Utfästelse och »enuntiation»

 

Av f. d. justitierådet HJALMAR KARLGREN

 

 

Den oklarhet och svårhanterlighet som vidlåder begreppet »förklaring» (viljeförklaring) inom privaträtten framträder kanske ingen gång tydligare än när man skiljer mellan utfästelse och enuntiation. Med det senare uttrycket syftas här på de fall, då en kontrahent i samband med ingående av ett avtal genom (konkreta) positiva uppgifter,¹ som dock icke anses ha karaktären av garanti eller eljest avtalsmässigt åtagande, bibringar motparten föreställningen att sakläget i ett angivet hänseende är beskaffat på visst sätt. En säljare lämnar t. ex. köparen för denne betydelsefulla uppgifter rörande avsättningsmöjligheterna för gods av den art som denne genom avtalet förvärvar. Eller en köpare upplyser säljaren, som tvekar om hur mycket han skall taga betalt, om »dagspriset» å varan (jfr NRT 1920 s. 188). Därest nu uppgifterna, som äro ägnade att väcka och in casu också väckt tilltro, visa sig vara oriktiga, vad blir verkan därav? Kommer det till en tvist, hänvisar uppgiftslämnaren just till att han ej åtagit sig någon garanti eller i övrigt rättsligt ansvar för riktigheten av sina uttalanden; han hade endast, vid sidan av avtalet, givit motparten, i god tro och efter bästa förstånd, vissa faktiska upplysningar. Att dessa sedermera befunnits ej vara korrekta vore beklagligt men kunde icke utgöra någon rättsgrund för ansvar — allra minst, tillägger han kanske, vid det förhållande att han hade starka skäl för att anse dem riktiga. Motparten åberopar åter, att han litat på och låtit sitt handlande bestämmas av uppgifterna och därför icke rimligen kan lämnas utan rättsskydd. I första hand bestrider han för övrigt, att här blott är fråga om »enuntiation». De uppgifter han erhållit hade fastmera ingått i, utgjort moment i, det avtal han slutit; de vore avtalsvillkor. I vilket fall som helst borde uppgifterna jämställas med avtalsvillkor, i all synnerhet om oaktsamhet kunde läggas uppgiftslämnaren till last.
    Den första fråga som här uppkommer är den, hur egentligen förevarande distinktion mellan utfästelse (avtalsvillkor) och enuntiation är möjlig. Särskilt om man lägger till grund de rätt rymliga bestämningar av vad som utgör ett avtals eller en rättshandlings »innehåll» som förekomma i rättslitteraturen, kunde det vara näraliggande att betvivla denna möjlighet. Har vid ett avtals slutande en kontrahent lämnat uppgifter som äro av betydelse för andra parten och som denne tagit fasta på, vore det förfelat, ja innebure i grund och botten en motsägelse, att förlägga dessa utanför avtalet. Distinktionen vore godtycklig och saknade inre berättigande. »Dicta» och »promissa» inginge bägge i avtalet.²

 

¹ Det följande hänför sig enbart till lämnande av positiva uppgifter. Positivt uppträdande i övrigt lämnas, närmast för framställningens förenkling, åsido. Det avses icke fall, där uppgifterna blott gå ut på att avtalsobjektet har den beskaffenhet som det enligt naturalia negotii skall ha, såsom då en säljare gör uttalandet att godset är »felfritt».

² Jfr Jacob Sundberg, Om ansvaret för fel i lejt gods, 1966, s. 111 ff (vars framställning i detta avseende jag emellertid icke är säker på att ha fullt förstått).

