om det varit vårdslöst av käranden att ta till sitt yrkande så högt som skett. (Se Festskrift för Olivecronas. 689 ff., särskilt s. 696 ff.) Denna ståndpunkt överensstämmer med ett enligt min uppfattning otvetydigt uttalande i motiven (SOU 1938:44 s.232) och den har i doktrinen tidigare hävdats av Ekelöf. (Se Rättegång III, numera 2 uppl. s. 171). Den synes nu också ha vunnit bekräftelse i HD.

 

I NJA 1965 s. 253 yrkade A ersättning av B med visst belopp för skada och intrång på A:s fastighet. I skriftligt svaromål bestred B ersättningsskyldighet, men i senare inlaga återtog B detta bestridande och medgav att ersätta Amed ett lägre belopp än det yrkade. I sin dom utdömde underrätten ersättning med det medgivna lägre beloppet. Underrätten, vars dom gillades av överinstanserna, utdömde kostnadsersättning åt käranden endast för tid före svarandens medgivande utan någon antydan om att käranden skulle ha förfarit culpöst. Svaranden hade för sin del inte framställt något yrkande om ersättning för egna kostnader. Bedömandet måste antagas implicera att käranden inte skulle ha tilldömts någon kostnadsersättning alls, om betalning med det sedermera utdömda beloppet medgivits redan före talans väckande, förutsatt att medgivandet kunnat betraktas som effektivt och alltså en exekutionstitel inte i och för sig behövlig. (Jfr Ekelöf, Rättegång III s.172.) — Angående spörsmål om tillämpning av 18:3 RB se vidare NJA 1966 s. 445 (konkursansökningsmål), TSA 1965 s. 95 och NJA 1967 s. 202. Sistnämnda fall har emellertid sitt största intresse beträffande spörsmål om gränsdragningen mellan 18:4 st. 1 och st. 2 RB. Det gällde klander av arrendesyn med yrkande att den av synemännen angivna summan för botande av brister på arrendefastigheten måtte nedsättas med ett sammanlagt belopp av 23 328 kr 80 öre, fördelat på ett flertal till olika sakförhållanden hänförliga poster. Kärandens talan vann bifall beträffande tre poster å tillhopa 5 398 kronor, förutom några belopp om tillhopa något mer än 1 000 kronor som omedelbart medgavs av svaranden. Samtliga ledamöter i HD — som var ense om att kostnaderna för olika delar av målet inte alls eller i allt fall endast till obetydlig del kunde särskiljas — kvittade kostnaderna. Tre ledamöter tillämpade därvid 18:4 st. 2 RB, medan en reservant uttalade, att han ansåg den förda talan innefatta flera yrkanden, och ytterligare en reservant inte, såvitt kan utläsas av hans votum, tog ställning till frågan huruvida ett eller flera yrkanden förelåg. Även om i det aktuella fallet kvittning kan anses ha varit motiverad med hänsyn till målets utgångoch kostnadernas fördelning på olika delar enligt en ungefärlig uppskattning, är enligt min mening rättsfallet ägnat att belysa det olämpliga i att man, såsom HD antagit i NJA 1961 s. 7, inte — eller i allt fall inte alltid — skall tillämpa samma principer för kostnadsfrågans bedömande i fall som avses i 18:4 st. 1 RB och i st. 2 av samma lagrum. Se härtill Welamson i Festskrift för Olivecrona s. 684 ff., särskilt s. 701 ff. Jfr i detta sammanhang även Penser i TSA 1969 s. 3 ff., med kommentarer till NJA 1961 s. 677. (Enligt Penser, s. 3 not 1, avser referatet enligt rubriken att belysa andra spörsmål än rättegångskostnad. Detta är förvisso riktigt. Eftersom fallet inte redovisats i tidigare rättsfallsöversikt må det dock tillåtas mig att tilllägga, att referatet överhuvud inte innehåller någonting om rättegångskostnaderna i målet.) Varken Pensers artikel eller det ifrågavarande rättsfallet skall här kommenteras i vidare mån än att förf. synes mig ha kunnat hämta åtskilligt vatten till sin kvarn från min nyssnämnda uppsats i Festskrift för Olivecrona. — Angående tillämpning av 18:4 RB se vidare NJA 1963 C664. — Beträffande tillämpning av 18:5 RB vid återkallelse av talan må här anmärkas NJA 1963 s. 446 (utsökningsmål). — I fråga om förlikning bekräftar rättsfallet SvJT 1967 rf. s. 75 den av Ekelöf (Rättegång III s.175) intagna ståndpunkten, att i samband med förlikning rätten inte kan pröva kostnadsfrågan ens om parterna uttryckligen hänskjutit den till rättens

 

bedömande. Förlikning bör alltså ingås endast om parterna är införstådda med att rättegångskostnaderna kvittas eller om de också enas om viss annan fördelning av kostnaderna. Jfr i detta sammanhang AD 1966 nr 15. — I NJA 1967 s. 24 hade i mål jämlikt 11:8 och 24 GB, vari båda parterna beviljats fri rättegång, talan fullföljts till HD av ena maken, varefter överenskommelse träffats, innebärande bl. a. att denne skulle återkalla sitt yrkande om äktenskapsskillnad och skadestånd samt vardera parten skulle stå sina kostnader å målet i samtliga domstolar. I samband med återkallelsen framställdes begäran om stadfästelse av överenskommelsen i vad avsåg rättegångskostnaderna. Denna begäran ansågs emellertid inte kunna bifallas, och särskilda omständigheter, föranledande att den part som återkallat sin talan skulle befrias från skyldighet att återgälda statsverket dess kostnad med anledning av motpartens fria rättegång, ansågs ej föreligga. Ståndpunkten förtjänar enligt min mening otvivelaktigt instämmande, men dess motivering synes erbjuda visst utrymme för delade meningar. Beträffande stadfästelsen fann HD:s majoritet, att målet gällde väsentligen sak, om vilken parterna inte ägt ingå förlikning, och att därför stadfästelse inte kunde ske av vad avtalet innehöll angående rättegångskostnad. Såvitt gäller förhållandet mellan parterna har jag emellertid svårt att se, att inte en förlikning i rättegångskostnadsfråga skulle kunna stadfästas därför att den sakfråga, till vilken kostnaderna hänfört sig, varit indispositiv. Såsom framhölls av en beträffande motiveringen skiljaktig ledamot skall emellertid återbetalningsskyldighet gentemot statsverket i anledning av fri rättegång jämlikt 8 § 2 st. FRL fastställas enligt lag — alltså oberoende av vad parterna må ha avtalat i kostnadsfrågan. I överensstämmelse med denne ledamots mening synes det därmed också riktigt, att ett avtal i kostnadsfrågan inte fastställes när det såsom i det aktuella fallet har till uteslutande syfte att reglera återbetalningsskyldigheten gentemot statsverket. Vad härefter gäller frågan, huruvida kvittning av kostnaderna — och därmed befrielse från återbetalningsskyldighet — bort följa av parternas överenskommelse i själva saken, fann samtliga ledamöter att 18:5 sista stycket RB inte var tillämpligt. Detta synes också obestridligt, eftersom målet väsentligen gällde sak, varom förlikning inte var tillåten. Reservanten framhöll här också, att det för skadeståndsyrkandet saknades laga grund, när yrkandet om äktenskapsskillnad återkallades. Vad slutligen gäller frågan, om särskilda omständigheter kunnat föranleda undantag från huvudregeln i 18:5 st. 1, synes det också riktigt, att den besvarades nekande. Strängt taget finns det ingenting som motsäger antagandet att part funnit sina utsikter till bifall ringa och därför återkallat sin talan. Det bör inte med avseende på fördelning av kostnaderna ställa honom i bättre förhållande till vare sig motparten eller statsverket än om han fullföljt och förlorat. Parternas åtgärd kan möjligtvis betraktas som ett finurligt försök att med lagliga medel sätta statsverket på mellanhand. Det är emellertid tillfredsställande, att det inte lyckades. — Rättsfallet ger vidare anledning att något begrunda frågan om tillämpning av 18:4 RB för det fall, att kostnaderna för olika delar av målet inte är klart särskiljbara men kan uppskattningsvis fördelas. Det i 18:4 st. 1 p. 1 sist angivna alternativet, nämligen ersättningsskyldighetens bestämmande för varje del för sig (här kallat fördelningsregeln), är enligt Ekelöf (Rättegång III s. 177 f. med hänvisningar) tillämpligt endast då samtliga kostnader är klart särskiljbara. Kan kostnaderna endast efter en mer eller

 

mindre skönsmässig uppskattning fördelas på de olika målen, synes det vara Ekelöfs mening, att man skall endera tillägga ena parten jämkad ersättning eller kvitta kostnaderna. Inom ramen för kvittnings- och jämkningsalternativen skall man emellertid enligt Ekelöf så långt det är möjligt göra en uppdelning av kostnaderna på de olika målen. Grundtanken är härvid den, att det inte finns någon anledning att kumulationen skall medföra en annan fördelning av kostnaderna än som skulle ha skett om målen handlagts vart för sig. Denna synpunkt — som enligt min mening i och för sig otvivelaktigt förtjänar instämmande — synes också kunna uttryckas så, att det principiellt inte bör göra någon skillnad, huruvida vissa kostnader är klart eller endast uppskattningsvis särskiljbara efter olika delar av målet. Frånsett kostnader, som till äventyrs överhuvud inte låter sig fördelas ens uppskattningsvis, leder ju också en tillämpning av jämknings- eller kvittningsreglerna enligt den av Ekelöf förordade metoden till samma resultat som en tillämpning av fördelningsregeln, såvitt gäller förhållandet mellan parterna. För dem är det ju ioch för sig likgiltigt, om svaranden skall ersätta kärandens kostnad med 1 000 kr och käranden skall ersätta svarandens kostnad med 500 kr eller om endast svaranden förpliktas att ersätta käranden en till 500 kr jämkad kostnad. Om parterna har fri rättegång synes emellertid valet mellan de båda alternativen ingalunda likgiltigt, ty part kan ju förpliktas att i målet återgälda statsverket endast sådan ersättning som han eljest skulle ha förpliktats attutge till motparten. (Jag förutsätter här — vilket i och för sig dock knappast är helt säkert — att fördelningsregeln innebär att ett särskilt kostnadsåläggande formellt skall göras för varje del av målet, och att det blir en fristående kvittningstransaktion — i ordets civilrättsliga mening — om rätten avräknar beloppen mot varandra intill summa concurrens. Frågan härom har veterligen ingenstädes berörts i lagförarbeten eller doktrin, förmodligen beroende på att den saknar betydelse i förhållandet mellan parterna.) Ansesfördelningsregeln tillämplig endast då samtliga kostnader är klart särskiljbara, synes detta under angiven förutsättning innebära just att i annat fall återbetalningsskyldigheten till statsverket enligt lagens avfattning blir en helt annan än om målen handlagts vart för sig. Förhållandet illustreras av det förevarande rättsfallet. Underrätten — som ogillade parternas ömsevis framställda yrkanden — ansåg sig kunna uppskatta de på varje del belöpande kostnaderna och bestämde ersättningsskyldigheten för varje del av målet. Resultatet blev att mannen förpliktades ersätta statsverket med 963 kr för hustruns fria rättegång och hustrun ålades att återgälda statsverket 476 kr för mannens fria rättegång. Om däremot fördelningsregeln ansetts inte kunna användas, eftersom kostnaderna var endast uppskattningsvis särskiljbara, skulle däremot, såvitt jag förstår, hustrun inte ha kunnat enligt lagens avfattning förpliktas återgälda någonting, och mannens återbetalningsskyldighet skulle ha begränsats till 487 kr. (Enligt lagen skulle ju endast denna mellanskillnad ha omfattats av skyldighet för part att gottgöra motparten, och återbetalningsskyldigheten enligt 8 § 2 st. LFR avser endast ersättning, som part enligt lag skulle varit pliktig att gottgöra motparten. En skyldighet för vardera parten att helt eller delvis bära sin egen kostnad är visserligen ekonomiskt likvärdig med men formellt någonting annat än en plikt för vardera parten att gottgöra motparten dennes kostnad intill summa concurrens.) Är det sagda riktigt, skulle alltså en tillämpning av jämkningsregeln i stället förfördelningsregeln ha enligt lagens avfattning föranlett, att statsverket gått

 

60—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

miste om en — låt vara förmodligen osäker — fordran på närmare 1 000 kr. Enligt min mening visar detta, att det vid fri rättegång inte leder till rimliga resultat att vid en tillämpning av 8 § 2 st. LFR i överensstämmelse med dess ordalydelse bygga på en tillämpning av fördelningsregeln, enligt vilken denna är begränsad till fall, där samtliga kostnader är klart särskiljbara. (Såvitt kan utläsas av referatet, har valet mellan jämkningsregel och fördelningsregel samt dess konsekvenser för återbetalningsskyldigheten till statsverket inte varit föremål för närmare övervägande åtminstone i de högre instanserna. Att det oaktat HD:s fastställelse av underinstansernas domar, såvitt därigenom mannen ålagts återbetalningsskyldighet till statsverket, kan anses innefatta ett gillande av underrättens tillämpning av fördelningsregeln även vid endast uppskattningsvis fördelningsbara kostnader synes inte uteslutet, men det måste, av skäl som det skulle föra för långt att här utveckla, anses osäkert.) Även om man accepterar underrättens tillämpning av fördelningsregeln, vill det emellertid synas som om man vid en lagtillämpning i enlighet med nuvarande avfattning av 18:4 RB och 8 § 2 st. LFR får svårt att undgå vissa mindre tillfredsställande resultat beträffande ersättningsskyldighet till statsverket vid fri rättegång, nämligen om vissa kostnader inte anses kunna ens uppskattningsvis fördelas på de olika målen. (Att inte samtliga kostnader alltid kan särskiljas i den mening som avses i 18:4 RB måste anses förutsatt i stadgandet.) Det är likväl kanske möjligt att man de lege lata kan våga sig på en rättstillämpning, enligt vilken vid fri rättegång, då parterna är ömsom vinnande och tappande, samtliga kostnader alltid fördelas på de olika målen — gemensamma sådana i sista hand genom en hälftendelning eller enligt en likartad schablon — och att ersättningsskyldigheten till statsverket bestämmes därefter. De lege ferenda förefaller i allt fall kunna ifrågasättas om inte lagen borde ges en sådan utformning att det, för fall som avses i 18:4 RB, inte kan enligt dess avfattning spela en avgörande roll för ersättningsskyldighet till statsverket vid fri rättegång, att viss kostnad anses inte kunna fördelas på de olika målen. — Ett kuriöst spörsmål om tillämpning av 18:8 RB aktualiserades i SvJT 1963 rf. s. 5. En advokat hade här fört kärandetalan såsom ställföreträdare för ett bolag i vilket han var styrelseledamot och ensam firmatecknare samt ägde samtliga aktier. I samband med bifall i huvudsak till bolagets talan blev bolagets yrkande om ersättning för ombudsarvodet bifallet endast till halva beloppet med beaktande av att bolaget utan anlitande av rättegångsbiträde utfört sin talan genom legal ställföreträdare. Sedan bolaget fullföljt talan i kostnadsfrågan infordrades yttrande från Sveriges advokatsamfund,vari framhölls att avgörande för bedömande av det föreliggande spörsmåletborde vara, om den som utförde talan hade rätt att debitera bolaget ersättning för det utförda arbetet, samt vidare uttalades att om en advokater höll i uppdrag att vara styrelseledamot eller firmatecknare i ett företag detta inte innebure att han åtagit sig att personligen och utan särskild ersättning utföra bolagets talan i rättegång. Hovrättens majoritet följde advokatsamfundets linje och fann det kunna antagas, att särskilt arvode med angivet belopp komme att tillgodoföras advokaten för dennes sysslande med målet. Bolaget befanns därför böra gottgöras för arvode till advokaten. Vid bestämmande av beloppet beaktades dock, att arbetet för talans förberedande med hänsyn till advokatens löpande arbete med bolaget borde för honom ha tagit betydligt kortare tid än om utomstående rättsbildat

