PER AUGDAHL. Kompaniskap. Det ansvarlige selskap, kommanditselskapet, det stille selskap. Oslo 1967. H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard). 223 +X s. Nkr. 56,00.

 

Professor emeritus Per Augdahl är utom annat en av Nordens främsta experter på associationsrättens område. Tidigare har han inom detta område främst ägnat sig åt aktiebolag; hans Aksjeselskapet, som spelat en betydande roll för rättsutvecklingen i Norge och även i övriga delar av Norden,

 

Curt Olsson 975har utkommit med tre upplagor (1926, 1946 och 1960). Då förf. nu övergått till att behandla de öppna bolagsformerna kan hans arbete påräkna ett stort intresse även utanför hans hemlands gränser.
    I Norge saknas egentlig lagstiftning om »kompaniskap»; de få lagstadganden som förekommer återfinns företrädesvis i handelsregisterlagen från år 1890. Litteraturen har varit sparsam. Intill nu har den enda samlade framställningen rörande här ifrågavarande bolagsformer utgjorts av Platous Norsk Selskapsret I, vars två upplagor utkom 1906 resp. 1926. Augdahl har under sådana omständigheter varit tvungen att gå in även på de grundläggande principiella frågorna. Hans framställning blir därför av så mycket större intresse för icke norska läsare och särskilt för läsare i de länder där lagstiftningen rörande de öppna bolagsformerna är bristfällig.
    Det kan påpekas, att Danmark befinner sig i samma läge som Norge vad beträffar lagstiftning om ansvarlige selskaper etc. Finland har att hålla sig till de ålderdomliga stadgandena i Handelsbalkens 15 kap. i 1734 års lag jämte en förordning om kommanditbolag från 1864 och firmaförordningen från år 1895. Av de nordiska länderna har blott Sverige en fullständig handelsbolagslagstiftning omfattande även s. k. enkla bolag, men även den är av gammalt datum nämligen från år 1895.
    Med ansvarligt selskap avser förf. »et selskap hvor deltagerne — — — hefter personligt, d. v. s. med hele sin formue, og solidarisk for selskapsgjelden» (s. 1). Motsvarande term i Sverige och Finland är handelsbolag. I Sverige omfattar denna term även kommanditbolagen. I Finland används i regel öppet bolag (på finska avoin yhtiö) i stället för handelsbolag, varvid bör observeras att öppet bolag kan föreligga även då registreringspliktig näring ej idkas; kommanditbolagen betraktas icke som någon underart till de öppna bolagen. Förf. anser för norsk rätts del, att någon avgörande olikhet mellan olika ansvarlige selskaper beroende på deras verksamhetsföremål ej föreligger (s. 5 ff.); han förkastar sålunda kategorien »navngitt handelsselskap», som i tiden torde ha lanserats av Platou. Det är en sak för sig att bolag som idkar handel eller annan näring är underkastade särskilda regler i fråga om t. ex. registrering och firma och i vissa andra avseenden.
    Begreppet enkelt bolag är synbarligen okänt i norsk rätt. I Finland omnämns enkelt bolag stundom i doktrinen och enkelt bolag avses närmast i lagen om samäganderätt 1958 1 § 3 mom. med uttrycket »annat än genomlag reglerat bolag». Denna bolagsform har föreslagits bli introducerad i lagstiftningen i Finland av en statskommitté den 28.12.1961 (KD 1/385 KTM 1962); de lege lata är reglerna rörande enkelt bolag tämligen obestämda.
    Kommanditselskap motsvarar det som i andra nordiska länder betecknas med samma eller motsvarande term, ehuru enligt författarens mening ett bolag med flera än en personligt ansvarig bolagsman (komplementär) rent systematiskt borde utgöra ett mellanting mellan ansvarligt selskap och kommanditselskap. En variant av kommanditbolaget, som särskilt omnämns i norsk lagstiftning, är kommanditaktiebolaget.
    Det tysta bolaget skiljer sig från kommanditbolaget därigenom att den ansvariga bolagsmannen — blott en sådan kan finnas i ett tyst bolag — uppfattas som ägare till hela bolagsförmögenheten medan den tysta bolagsmannen endast har rent avtalsrättsliga befogenheter, vari ingår åtminstone

 