    Så enkelt kan dock saken tyvärr icke klaras upp. En kontrahent kan helt visst under förhandlingarna om ett avtal och t. o. m. vid själva avtalsslutet lämna uppgifter av väsentlig betydelse för motparten, vilka icke rimligen kunna bedömas som beståndsdelar av avtalet och anses vara av beskaffenhet att, om de visa sig felaktiga, föranleda kontraktsansvar. Det kan för motparten ha tydligt framgått, att vederbörande ej ville »stå för», ej ville bära ansvar för, uppgifternas riktighet. Uppgiftslämnaren har t. ex. återgivit upplysningar som han erhållit från annat håll, och motparten har insett både denna upplysningarnas proveniens och uppgiftslämnarens sagda inställning. Detta utesluter för ingen del, att motparten litat på uppgifterna och aldrig skulle ha inlåtit sig på avtalet, om han hyst någon tvekan om huruvida det förhöll sig så som upplysts. Man kan ju trygga sig till lämnade uppgifter utan att vara övertygad om att dessa innefattas i ett slutet avtal.
    Härmed kunde då synas vara given en hållbar anvisning om hur gränsen mellan utfästelse och enuntiation bör dragas. I anslutning till vad som ock lärer vara härskande lära³ skulle man antaga, att för att något skall anses vara garanterat eller eljest utfäst (ha egenskapen av avtalsvillkor) fordrades, att enligt vad som framgått för motparten det förekommit en disposition å uppgiftslämnarens sida; uppgiften måste ha varit föremål för hans, såsom det ofta heter, ställningstagande och beslut. Har uppgiftslämnaren åter endast velat ge en faktisk upplysning utan att underkasta sig ansvar för dess korrekthet, fattades något för en förklaring och dess innehåll väsentligt, det imperativa momentet, och blott en enuntiation vore förhanden. Det bleve sedan ett spörsmål för sig, huruvida enuntiationen ändock, trots dess placering utanför avtalet, kunde tillerkännas åtminstone viss rättsverkan, närmast vid dolus eller culpa (in contrahendo) hos dess upphovsman.
    Detta kan synas väl underbyggt. Otvivelaktigt är också, att man från angivna utgångspunkt kan komma ett visst stycke på väg, när det gäller attnå fram till en distinktion mellan utfästelse och enuntiation. Det finns vissa klara fall. Har uppgiftslämnaren i det enskilda fallet direkt iklätt sig ansvar för riktigheten av vad han uttalat — genom vad som kan sägas vara en förklaring vid sidan av uppgiften — föreligger intet problem. Kontraktsansvar inträder då naturligtvis. Vidare märkes här det fall att förklaringen upptager ordet garanti. Vanligen ser man däri ett uttryck för att uppgiftslämnaren vid det ifrågavarande avtalsslutet velat åtaga sig (rättsligt) ansvar. Praktiskt låter detta för all del säga sig. Teoretiskt är likväl vad som här utgör rättsfaktum och föranleder inträdet av kontraktsansvar icke uttrycket för en in casu förefintlig (för motparten skönjbar) vilja hos uppgiftslämnaren utan den yttre utformningen, själva utseendet av förklaringen. Det räcker att ordet garanti kommit till användning, på samma sätt som för inträdet av köpets rättsverkningar är tillfyllest, att ordet »säljer» förekommer i avtalet. I själva verket bygger rättsordningen här på ett objektivt faktum och icke på att man i det föreliggande fallet kan sluta sig till någon dispositionsvilja hos vederbörande. Garantitermen betyder kort och gott, att utfästelse avgivits. Sekundärt kan det visserligen, såsom en ren undantagsföreteelse, inträffa att genom särskild motbevisning garantiför-

 

³ Se bl. a. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 226.

