Ränta enligt 138 § konkurslagen

 

På senare tid har vid vissa konkursutredningar uppstått tvekan huruvida kronofogdemyndigheten ägde på grund av bestämmelserna i 138 § konkurslagen åtnjuta ränta på bevakningar av utskylder, som utgå med förmånsrätt. Kronofogdemyndigheten har bedömt saken så att det allmänna icke skulle äga åtnjuta ränta under konkursen av den anledning att vid bristande likvid restavgift utgår. Det har åberopats dels ett rättsfall SvJT 1966 rf s.80 dels ock en artikel av Eilard, "Om ränta å förmånsbevakad fordran i konkurs", SvJT 1963 s. 630. Då saken åtminstone i ett av förf. känt fall rört belopp av verklig betydenhet och då frågan väl också har en viss principiell betydelse, torde den kunna vara värd att påkostas några få ord.
    Det har sagts att restavgiften innehåller moment av ränta dvs. av gottgörelse för den kredit som tas i anspråk av den skattebetalare som drar över tiden. Detta må vara sant men oftast blir ju denna räntegottgörelse så gott som fiktiv, då restavgiften är oprioriterad och utdelningarna i 99 fall av 100 obetydliga i vad avser de oprioriterade. Dessutom må den frågan uttalas, om icke vederbörande missuppfattat den betydelse, som tillkommer konkursdagen såsom gränsdragning och kristallisationspunkt mellan dahin und danach. Konkursdagen är väl den naturliga gränsen mellan gäldenärens egen verksamhet och borgenärskonsortiets verksamhet för ett bästmöjligt tillgodogörande för gemensam räkning av befintliga resurser. Detta tar sig uttryck i att de prioriterade, oavsett den tid avvecklingen tar, skall njuta ränta under hela konkurstiden — ibland tyvärr åravis — och att härigenom skapas jämvikt dem emellan i tidsavseende. Vad angår bestämmelsen att ränta till oprioriterade upphör att utgå å konkursdagen har jag vågat det antagandet att denna bestämmelse förestavats av praktiska skäl: uträkningen skulle ofta vålla orimligt arbete och giva ytterst magra resultat av ovan antydda skäl.
    Vad nu angår den mera principiella sidan av problemet så må följande andragas. Det hovrättsfall som anförts avser en av en konkursförvaltare gjord anmärkning med bestridande av kronofogdens yrkande om ränta å förmånsberättigat belopp enligt 138 § konkurslagen. I målet yttrade sig, sedan frågan remitterats till JK, på dennes begäran riksrevisionsverket som förklarade att i restavgiften inginge räntemoment och att enligt verkets erfarenhet ränta "i allmänhet ej utginge i konkurs å skatter som bevakades med restavgift". Som synes ha de synpunkter om räntans funktion under konkurstiden som ovan antytts på intet sätt fått göra sig gällande. Vid målets fortsatta handläggning i hovrätten fann sig emellertid JK föranlåten att medge förvaltarens anmärkning. Man kunde fråga sig vad anledningen till referatet i SvJT vid sådant förhållande kunde vara. Kuriositetsintresse?
    Eilards artikel behandlar icke heller skiljelinjen mellan ränta som löper före och efter konkursdagen. Från de synpunkter som ovan anförts saknar såvitt jag kan bedöma det där förda resonemanget om att den sammanlagda räntan skulle bli större än den för varje fall lagstadgade relevans. Hänvisningen till HB 17:17 torde i dessa sammanhang sakna betydelse, trots

154 Ränta enligt 138 § konkurslagendepartementschefens yttrande. Lagrummet torde helt enkelt betyda att om en fordran i sig är sådan att den äger förmånsrätt så skall detta gälla även den ränta som lagligen må tillkomma densamma, detta uttryckligen fastslaget för den händelse någon skulle falla på den idén att betvivla det.
    Emellertid — det viktigaste i detta sammanhang är icke dessa nu förda resonemang utan uttalanden av en av våra allra främsta rättsvetenskapsmän och domare nämligen Nils Alexanderson, som i rättsfallet NJA 1941 s. 169 synnerligen skarpt framhävt den särskilda ställning som intages av ett visst kapitel i konkurslagen, det 6, dvs. kapitlet om utdelning. Han betonar att bestämmelserna i utdelningskapitlet ha officialkaraktär i motsats till lagens övriga bestämmelser. Om i bevakningsinlagan göres yrkande eller överhuvudtaget uttalande, som avser själva utdelningsförslagets innehåll behöver anmärkning häremot icke göras, då sådana frågor höra hemma i utdelningsproceduren, uti vilken utdelningsförslaget upprättas av förvaltaren och rättens ombudsman vilken senare handlar ex officio. I bevakningsproceduren höra sådana frågor ej alls hemma, däri skall endast avgöras om fordringen existerar och om den äger förmånsrätt eller icke. Om en underdomstol i motsats härtill uttalar sig i en utdelningsfråga skall domen i denna del undanröjas — i princip. Alexanderson ger dock exempel på att HD, då parterna i underinstanserna fått vidlyftigt plädera och bevisa, låtit nåd gå före rätt och avgjort målet utan återremiss, vilket naturligtvis inte ändrar principläget. Enligt min mening äro Alexandersons uttalanden utslagsgivande.
    För kuriositetens skull må följande berättas. Förf. handlade för många år sedan en konkurs där kronan, om ränteberäkning skedde, skulle tillgodoföras åtskilliga tusen kronor. Förf. förhörde sig då under hand med skatteverket i rikets huvudstad och möttes av det något förbluffande beskedet, att man inte kunde ta emot räntan därför "att man inte hade någon kolumn att skriva den i". På min invändning mot resonemanget föranleddes skatteverket till en förfrågan hos dåvarande riksräkenskapsverket och på detta verks tillskyndan togs räntan emot. Denna taktik har sedan under årtionden fortsatts och torde ha inbringat det allmänna åtskilliga slantar. I sin nya skepnad synes verket ha kommit på nya tankar. Ivar Blanck