976 Curt Olssonkrav på viss vinstandel, gentemot komplementären. Då några allmänna lagstadganden om tyst bolag icke finns i norsk rätt, är gränserna för denna rättsfigur ej i allo klara. Detsamma är förhållandet i övriga nordiska länder.
    Utanför författarens framställning faller partrederiet och andra former av bolag, i vilka bolagsmännens ansvar icke är solidariskt och obegränsat. Gränsen mellan bolag och (enkel) samäganderätt berörs endast flyktigt (s. 65 not 2).
    Förf. redogör först för det ansvarlige selskapet (s. 1—196) och därpå i ett andra avsnitt (s. 197—226) för de båda övriga bolagsformerna. Framställningen, som är positivrättslig och närmast har handbokskaraktär, baseras på såväl rättspraxis som — enligt vad som meddelas i förordet — rådande affärspraxis i Norge. Rättsjämförelser förekommer endast sparsamt. Förf. granskar kritiskt tidigare uppfattningar i doktrin och rättspraxis och framställer med för honom typisk kraft och på ett intresseväckande sätt sin egen uppfattning. Det vore förmätet av en utomstående att försöka bedöma riktigheten av författarens åsikter, men de skäl som han anför synes i regelvara övertygande. Det förefaller som om förf. på flera punkter skulle kunna klarlägga väsentliga principfrågor — och även detaljfrågor — på ett bättre sätt än tidigare. Som ett exempel ville jag nämna framställningen i 9 kap. (s. 60 ff.), där förf. på ett övertygande sätt tillbakavisar en synbarligen tidigare i Norge vanlig uppfattning, enligt vilken varje delägare i ett ansvarligt selskap skulle uppfattas som delägare i förhållande till sin bolagsandel till varje bolagets tillgång. Författarens uppfattning att delägarskapet gäller bolagsförmögenheten som en helhet överensstämmer i varje fall bättre med de tankegångar som vanligen knyts till handelsbolaget och det är — särskilt för den som tagit del av författarens ingående resonemang — svårt att inse huru den motsatta uppfattningen på allvar kunnat hävdas utan stöd i lag.
    Läsaren av boken får ett tydligt intryck av de svårigheter som existerar, då det gäller att bestämma gällande norsk rätts innehåll på det område boken behandlar. Dessa svårigheter kan på intet sätt tillvitas förf. utan de är en helt naturlig följd av bristen på säkra rättskällor, främst bristen på lagstiftning. Samma svårigheter är kända i andra länder med motsvarande förhållanden. I varje fall kan jag intyga att detta är fallet i Finland trots att det — åtminstone formellt — existerar mera lagstiftning rörande öppna bolag och kommanditbolag i Finland än i Norge. Svårigheterna ökar ytterligare ju mera det internationella ekonomiska umgänget ökar. Visserligen sker samarbetet mellan företag i olika länder ofta genom icke bolagsrättsliga avtal eller genom grundande av dotterbolag i form av aktiebolagmen även de öppna bolagsformerna har sin givna betydelse i detta umgänge (t. ex. SAS är att uppfatta som ett, visserligen säreget, handelsbolag). Så länge de öppna bolagsformerna icke motsvarar varandra i de olika länderna och rättsläget beträffande dessa bolag är så osäkert och rättsreglerna åtminstone för utlänningar så svåra att tillägna sig som de är idag är det emellertid mycket vanskligt att begagna dessa bolagsformer i internationella sammanhang. Det vore därför säkerligen av betydande värde om en nordisk samordning på detta fält kunde åstadkommas. (Jfr undertecknads uttalande i Festskrift till Håkan Nial, Stockholm 1966 s.456 ff.) Förslag om att överväga inledande av lagstiftningssamarbete gällande dessa bolag (och andelslag) efter det att det pågående samarbetet

 

Anm. av Per Augdahl: Kompaniskap 977på aktiebolagsrättens område avslutats — vilket på kommittéstadiet torde ske under slutet av år 1969 — har framställts i de nordiska ämbetsmännens förslag beträffande Nordek. Detta samarbete skulle jämväl omfatta bokföringslagstiftningen, som har sin givna betydelse även för de öppna bolagsformerna.
    Augdahls arbete är ett värdefullt tillskott till den sparsamma litteraturen på associationsrättens område i Norden och en verkligt imponerande arbetsprestation av författaren, som har den sällsynta förmågan att ständigt kunna med framgång ge sig in på nya arbetsområden. Om ett nordiskt lagstiftningssamarbete rörande de öppna bolagsformerna inleds, kommer boken att ha den största betydelse som källa icke blott till upplysningom norska rättsförhållanden utan även till uppslag och idéer av rättspolitisk natur för det nordiska arbetet.

Curt Olsson