klaringen resp. köpförklaringen »neutraliseras» och kontraktsansvaret därmed uteblir.⁴ — Möjligen kan även eljest själva formen för eller utseendet av uppgiftslämnarens uttalanden utöva omedelbar utfästelseverkan, såsom då denne använt ord som enligt språkbruket äro vanliga när något kategoriskt förklaras förhålla sig så eller så.⁵ Här är man emellertid redan ute på osäker mark.
    Omvänt kan uppgiftslämnaren ha, vid sidan av den av honom lämnade uppgiften, haft uttalanden enligt vilka han tagit avstånd från att han skulle på grund av densamma åtagit sig någon förbindelse. Då är det icke heller mycket att resonera om. Kontraktsansvar uteblir, jfr t. ex. NJA 1964 s. 239, och även utsikterna att göra gällande ett på enuntiation baserat ansvar torde, inom parentes sagt, ej vara ljusa.
    Men i övrigt, bortsett sålunda från dylika klara fall, möta utomordentliga svårigheter att på grundval av hänsyn till uppgiftslämnarens (för motparten iakttagbara) vilja genomföra ifrågavarande gränsdragning mellan utfästelse och enuntiation. De äro så stora, dessa svårigheter, att man undrar om icke hela förklaringsmekanismen i vad den bygger på det dispositiva eller imperativa momentet — en mekanism som krånglar även eljest vid konkludenta viljeförklaringar⁶ — blir i förevarande hänseende otjänlig att handskas med och om ej andra faktorer måste vara normerande vid gränsdragningen mellan vad som bör föranleda kontraktsansvar och vadsom icke bör göra det.
    I praktiken torde det nämligen, i flertalet fall, vara ett ganska hopplöst företag att med hjälp av antaganden om uppgiftslämnarens vilja (sådan denna ter sig för motparten) skilja mellan utfästelse och enuntiation. Uppgifterna själva kunna ej gärna ge något besked om vilken vilja som ligger bakom. De se likadana ut.⁷ En lämnad uppgift kan likaväl, av utseendet att döma, vara av den art att dess upphovsman vill »stå för» dess riktighet som enbart vara en upplysning om det faktiska förhållandet, för vilken han icke vill bära något ansvar. Uppgifter äro »dubbeltydiga» rättsfakta.⁸ Det är detta som gör det så vanskligt att här applicera det hävdvunna viljeförklaringstänkandet.
    Det invändes givetvis, att man vid bedömningen av vad uppgiftslämnaren hade för syfte får hämta ledning från andra omständigheter än uppgifterna själva. Dessa andra omständigheter (som tydligen icke behöva ha imperativ innebörd?) få fungera som hjälpfakta vid fastställandet av uppgiftslämnarens vilja eller icke-vilja, vare sig man sedan anser dem tillhöra förklaringens innehåll eller ej. Men ej heller detta är så effektivt. Ofta eller oftast äro ej att tillgå dylika hjälpfakta eller icke sådana som ge stöd för en vederhäftig slutsats. Och framför allt är det mycket som talar för att hela frågeställningen är misslyckad eller ofruktbar. Uppgiftslämnaren har ofta, kanske i regel, ingen anledning att för sig själv klargöra vilken inställning han har till de båda alternativen, än mindre att bringa inställ-

 

⁴ Jfr till det nu sagda min uppsats i Festskrift för Nial, 1966, s. 324.

⁵ Jfr Jacob Sundberg a. a. s. 107 ff.

⁶ Se min anmärkta uppsats i Festskrift för Nial s. 334 ff.

⁷ Något annat är det, att man av det ämne som uppgifterna avse kan draga vissa slutsatser om vem ansvaret för deras riktighet bör åvila (härom vidare nedan) samt att denna ansvarsfördelning kan vara sådan, att den in casu må antagas vara täckt eller icke täckt av uppgiftslämnarens vilja.

⁸ Se min uppsats i Festskrift för Carl Jacob Arnholm, 1969.

ningen, om den föreligger, till uttryck, så att motparten uppfattar eller bör uppfatta den. Han tager i de flesta fall för givet, att uppgifterna äro riktiga och inlåter sig ej på några reflexioner om hur han för motsatt händelse skulle i det angivna hänseendet ställa sig. Den ifrågavarande motsättningen mellan utfästelse och enuntiation kan merendels förutsättas vara honom främmande. Det blir något hypotetiskt med domstolens bedömning: hur skulle uppgiftslämnaren ha förhållit sig, därest det blivit tal om vem som hade att stå risken (jfr den subjektiva förutsättningsläran). Skall man i efterhand söka fastställa huruvida uppgiftslämnaren hade den ena eller andra »viljan» härvidlag, kan detta knappast ske utan att fiktioner i stor omfattning tillgripas.⁹
    En tänkbar invändning mot vad nu anförts vore, att den på hänsyn till uppgiftslämnarens vilja grundade distinktionen mellan utfästelse och enuntiation likafullt kunde göra tjänst, om den kompletterades med en lämplig bevisbörderegel. Men vad skulle en sådan regel ha för innehåll? Med den antagna utgångspunkten är uppenbarligen bäst förenligt att, när man stannar i ovisshet om vad uppgiftslämnaren åsyftat, anse detta böra gå utöver motparten. Kan det icke styrkas eller göras troligt, att uppgiftslämnaren velat binda sig — helst även binda sig rättsligt! — skulle det blott röra sig om en enuntiation. Men därmed bleve utrymmet för att anse lämnade uppgifter utöva kontraktsverkan ytterst begränsat, så litet att praktiska betänkligheter starkt skulle göra sig gällande. De flesta skulle nog taga avstånd från ett så snävt ansvar för uppgiftslämnaren. Tendensen i nutiden går utan varje tvivel avgjort i motsatt riktning: att skydda motparten till den som i samband med ett avtal kommer med för den förre viktiga uppgifter och sedan tager avstånd från dem under förebärande att han ej avgivit någon »tillförsäkran» i ämnet. Adopterade man åter den motsatta bevisbörderegeln, så att man antoge att dispositionsvilja in dubio förelåge när en kontrahent i samband med ett avtalsslut lämnat uppgifter — av vad sort som helst! — av betydelse för motparten, kunna likaledes vägande betänkligheter framföras. I många situationer skulle en dylik presumtion, en dylik föreställning om att vederbörande aldrig skulle ha gjort några uttalanden i för mellanhavandet viktiga ämnen om han ej velat binda sig rättsligt i enlighet med desamma, vara så föga verklighetstrogen, att den säkerligen ej kunde accepteras. Det bleve alltför rigoröst i bl. a. sådana fall