 

ombud anlitats. En ledamot ansåg emellertid gottgörelsen böra med hänsyn till advokatens dominerande ställning i bolaget utgå jämlikt 18:8 p. 2 RB, dvs. såsom ersättning för partens eget arbete. I fråga om ersättningens storlek var denne ledamot på de av majoriteten i denna del anförda skälen ense med majoriteten. Mot bakgrunden av det anförda uppkommer frågan, huruvida det kunnat ha någon praktisk betydelse huruvida punkt 1 eller punkt 2 i 18:8 RB rätteligen varit att tillämpa. Med andra ord, om en rättsbildad person utför sin egen talan såsom part, skall hans ersättning för arbetet med processen då beräknas efter andra normer än om han utfört motsvarande arbete såsom ombud för annan? Någon säker slutsats härvidlag synes inte kunna dragas av de anförda vota. Det förhållandet, att någon meningsskiljaktighet beträffande ersättningens storlek inte förelåg, talar väl i och för sig för ett nekande svar, men i motsatt riktning pekar att man ansett det väsentligt att precisera vilken punkt i 18:8 RB man fann tillämplig. För egen del finner jag frågan böra besvaras nekande och har därför sympati för den ståndpunkt, som uttalades av en fjärde ledamot, enligt vilken ersättningen till advokaten syntes böra vara densamma, vare sig han utfört arbetet i sin egenskap av ställföreträdare för bolaget eller finge anses ha anlitats att mot särskild gottgörelse föra dess talan. — I sin ämbetsberättelse år 1958 (s. 83 f.) har JO uttalat, att övervägande skäl synes tala för att det icke är medgivet att tillerkänna gäldenär ersättning för hans kostnad i mål om betalningsföreläggande, där borgenärens ansökan avvisats först sedan gäldenären yttrat sig i målet. Denna ståndpunkt baserades på att särskild föreskrift härom saknas och att lagsökningslagen icke — såsom beträffande lagsökning — i fråga om betalningsföreläggande uttryckligen hänvisar till RB:s kostnadsregler såsom supplerande de särskilda reglerna i lagsökningslagen. I SvJT 1966 rf. s. 47  har emellertid hovrätt, där borgenär besvärat sig över underrätts beslut att avvisa ansökan om betalningsföreläggande, i samband med att besvären lämnats utan bifall förpliktat borgenären att ersätta gäldenären dennes kostnad å målet i hovrätten. — Angående domstolsavgift i vattenmål se NJA 1963 s. 148 och 1965 s. 500. — Enligt NJA 1964 s. 295 är sökande till företag för vattenreglering inte skyldig att gottgöra motpart kostnad hos KM:t i anledning av hemställan jämlikt 4:13p. 1 VL (en reservant i HD). — Beträffande spörsmål om civilrättsligt ansvar för annans rättegångskostnad må här anmärkas rättsfallen SvJT 1963 rf. s. 25 (borgen) och SvJT 1966 rf. s. 69 (spörsmål om ersättning av trafikförsäkringsanstalt för kostnad vid frivillig uppgörelse). — Några rättsfall har gällt ordningen för prövning av spörsmål om rättegångskostnad. Då talan mot beslut under rättegången fullföljts särskilt skall enligt 18:15 st. 2 RB den särskilt fullföljda talan i kostnadshänseende bedömas såsom ett fristående vid lägre rätt anhängiggjort mål. Då särskild talan fullföljts rörande förmånen av fri rättegång och denna förmån tillerkänts klaganden i HD, har därför anspråk av den som biträtt parten på ersättning av allmänna medel ansetts för sent väckt, då det framställdes först senare i självamålet. Se NJA 1963 s. 75 (jfr TSA 1953 s. 18 och NJA 1964 s. 394, anmärkt nedan under Fri rättegång). — Enligt 18:15 st. 3 RB skall vid återförvisning frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband medmålet efter dess återupptagande. I förarbetena har härtill framhållits såsom icke lämpligt att kostnaden bestämmes med hänsyn till utgången i den högre rätten, vartill vidare anförts: »Därest den part på vilkens talan målet åter-

 

förvisas sedermera tappar, är det i allmänhet inte rimligt att han, därför att han kan anses ha vunnit i fråga om återförvisningen, erhåller gottgörelse för sina kostnader i den högre rätten.» (SOU 1938:44 s. 244. Jfr NJA 1964C 322.) I linje med denna motivering och i överensstämmelse med lagens avfattning står givetvis, att domstol som återförvisar mål inte heller böro gilla kostnadsyrkande av den som tappat beträffande återförvisningen. Ståndpunkten har bekräftats i NJA 1966 s. 237. Då mål återförvisats endast i viss del och efter saklig prövning avgjorts i annan del samt endast sistnämnda del föranlett kostnad för part har däremot frågan om återbetalningsskyldighet till statsverket i anledning av fri rättegång av sådan kostnad ansetts böra prövas av den högre rätten. Se NJA 1964 s. 449. — I mål om betalningsskyldighet hade underrätt i mellandom förklarat rättsförhållandeav beskaffenhet att medföra sådan skyldighet föreligga, varefter hovrätten i anledning av talan mot domen fastställt denna. I samband härmed hade hovrätten utdömt ersättning för hovrättskostnaden till käranden (men lämnat yrkande av denne om ersättning för lösen av häradsrättens dom utan bifall). Svaranden klagade därefter till HD i huvudsaken och beträffande rättegångskostnad. I samband med vägran att meddela prövningstillstånd förpliktade HD revisionskäranden, ehuru underrätten i övrigt inte skiljt sig från målet, att gälda motpartens kostnad i HD. NJA 1965 s. 171. Avgörandet överensstämmer med ett uttalande i kommentaren till RB, enligt vilketsamma kostnadsregler, som enligt 18:14 och 18:15 st. 2 RB är att iakttaga då beslut under rättegången överklagats särskilt, torde böra anses gälla då talan fullföljts mot deldom eller mellandom. (Gärde m. fl. s. 219 f.) Vid mellandom antages sålunda högre rätt ha att besluta om kostnad för fullföljden, trots att lägre rätt inte meddelat något avgörande i kostnadsfrågan. Vidare uttalas i kommentaren, att det är parterna obetaget att vid kostnadernas slutliga reglering göra gällande de kostnader som varit förenade med den fullföljda talan. Detta synes förutsätta, att part vid det slutliga avgörandet kan berättigas återfå eller befrias från den ersättning, som han i samband med mellandomen förpliktats utge till motparten. Situationen blir emellertid mera komplicerad, om det i samband med fullföljd i mellandomsfrågan kan bli aktuellt att ålägga part ersättningsskyldighet till statsverket för kostnad i anledning av fri rättegång åt motparten. Rättsfalletsrubrik — vari uttalas att fri rättegång ej beviljats part — antyder att HD lämnat öppet, hur en sådan situation skall bedömas. — Fråga om slutligt gäldande av ersättning till tolk i mål om ersättning jämlikt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade och dömda m. fl. har behandlats enligt RB:s regler för tvistemål. SvJT 1966 rf. s. 55.

 

Fri rättegång
Rättsfall som berört inte enbart bestämmelserna om fri rättegång utan även tillämpningen av reglerna i 18 kap. RB har behandlats under föregående rubrik. Endast fall som väsentligen enbart har intresse för tillämpningen av LFR behandlas i det följande.
    — Enligt SvJT 1967 rf. s. 48 kan fri rättegång inte lagligen beviljas i ärende om bevisupptagning åt utländsk domstol. — Lagen om fri rättegång är inte heller tillämplig beträffande besvär över domvilla, se NJA 1966 s.202 (avseende domvillobesvär över dom av HD) men däremot i mål där

 

talan fullföljts mot hovrätts beslut angående besvär över domvilla, se NJA 1966 s. 112. — I konsekvens med att fri rättegång inte kan beviljas dödsbo har i NJA 1965 s. 87 ansetts att, då part som haft fri rättegång avlidit, den som förordnats såsom biträde enligt lagen om fri rättegång inte kan få ersättning av allmänna medel för att han fortsättningsvis utför talan i målet för dödsboets räkning. — Då underrätt avslagit parts ansökan om fri rättegång och förordnande av biträde enligt LFR men efter särskild talan mot beslutet hovrätt beviljat fri rättegång och förordnat biträde, ansågs biträdetäga rätt till ersättning av allmänna medel för att han biträtt parten vid utförandet av dennes fullföljda talan angående fri rättegång. Se NJA 1964s. 394. (Se angående rättsfallet även ovan under Intervention.) Jfr NJA 1963 s. 75, anmärkt ovan under Rättegångskostnad.
    — I SvJT 1964 rf. s. 52 avslogs ansökan om fri rättegång för medellöst barn i mål om skadestånd på grund av kroppsskada m. m. vid det förhållandet att föräldrarna hade en gemensam årsinkomst om ca 25 000 kronor och att deras underhållsskyldighet enligt 7:1 FB finge anses innefatta plikt att bestrida kostnaderna för en rättegång av förevarande art, såframt dessa inte stod i missförhållande till makarnas villkor. — Angående fråga — ifall då fri rättegång med biträde beviljats efter ansökan som ingivits avsevärd tid efter målets anhängiggörande — om ersättning av allmänna medelåt biträdet för vad dessförinnan åtgjorts under rättegången, se NJA 1964s. 368. Om förskottsbetalning till biträde enligt LFR se TSA 1966 s. 306 ff. (Elwing) och TSA 1968 s. 120 ff. — Angående fullföljdsrätt ifråga om beslut om återbetalningsskyldighet till statsverket, se SvJT 1967 rf. s. 19, anmärkt nedan under IV, Rätt till fullföljd. — I föregående rättsfallsöversikt — SvJT 1964 s. 424 — har jag i anslutning till rättsfallet SvJT 1959 rf. s. 49 berört det fall, att flera parter med gemensam talan har gemensamt ombud och någon av dem har fri rättegång med ombudet som biträde. Den i nämnda rättsfall intagna ståndpunkten, att i sådant fall ombudet bör få ersättning av allmänna medel för hela det arbete han nedlagt å målet, har jag därvid funnit böra i och för sig accepteras. Den har också bekräftats i NJA 1966 s. 270 (med 4 ledamöter mot 1 i HD). I nämnda rättsfallsöversikt har jag emellertid också ifrågasatt, om inte medparten utan fri rättegång borde kunna åläggas att till statsverket återgälda den på hans talan belöpande delen av ersättningen, åtminstone såvitt medparten förlorar målet och kostnadsersättning inte kan åläggas motpart. Detta spörsmål ställdes inte på sin spets i 1966 års rättsfall eftersom återbetalningsskyldighet kunde åläggas motpart. Det har emellertid sedermera aktualiserats i SvJT 1969 rf. s. 11. I överensstämmelse med ett i målet avgivet yttrande av JK-ämbetet ansåg hovrätten, att parten utan fri rättegång inte lagligen kunde förpliktas att till statsverket återgälda någon del av kostnaden för medpartens fria rättegång. Jag har förvisso varit medveten om att den av mig förordade lagtillämpningen, som sålunda inte accepterats, var något av en frihandsteckning och bl. a. — såsom JK-ämbetet framhållit — saknar stöd i förarbetena, enligt min mening förmodligen dock beroende på att man intetänkt på problemet. Jag är emellertid alltjämt inte helt övertygad om att den måste avvisas. Medan JK-ämbetet självt betecknar den av ämbetet förordade lösningen såsom otillfredsställande i vissa fall, synes det svårt att påvisa någonting i sak otillfredsställande i den motsatta ståndpunkten. Och det kan enligt min mening i allt fall inte åberopas såsom ett särskilt vägande

 

argument, att återkrav endast kan göras gällande mot den som enligt lagskulle varit pliktig att gottgöra part kostnaden och att parts ansvar för del av gemensam kostnad gentemot medpart endast kan stödjas på allmänna rättsgrundsatser. Uttrycket »enligt lag» i 8 § LFR kan inte rimligtvis fylla någon annan beaktansvärd funktion än att parternas eventuella avtal i kostnadsfrågan inte skall tillmätas relevans. (Det kan i sammanhanget nämnas, att ordet »lag» i exempelvis 58:1 p. 4 och 58:2 p. 4 RB inte torde i praxis uppfattas såsom avseende enbart skriven lag till skillnad från allmänna rättsgrundsatser. Jfr härtill nedan under V, Resning.)

 

Stämningsansökan
I AD 1967 nr 27 har telegram inte godtagits som stämningsansökan. Jfr nedan under IV, Fullföljd genom telegram.

 

B. Rättegången i brottmål

 

Svensk domstols behörighet
De rättsfall under den aktuella perioden, som berör spörsmål om svensk domstols behörighet i brottmål — inklusive spörsmål om Kungl. Maj:ts förordnande som förutsättning för åtals upptagande vid svensk domstol — har även från processrättslig synpunkt behandlats i rättsfallsöversikter av Strahl, SvJT 1967 s. 401 ff., och Karlgren, SvJT 1967 s. 513 ff., till vilka må hänvisas. Se även kommentaren till BrB av Beckman, Holmberg, Hult och Strahl, I, 2 uppl. 1968 s. 65 ff.

