Beslut av USA:s kongress kan prövas av domstol. Förenta Staternas högsta domstol avkunnade den 16 juni 1969 dom i ett mål (Powell v. McCormack), där kongressens representanthus stått som svarande och som innebär en direktkonfrontation mellan den lagstiftande och den dömande makten, ett förhållande som gjort målet särskilt intressant ur författningsrättslig synpunkt. Detta unika mål har emellertid tilldragit sig uppmärksamhet även genom att den huvudagerande är en stridbar, färgstark och intelligent sextioårig baptistpräst från Harlem, Adam Clayton Powell, som varit demokratisk medlem av representanthuset sedan 1945. Powell har gjort sig känd som en skicklig och energisk förkämpe för negrernas medborgerliga rättigheter men även för sin långtgående frispråkighet, sin hänsynslöshet, ett ingalunda oklanderligt privatliv samt för att handskas lättsinnigt både med sanningen och med honom anförtrodda medel. Hans vedersakare har icke underlåtit att i olika sammanhang beteckna honom som en fördomsfri demagog, en beskyllning som avvisats med hänvisning till att det i själva verket rörde sig om rashets enär Powell är färgad.
    För några år sedan var Powell invecklad i en uppmärksammad ärekränkningsprocess och dömdes att utbetala ett kraftigt tilltaget skadestånd. På olika sätt lyckades han länge undgå detta, och då han riskerade att bli arresterad för trots mot domstol, avvek han till Bahamaöarna, där han en längre tid fört en lyxtillvaro i exil. Dessa omständigheter hade otvivelaktigt skadat Powells anseende som politiker och bidrog till att han den 1 mars 1967 med 307 röster mot 116 berövades sin plats i representanthuset. Uteslutningen var dock närmast föranledd av att han såsom ordförande i husets utskott för undervisning och sysselsättning hade handskats vårdslöst med de medel han hade att förvalta. Powells arroganta uppträdande, då han kallades att avlägga räkenskap, torde jämväl ha bidragit till att han vid omröstningen fick en så stor del av sina kolleger emot sig.
    I sitt käromål hävdade Powell, att han uppfyllde de i konstitutionen (art.

 

1, para. 2, mom. 2) uppställda fordringarna på representanthusets medlemmar: uppnådda 25 års ålder, amerikanskt medborgarskap i minst sju år samt hemvist i den stat han representerar. Representanthusets jurister har däremot gjort gällande husets rätt att avgöra om en medlem är kvalificerad samt i förekommande fall straffa och utesluta vederbörande och därvid åberopat konstitutionens art. 1, para. 5, mom. 2 som lyder: »Each house may . . . punish its members for disorderly behaviour, and, with the concurrence of two-thirds, expel a member». Powell har däremot hävdat, att rätten att utesluta (exclude) medlemmar är oförenlig med konstitutionens anda och strider mot en av demokratins grundläggande principer, nämligen att en folkvald medlem av en lagstiftande församling icke skall kunna oskadliggöras därför att han råkar hysa för majoriteten misshagliga åsikter. I sitt utslag förklarade sig den federala appellationsdomstolen i Washington visserligen behörig att upptaga Powells käromål till prövning, men då det gällde frågor, som snarare vore av politisk än rättslig natur, ägde domstolen trots sin behörighet underlåta att agera. Käromålet måste därför, hette det i den av Warren Burger skrivna domen, anses vara »inappropriate for judicial consideration». En dom, som gick representanthuset emot, skulle »oundvikligen leda till direkt konflikt med en jämbördig statsmakt. Konflikter mellan de tre federala statsmakterna är ej endast otillbörliga utan förstör ofta väsentliga värden. Varje statsmakt kan tid efter annan begå fel, beträffande vilka det måhända icke finns några effektiva korrektiv, men detta är ett av de pris vi måste betala 'for this independence, this separateness of each co-equal branch and for the desired supremacy of each within its sphere'».
    I sin med sju röster mot en (Potter Stewarts) avkunnade dom förklarade Högsta Domstolen, att representanthuset kränkte författningen då det förvägrade Powell hans plats i huset. Härmed har domstolen sagt att det icke tillkommer kongressen utan väljarna att avgöra vem som skall äga rätt att sitta i kongressen. I den av Earl Warren skrivna domen heter det bl. a.: »Unquestionably Congress has an interest in preserving its institutional integrity, but in most cases that interest can be sufficiently safeguarded by the exerciseof its power to punish its members for disorderly behaviour and, in extreme cases, to expel a member with the concurrence of two-thirds. In short both the intention of the framers, to the extent it can be determined, and an examination of the basic principles of our democratic system persuade us that the Constitution does not vest in the Congress a discretionary power to deny membership by a majority vote».
    Beträffande konfrontationen mellan den lagstiftande och den dömande makten skrev Warren: »Our system of government requires that Federal courts on occasion interpret the Constitution in a manner at variance with the construction given the document by another branch. The alleged conflict that such an adjudication may cause cannot justify the courts avoiding their constitutional responsibility».

G. C.-W.