 

⁹ Den engelska rätten är i sådant hänseende lärorik. Sedan gammalt skiljes mellan de fall då en »misrepresentation» kan anses utgöra en del av avtalet och de fall då så ej är händelsen. Rättsverkningarna äro i de båda grupperna av fall mycket olika. Av rättspraxis och doktrin framgår hur synnerligen vansklig denna gränsdragning visat sig vara och vilken osäkerhet som därutinnan rått och råder. Ett av syftena med en ny lag på området, »the Misrepresentation Act 1967», var att utjämna skillnaden i rättsverkningar mellande bägge alternativen och därmed reducera gränsdragningens praktiska betydelse. Delvis står den dock alltjämt kvar. Bl. a. gäller att om »misrepresentation» är innefattad i avtalet dess upphovsman blir strikt skadeståndsskyldig, medan eljest ansvaret i princip är betingat av ett slags culpa in contrahendo (han har att styrka, att han hade »reasonable ground to believe and did believe up to the time the contract was made that the facts represented were true»). Se t. ex. Cheshire & Fifoot, The law of contract, 6 uppl. 1964, Part IV Ch. II S. I; Chalmers Sale of goods act, 1893, 15 uppl. 1967, s. 203 ff (med supplement 1968); Schmitthoff, The sale of goods, 2 uppl. 1966, s. 59 ff, 317 ff; Atiyah, The sale of goods, 3 uppl. 1966, s. 26 ff, 225 ff; Borrie& Diamond, The consumer, society and the law, 2 uppl. 1968, s. 61 ff. 

 

9—703005. Svensk Juristtidning 1970

som närmare beröras mot slutet av denna uppsats. Under alla omständigheter synes det såsom nyss antyddes vara principiellt märkligt att, om grunden för uppgifternas kontraktsverkan skall vara den imperativa vilja som är förbunden med uppgiftslämnandet, framkonstruera denna vilja med hjälp av en bevisbörderegel — det vore förståeligt på sin höjd om man kunde vara helt säker på att regeln återgåve det normalt förekommande.
    Man kan under sådana förhållanden icke komma till annan slutsats än att efterforskandet av uppgiftslämnarens vilja (sådan den framgår för motparten) är inom en mycket vidsträckt räjong ett odugligt hjälpmedel föruppdragande av gränsen mellan utfästelse och enuntiation, mellan vad som hör till avtalet och vad som ligger utanför. Den vedertagna uppfattningen torde icke gå att praktiskt genomföra annat än i rätt ringa utsträckning på sätt ovan angivits. I realiteten måste säkerligen andra och objektiva faktorer bli de avgörande, till nöds i den formen att från dem uppbringas stöd för att uppgiftslämnarens vilja gått i den ena eller andra riktningen. Meden sådan kringgående rörelse kan ju skenet räddas.
    Vilka de reellt avgörande faktorerna må i olika sammanhang antagas vara är icke lätt att i korthet uttala sig om. I förevarande uppsats, som i huvudsak icke har annat än ett negativt tema, skall blott pekas på en men central omständighet, vartill vid den ifrågavarande objektiva bedömningen hänsyn är att taga. Det måste vara en betydelsefull skillnad, allt eftersom uppgifterna hänföra sig till uppgiftslämnarens eget verksamhets- och erfarenhetsområde, över huvud till förhållanden som denne har särskilda förutsättningar att överskåda och bilda sig en uppfattning om, eller de avse sådant som antingen är av mera allmän natur eller t. o. m. från samma synpunkt kan sägas ligga motparten »närmare». Det är från förutsättningsläran välkända synpunkter som här tränga sig fram. Oavsett vad uppgiftslämnaren haft för syfte eller hur syftet kunnat uppfattas av motparten bör det vara rationellt att vid bedömningen taga »riskfältet» i betraktande. Att mera radikalt omkasta riskfördelningen direkt på grund av sådant uppgiftslämnande varom nu diskuterats får man nog som huvudregel vara rätt varsam med.¹⁰ Men på det område som i angivna mening ligger uppgiftslämnaren närmast synes det finnas goda skäl för att behandla denne strängt och icke mycket väja för att ålägga kontraktsansvar.¹¹ I synnerhet är det anledning därtill, när uppgifterna avse beskaffenheten av den prestation