 

Andra spörsmål om domstols behörighet
I NJA 1964 s. 471 prövades (i brottmål), såvitt känt för första gången, grundlagsenligheten av en efter lagrådsgranskning tillkommen lag. Se Herlitzi TfR 1966 s. 154 ff. och Petrén i SvJT 1966 s. 432.

 

Åtalsrätt
Statsåklagares åtalsprövning jämlikt 57 § lagen om nykterhetsvård ansågs i SvJT 1963 rf. s. 17 inte erforderlig när misstänkt var intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare vid godkännande av strafföreläggande men inte vid dess utfärdande. — Åtal för våldtäkt hade i SvJT 1964 rf. s. 87 väckts först mer än sex månader efter det brottet skedde. Det förhållandet, att anledningen till dröjsmålet varit att målsäganden inte omtalat gärningen för sina föräldrar, ansågs inte innebära laga förfall i den mening som avsågs i 15:16 SL (jfr numera 6:11 BrB). — I SvJT 1963 rf. s. 40 hade en person av allmän åklagare åtalats för fylleri och vållande till kroppsskada, bestående i att vid angivet tillfälle ha uppträtt berusad och därvid raglat så kraftigt att han gått emot en annan person på sådant sätt att den sistnämnde fallit omkull och brutit lårbenet. Hovrätten fann, att de förseelser åklagaren lagt den tilltalade till last inte innefattades i en och samma handling och att därför stadgandet i 20:4 st. 1 RB inte var tillämpligt. Denna ståndpunkt synes diskutabel. Visserligen innefattades varken kroppsskadan eller det subjektiva momentet vårdslöshet i den handling som konstituerade fylleriet, men den yttre handlingen av den tilltalade var i båda avseendena alldeles densamma. I vissa andra identitetssammanhang — i fråga om åtalsjustering och res judi-

 

cata — torde inte avvikelser hänförliga till vare sig effekten eller det subjektiva momentet vara att betrakta som relevanta. Det kan ifrågasättas, om det inte i överensstämmelse härmed bör anses vid tillämpning av 20:4 st. 1 RB tillräckligt att den yttre handling av den tilltalade, som avses, är gemensam för flera brott. — Talan om utdömande av vite, som avses i 15:11 och 12 GB, har i NJA 1964 s. 114 ansetts skola handläggas i den ordningsom gäller för brottmål. Se om fallet vidare under IV, Nedsättning.

 

Målsägande
Likvidator i aktiebolag med rätt att ensam teckna bolagets firma har ansetts behörig att, även efter det att bolaget försatts i konkurs, såsom ställföreträdare för bolaget föra talan om ansvar för brott som före konkursen begåtts mot bolaget. NJA 1964 s. 327. — I SvJT 1966 rf. s. 33 förelåg fråga, huruvida en för visst vattenområde bildad fiskevårdsförening antingen som sådan eller för till föreningen anslutna fiskerättsägare inom visst skifteslag ägde föra talan om ansvar för olovligt fiske. — Angående fråga huruvida brott enligt 74 § checklagen kan förövas mot den, till vilken checkmottagaren överlåtit check, se SvJT 1967 rf. s. 60.

 

Offentlig försvarare
I SvJT 1964 rf. s. 44 hade tilltalad i underrätt biträtts av privat försvarare. Vid fullföljd av åklagaren hemställde den tilltalade att försvararen måtte förordnas till offentlig försvarare med motivering att det inte var rimligt att han, om domen fastställdes, skulle belastas med kostnader för försvarare i hovrätten. Framställningen lämnades utan bifall. Se även, om förordnande av offentlig försvarare, TSA 1964 s. 490. — Angående ersättning till offentlig försvarare se nedan under Rättegångskostnad.

 

Väckande av talan
Se om anhängiggörande av enskilt anspråk NJA 1963 s. 227. Rättsfallet har, liksom övriga problem om kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, ingående behandlats av Boman i SvJT 1967 s. 81 ff. Jfr, angåendeåklagarens befattning med talan om enskilt anspråk, JO 1967 s. 151.

 

Häktning
Sedan hovrätt dömt två tilltalade till frihetsstraff, anträffades de några dagar senare i färd med att lämna landet och blev då anhållna. Härefter ingav åklagaren häktningsframställning (med yrkande i andra hand om reseförbud) till hovrätten. Denna fann sig emellertid inte behörig att pröva framställningen, eftersom den skilt sig från målet. Häktningsframställning (med samma andrahandsyrkande) gjordes då till HD, som fann sig behörig att pröva den med motivering, att de tilltalade fullföljt talan i ansvarsfrågan och att HD meddelat prövningstillstånd härutinnan. NJA 1964 s. 489. Såväl hovrättens som HD:s bedömande synes i och för sig invändningsfritt. (HD:s angivande att prövningstillstånd meddelats har förmodligen baseratspå 55:11 p. 3 RB. Jfr NJA II 1943 s. 716. En ledamot var dock på denna punkt skiljaktig i fråga om motiveringen och ansåg nämnda förhållande inte ha bort åberopas.) — De lege ferenda synes ståndpunkten, att det efter väckande av åtal inte finns någon möjlighet att få en häktningsframställning prövad, om inte målet är anhängigt i någon instans, knappast helt tillfreds-

 

ställande. Om åklagaren är nöjd med domen, kan han ju då ställas inför valet att endera låta den misstänkte ostört fly, innan domen vunnit laga kraft och kan verkställas, eller överklaga i ansvarsfrågan enbart för att få en häktningsframställning prövad. Situationen är dock härvidlag likartad med det fall, att hovrätten ogillat yrkande om häktning eller reseförbud eller frigivit häktad eller hävt reseförbud och åklagaren vill fullfölja talan mot beslutet. Enligt 54:5 RB får ju talan däremot inte föras annorledes än i samband med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut. — Se angående häktning även NJA 1963 s. 54 och därtill Strahl i SvJT 1967 s. 404, Karlgren, ibm s. 528 och kommentaren till BrB, I, 2 uppl. 1968 s. 66.

 

Beslag
Spörsmål om den rättsliga betydelsen av beslag gentemot utmätning och anspråk på förverkande förelåg i NJA 1965 s. 97 (I och II). De har utförligt belysts i utlåtanden i målet av Hjerner (senare tryckt i Teori och praxis, Sthlm 1964 s. 194 ff.) och Ulveson.

 

Omröstning
Då i hovrätt två ledamöter röstar för straff och två ledamöter för skyddsåtgärd, blir den senare meningen enligt 29:3 RB gällande om den omfattas av ordföranden. Se NJA 1965 C 1224. I motsatt fall blir påföljden straff, men inte utan vidare det straff för vilket de två förstnämnda ledamöterna röstat, utan särskild omröstning skall då ske om dess storlek enligt 29:2 st. 3 sista punkten. Se NJA 1967 s. 181. — Angående tillämpning av 29:6 RB se NJA 1966 s. 70.

 

Identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor
Såsom framgår av tidigare rättsfallsöversikter, har HD:s ståndpunkt i identitetsfrågor enligt min uppfattning stundom varit väl restriktiv. Allmänt sett förefaller emellertid HD:s praxis ha påtagligt gått i riktning mot en större liberalitet, och dess avgöranden i förevarande ämne under den aktuella perioden förtjänar enligt min mening samtliga instämmande. I NJA 1963 s. 408 ansågs åklagarens påstående om i första hand falsk deklaration i stället för enligt den ursprungliga gärningsbeskrivningen endast vårdslös deklaration inte innebära ändring av åtal. — I NJA 1965 s. 116 avsåg det ursprungliga åtalet medverkan till att valsedlar med viss partibeteckning insmugglats i buntar med annan partibeteckning. Påstående att förstnämnda sedlar i stället lagts i särskilda buntar invid valsedlar av sistnämnda slag ansågs utgöra endast justering av åtalet.
    — I mål om checkbedrägeri har ändrad uppgift om vem som finge anses ha lidit skada genom det angivna förfarandet bedömts på motsvarande sätt. NJA 1964 s. 197 (I och II). (Jfr härtill min kommentar i SvJT 1964 s. 433 f. till rättsfallet NJA 1962 s. 414.) — Sedan underrätt dömt tilltalad, som umgåtts ovarsamt med sprängämne, för allmänfarlig vårdslöshet och vållande till kroppsskada, fullföljde denne talan mot domen med yrkande endast att bli frikänd från ansvar för vållande till kroppsskada. Åtalet ansågs det oaktat böra prövas jämväl i vad gällde ansvar för allmänfarlig vårdslöshet. NJA 1963 s. 39. Avgörandet torde förklaras av att fråga varom endast en gärning, vars straffrättsliga bedömande skall i alla hänseenden

 

prövas, om den överhuvud blir föremål för fullföljd till högre rätt. Något fog för att tolka domen så, att högre rätt skulle anses oförhindrad att i händelse av uppenbar felaktighet beträffande en fristående gärning, för vilken talan inte fullföljts, göra ändring härvidlag, föreligger enligt min mening inte. (Jämför Cars i SvJT 1966 s. 114.) — I NJA 1966 s. 12 (jfr 1966s. 340) beviljades resning till nackdel för tilltalad, som dömts för grovt häleri, sedan det blivit utrett att han själv genom grov stöld förövat tillgreppet av den ifrågavarande egendomen. Denna bedömning måste förutsätta, att åtal för stölden skulle ha avvisats jämlikt 30:9 RB. I NJA 1952 C 884, där situationen var likartad, beviljades emellertid resning till förmån för tilltalad, vilket måste innebära att domen antagits inte ha utgjort rättegångshinder vid åtal för stöld. RÅ-ämbetet har i cirkulär C 14 sammanställt 1966 års fall (Gävlefallet) med 1952 års notisfall (Karlstadsfallet) och därvid uttalat följande: »En jämförelse mellan Karlstadsfallet och Gävlefallet synes ge vid handen, att det för frågan om identitet mellan stöld och häleri avgörande är om de båda gärningsbeskrivningarna kunna anses hänföra sig till väsentligen samma tid och plats. I Gävlefallet har tydligen Högsta domstolen funnit detta vara förhållandet. I Karlstadsfallet var tidsskillnaden mellan de påstådda förfarandena stor och platserna helt skilda, vilket kan vara förklaringen till att i dessa fall identitet icke ansågs föreligga.» Det är naturligtvis möjligt att RÅ-ämbetets tolkning är riktig. Enligt min mening är det emellertid väl så sannolikt att bedömandet i 1966 års fall grundats på en med 1952 års fall oförenlig uppfattning. (Detta är i så fall inte första gången som HD:s praxis — så som jag uppfattat den — vacklat i denna materia. Se å ena sidan NJA 1953 s. 288 och å andra sidan NJA 1954 s. 240. Och det är väl i och för sig knappast anmärkningsvärt, att HD inte funnit notisfallet föranleda hänskjutande till plenum.) I motiveringen till 1966 års avgörande finnes intet som antyder, att den förhållandevis nära överensstämmelsen i fråga om tid och plats tillmätts relevans. För egen del anser jag alltså RÅ:s tolkning av 1966 års fall  inte ha övervägande skäl för sig. Under alla förhållanden är ett bedömande i enlighet med nämnda tolkning enligt min uppfattning skäligen irrationellt. Jag kan för min del inte finna några sakliga skäl till att bedömningen av identitetsspörsmål av förevarande slag bör ske med hjälp av almanacka och vägmätare. Enligt den uppfattning jag utvecklat i min avhandling Om brottmålsdomens rättskraft och som i doktrinen synes ha vunnit anslutning i allt väsentligt av Ekelöf, leder relevanta ändamålssynpunkter till att identitet bör anses föreligga beträffande alternativa rekonstruktioner i fråga cm den tilltalades befattning med visst gods, oberoende av huruvida de båda rekonstruktionerna ligger varandra mer eller mindre nära med avseende på tid och plats. — I SvJT 1963 rf. s. 40 hade en styrman åtalats jämlikt 2 § och 4 § 1 mom. varusmugglingslagen för ringa varusmuggling, bestående i att han ombord på fartyg sålt två flaskor sprit, avsedda för förbrukning ombord, till en person som sedermera olovligen förde iland dem. Sedan åtalet ogillats, fullföljde åklagaren talan och yrkade i andra hand att gärningen måtte bedömas såsom olovlig rusdrycksförsäljning. Hovrätten ansåg sistnämnda yrkande inte kunna prövas. För min del tar jag bestämt avstånd från denna ståndpunkt, som för övrigt inte torde kunna finna stöd någonstädes i doktrinen. — I SvJT 1967 rf. s. 15 hade en värnpliktig av en regementschef dömts för undanhållande, bestående i att han efter sjukskrivning

 

i hemmet återvänt för sent till sitt förband. Då den tilltalade besvärade sig och gjorde gällande laga förfall, påstod åklagaren i andra hand, att han borde fällas för tjänstefel bestående i underlåtenhet att i tid anmäla förhinder att inställa sig. Detta ansågs inte innebära ändring av åtal, ehuru anmärkningsvärt nog en minoritet av 2 ledamöter intog den motsatta ståndpunkten. — Olaga yrkesmässig trafik har i SvJT 1964 rf. s. 26 ansetts utgöra ett s. k. kollektivdelikt, med konsekvens — i överensstämmelse med tidigare praxis — att tilltalad som godkänt strafföreläggande för vissa körningar ansågs icke kunna dömas för ytterligare körningar som företagits före strafföreläggandets godkännande. — Sedan en person fällts till ansvar för underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt beträffande motorfordon, ansågs i SvJT 1963 rf. s. 42 yrkande i särskild rättegång om föreläggande vid vite att fullgöra försäkringsplikten inte kunna upptagas till prövning, enär det aktuella lagrummet, 25 § 1 st. trafikförsäkringslagen, medgav vitesföreläggande »när någon varder fälld». I SvJT 1966 rf. s. 7 upptogs och bifölls emellertid nytt åtal för fortsatt underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt och därvid ansågs också vite kunna föreläggas. Lagen har sedermera (år 1968) ändrats så, att enligt 25 § 1 st. trafikförsäkringslagen vitesföreläggande kan ske på särskild talan, sedan dom i mål om ansvar vunnit laga kraft. För att ytterligare straff för fortsatt underlåtenhet skulle kunna ådömas synes emellertid lagen alltjämt inte lämna något stöd, och för min del ställer jag mig skeptisk till hovrättens ståndpunkt i 1966 års fall. — Angående rättsfallet SvJT 1967 rf. s. 25, se ovan under II, Res judicata. Se även SvJT 1963 rf. s. 40, ovan under Åtalsrätt.

