Detention pending trial och häktning

 

Ett av ämnena på den i augusti 1965 i Stockholm hållna FN-kongressen om förebyggande av brott m. m. var kampen mot recidivism och ett deltema var därvid frågan om skadligheten — den kriminogena effekten — av ett frihetsberövande före lagakraftvunnen dom. Det talades bl. a. om den fientlighet mot samhället och den olämpliga kontakt med brottslingar och kriminella tänkesätt, som bleve en följd av att en osorterad mängd människor inspärrades tillhopa. Enligt vad som framkom har det vidare i åtskilliga länder varit vanligt, att den tid en åtalad är berövad friheten före domen överstiger det frihetsstraff, som sedan ådömes. Procenten avfall, där frihetsberövandet ej följts av fällande dom, hade vidare befunnits hög. Det anglosaxiska systemet att som garanti för inställelse i brottmål kräva borgen eller annan säkerhet (bailsystemet) såsom alternativ till frihetsberövande kritiserades också, bl. a. som orättvist mot mindre bemedlade. Reformer i riktning mot kortare frihetsberövande före domen och uppmjukat bailsystem blev från många håll redovisade eller ställda i utsikt.1
    De svenska häktningsreglerna föreföll nog från de synpunkter, som diskuterades vid kongressen, ganska föredömliga; införande av dem skulle avlägsna sociala orättvisor, ge ökad rättssäkerhet åt den misstänkte och minska de ofta skadliga inspärrningstiderna2 före domen utan att samhälletsskydd mot brott försämrades.
    En iakttagelse, som går stick i stäv mot uppfattningen om den kriminogena effekten av frihetsberövande före lagakraftvunnen dom har emellertid i Sverige gjorts både på domare- och skyddskonsulenthåll.2a Icke sällan hardet här visat sig, att tilltalade begått nya brott medan de, efter det åtalväckts, gått och väntat på huvudförhandling i mål där frihetsstraff var att vänta eller när mål där sådant straff utdömts legat i högre rätt.
    Det verkar som om åtskilliga tilltalade i sådana lägen »tappar sugen», låter bli att skaffa sig arbete eller t. o. m. slutar arbetet, börjar använda mer sprit än förut och lättare låter sig av kamrater lockas med till förmö-

 

1 Measures to combat recidivism (with particular reference to adverse conditions of detention pending trial and inequality in the administration of justice). Working paper prepared by the secretariat. A/CONF. 26/4 och26/7 s. 21 f.

2 Se ang. de påfrestningar för en häktad, som ett plötsligt frihetsberövande kan innebära, t. ex. højesteretssagfører J. P. Buhl i »Lovovertræderen og samfundet» (Köpenhamn 1964) s. 26 f och doc. Karl-Erik Törnqvist, »Reaktionssätt i häkten och fängelser», i Läkartidningen d. 9 aug. 1967 (volym 64 nr 32) s. 3151—3157.

2a Likaså Beckman m. fl., Kommentar till Brottsbalken III s. 136 beträffande till ungdomsfängelse dömda, för vilka icke förordnats om omedelbar verkställighet. 

980 Per Rydinggenhetsbrott eller, själva spritpåverkade, begår illa planerade sådana brott för att skaffa pengar för dagen och dess »fylla».
    Det är alltså fråga om ett läge, där den misstänkte ej kan bära sin frihet. Skadan därav drabbar ofta nog icke tyngst andra medborgare eller samhället, eftersom den misstänktes brott på egen hand gäller obetydliga värden eller görs så valhänt, att han tas på bar gärning, och övriga brott i regel skulle få samma förlopp utan hans medverkan. Själv får däremot den misstänkte sitt läge allvarligt försämrat; ökad kriminalisering med mer inrotade brottsliga vanor och längre frihetsberövande, som belastar redan påfrestade familjerelationer, ökar inte precis utsikten till resocialisering.
    Detta läge, där ett frihetsberövande främst har till uppgift att skydda en misstänkt mot att »trassla till det» för sig själv, synes ej ha uppmärksammats under förarbetena till nya RB.3, 4 Visserligen infördes i 24:1 första st. RB som en nyhet med utländsk förebild häktningsskälet att »anledning förekommer, att han (= den misstänkte) fortsätter sin brottsliga verksamhet», men som motiv anges (SOU 1938:44 s. 298 och Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken s. 319), att skydd bör beredas »den som hotas av brottsliga handlingar från den misstänktes sida». Formuleringen, som tyder på att främst våldsbrott och andra allvarliga övergrepp mot person åsyftats,5 visar ingen tanke på häktning av hänsyn till den misstänkte. I praxis torde emellertid efter hand häktning på grund av fara för fortsatt brottslighet ha kommit att ske i betydligt större utsträckning än som ursprungligen avsetts.6 Om därvid häktning någon gång skett främst för att skydda den misstänkte eller dömde mot att ytterligare kriminalisera sigär väl ovisst.7 Däremot har säkerligen resonemanget stundom spelat en roll vid gränsfall, där tvekan rått huruvida häktning borde ske av andra skäl.
    Att häktning som en biverkan skyddar en misstänkt mot att försämra

 

3 Däremot har i Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken, s. 319, risk för självmord förts in under häktningsskälet att den misstänkte kan befaras annorledes undandraga sig lagföring eller straff.