 

¹⁰ Det bortses från sådana markanta, i rättslitteraturen ofta uppmärksammade fall som att en kontrahent, vilken varit beredd att företaga en undersökning om hur sakläget i visst hänseende är beskaffat, avhållits därifrån genom att andra parten givit uttryck åt att han hade reda på hur det förhöll sig och lämnat en, som det senare visat sig, felaktig uppgift i ämnet. Jfr NJA 1918s. 280.

¹¹ I »Uniform Commercial Code» Sec. 2—313 återfinnas beträffande köp bestämmelser som synas i viss mån gå i nämnda riktning. Såsom »express warranties» bedömas nämligen bl. a. »any affirmation of fact or promise . . ., which relates to the goods» även som »any description of the goods». Emellertid fordras härför tillika, att sagda affirmation etc. blir eller har blivit »part of the basis of the bargain», vilket tydligen ger domstolarna stor frihet att avgöra vad som hör till avtalet eller åtminstone dess förutsättningar (jfr läran om »die Geschäftsgrundlage») och vad som faller utanför. Den officiella kommentaren till lagverket, där det betonas att om ifrågavarande affirmations m. m. äro del av avtalsunderlaget det icke för deras hänförlighet till »warranties» kräves någon »specific intention to make a warranty» (det är ju alltid ett framsteg!), sträcker sig såtillvida längre än lagtexten som det ut-

han har att fullgöra enligt avtalet, såsom då en säljare gör (konkreta) uttalanden om godsets egenskaper, inklusive om dess lämplighet att användas för det ena eller andra ändamålet. Redan hänsynen till att vad som ställes i utsikt är ägnat att påverka storleken av det vederlag motparten presterar väger därvidlag tungt.¹² Här tänkes då även på vilseledande uppgifter i annonser eller över huvud i reklam för varan, jfr t. ex. NJA 1952 s. 184. Med utgångspunkt från härskande lära, enligt vilken uppgiftslämnarens (för motparten skönjbara) dispositionsvilja är det avgörande, skulle man visserligen ofta, om ej detta korrigerades fiktionsvis, komma till ett annat resultat.
    En speciell svårighet må i detta sammanhang beröras. Ett vägande skäl för att behandla en uppgift som lämnas av en kontrahent under förstadiet till ett avtalsslut såsom enuntiation kan obestridligen vara, att avtalet enligt kontrahenternas mening skall iklädas viss form. Här syftas icke på de fall då legalt formkrav gäller¹³ utan på dem där parterna eljest bestämt eller räkna med att deras överenskommelse skall upptagas i en skriftlig handling; härmed kan för övrigt jämställas, att parterna avsett eller förutsatt, att ett särskilt sammanträde skall hållas för den slutliga uppgörelsen eller dylikt. Skall man utan vidare tillämpa härskande uppfattning om relevansen av dispositionsviljan, torde saken vara klar; i saknad av den imperativa akt som upprättandet av kontraktet resp. sammanträdets hållande kan anses representera har man föga stöd för att tänka sig en utfästelse avgiven. Det brukar för resten läras, att ett skriftligt avtal skall presumeras uttömmande och riktigt återgiva vad kontrahenterna varit ense om. Sak-