 

Rättegångskostnad, ersättning till offentlig försvarare, fri rättegång
Då på åklagares talan dom på skyddstillsyn med behandling i anstalt ändrades till ungdomsfängelse, ansågs i NJA 1965 s. 454 den tilltalade inte skyldig återgälda statsverkets kostnad för hans offentlige försvarare i den högre instansen. Däremot har i åtskilliga fall bedömandet blivit det motsatta, då skyddsåtgärd utbytts mot straff. I NJA 1965 s. 379 gällde det en ändring från villkorlig dom jämte 100 dagsböter till fängelse i en månad. (Se härtill också hovrättens avgörande i NJA 1967 s. 181.) I NJA 1966 s. 131 I utbyttes skyddstillsyn mot fängelse i åtta månader med förklaring om förverkande av en villkorligt medgiven frihet om tre månader 22 dagar. I NJA 1966 s. 131 II avsåg ändringen utbyte av skyddstillsyn jämte 80 dagsböter mot fängelse i fyra månader. Ifrågavarande avgöranden, som kritiserats av Rubenson i SvJT 1969 s. 51 ff., är från åtskilliga synpunkter av betydande intresse. De skall emellertid här inte vidare kommenteras, då jag beräknar att få tillfälle att inom kort återkomma till dem i annat sammanhang. — I brottmål av vidlyftig beskaffenhet hade målsägande biträtt åklagarens ansvarstalan och inställt sig genom ombud vid ett stort antal rättegångstillfällen för huvudförhandling. Vid bifall till åtalet ansågs den tilltalade skyldig gottgöra målsäganden kostnaden för arvode till ombudet, men vid dess bestämmande togs hänsyn till bl. a. den insats ombudet gjort. NJA 1965 s. 37. (Jfr sedermera NJA 1968 s. 73.) — Skingringsförbud har ansetts inte kunna meddelas av domstol till säkerhet för målsägandes anspråk på ersättning för rättegångskostnad. NJA 1966 s. 541. I rättsfallet tillerkändes offentlig försvarare ersättning av allmänna medel för biträde som han, innan ansvarsfrågan slutligt avgjorts, lämnat den tilltalade med av-

 

seende på särskilt fullföljd talan i nyssnämnda fråga. Däremot bekräftar det förutnämnda rättsfallet NJA 1966 s. 131 liksom NJA 1965 s. 285, att offentlig försvarare inte får ersättning av allmänna medel för biträde med fullföljd angående rättegångskostnad, som han lämnat den tilltalade sedan domen i ansvarsfrågan vunnit laga kraft. Sistnämnda rättsfall har i första hand intresse för frågan om förutsättningarna för att frikänd tilltalad skall få ersättning för sin rättegångskostnad enl. 31:2 RB. Rörande detta lagrum se också NJA 1966 s. 115. — En offentlig försvarare har ju i denna sin egenskap inte behörighet att fullfölja talan för klienten. Om försvararen likväl utan uppdrag att överklaga och utan fullmakt fullföljer talan samt sedermera inte lyckas skaffa fullmakt och talan blir avvisad, synes det följdriktigt att, såsom i SvJT 1967 rf. s. 11, ersättning av allmänna medel inte utgår. Har försvararen fått klientens uppdrag att överklaga bör däremot, såsom framgår av NJA 1967 s. 385, ersättning utgå förförsvararens fullföljdsåtgärd även om den tilltalade sedermera inte tillhandahåller fullmakt och den fullföljda talan avvisas. I rättsfallet hade den tilltalade meddelat uppdraget att överklaga till försvararens sekreterare på fullföljdstidens sista dag. Då försvararen själv var bortrest, ombesörjdes åtgärden av en kollega, med vilken försvararen delade kontor. Försvararen ansågs rimligt nog berättigad till ersättning av allmänna medel för de av kollegan vidtagna åtgärderna. — Angående beräkning av ersättning till offentlig försvarare för resa med egen bil, se NJA 1967 s. 141. — I SvJT 1966 rf. s. 9 uttalade hovrätt (med en reservant) följande rörande ersättning till offentlig försvarare: »X har yrkat ersättning för försvaret av L i HovR:n med 325 kr i arvode. Till stöd för yrkandet om frikännande domför L har X i HovR:n — oaktat för honom framhållits att, såsom avHR:ns dom framgår, utgången av målet därstädes berott på en bevisvärdering vid vilken O:s berättelse ansetts förtjäna tilltro — icke åberopat någon annan omständighet, som i och för sig varit ägnad att påverka den skedda bevisvärderingen, än det intryck av trovärdighet, som L:s berättelse i HovR:n givit; och X har ej heller påkallat förnyat vittnesförhör med O. Då X bör ha insett att i ett sådant processuellt läge utsikt för bifall till L:syrkande om frikännande icke förelåg, samt X:s utförande av L:s talan icke anpassats efter detta processuella läge, finner HovR:n arvodet till X för försvaret av L i HovR:n böra bestämmas till lägre belopp än X yrkar.»Det är knappast möjligt att till fullo bedöma detta avgörande utan närmare kännedom om vad som sagts från HovR:ns sida. Med denna reservation förefaller emellertid ställningstagandet hårt i betraktande av bl. a. att tilltrosparagrafen inte stadgar något förbud mot ändring till förmån för tilltalad utan synnerliga skäl eller förnyat hörande av tilltrosvittnet. I frågan,huruvida undantaget för ändring till förmån för tilltalad skall tillämpas endast då det ej varit möjligt att höra tilltrosvittnet på nytt, synes det finnas visst utrymme för delade meningar, liksom också i frågan i vad mån det må tillkomma hovrätt att själv inkalla tilltrosvittnet i fall, där förnyat hörande kan tänkas vara av betydelse. Det skulle föra för långt att här närmare ingå på dessa frågor. Det bör emellertid uppmärksammas, att HD sedermera i NJA 1968 s. 423 haft att bedöma ett likartat hovrättsavgörande och därvid, med utförlig motivering, tagit avstånd från hovrättens uppfattning. — Tilltalad, som fått fri rättegång först i HD, har ansetts där kunna åläggas ersättningsskyldighet till statsverket för försvaret i lägre rätt. NJA

 

1965 s. 379 II. — X hade fått fri rättegång med biträde för väckande och utförande av skadeståndstalan i anledning av bilkollision. X:s skadeståndstalan fördes i mål, däri jämväl ansvarstalan fördes bl. a. mot honom själv. Biträdet fungerade i denna del såsom privat försvarare för X. Enär biståndet beträffande åtalet ansågs inte ha gällt annat än sådant som varit av betydelse jämväl för skadeståndstalan, fick emellertid biträdet arvode för allt sitt arbete av allmänna medel. (En ledamot var skiljaktig beträffande slutet; en annan beträffande motiveringen.) X:s motpart ansågs emellertid inte kunna förpliktas återgälda annat än den särskilda kostnad som orsakats enbart av skadeståndstalan. SvJT 1967 rf. s. 12. Om ersättning till offentlig försvarare se även TSA 1963 s. 451, 1964 s. 188, 1965 s. 102, 1967 s. 80 och 1968 s. 107. — Angående ordningen för prövning av fråga om slutligt gäldande av ersättning till tolk i mål om ersättning jämlikt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade och dömda m. fl., se SvJT 1966 rf. s. 55, anmärkt ovan under A, Rättegångskostnad.

 

Strafföreläggande
Böter, som ålagts genom strafföreläggande, har i mål om bötesförvandling ansetts inte vara ådömda förrän föreläggandet godkänts. SvJT 1964 rf. s. 5. — Se vidare SvJT 1963 rf. s. 17, anmärkt ovan under Åtalsrätt, samt rättsfall som redovisas nedan under V, Besvär över strafföreläggande.

 

C. Gemensamma bestämmelser

 

Rättegångshinder
Om processhinder vid expropriation se NJA 1967 s. 182. — I 15:8 GB föreskrives att mål om hemskillnad enl. 11:2 GB ej må upptagas med mindre det visas att medling ägt rum eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. Enligt NJA 1966 s. 59 har stadgandet avseende på det fall, att efter ansökan om medling kallelse till medling utfärdats enligt 14:3 GB samt käranden infunnit sig till medling. — I fall, då mannen var stadigvarande bosatt i Amerika, medan hustrun var bosatt i Sverige, har medling ansetts ha i vederbörlig ordning ägt rum trots att medlaren endast brevledes varit i förbindelse med mannen. NJA 1963 s. 462. (Jfr litteraturhänvisningar i referatet samt NJA 1960 s. 384 med vidare hänvisningar.) I NJA 1958 s. 264 har medling inte tillerkänts laga verkan, då ena maken på grund av sinnessjukdom saknat erforderlig rättshandlingsförmåga. Från denna utgångspunkt är det självfallet konsekvent att, såsom HovR antagit i SvJT 1964 rf. s. 21, i sådant fall makens underlåtenhet att hörsamma kallelse till medling inte heller kan tilläggas betydelse enligt 15:8 GB. I sistnämnda rättsfall antogs också, att med hänsyn till medlingsförfarandets innebörd och syfte förmyndare för sinnessjuk omyndig inte kan med laga verkan företräda myndlingen vid medlingen. — I SvJT 1967 rf. s. 47 har medling mellan makar inte godtagits, enär den företagits av präst i annan församling än den där makarna var kyrkobokförda. Se om fallet vidare nedan under V, Besvär över domvilla.— Se angående rättegångshinder även rättsfall anmärkta ovan under II A, Talerätt, och AD 1967 nr 17.

 

 

III. Bevisning

 

Bevisbörda och bevisvärdering
En travhäst, som enligt avtal mellan dess ägare A och annan person B skulle få beta på B:s mark, hade genom en stenmur, som i efterhand visat sig vara på den aktuella platsen raserad, tagit sig ut ur ett inhägnat område och därefter blivit påkörd och skadad så svårt att den måst avlivas. I ett av A mot B anhängiggjort skadeståndsmål ansågs avtalet mellan A och B ha haft innebörden, att det ankommit på B att hålla betesmarken inhägnad på betryggande sätt, enär B inte styrkt att han genom särskilt förbehåll vid avtalet med A eller enligt praxis vid avtal om betesgång skulle vara befriad från sådan skyldighet. I målet blev inte fullt utrett hur och när stenmuren blivit raserad. Med hänsyn till utredningen, bl. a. vittnesmål av en gårdskarl, enligt vilket han dagen före olyckshändelsen eller möjligen en dag tidigare passerat platsen och sett att muren då ej varit raserad, ansåg emellertid HD (med tre ledamöter mot två) det få antagas att hästen tagit sig igenom muren på grund av förhållanden, vilka inte kunde läggas B till last. NJA 1966 s. 18. — I motiven till den mot 3:7 ÄB svarande bestämmelsen i 2:7 arvslagen uttalade lagberedningen att, för den händelse vid efterlevande makes död den först avlidnes arvingar skulle kräva delning av boet, det naturligen ålåge efterlevande makes rättsägare att visa, att omständigheterna vid den först avlidnes frånfälle voro sådana, att kvarlåtenskapen efter denne skolat, om bodelning skett, i dess helhet tillfalla efterlevande maken; i berörda hänseende komme i första hand bouppteckningen efter den först avlidne att tjäna till upplysning. I NJA 1965 s. 300 förefaller HD ha ansett, att bouppteckningsvärdena skall vid tillämpning av 3:7 ÄB accepteras, såvitt anledning saknas till antagande att de satts för lågt. (En reservant i målet fann till skillnad från majoriteten det ha gjorts sannolikt att däri upptagna tillgångar åsatts lägre värden än de verkliga. I principfrågan behöver dock någon meningsskiljaktighet inte ha förelegat.) — Angående bevisbördan rörande giltighet av fastighetsköp, då köpehandlingen inte bevittnats, se NJA 1966 s. 35. — Rättsfallet NJA 1965 s. 244 — som refererats med hänsyn tillandra frågor — har visst intresse för spörsmålet om bevisskyldigheten för påstående om innehållet i en av resgodsförsäkring omfattad resväska, som befordrats såsom inskrivet resgods vid flygresa och därvid förkommit. Resenärens påstående, att väskan innehöll föremål till ett värde av mer än 70 000 kr accepterades av samtliga domstolar med stöd endast av hans under sanningsförsäkran lämnade utsaga — jämte viss ytterligare bevisning om att han vid tillfället var ägare till egendomen — då försäkringsbolaget inte förebragt någon omständighet av beskaffenhet att förringa tilltron till påståendet. — I NJA 1964 s. 253 hade ett svinstall störtat samman under ombyggnad, avseende utbyte av ytterväggar. Stallets ägare förde skadeståndstalan mot en byggmästare, som han anlitat vid ombyggnadsarbetet, under påstående att denne förfarit vårdslöst genom att underlåta att utföra tillräcklig stämpning och försträvning till undvikande av ras. HovR:n fann att det enligt allmänna rättsregler i fråga om entreprenadavtal ålåge byggmästaren att visa, att han inte ådagalagt vårdslöshet i nämnda hänseende. HD uttalade bl. a. att mot den utredning byggmästaren förebragt till stödför sin uppfattning — uppfattningen att han vidtagit de åtgärder som rimligen kunnat bedömas erforderliga — ägaren inte kunde anses ha visat att

 

den omständigheten, att byggmästaren ej vidtagit ytterligare stämpnings och försträvningsåtgärder, vore att tillräkna byggmästaren såsom vårdslöshet. Uttalandet utgör tyvärr ett typexempel på sådana redan av Wilhelm Sjögren påtalade uttryckssätt, som lämnar visst utrymme för tvivel, huruvida det är bevisbördan i egentlig mening eller den s. k. falska bevisbördan som åsyftats. (Jfr Welamson i bil. nr 8 till förhandlingarna vid det 24:e nordiska juristmötet s. 8 med hänvisningar.) Helst som fallet refererats i fråga om bevisbördan, ligger det dock närmast till hands att antaga, att HD menat sig ha tagit ställning till frågan om bevisbördan i egentlig mening, vilket skulle innebära att denna ansetts åvila den skadelidande. — Angående fråga om styrkan av den bevisning som fordras för att förklara ett barn sakna äktenskaplig börd, se NJA 1966 s. 408. — Om bevisvärdet — i resningsärende avseende faderskapsmål — av blodundersökning enligt Hp-systemet, se NJA 1963 s. 94. — I NJA 1963 s. 455 ansåg HD det i faderskapsmål inte osannolikt i den mening som avses i 3:2 FB, att barn avlats vid samlag med man, som vid tillfället var 79 år. Se angående rättsfallet vidare nedan under IV, Omfattningen av högre rätts prövning. — I NJA 1965 s. 460 förelåg frågor— i mål om faderskap till barn utom äktenskap — huruvida det kunde anses utrett att barn avlats vid samlag så tidigt som 302 dagar före födelsen (I) eller så sent som 230 dagar före födelsen (II). I målen åberopades ny statistisk undersökning angående nyfödda barns vikt och längd vid olika längd av havandeskap. — I NJA 1967 s. 587 förelåg i mål om faderskap till barn utom äktenskap fråga, huruvida barnet kunde ha avlats så sent som 242 dagar före födelsen. — Efter frontal kollision mellan två bilar på landsväg kunde endast den ene bilföraren (N) lämna uppgifter om händelsen. Vid skadeståndstalan av denne mot den andre bilförarens (Å:s) försäkringsgivare uppkom fråga, huruvida N kunde, huvudsakligen genom sina egna uppgifter, anses exculperad. SvJT 1967 rf. s. 34. — Angående bevisvärdering i brottmål, se NJA 1963 s. 555, anmärkt nedan under Andra spörsmål ombevisning. — Om beviskrav i arbetstvister se AD 1964 nr 1, 2, 16 och 19, 1965 nr 17, 22, 23 och 24 samt 1967 nr 25.