4 Inom straffrätten påpekas vikten av att skydda medborgarna mot risken att bli brottsliga t. ex. av Strahl och Andenæs i Nordisk kriminalistisk årsbok 1955 s. 23 och 49.

5 Se Riksåklagarens cirk. nr 58 samt exemplifieringen i Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3:e uppl. s. 213, och Ekelöf, Rättegång 3:e häftet, 2:a uppl. s. 38 f.

6 Olivecrona a. a. s. 214.

7 För Norges del har frågan om detta och andra »fengslingens ikke-anerkjente formål» behandlats av Bratholm i NTfK 1957 s. 145 och 150 och i »Pågripelse og varetektsfengsel», Oslo 1957, s. 142 ff och 319 ff, särskilt s 153 f, 157 f och 329. Den har berörts av Tore Strömberg i hans rec. av Bratholms bok i SvJT 1958 s. 308 f. -- Brottsrisk som häktningsgrund har generellt starkt kritiserats av advokat Josef Fischler i TSA 1958 s. 12 ff, medan borgmästare Carl Svennegård i samma tidskriftsårgång s. 371 ff beträffande »Häktning av ungdomsbrottslingar» mot »det tillfälliga obehag som en häktning kan medföra» ställer de väsentligt allvarligare skador en ungdomsbrottsling tillfogas, om myndigheterna låter honom ostörd fortsätta sin brottsliga verksamhet ända tills han blivit yrkesförbrytare. — Angående häktning för »icke erkända ändamål» här i Sverige kan vidare hänvisas till Ekelöf a. a.s. 40 f och länsåklagare Klas Lithner, »Åklagararbetet och åklagarrollen» (stencilerad, 1967) s. 20. 

Detention pending trial och häktning 981sitt läge genom nya brott och på så sätt verkar som ett kriminalpolitiskt institut är givetvis enbart av godo. Som medel att på en gång skydda den misstänkte och samhället under en period, då den psykologiska risken för brott är särskilt stor, är emellertid häktning både otillräcklig och behäftad med andra brister.
    »Sannolika skäl» för misstanke föreligger kanske ej förrän bevisningen förebragts vid huvudförhandling. Den legalitetsprincip, som måste gälla vid tillämpning av straffprocessuella tvångsmedel, leder till en restriktiv tillämpning av häktningsförutsättningarna.8 Den misstänkte kan vara helt oskyldig eller befinnas skyldig i så ringa mån, att häktningens tillfälliga frihetsberövande efteråt framstår som ett orimligt strängt ingripande mot hans lagöverträdelse.
    En jämförelse med förhållandena vid kriminalvård i frihet kan här vara av intresse.
    Problemet hur man skall hindra en misstänkt att ytterligare kriminalisera sig under den kritiska väntetiden möter ju också skyddskonsulenter och övervakare m. fl. i sådana fall, där den misstänkte på grund av tidigare brott även är föremål för kriminalvård i frihet. Om proceduren hunnit så långt att en sådan misstänkt dömts till en ny påföljd, som innebär frihetsberövande, och fullföljt talan mot domen men under väntetiden tenderar att glida in i asocialitet och brott, kan man ibland med gott samvete förebygga detta genom att övertala honom att förklara sig nöjd med domen och gå in på den ifrågavarande anstalten, eftersom huvudsyftet med icke så få överklaganden är att fördröja verkställigheten." Förfarandet måste dock användas med största försiktighet och kräver mycket gott omdöme, om det ej skall väcka skadlig misstro, samt hjälper bara i en mindre del av fallen. Och det kan knappast tillämpas på sådana dömda, som ej tillika är föremål för kriminalvård i frihet, redan av den anledningen att det sällan finns någon som kan tala dem till rätta.
    Av större intresse är då de »tvångsmedel», som finns inom frivården. Ett administrativt frihetsberövande för kortare tid har genom brottsbalkenan förtrotts övervakningsnämnderna som ett led i deras kriminalvårdande verksamhet. Övervakningsnämnd har nämligen möjlighet att under vissa omständigheter10 tillfälligt omhändertaga den som står under övervakning på grund av att han villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn eller, dömd till ungdomsfängelse eller internering, vårdas utom anstalt. Omhändertagandet får vara högst en vecka eller, om synnerliga skäl föreligger, högst två veckor. Detta omhändertagande lär användas av övervakningsnämnderna då den övervakade misskött sig genom att lämna arbete och bostad, genom att underlåta att hålla kontakt med övervakaren eller genom att missbruka alkohol eller narkotika, d. v. s. just i de situationer då risken för brottslighet från den övervakades sida är särskilt stor.
    I detta sammanhang bör kanske påpekas, att övervakningsnämnd vid misskötsamhet under prövotiden av den som dömts till skyddstillsyn har möjlighet att hemställa hos åklagare att denne för talan hos domstol om behandling av den dömde i anstalt (i praktiken normalt i s. k. skyddstill-

 

8 Ekelöf a. a. s. 39 f.

9 Jfr Beckman m. fl., Kommentar till Brottsbalken III s. 115, betr. tilltalade, som dömts till skyddstillsyn med anstaltsbehandling efter det de fyllt 23 år.