 

talas, att alla dylika uppgifter av säljaren tillhöra avtalsunderlaget, »unless good reason is shown to the contrary». Det skall väl vara en bevisbörderegel. I engelsk doktrin menar Atiyah, som a. a. s. 26 f är respektlös mot läran att vid »representation» partsviljan skulle vara bestämmande för vad som är del av kontraktet eller icke (»elusive criterion»), att avgörande för domstolarna i England ofta varit huruvida det synts resonligt att ålägga vederbörande skadeståndsansvar. Detta vore visserligen ofta att »put the cart before the horse». Men han tillägger att man i viss praxis (beträffande köp av begagnade bilar) närmat sig den icke irrationella principen att in dubio låta det ankomma på om upphovsmannen till ifrågavarande »representation» hade erhållit eller förnuftigtvis kunde ha erhållit upplysning om dennas sanningshalt.

¹² Kontraktsansvaret blir alltså på grund av uppgifterna strängare än eljest. Vad som annars icke är »fel» t. ex. i sålt gods eller i uthyrd lägenhet kommer genom deras oriktighet att så betraktas, se bl. a. NJA 1935 s. 57 (vilseledande uppgift om rörelses omsättning m. m.), 1938 s. 318, 1955 s. 75. I linje härmed ligger att ett fel, som på grund av 47 § köplagen eller av annan orsak i och för sig icke skulle kunnat åberopas som kontraktsbrott, kan bli relevant på grund av säljarens uppgifter om godsets beskaffenhet, se senast NJA 1961 s. 330. — Det anförda vinner emellertid motsvarande tillämplighet även då fråga är om att lämnade uppgifter begränsa ett eljest, t. ex. enligt ett skriftligt avtal, föreliggande kontraktsansvar, NJA 1966 s. 555. När här talats om uppgifters betydelse för felbegreppets bestämning, har syftats blott på faktiska, alltså icke rådighets- eller andra rättsliga fel, varmed naturligen ej är påstått att uppgifter ej skulle kunna utöva inflytande även i sistnämnda hänseende. (Inom parentes sagt kunde i anmärkta 1961 års rättsfall antagandet av »fel» i den avhända rörelsen grundas såväl på oriktigheten av parternas gemensamma, främst på grund av vederlagssynpunkten relevanta förutsättning som på den förefintliga rådighetsinskränkningen.)

¹³ Från dessa, som på sätt allmänt är erkänt stå i en särställning, bortses i förevarande uppsats.

liga hänsyn kunna ock åberopas för att man i nu avsedda fall kan böra vara försiktig med att behandla lämnade uppgifter som avtalsvillkor. Praktiska erfarenheter om hur det faktiskt tillgår vid avtalsslut, som ej äro helt okomplicerade, bekräfta, skulle man kunna säga, att det måste vara uteslutet att helt allmänt tillägga kontraktsverkan åt alla, låt vara konkreta och för den ena eller andra kontrahenten betydelsefulla, uppgifter som lämnas under förhandlingsstadiet, före det slutliga ställningstagandet genom upprättande av kontrakt eller motsvarande. Å andra sidan måste med styrka komma i betraktande, att just i sådana fall som de nu nämnda det praktiska behovet av skydd för motparten kan vara framträdande. Särskilt kan det vara stötande att en kontrahent under förhandlingsstadiet lämnar uppgifter om beskaffenhet av den prestation han har att fullgöra enligt kontraktet men sedan undandrager sig kontraktsansvar för desamma under hänvisning till att de ej haft utfästelsenatur. Hur denna konflikt mellan i och för sig beaktansvärda hänsyn i fall av förevarande art bör lösas må här hållas öppet.
    Till sist: Även om en av en kontrahent i samband med avtalets ingående lämnad uppgift behandlas som utfästelse och avtalsvillkor, behöver detta icke ovillkorligen innebära, att vid dess felaktighet strikt skadeståndsansvar drabbar uppgiftslämnaren. Så anses visserligen vara händelsen, om ordet »garanti» eller jämförlig term använts. Men i övrigt hänger det på vad som följer av den kontraktstyp varom fråga är. Vid t. ex. leveransavtal bör på sådan grund ansvaret vara strikt (43 § köplagen).