 

Vittnesersättning
Vittne, som för inställelse vid domstol i Stockholm rest dit från Gotland med flyg, fick med hänsyn till tidsvinsten ersättning av allmänna medel förflygresan, ehuru sammanlagda rese- och traktamentskostnaden därigenom blev större än för resa med båt och tåg. NJA 1966 s. 416. — Person som på grund av sjukdom ej inställt sig till vittnesförhör, blev i visst fall tillerkänd ersättning för anskaffande av läkarintyg angående sjukdomen. SvJT 1967 rf. s. 65.

 

Editionsplikt
I NJA 1963 s. 72 uppkom i mål om ersättning för reparationsarbete på en A tillhörig fastighet fråga huruvida denne, som före rättegången rådgjort med sakkunnig och bl. a. från Stockholms fastighetsägareförenings tekniska byrå erhållit ett skriftligt utlåtande, vore skyldig att förete detta utlåtande, vilket han själv ej önskade åberopa men som enligt vad motparten förmenade utgjorde bevis för att det fordrade beloppet vore skäligt. Frågan besvarades av HD enhälligt nekande, vilket uppenbarligen är det enda rimliga resultatet. Däremot förelåg beträffande motiveringen olika meningar. Majo-

 

riteten framhöll, att bevisning genom sakkunnig skall föras enligt bestämmelserna i 40 kap. och att det icke kan vara tillåtet att kringgå dessa bestämmelser genom att med åberopande av 38:2 RB framtvinga företeende av ett skriftligt sakkunnigutlåtande, som innehaves av part eller tredje man. Endast om regelrätt bevisning genom sakkunnig av någon anledning vore omöjliggjord borde tillämpning av 38:2 RB beträffande ett sådant utlåtande kunna komma i fråga. Enligt min mening lider denna motivering av svagheten, att om man förutsätter att ett sakkunnigutlåtande, tillkommet i anledning av den aktuella tvisten, över huvud är en sådan handling somavses i 38 kap. RB — vilket måste förutsättas för att 38:2 RB någonsin skallkunna tänkas tillämplig — så saknas varje stöd i lagen för en sådan differentiering mellan olika fall som HD antyder. Motsvarande gäller en mening som uttalades av en reservant, enligt vilken en handling som den ifrågavarande inte, med mindre särskilda omständigheter föranleder därtill, omfattas av bestämmelserna om processuell editionsplikt. För egen del är jag benägen att helt instämma med en annan reservant som yttrade: »Enär den handling som avses med överklagade beslutet innefattar yttrande av sakkunnig och yttrandet avgivits i anledning av den tvist, varom är fråga i förevarande rättegång, utgör handlingen icke skriftligt bevis i den mening som avses i 38 kap. RB.» Jfr till den i rättsfallet aktuella frågan och därmed i viss mån sammanhängande spörsmål artiklar i TSA 1954 s. 261 (Hagberg), 1955 s. 19 (Westman) och s. 297 (Pedersen).

 

Andra spörsmål om bevisning
I NJA 1963 s. 555 yrkades ansvar å X för det han i april 1962 genom att blotta sin manslem för minderårig flicka (född 1951) sårat tukt och sedlighet så att fara för hennes förförelse därav kommit. Vid målets handläggning i HD, som höll huvudförhandling i oktober 1963, uppkom fråga om hörande av flickan, som inte blivit hörd i underinstanserna. Med hänsyn till flickans ålder, sakens beskaffenhet och den tid som förflutit efter gärning ensamt i betraktande jämväl att hennes berättelse vid förundersökningen upptagits på fonetisk väg och att förhörsledaren vittnat i målet, ansågs sådana särskilda omständigheter föreligga, som jämlikt grunderna för 35:14 RB föranledde, att flickan inte borde höras i målet utan att i stället hennes vid förundersökningen avgivna utsaga borde framläggas genom uppspelning av ljudbandet. Fallet ger en intressant belysning också av värderingen inte bara av en på sådant sätt återgiven utsaga utan överhuvud av minderårigas utsagor. Såvitt kan utläsas av referatet var enligt min mening bevisningen av ringa styrka, och det får anses högst tillfredsställande att HD i motsats till underinstanserna frikände den tilltalade. — I mål om sjöförklaring hördes befälhavare å fartyg på ed, oaktat han enligt 316 § sjölagen inte skolat beediga sina uppgifter. I mål om ansvar för mened bekräftades ståndpunkten, att den omständigheten, att edgång ej skolat ske, inte är av beskaffenhet att utesluta ansvar för mened. NJA 1963 s. 377 (jfr 1960 s. 210).

 

IV. Rättegången i hovrätt och HD

 

Utfästelse att ej fullfölja talan
Se SvJT 1963 rf. s. 90. Jfr NJA 1963 s. 282, nedan under Rätt till fullföljd.

 

Fullföljd genom telegram
I en rad fall under den aktuella perioden har RegR inte godtagit telegrafisk fullföljd. Se RÅ 1963 S 56, I 118 och 154, 1965 K 561 samt 1966 I 89.(Jfr AD 1967 nr 27, ovan under II A, Stämningsansökan). Motsvarande ståndpunkt har intagits av försäkringsdomstolen (beslut 27 okt. 1964, ref.30/1964) och av KM i statsrådet (beslut 24 nov. 1967 i anledning av besvär angående byggnadsplan). Sedermera har emellertid HD i plenum ansett telegram kunna godtagas som fullföljdsinlaga. Se NJA 1968 s. 523.

 

Fullföljd i rätt tid?
Då vadeinlaga efter expeditionstidens slut mottagits av tingshusvaktmästare, som omedelbart överlämnat den till häradshövdingen, har vadetalan av HD ansetts fullföljd i rätt tid med motivering att den mottagits av behörig befattningshavare före utgången av den dag, då inlagan jämlikt 51:1 RB senast skolat vara HR:n till handa. NJA 1963 s. 384.

 

Fullföljdshänvisnings rättsliga betydelse. Prövning av spörsmål om fullföljd
Då fullföljdshänvisning givits i strid mot ett stadgande om fullföljdsförbud utanför RB, utgör hänvisningen inte hinder mot att fullföljd talan avvisas. Se t. ex. NJA 1964 s. 490, anmärkt redan under Rätt till fullföljd. — Då felaktigt meddelats att särskild talan får föras mot visst beslut utgör — frånsett fall som avses i 54:5—8 RB — hänvisningen inte heller hinder mot avvisning av särskild fullföljd talan. Se t. ex. NJA 1965 s. 364, 1965 C 1172 och 1966 C 606 samt minoriteten i NJA 1967 s. 359. — NJA 1963 s. 494 exemplifierar att tillståndsprövning företagits trots att behov härav inte anmärkts i HovR:ns fullföljdshänvisning.
— Den instans, som meddelat dom, får avvisa fullföljd talan endast om fullföljden inte skett på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. I enlighet härmed har underrätt ansetts inte äga avvisa fullföljd av tilltalad på den grund att denne avgivit nöjdförklaring. SvJT 1966 rf. s. 76. — Att vad underrätt föreskrivit om sättet för fullföljd skall lända till efterrättelse och att underrätts beslut varigenom den funnit talan ha fullföljts på rätt sätt ej får komma under hovrätts prövning (49:9 och 10) innebär, att då underrätt funnit en talan i överensstämmelse med dess hänvisning fullföljd på rätt sätt hovrätten inte får avvisa fullföljden, men den torde vara oförhindrad att besluta att målet skall handläggas enligt de regler som gäller för det enligt hovrätten tillämpliga rättsmedlet. Se SvJT 1966 rf. s 8. (Jfr sedermera NJA 1969 s. 118.)

 

Rätt till fullföljd (över huvud eller genom särskild talan)
I NJA 1966 s. 10 har åklagare ansetts äga fullfölja talan mot beslut om ersättning till personundersökare. — Självständig intervention kan ske genom fullföljd, se SvJT 1966 rf. s. 53. (Jfr NJA 1967 s. 1, nedan under V, Besvär över domvilla.) — Ehuru sakägare genom påskrift på protokoll över tomtmätningsförrättning godkänt förrättningsmannens utlåtande angående tomtgränsernas sträckning, har han — vid det förhållandet att inte samtliga sakägare skriftligen godkänt utlåtandet — ansetts berättigad att föra talan mot förrättningen. (2:10 st. 4 lagen om fastighetsbildning i stad.) NJA 1963 s.282. — Den som anmält behov av medförmyndare och därtill föreslagit sig själv ansågs i SvJT 1966 rf. s. 64 inte behörig att fullfölja talan mot beslut,

 

varigenom annan fått förordnandet. — Den i plenimålet NJA 1961 s. 743 intagna ståndpunkten att, då sökande i vattenmål betalat ersättning som enligt 9:67 st. 3 VL inte får återkrävas, sökanden inte äger fullfölja talan mot ersättningsbeslutet för att få ersättningen fastställd till lägre belopp, har bekräftats i NJA 1963 s. 715. I detta rättsfall ansågs att sökanden — oavsett huruvida ersättningarna vore att anse som slutligen eller provisoriskt bestämda — inte ägde vare sig återkräva vad som guldits eller tillgodoräkna sig detta i annat hänseende än såsom betalning i enlighet med vattendomstolens dom. (Jfr i sistnämnda hänseende NJA 1965 s. 27.) Från processuell synpunkt har 1963 års rättsfall vid sidan av plenimålet intresse väsentligen därutinnan, att det förhållandet, att den fullföljda talan prövats i sak men ogillats av vattenöverdomstolen inte föranledde HD:s majoritet att undanröja vattenöverdomstolens dom. En minoritet om två ledamöter ville emellertid upptaga den i HD förda talan för att HD skulle få tillfälle att undanröja vattenöverdomstolens dom. — Enligt 15:30 GB får talan inte föras mot HovR:s beslut i fråga om bl. a. interimistiskt underhållsbidrag i skillnadsmål. Stadgandet har i SvJT 1967 rf. s. 19 ansetts innebära fullföljdsförbud även mot ett i sådant beslut intaget förpliktande för part att återgälda statsverket dess kostnad i anledning av motpartens fria rättegång. — I NJA 1964 s. 490 ansågs förbudet i 19 § bötesverkställighetslagen mot klagan över hovrätts beslut i mål om förvandling av böter äga tillämpning även beträffande beslut i sådant mål att avslå hemställan om förordnande av offentlig försvarare. — I några rättsfall har aktualiserats spörsmål, huruvida underrätts beslut vore att anse såsom beslut under rättegången eller såsom slutligt beslut. I NJA 1967 s. 137 ansågs beslut, varigenom allmän underrätt enligt 67 § arvsskatteförordningen meddelat vitesföreläggande att till rätten ingiva deklaration för arvsbeskattning, inte vara ett slutligt beslut, och följaktligen fick enligt 49:8 st. 1 RB och 11 § lagen om handläggning av domstolsärenden särskild talan ej föras mot beslutet. (Jfr sedermera, beträffande länsstyrelses vitesföreläggande att avgiva deklaration för gåvobeskattning, NJA 1968 s. 533.) — Sedan underrätt i anledning av förundersökning angående brott förordnat offentlig försvarare för den misstänkte, hade underrätten i NJA 1967 s. 408, alltjämt innan åtal väckts, avslagit yrkande av den misstänkte om försvararens entledigande. Beslutet ansågs utgöra beslut under rättegång. Det ansågs emellertid inte vara av sådan beskaffenhet som avses i 49:4 st. 1 p. 7 RB. Där talas ju — såvitt nu är i fråga — endast om att underrätt avslagit begäran om försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan än part föreslagit. Strängt efter orden faller härunder inte heller beslut, varigenom underrätt avslagit yrkande att en tidigare förordnad försvarare måtte entledigas och annan föreslagen person måtte förordnas. Detta fall ligger emellertid otvivelaktigt närmare det i lagrummet omnämnda, och det har i NJA 1967 s. 92 ansetts kunna inbegripas under bestämmelsens tillämpningsområde. Konsekvenserna av detta ställningstagande blev i det sistnämnda fallet att underrättens beslut ansågs kunna särskilt överklagas, medan däremot talan inte fick fullföljas mot hovrättens fastställelse av beslutet. I det förstnämnda fallet blev resultatet det motsatta, dvs. underrättens beslut ansågs inte ha fått särskilt överklagas, men då hovrätten prövat särskild talan ansågs fullföljdsförbudet i 54:8 RB inte tillämpligt på hovrättens beslut. — Hovrätts beslut under rättegången, varigenom vägrats inhibition av underrätts i samband med dom

 