10 BrB 26:22, 28:11, 29:11 och 30:14.

 

982 Per Rydingsynsanstalt, inrättad jämlikt 28:3 BrB).11 Att märka är, att förordnande om sådan behandling kan meddelas även beträffande den som på grund av förordnande i domen redan undergått anstaltsbehandling. Samma skäl som ligger till grund för ett förordnande om dylik behandling i den dom, varigenom någon dömts till skyddstillsyn, kan föranleda sådant förordnande under prövotiden, t. ex. för att ge den dömde en allvarlig tankeställare eller för att bereda de kriminalvårdande myndigheterna tillfälle att ordna hans sociala situation. Emellertid har från övervakningsnämnder och skyddskonsulenter framförts, att förfarandet via åklagare och domstol är alltför omständligt och tidsödande samt att det därför kanske vore lämpligare att ge övervakningsnämnderna rätt att förordna om anstaltsbehandling.
    De förslag till åtgärder beträffande tilltalade och dömda under deras farliga väntetid, som mot denna bakgrund nu skall skisseras, är endast några lekmannafunderingar, avsedda att få i gång en debatt.
    Det gäller ju en brokig skara av människor, där t. ex. desperata handlingar ligger närmare till hands för några, medan andra mer utmärks avslapp likgiltighet för en handlings konsekvenser, och där en del är mer samarbetsvilliga, medan andra direkt undanber sig inblandning i sitt privatliv. Därför måste också de åtgärder, som skall sättas in, vara av skiftande slag och gå i en glidande skala från rådgivande till ganska ingripande. Närmast till hands ligger väl att bygga på och vidareutveckla det i 24:3 RB upptagna och i 26—28 §§ förundersökningskungörelsen närmare reglerade institutet »Övervakning som ersättning för häktning», vilket omfattar övervakning i den misstänktes hem eller annat enskilt hem eller intagning »på lämplig anstalt».
    För de mest samarbetsvilliga och minst problematiska kunde åtskilligt vara vunnet redan med ett stöd motsvarande det en övervakare kan ge (ehuru namnet övervakare såsom professor P. O. Bolding framhållit haren negativ klang i mångas öron och därför ej är helt lämpligt för de »förtroendemän» som behövs för uppgiften). — För andra misstänkta kan behövas inackorderingshem därför att de saknar dräglig bostad eller har t. ex. spritproblem. — Vad gäller den grupp, som ligger närmast gränsen till att bli häktade, rymmer den många icke skötsamma utan ordnade arbets- och bostadsförhållanden — alltså sådana som (om de inte är för gamla) i händelse de ådöms skyddstillsyn kan räkna med att få denna förenad med behandling i tillsynsanstalt. Erfarenheterna från tillsynsanstalterna kan kanske ge något uppslag för vad som kan vara lämpligt. Måhända borde i några sådana fall — med förhållandena inom frivården som modell — möjlighet öppnas för en tillfällig intagning på tillsynsanstalt av misstänkta, som ej är alltför gamla och ej har alltför stor tidigare kriminell belastning.12, 13 — För hela raden av misstänkta i farozonen skulle

 

11 BrB 28:8.

12 Jfr Svennegårds förslag betr. ungdomsbrottslingar i hans förutnämnda artikel i TSA 1958 s. 373.

13 I anledning av det i Brottsbalkskommentaren III s. 115 f gjorda uttalandet, att anstaltsbehandling enligt BrB 28:3 i regel ej kommer i fråga om den tilltalade hållits häktad i målet såvida icke häktningen varit av allenast kortvaraktighet, bör i detta sammanhang måhända nämnas, att det vid studiebesök på tillsynsanstalt framhållits, att just ungdomar som kommit direkt från häkte varit mycket tacksamma att behandla. Erfarenheten var dock för färsk för att medge något uttalande om effekten på längre sikt. 

Detention pending trial och häktning 983också behövas lättare tillgång till psykiatrer och psykologer för rådgivning.
    Lättlöst är den här väckta frågan dock icke, eftersom det bl. a. torde krävas en väsentlig utbyggnad av frivårdsorganisationen, upprättande av nya intagningshem i samarbete med bl. a. nykterhetsvården och en omfattande insats av psykiatrer, på vilka det för närvarande råder stor brist, och av psykologer. Om en sådan utbyggnad av resurserna kunde komma tillstånd, borde de icke frihetsberövande åtgärder som här föreslagits givetvis utsträckas även till misstänkta, beträffande vilka risken för fortsatt brottslig verksamhet förefaller så måttlig, att ingen f. n. skulle överväga häktning. Att utvidga förutsättningarna för häktning synes däremot varaen icke rekommendabel nödfallsutväg.
    Från de yngsta lagöverträdarna har här bortsetts, då deras problem främst åvilar barnavårdsmyndigheterna och 30 § barnavårdslagen väl medfört, att häktning numera endast i undantagsfall kommer i fråga för derasdel.14

Per Ryding