61—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

å skyddstillsyn med anstaltsbehandling meddelade beslut om omedelbar verkställighet av förordnandet om anstaltsbehandling, har i NJA 1965 s. 364 av en minoritet om två ledamöter ansetts vara att enligt 49:4 p. 6 RB jämställa med häktningsbeslut, men majoriteten fann nämnda lagrum inte tillämpligt. Särskild talan fick därför inte fullföljas mot beslutet. Densamma blev bedömningen av analoga fall i NJA 1965 C 1172 och 1966 C 606. Däremot har underrätts beslut att vägra förordnande jämlikt 138 § 2 mom. aktiebolagslagen att visst bolagsstämmobeslut inte fick verkställas ansetts utgöra — eller kunna jämställas med — sådant beslut angående handräckning i tvistemål som avses i 49:4 p. 6 RB. Underrättens beslut fick sålunda överklagas särskilt, och då beslutet ändrades i hovrätten kunde dess slutliga beslut överklagas till HD enligt 54:2 RB. NJA 1965 s. 466. — Angående spörsmål huruvida i visst fall särskilt beslut över invändning om rättegångshinder bort meddelas och, då så skett, huruvida särskild talan mot beslutet bort tillåtas enligt 49:3 sista p. RB, se NJA 1966 s. 546. — I NJA 1967 s. 359 ansågs expropriant, sedan hovrätt lämnat utan bifall hans yrkande om kvalificerat förhandstillträde, äga fullfölja talan därom i HD (tre ledamöter mot två). Mot hovrättens beslut, varigenom yrkande om enkelt förhandstillträde lämnats utan bifall, ansågs däremot talan ej få föras ens i samband med revisionstalan om kvalificerat förhandstillträde. — Spörsmål om tolkningen av ordet »beslut» i 49:6 RB aktualiserades i SvJT 1967 rf. s. 42, där part i samband med besvär över vissa av underrätten vid förberedelse i skillnadsmål meddelade beslut gjorde gällande att rätten underhand givit till känna, att hemskillnadsmålet skulle vila i avbidan på motpartens återkomst till Sverige. Klaganden påkallade att hovrätten måtte förordna att hemskillnadsmålet utan vidare dröjsmål skulle utsättas till huvudförhandling. Hovrätten fann, att avsikten med stadgandet i 49:6 RB visserligen varit att bereda part möjlighet att föra talan ej endast mot formligen uppsatta och avkunnade eller på annat sätt meddelade beslut utan även mot allehanda andra åtgärder som vidtagits under handläggningen av ett mål. Emellertid ansåg hovrätten att det måste vara fråga om en faktisk åtgärd som av rätten vidtages och ej endast om en underlåtenhet, och tillika syntes böra krävas åtminstone att åtgärden på något sätt kommit till uttryck i akten i målet, såsom genom anteckning å dagboksblad. Då av akten i målet ej framgick att underrätten vidtagit någon åtgärd av det slag som klaganden gjort gällande, blev det ifrågavarande yrkandet inte upptaget till prövning. Se angående 49:6 RB även NJA 1967 C 93. — Hovrätts beslut kan inte i något fall överklagas på den grund att målet onödigt uppehålles. Se NJA 1963 C 182 (beslut om sinnesundersökning) och 1967 C 861 (förordnande om antropologisk undersökning). — Angående vissa spörsmål om fullföljd rörande allmänna handlingars offentlighet, se NJA 1964 s. 109, anmärkt ovan under I, Offentlighet. — Se även NJA 1964 s. 70 och 1963s. 584, ovan under II A, Återkallelse, NJA 1965 s. 337, ovan under II A, Talerätt, SvJT 1967 rf. s. 72, ovan under II A, Rättegångskostnad, och NJA 1966 s. 103, nedan under Anslutningsvad.

 

Omfattningen av högre rätts prövning
I närmast föregående rättsfallsöversikt (SvJT 1964 s. 448) redovisas tre rättsfall rörande högre rätts möjlighet att, med hänsyn till vad parten genom fullföljd yrkat, ingå i prövning av frågan om ersättning för kostnad i lägre

 

rätt. I två av dessa rättsfall — NJA 1960 s. 503 och 1962 s. 660 — hade tappande part i vadeinlagan yrkat bifall till sin talan i saken men först i senare inlaga yrkat ändring beträffande rättegångskostnad. Hans yrkande beträffande kostnaderna ansågs inte kunna prövas. Samma ståndpunkt intogs i NJA 1964 s. 279, där tilltalad genom fullföljd yrkat ogillande av ansvars- och skadeståndstalan men först senare yrkat även befrielse från ålagd skyldighet att ersätta rättegångskostnad. I det tredje av de förut redovisade rättsfallen — NJA 1963 s. 81 — hade tappande part i vadeinlaga yrkat, att hovrätten måtte ogilla motpartens yrkanden och befria honom från utgivande av ådömt kapitalbelopp jämte ränta och kostnader. Klaganden ansågs härigenom ha fullföljt talan jämväl beträffande sitt yrkande vid underrätten om gottgörelse för kostnader å målet därstädes. I NJA 1965 s. 306 hade kärandepart, som vid underrätten yrkat ersättning för sina rättegångskostnader men förlorat målet och förpliktats ersätta motpartens kostnader, i vadeinlagan yrkat bifall till käromålet sådant detta framställts i underrätten. Han ansågs härigenom ha fullföljt talan även ifråga om förpliktelsen att ersätta motpartens kostnad. I NJA 1968 s. 481 slutligen hade tappande part i vadeinlagan yrkat, att hovrätten måtte avvisa motpartens talan eller i vart fall ogilla densamma, men först senare framställt därav föranlett yrkande att få ersättning för rättegångskostnadervid underrätten. Hans talan rörande kostnaderna upptogs till prövning. Såvitt bedömandet av de nu återgivna fallen kan återföras på enhetliga principer — vilket i och för sig inte är säkert — förefaller dessa närmast kunna antagas vara följande: Om klaganden i fullföljdsinlagan uttryckligen specificerat sina yrkanden såsom avseende endast huvudsaken — vilket synes ha varit förhållandet i de tre först nämnda fallen — kan ett sedermera framställt yrkande rörande rättegångskostnad i den lägre instansen inte prövas. Om parten i fullföljdsinlagan yrkar bifall till käromålet, sådant detta framställts vid underrätten, anses emellertid härunder inbegripet även hans vid underrätten framställda yrkande om ersättning för rättegångskostnad. Om parten yrkar att motpartens talan måtte avvisas eller ogillas, anses härunder inbegripet även motpartens yrkande beträffande rättegångskostnad. Och om fullföljden enligt en dylik tolkning eller uttryckligen kan anses innefatta yrkande om befrielse från ådömt kostnadsansvar, anses den möjliggöra prövning av även frågan om ersättning för egna kostnader samt vice versa. — I NJA 1963 s. 455 — anmärkt ovan under III, Bevisbörda och bevisvärdering— hade en man, som av hovrätt förklarats skola anses som fader till utomäktenskapligt barn och ålagts underhållsskyldighet, fullföljt talan och i revisionsinlagan yrkat endast att han måtte förklaras ej vara fader till barnet. HD fann (med fyra ledamöter mot en) det i revisionsinlagan framställda yrkandet böra så förstås, att det även innefattade hemställan om befrielse från skyldigheten att utgiva underhållsbidrag. — I samband med hovrätts prövning av fråga om vårdnaden om barn efter äktenskapsskillnad har i NJA 1966 s. 525 hinder ej ansetts möta för prövning av yrkande om inskränkning av den umgängesrätt underrätt tillerkänt make, ehuru yrkandet framställts först efter utgången av fullföljdstiden. Se vidare NJA 1967 s. 327 ovan under II A, Ändring och justering av talan.

 

Kommunikation i besvärsmål
    Se SvJT 1967 rf. s. 58, nedan under VII.

 

 

Reformatio in pejus?
I NJA 1967 s. 209 har HD (med tre ledamöter mot två) funnit villkorlig dom och skyddstillsyn vara att vid tillämpning av 51:25 RB anse som svårare påföljder än böter och att bedömningen inte påverkas av att den tilltalade yrkat att sådan påföljd måtte ådömas honom. — Tilltalad, som dömts till förvisning och fängelse i 9 månader, hade ensam klagat med yrkande att förvisningsbeslutet måtte upphävas och straffet nedsättas. En minoritet i HD, som biföll yrkandet beträffande upphävande av förvisningen, skärpte det ådömda fängelsestraffet till 10 månader. NJA 1967 B 19.

 

Tilltrosparagraferna
Se SvJT 1966 rf. s. 9 (och NJA 1968 s. 423), ovan under II B, Rättegångskostnad. (Jfr sedermera även NJA 1969 s. 45, I och II.)

 

Vadeanmälan
I SvJT 1964 rf. s. 89 fann hovrätt (med tre ledamöter mot en) att en medelst telefon gjord vadeanmälan bör godtagas under förutsättning att anmälan skett till behörig befattningshavare och tvivel inte råder om attden som anmäler vad äger göra detta. — Se angående spörsmål, huruvida vadeanmälan i visst fall gjorts till behörig person, NJA 1966 C 594.

 

Anslutningsvad
Sedan underrätt på talan av allmän åklagare fällt B och C till ansvar för vårdslöshet i trafik och samtidigt i anledning av talan om enskilt anspråkförpliktat B och C att vardera till den andre utgiva jämkat skadestånd, vädjade B mot underrättens dom i vad rörde åtalet mot honom. C ansågs äga genom anslutningsvad fullfölja talan mot domen i fråga om åtalet mot C samt det B tillerkända skadeståndet. NJA 1966 s. 103.

 

Tillståndsprövning
I NJA 1965 s. 426 hade hovrätt i dit fullföljt brottmål dömt den tilltalade till ungdomsfängelse och jämlikt 29:1 st. 3 BrB förordnat, att domen skulle gå i verkställighet utan hinder av att den ej vunnit laga kraft. Sedan den tilltalade sökt ändring i domen, ansågs hinder inte möta att till särskild tillståndsprövning upptaga enbart frågan om begärd inhibition av hovrättens verkställighetsförordnande. — Av JK-ämbetet till HD fullföljt mål angående införsel för böter i bidrag som av statsmedel utgick till deltagare i omskolningskurs befanns — oavsett att inte i lämnad hänvisning givits tillkänna att fullföljd talan ej kunde komma under HD:s bedömande utan prövningstillstånd — skola i HD upptagas till en början på avdelning för tillståndsprövning. NJA 1963 s. 494. Det är enligt min mening ganska överraskande att sålunda indrivning av böter ansetts gälla kronans enskilda rätt. Motsatt ståndpunkt har i SvJT 1965 rf. s. 76 — i fråga om nedsättningsskyldighet — intagits av hovrätt i mål angående utmätning för värdet av förverkad egendom och processuellt vite. Att döma av referatrubriken i sistnämnda fall har 1963 års fall inte uppmärksammats vid avgörandet.

 

Prövningstillstånd
I plenimålet NJA 1963 s. 706 har undantagsbestämmelsen i 54:13 RB, enligt vilken ändringsdispens ej må meddelas i anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad, antagits inte tillämplig då offentlig försvarare för talan beträffande honom av hovrätten för försvaret tillerkänd ersättning. Den aktuella tolkningsfrågan, som är mycket komplicerad, har utförligt belysts i HD:s motivering till avgörandet, i två vota av reservanter och i ett av hovrätten avgivet yttrande.

 

Nedsättning
Fullföljdsavgift ansågs inte skola nedsättas vid fullföljd av talan mot vare sig hovrätts beslut varigenom vite utdömts för vägran att edfästa bouppteckning, NJA 1963 s. 479, eller hovrätts beslut om utdömande av vite somförelagts enligt 15:11 eller 12 GB, NJA 1964 s. 114. Se vidare SvJT 1965 rf. s. 76, anmärkt ovan under Tillståndsprövning.

 

Tillämpning av 55:13
Angående spörsmål om åberopande av ny omständighet i HD, se NJA 1965 s. 165 (särskilt JustR Linds votum s. 170) och NJA 1967 s. 283.

 

V. Särskilda  

 

Resning
HD har ansetts kunna bevilja resning i ett av Kungl. Maj:t i statsrådet avgjort besvärsmål i ärende om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen. NJA 1966 s. 401. Däremot har fråga om resning och återställande av försutten tid beträffande utlåtande över förrättning enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar ansetts inte kunna prövas av HD men väl av RegR. Se RÅ 1964 ref.51. — I några resningsfall har bedömandet varit väsentligen avhängigt avspörsmål om res judicata. Detta gäller NJA 1966 s. 325, anmärkt ovan under
II A, Res judicata, samt NJA 1966 s. 12 och s. 340, anmärkta ovan under II B, Identitetsspörsmål och därmed sammanhängande frågor. Sistnämnda rättsfall belyser emellertid också rekvisitet för resning till nackdel för tilltalad, att åklagaren måste ha haft giltig ursäkt för att inte i målet ha åberopat omständighet eller bevis, varpå han grundar resningsansökningen. Villfarelse angående den rättsliga bedömningen av det aktuella identitetsspörsmålet — som i viss mån var förklarlig med hänsyn till tidigare avgöranden — ansågs i fallet utgöra sådan giltig ursäkt. — Rättsfallet NJA 1965s. 417 bestyrker det i en tidigare rättsfallsöversikt redovisade intrycket av en tendens i rättspraxis att tillämpa motsvarande rekvisit för tvistemål mindre restriktivt i indispositiva än i dispositiva mål. — (Jfr SvJT 1953 s. 723 f. Jfr även Cars, Resning s. 175 ff.) I rättsfallet hade svaranden i ett faderskapsmål vid underrätten yrkat, att blodundersökning skulle äga rum, men sedanrätten förordnat om sådan undersökning försummat att underkasta sig blodprovstagning inom förelagd tid. HD:s majoritet (fyra ledamöter mot en) beviljade resning med stöd av en sedermera verkställd blodundersökningutan att någon rimlig anledning till sökandens tidigare försummelse ens

 

synes ha påståtts och utan att i motiveringen beröra ursäktsrekvisitet. Detta kan knappast innebära annat än att HD:s majoritet för fall av denna typ ansett lagens ursäktsrekvisit kunna lämnas helt utan avseende. Från saklig synpunkt synes HD:s ståndpunkt ha goda skäl för sig, men det förefaller vara ett rimligt önskemål att lagtext och rättstillämpning härutinnan bringas till bättre överensstämmelse. — Vid tillämpning av den i 58:1 p. 4 och 58:2p. 4 RB stadgade resningsgrunden (»rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag») är det vanligtvis fråga om rena förbiseenden av skriven lag. (Se under den aktuella perioden t. ex. NJA 1967 C 953.) Flera rättsfall ger emellertid en intressant belysning av problem rörande de ifrågavarande stadgandenas tillämpning. I NJA 1964 s. 398 beviljades jämlikt 58:1 p. 4 RB resning av underrätts beslut att avvisa bördstalan mot finsk medborgare med hemvist i Finland av barn som var svensk medborgare med hemvist inom underrättens domkrets. HD:s avgörande måste bygga på uppfattningen, att det inte behöver vara fråga om överträdelse av någon omedelbart tillämplig regel i skriven lag. Någon bestämmelse, som omedelbart reglerar det ifrågavarande spörsmålet om svensk domstols behörighet, finns nämligen inte. Bestämmelsen i 20:1 FB kan, såsom framhållits av Karlgren i SvJT 1967 s. 521, i sammanhanget högst fungera som en tankeställare. (Jfr NJA 1967 s. 300, ovan under II A, Svensk domstols behörighet.) — I samband med ådömande av skyddstillsyn (jämte böter) hade underrätt meddelat föreskrifter rörande tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet, ehuru de tilltalade inte i målet förpliktades att utge skadestånd. (Skadeståndsskyldigheten synes ha varit ostridig mellan målsäganden och de tilltalade, och något yrkande om skadestånd framställdes inte i målet.) I 28:6 jfrd med 26:15 BrB stadgas emellertid, att föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande må meddelas den som dömts till skyddstillsyn, om han »förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada.» HD fann — i NJA 1967 s. 298 — att underrätten enligt nämnda lagrum ägt meddela föreskrift rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande endast i den mån de tilltalade förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada. Underrättens rättstillämpning befanns sålunda felaktig. Resning beviljades likväl enhällig tinte, då rättstillämpningen inte kunde anses ha stått i uppenbar strid mot lag. Detta bedömande — till vilket ingen motivering givits — synes inte alldeles lätt att förklara. Bl. a. mot bakgrunden av det närmast förut nämnda rättsfallet kan det emellertid knappast förmodas ha berott på att underrätten inte överträtt någon uttrycklig förbudsregel utan i stället underlåtit att tilllämpa de tillåtande reglerna i 28:6 och 26:15 BrB e contrario. Med större sannolikhet är det uppenbarhetsrekvisitet som befunnits brista, dvs. oriktigheten av underrättens rättstillämpning — som visserligen fastslagits av HD — har befunnits inte »klar och oemotsäglig». (Jfr NJA II 1940 s. 172.) Härpå tyder bl. a. det förhållandet, att rättsfallet enligt rubriken refererats såsom en fråga om tillämpning av 26:15 BrB. I så fall synes man emellertid ha ställt kravet på lagstridighetens uppenbarhet högt. Under den angivna förutsättningen kontrasterar bedömandet härvidlag i varje fall starkt mot den ståndpunkt, som i NJA 1965 s. 439 intogs av HD:s majoritet (bestående av bl. a. två ledamöter som deltog även i 1967 års avgörande). Hovrätt hade här vid fastställelse av expropriationsdomstols beslut om förhandstillträde bestämt tiden med utgångspunkt från delgivning av expropriationsdom-

 

stolens beslut. Resningsansökan bifölls av HD:s majoritet, som fann det stridande mot den innebörd 37 § expropriationslagen ägde enligt sin avfattning, att tiden inte bestämts från delgivning av hovrättens avgörande.(Enligt den vid tidpunkten för rättsfallets avgörande gällande lydelsen av 37 § expropriationslagen — som sedermera ändrats — gavs i första stycketen rätt för expropriationsdomstol att förordna om förhandstillträde, varefter i andra stycket meddelas tidsbestämmelser med anknytning till delgivning av »domstolens beslut».) Det är av visst intresse att notera, att majoriteten inte uttryckligen karakteriserat hovrättens rättstillämpning såsom »uppenbart» lagstridig, ehuru uppenbarheten ju är en förutsättning för resning enligt den åberopade resningsbestämmelsen. En explicit sådan karakteristik bör för majoriteten ha tett sig en smula ömtålig med hänsyn till bl. a. att av två reservanter — som synes ha varit i sak ense om att hovrättens lagtolkning inte var klart oförenlig med vad som nödvändigtvis kunde anses följa av det ifrågavarande lagrummet eller av allmänt gällande rättsgrundsatser —den ene rent av fann hovrättens rättstillämpning vara den rekommendabla. Utrymmet medger inte att här närmare ingå på tolkningsfrågan. Det synes emellertid finnas åtskilligt fog för påståendet, att majoritetens ståndpunkt innebär en anmärkningsvärt liberal tillämpning av den ifrågavarande resningsgrunden. Det kan knappast vara vare sig avsett eller ändamålsenligt att resning skall kunna beviljas i rättstillämpningsfrågor, som lämnar så pass stort utrymme för delade meningar som den i rättsfallet aktuella frågan. Sammanställda med varandra och med tidigare praxis (särskilt NJA 1953s. 120 och s. 134) synes f. ö. de här anmärkta rättsfallen lämna avsevärt utrymme för osäkerhet om HD:s principiella uppfattning av rekvisitet »rättstillämpning som uppenbart strider mot lag». — Ansökan av den, som förklarats omyndig, om resning i målet om omyndighetsförklaring har i NJA 1964 s. 21 lämnats utan bifall, enär omyndighetsförklaringen hävts genom senare dom. — Ny resningsansökan i Högbroforsmålet avslogs i NJA 1963 C 415. — Angående resning av strafföreläggande, se NJA 1963 s. 393, anmärkt nedan under Besvär över strafföreläggande.

 

Återställande av försutten tid
Frist för väckande av talan om nytt hyresavtal har ansetts inte vara av beskaffenhet att kunna återställas enligt 19 § RF. NJA 1964 s. 266. Detsamma gäller frist för klander av bolagsskifte, NJA 1966 s. 564, för väckande av talan enligt 69 § UL, NJA 1967 s. 303, för ansökan om resning, NJA 1967 C 677, och för framställande av ersättningsyrkande som avses i 10 § lagen den 18 april 1952 om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m, NJA 1967 C 905. På motsatt sätt har HD däremot i NJA 1966 s. 508 bedömt frist för besvär över länsstyrelses fastställelse av förslag till stadsplan. Också ansökan om återställande av försutten tid för överklagande av beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående fastställande av arbetsplan för anläggning av allmän väg m. m. har ansetts tillhöra HD:s upptagande. NJA 1967 s. 214. — Sistnämnda rättsfall visar också, att part inte kan såsom laga förfall åberopa, att han först två dagar före fullföljdstidens utgång fått del av beslutet, enär detta sänts till hans vinterbostad och han vid tiden i fråga bodde i en sommarbostad. — Då underrättelse om beslut inte blivit enligt 9 § 2 st. lagen om handläggning av domstolsärenden vederbörligen avsänd, har återställande av för-

 

sutten tid beviljats i NJA 1963 s. 440, NJA 1966 C 448 och NJA 1967 s.595. — Det förhållandet, att underrättelse om meddelat avgörande i strid mot rekommendationen i 33:21 RB expedierats till parten själv i stället för till dennes ombud, har däremot i NJA 1963 s. 294 inte ansetts motivera återställande av försutten tid. Synbarligen ansågs parten ha bort, när han inte hörde något från ombudet, själv göra denne uppmärksam på att fullföljdstiden höll på att utlöpa eller eljest taga initiativ till fullföljd. — Felaktig upplysning vid telefonförfrågan hos rättens kansli om storleken av utdömt underhållsbidrag har i NJA 1967 C 217 ansetts innebära laga förfall för underlåtenhet att fullfölja talan i rätt tid. Jfr RÅ 1967 K 1532. — I NJA 1967 s. 413 hade en på fångvårdsanstalt intagen person till vederbörande befattningshavare vid anstalten anmält önskan att överklaga domen. Befattningshavaren hade i anledning härav meddelat den dömdes önskemål per telefon till försvararens sekreterare — försvararen var vid tillfället inte anträffbar — som lovat att sända rättegångsfullmakt till anstalten för underskrift. Därefter hade emellertid, av outredd anledning, ingen vidare åtgärd vidtagits före fullföljdstidens utgång. Den dömde ansågs ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att iakttaga fullföljdstiden. — Då en fullföljdsinlaga avsänts såsom rekommenderat expressbrev två dagar före fullföljdstidens utgång och påföljande dag var helgdag samt försändelsen av outredd anledning kommit fram för sent, har försutten tid i NJA 1965 s. 291 inte återställts. — I NJA 1966 s. 264 hade en med posten avsänd, till hovrätt adresserad revisionsinlaga av misstag på fullföljdstidens sista dag utdelats till ett domsagokansli i hovrättsstaden. Försändelsen återlämnades av domsagopersonalen och lades i hovrättens postfack, dock först efter hovrättens sista posthämtning sagda dag, samt avhämtades av hovrättens personal följandedag. Laga förfall ansågs föreligga. Då vadeinlaga genom misstag av partsombud insänts till hovrätten i stället för till underrätten, ansågs parten däremot i NJA 1963 s. 235 inte kunna få som laga förfall åberopa, att inlagan inkommit till hovrätten å sådan tid att den, om hovrätten utan dröjsmål vidarebefordrat inlagan, kunde antagas ha inkommit till underrätten inomlaga tid. — Se om återställande av försutten tid även RÅ 1964 ref. 51, ovan under Resning.

 

Besvär över domvilla
Domvillobesvär över dom i hemskillnadsmål har i SvJT 1967 rf. s. 47 bifallits enligt 59:1 p. 1 RB, enär medlingen företagits av präst i annan församling än den, där makarna var kyrkobokförda. Formellt torde avgörandet vara oantastligt, eftersom rättegångshinder skall beaktas ex officio, om ej annat är stadgat, och något stadgande i annan riktning beträffande felaktig medling inte finnes. Sakligt sett synes emellertid resultatet anmärkningsvärt,eftersom felet hänförde sig till den lokala behörigheten och ett förbiseende av reglerna om domstolens lokala behörighet i äktenskapsmål inte utgör domvilla enligt 59:1 p. 1 RB. Det kan inte rimligen finnas större anledning att undanröja en lagakraftvunnen skillnadsdom, om medlingen företagits aven lokalt obehörig präst än om målet handlagts av en lokalt obehörig domstol. — Angående tillämpning av 59:1 p. 2 RB se NJA 1967 C 160. — I NJA 1964 s. 210 anförde den som hade lagfart å fastighet domvillobesvär över beslut, varigenom ansökan om lagfart å fång från annan del av fastigheten förklarats vilande. Hovrätten fann besvären inte kunna upptagas till

 

prövning, enär klaganden inte vore behörig att anföra domvillobesvär över beslutet. I HD intogs samma ståndpunkt av en reservant, som åberopade att det stode klaganden öppet att vid domstol föra talan om bättre rätt till områdena och om beslutets undanröjande. Majoriteten fann emellertid beslutet röra klagandens rätt och undanröjde hovrättens beslut med återförvisning för prövning av domvillobesvären. (Jfr härtill Welamson, Domvillobesvär s. 232 f. not 86 med hänvisningar.) — I NJA 1966 s. 521 förelåg en likartad situation. Domvillobesvär anfördes av fastighetsägare över beslut att vilandeförklara lagfartsansökan avseende områden inom fastigheterna. De upptogs emellertid och ogillades av hovrätten, varför HD i motsats till 1964 års fall fick anledning att ingå i prövning av besvären. I sitt beslut konstaterade HD, att ansökningen om lagfart på anförda skäl bort avslås och att klagandena, som inte beretts tillfälle yttra sig över ansökningen, finge anses lida förfång genom beslutet att förklara ansökningen vilande. Motiveringen synes inte tillåta någon säker slutsats vare sig i frågan, huruvida inskrivningsdomaren ansetts ha begått rättegångsfel genom att inte bereda klagandena tillfälle att yttra sig, eller i frågan, huruvida beslutets materiella oriktighet betraktats som en förutsättning för bifall till besvären. — I NJA 1966 s. 112, där adoption av barn beviljats med samtycke av förmyndare, å vilken vårdnaden om barnet överflyttats, undanröjdes däremot beslutet på domvillobesvär av barnets moder med motivering att rätten förfarit felaktigt genom att den inte givit föräldrarna tillfälle att yttra sig över adoptionsansökningen. (Jfr 20:6 FB. Se angående rättsfallet även ovan under II A, Fri rättegång.) — Underlåtenhet att i adoptionsärende höra den man som i då anhängigt mål utpekats såsom barnets fader och sedermera genom lagakraftvunnen dom förklarats vara fader ansågs däremot i NJA 1967 s. 257 (med fyra ledamöter mot en i HD) inte innefatta domvilla enligt 59:1 p.3 RB. — I rättsfallet SvJT 1966 rf. s. 24 hade A väckt talan mot B med yrkande om fastställelse att fisket i vattenområdena utanför A:s fastighet tillhörde A enskilt. Talan bifölls på grund av B:s medgivande genom dom, som vann laga kraft. På domvillobesvär av annan fastighetsägare blev domen undanröjd, enär frågan, huruvida fisket i ifrågavarande vattenområden vore samfällt eller inte, berörde rätten för åtskilliga fastighetsägare, mot vilka talan inte förts, och underrätten därför inte bort upptaga målet till prövning. Två ledamöter var emellertid av skiljaktig mening och ansåg besvären inte röra klagandens rätt, eftersom domen endast kunde anses gälla mellan A och B. Jämför, angående betydelsen av att en regel om nödvändig processgemenskap åsidosatts, hänvisningar under referatrubriken. — Sedan ägare av fastigheten A fått lagfart, beviljades ägare av fastigheten B servitutsinteckning i A enligt avtal med föregående ägare av fastigheten. På besvär över domvilla av A:s ägare fann hovrätten servitutet inte vara gällande mot denne med mindre det förbehållits vid överlåtelsen av A till honom eller inteckning sökts förr än lagfart å hans fång. Då den i ärendet föreliggande utredningen inte visat, att sådant förbehåll skett, och då inteckningen sökts först efter det lagfart beviljats för klaganden, ansågs inskrivningsdomaren inte ha ägt besluta om inteckning för avtalet. Inteckningsbeslutet blev förty undanröjt jämlikt 59:1 p. 3 RB. SvJT 1966 rf. s. 65. — I NJA 1964 s. 22 hade ansökan om inteckning i jordbruksinventarier inkommit till inskrivningsdagen den 25 oktober 1961. På grund av viss brist med avseende å den vid ansökningen fogade förteckningen över inventarier

 

(intygsgivarna hade inte den särskilda ställning som fordrades enligt lagen) återsändes emellertid förteckningen för komplettering, som inte skedde före den 26 november. Inteckningen antecknades sedermera såsom både sökt och beviljad den 25 oktober. Sedan fastighetsägaren försatts i konkurs den 18 januari 1962 efter ansökan samma dag, anförde konkursboet domvillobesvär över inteckningsbeslutet. HD — som naturligt nog fann beslutet röra boets rätt — fann att inskrivningsdomaren den 25 oktober skolat avslå ansökningen och att det förelupna felet måste anses grovt, särskilt med hänsyn till att förmånsrätten på grund av jordbruksinventarieinteckning gäller från den dag inteckningen sökes. (Hade ansökningen betraktats såsom inkommen först då den förelåg i sådant skick att den kunde beviljas, skulle tiden för återvinningstalan alltjämt ha stått öppen.) Besvären bifölls därför enligt 59:1 p. 5 RB. — Ett annat exempel på tillämpning av nämnda bestämmelse erbjuder NJA 1966 s. 205, där domvillan utgjordes av underlåtenhet av hovrätt att på begäran meddela hänvisning enligt 10:20 RB. (Se härom ovan under II A, Domstols behörighet, lokal kompetens.) Det har sitt intresse att notera, att den bestämmelse, beträffande vars tillämpning hovrätten enligt denna bedömning gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel, enligt sin avfattning är fakultativ. — Såsom domvilla enligt 59:1 p. 5 RB har i NJA 1964 s. 41 också betraktats, att innebörden av parts ändring av talan missuppfattats och hans yrkande därför inte blivit prövat i hela dess vidd. — Då återvinning mot lagsökningsutslag sökts av gäldenären men återvinningstalan återkallats, har hovrätt i SvJT 1963 rf. s. 23 ansett domvillobesvär av gäldenären skola föras omedelbart i HD. — I NJA 1967 s. 1 hade ansökan i lagsökningsmål om betalning ur intecknade fastigheter bifallits, trots att den riktats mot annan än den som hade lagfart på fastigheterna. Lagfarne ägaren sökte återvinning och anförde också domvillobesvär omedelbart i HD. (Återvinningsmålet fick i häradsrätten vila i avvaktan på beslut i anledning av domvillobesvären.) HD:s majoritet fann, att saken rörde klagandens rätt på sådant sätt att han såsom intervenient ägt självständigt föra talan mot lagsökningsutslaget genom besvär till vederbörande hovrätt och att domvillobesvären därför skulle prövas av hovrätten. Två ledamöter fann hinder inte möta mot prövning (i HD) av domvillobesvären. Avgörandet har uppenbarligen varit väsentligen avhängigt av frågan vad som gäller rörande ordinärt rättsmedel för självständig intervenient på gäldenärssidan i lagsökningsmål. Enligt 34 § lagsökningslagen skall klagan av gäldenären mot lagsökningsutslag, varigenom borgenärs talan bifallits, föras genom återvinning, medan i andra fall talan mot utslag i lagsökningsmål föres genom besvär till hovrätt. Majoriteten har uppenbarligen ansett, att den för gäldenären anvisade återvinningsvägen inte är analogt tillämplig på intervenient på gäldenärssidan. Minoritetens ståndpunkt är svårare att förklara i vidare mån än att det ordinära rättsmedlet tydligen inte ansetts vara besvär till hovrätt. Om man ansett återvinningsregeln böra tillämpas analogiskt på intervenient borde besvären ha avvisats, förutsatt att den anhängiga återvinningstalan ansetts förd i rätt tid, eftersom domvillobesvär avser endast lagakraftvunna avgöranden. (Jfr NJA 1960 s. 485.) Möjligen har man emellertid ansett, att återvinningstalan väckts för sent, vilket i sin tur synes förutsätta att man anser återvinningsfristen även för intervenient börja löpa från delgivning med gäldenären. (Att återvinningsfristen enligt denna beräkning gått ut synes kunna indirekt utläsas av re-

 

feratet.) — Se angående domvillobesvär vidare NJA 1966 s. 140 (anmärkt ovan under II A, Talerätt) och NJA 1966 s. 388 (fråga om nullitet).

 

Besvär över strafföreläggande
I SvJT 1964 s. 325 f. har Cars hävdat att den grund för besvär över straffföreläggande, som avser att godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring, »är tillämplig dels om någon viljeförklaring över huvud icke föreligger — den misstänkte har exempelvis på den plats på föreläggandet som är avsedd för godkännande skrivit något annat eller mera än namnet — dels om det visserligen föreligger en viljeförklaring men denna av någon anledning är att anse som ogiltig.» Ståndpunkten motiveras med att det inte föreligger skäl att behandla dessa fall olika, enär det i praktiken kan vara svårt att skilja dem åt. Enligt min mening kan det emellertid inte vara rimligt att varje strafföreläggande, som på den för godkännande avsedda raden överhuvud blivit försett med någon påteckning skulle — så länge det inte blivit efter besvärstalan undanröjt — anses ägnat att ligga till grund för verkställighet. Huruvida det föreligger en påteckning som inte kan anses utgöra ett godkännande eller ett godkännande som inte är en giltig viljeförklaring är också av betydelse för förbudet mot reformatio in pejus, enär efter undanröjande av strafföreläggande den misstänkte inte kan dömas till eller föreläggas svårare straff. Uppenbarligen vore det orimligt om den misstänkte genom att t. ex. jämte sitt namn på den för godkännande avsedda raden påteckna föreläggandet en förklaring som klart ger vid handen att han inte erkänner förseelsen och kanske inte heller är beredd att underkasta sig straff, alltid skulle kunna försäkra sig om att få föreläggandet undanröjt och därefter ha chansen till ett lindrigare straff utan risk för ett strängare. I NJA 1963 s. 393 — som torde ha publicerats sedan Cars' artikel befordrats till trycket — har också HD — i resningsärende — funnit, att ett strafföreläggande, på vilket den misstänkte under rubriken för godkännande tecknat sitt namn jämte hänvisning till en förklaring på baksidan av föreläggandet — av vilken förklaring framgick att den misstänkte inte ansåg sig ha begått någon förseelse — inte vore gällande som lagakraftvunnen dom. Motsvarande ståndpunkt har intagits av hovrätt i SvJT 1966 rf. s. 73 III (s. 74). Det förefaller däremot något oklart, hur man härvidlag har att uppfatta rättsfallet SvJT 1966 rf. s. 73 II, där misstänkt på föreläggande tecknat — förutom orden »jag erkänner strafföreläggandet och betalar böterna» — bl. a. att han ansåg sig ha handlat alldeles rätt både ur trafik och folkvettssynpunkt men insåg att det blev billigare att betala böter än att bråka. Hovrätten, där den misstänkte med hänsyn härtill åberopade, att godkännandet inte var en giltig viljeförklaring, uttalade, att den misstänkte inte anfört någon omständighet av beskaffenhet att kunna medföra undanröjande av föreläggandet. Denna motivering — som synes vara i torftigaste laget — utesluter möjligen inte helt den ståndpunkt, som jag för min del anser ha varit den riktiga, nämligen att föreläggandet aldrig blivit lagligen godkänt och därför inte heller kunnat undanröjas. Om ett godkänt föreläggande ansetts föreligga — vilket med hänsyn till motiveringen förefaller mest antagligt — kan hovrättens ståndpunkt möjligen förklaras av att påteckningen uppfattats som ett påstående att den misstänkte handlat förnuftigt men inte att han inte överträtt gällande trafikföreskrifter. — Rättsfallet SvJT 1966 rf. s. 73 I ger exempel på att ett formellt oklanderligt

 

godkännande undanröjts enligt 59:5 p. 1 RB, enär den misstänkte handlat under inflytande av sådan villfarelse, att godkännandet ej kunde anses som giltig viljeförklaring. Den misstänkte hade med sin advokat överenskommit, att han ej skulle godkänna föreläggandet och att advokaten skulle underrätta åklagaren härom. Sådan underrättelse lämnades också, men innan den hunnit föranleda någon åtgärd, hade den misstänkte besökts av en polisman för eventuellt godkännande av föreläggandet. Den misstänkte trodde då, enligt vad han uppgav, att överenskommelsen med advokaten inte vidare gällde. Hans villfarelse härvidlag blev sålunda av hovrätten godtagen som ogiltighetsgrund. — I SvJT 1963 rf. s. 76 har godkänt strafföreläggande ansetts inte kunna jämlikt 59:5 RB undanröjas på grund av fel i dagsbotsuppgift. Se härtill Cars i SvJT 1964 s. 341 ff. med vidare rättsfallshänvisningar.

 

VI. Lagsökning och betalningsföreläggande

 

Ansökan om lagsökning grundad på skriftligt avtal som, enligt vad därav framgick, av gäldenären träffats på tid då denne var omyndig avvisades av underrätt med hänvisning härtill och då det ej visats att hon, sedan hon uppnått myndig ålder, godkänt förbindelsen. Hovrätten fann emellertid, att underrätten inte ägt att självmant pröva frågan, huruvida betalningsutfästelsen sedermera blivit bindande för henne. SvJT 1963 rf. s. 74. Jfr Lihné, Lagsökning s. 92 ff. med hänvisningar. — I SvJT 1966 rf. s. 35 ansågs preskription inte böra beaktas ex officio i lagsökningsmål. Jfr hänvisningar under referatrubriken samt Lihné s. 204 ff. med vidare hänvisningar. — Växelblankett, varå utställarens namn angivits endast med tryck eller stämpel och som därför enligt växellagen är ogiltig såsom växel, har ansetts inte kunna såsom annat fordringsbevis anses lagsökningsgill gentemot acceptanten. SvJT 1967 rf. s. 18. Jfr hänvisningar under referatrubriken samt Lihnés. 132 ff. med vidare hänvisningar. — Ett bostadsrättsbevis, utvisande att bostadsrättsföreningen upplåtit lägenhet till X, ansågs i SvJT 1967 rf. s. 57 inte innefatta skriftligt fordringsbevis om ogulden hyra. Ett av föreningen först i hovrätten ingivet, av gäldenären undertecknat teckningsbevis ansågs— oavsett huruvida det kunde anses innefatta sådant bevis — inte kunna beaktas i målet mot föreskriften i 2 § lagsökningslagen, att styrkt avskrift av fordringsbeviset skall fogas redan vid ansökningen. — I överensstämmelse med tidigare praxis har i SvJT 1967 rf. s. 58 skiljeklausul ansetts inte innefatta rättegångshinder som skall beaktas ex officio i lagsökningsmål. (Jfr hänvisningar under referatrubriken samt Lihné s. 84 f. med vidare hänvisningar. Se angående förhållandet mellan lagsökning och skiljeavtal även NJA 1964 s. 2, nedan under Skiljeavtal och skiljedom.) Underrättens beslut att avvisa ansökningen — som fattats utan dess delgivning med gäldenären — ändrades av hovrätten, alltjämt utan kommunikation med denne. Förmodligen har man ansett ändringen inte beröra gäldenärens rätt vid det förhållandet att det ju var honom obetaget att efter ansökningens upptagande och kommunicering med honom framställa invändning om skiljeklausulen. — Angående frågor i anledning av ansökan om betalningsföreläggande, huruvida grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst blivit tydligt och fullständigt angiven, se SvJT 1966 rf. s. 15 (I och II). —

 

I SvJT 1967 rf. s. 24 har det ansetts, att någon särskild grund för ränteyrkande, för vilket anges utgångspunkten och räntefoten, inte behöver uppges i ansökan om betalningsföreläggande. Jfr JO 1967 s. 141. — Fordran å kredit i checkräkning har i SvJT 1967 rf. s. 32 ansetts kunna bli föremål förbetalningsföreläggande, enär checkräkningskontraktet befunnits inte utgöra skriftligt fordringsbevis. — Sedan köpare underlåtit lösa ut mot efterkrav på järnväg sända varor, återgick dessa till säljaren. Fordran på gottgörelse för magasinerings- och returkostnader i anledning av köparens försummelse ansågs avse skadestånd, och betalningsföreläggande kunde därför inte utverkasför fordringen. SvJT 1967 rf. s. 69.

 

VII. Skiljeavtal och skiljedom

 

Växelgäldenär, som i lagsökningsmål ålagts betalningsskyldighet, sökte återvinning under bestridande av kravet på grund av fel i gods, levererat enligt köpeavtal som föranlett växelförbindelsen. Invändning att med hänsyn till skiljedomsklausul i avtalet domstol ej vore behörig att pröva detta bestridande ogillades, då borgenären genom lagsökningsåtgärden gått förlustig rätten att påfordra tillämpning av skiljeavtalet beträffande växlarna. NJA 1964 s. 2. Se angående spörsmål om skiljeavtal såsom rättegångshinder även SvJT 1967 rf. s. 58, anmärkt ovan under VI. — Enligt 2: 41 nyttjanderättslagen skall jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeavtal, anhängiggöra sin talan inom två år från det avtalet upphörde att gälla; dock att där inom sagda tid syn, som vid avträdet hållits, klandras, talan må anhängiggöras inom två år från det klandret blivit avgjort genom utslag som äger laga kraft. I NJA 1964 s. 122 hade syneförrättning klandrats av arrendatorn genom påkallande av skiljedom. Jordägaren hade emellertid inte utsett någon skiljeman, och arrendatorn hade inte begagnat sig av möjligheten att då begära, att överexekutor skulle utse skiljeman för motparten. Någon skiljedom hade följaktligen inte blivit meddelad. Eftersom skiljedom skall meddelas inom sex månader från påkallandet — såvida inte tiden förlängs, varifrån här kan bortses — kom det att sex månader från påkallandet stå klart, att arrendesynen skulle stå fast. Inom två år från nämnda tidpunkt men mer än två år från arrendeavtalets upphörande framställde jordägaren fordringsanspråk på grund av avtalet. I anledning av preskriptionsinvändning av arrendatorn uppkom fråga, huruvida man vid tillämpning av 2:41 nyttjanderättslagen kan med klandertalans avgörande genom lagakraftvunnen dom jämställa utslocknandet av ett skiljeförfarande på sätt ovan angivits. Frågan besvarades jakande av HD:s majoritet mot en minoritet av två ledamöter med var för sig skiljaktig motivering. Samtliga vota i målet innehåller intressanta synpunkter på tolkningsfrågan, som det emellertid skulle föra för långt att här återgiva. Se angående fallet även ovan under II A, Mellandom. — Angående hävande av skiljedom på grund av att part inte beretts erforderlig tillgång att utföra sin talan, se NJA 1965 s. 384. — Fråga, huruvida skiljedom borde hävas på grund av att skiljemännen skulle ha överskridit sitt uppdrag, förelåg i NJA 1963 s. 658.